Uncategorized

Plötsligt är jag bilägare för första gången i mitt liv. J har lite mer erfarenhet. Han ägde en bil i sin ungdom, men den var redan skrotad när jag dök upp i hans värld. De senaste två åren har vi haft hyrbil. Det känns som en bra förberedelse inför ägandet.

Förra veckan började J leta bilar på nätet. Vi är medlemmar i något liknande Råd och rön och där fanns nästan oändligt med information om olika bilsorter och skillnader mellan olika årsmodeller. Mitt krav var en smal bil för jag tycker vägarna och parkeringsplatserna här är alldeles för smala.

På lördagen for vi till ett ställe i Swindon som hade ca 1000 halvnya bilar i lager. Målet var att bestämma om vi ville ha en vanlig bil eller om vi skulle satsa på en liten suv. Fördelen med många suv:ar är ett något högre baksäte som ger bättre sikt framåt för passagerarna. Js favorit var en traditionell BMV som var väldigt trevlig att köra. Den blev nedröstad av de som satt i baksätet. Resten av familjen gillade en liten svart Nissan Juke med röda detaljer invändigt. Den var bara så cool och hade hygglig utsikt från baksätet. J, som inte kunde sitta med huvudet rakt upp i baksätet, tyckte diplomatiskt att vi skulle titta på något mer ställe innan vi bestämde oss definitivt.

På söndagen for vi till ett ställe utanför Oxford där det fanns flera bilaffärer, var och ett med sitt märke.
Vid det här laget började vi lära oss hur det går till när man provar bilar:
1) En anställd erbjuder något att dricka (kaffe, te eller choklad?)
2) Man sitter en stund och pratar igenom sina önskemål som skrivs ner på ett papper
3) Man får förslag på lämpliga bilar och går sen och tittar på dem
4) Man blir erbjuden att provköra
5) Körkortet kopieras och kanske får man skriva under något mer.
6) Den anställde kör ut bilen till vägen
7) Man byter plats med den anställde och får sen provköra ”varvet” som är både stads och motorvägskörning
8) Väl tillbaka får man berätta att man vill fundera lite mer
9) Man får hälsa på den anställdes chef och uppmanas ringa till den anställde eller chefen om man undrar något mer. Man får även säga att det är ok att de ringer upp om ett par dagar och frågar om man tänkt klart.

På Toyota-stället provkörde vi en Verso. Den hade bra sikt från baksätet och var väldigt rymlig. Dessutom kunde man luta ryggen på baksätet något bakåt vilket kändes väldigt skönt. Litet bord med mugghållare var en bonus även om föräldrarna aldrig skulle tillåta något annat än vatten att dricka där. Den hade två löjliga bonussäten i bagaget som jag aldrig tror vi skulle använda, men fällde man ner dem var bagageutrymmet hyggligt stort. Den var några cm smalare än bilen vi hyr nu, men J tycke att det kändes som att köra en buss. I Råd och Rön-motsvarigheten beskrevs den som fruktansvärt praktisk och pålitlig men inte särskilt kul.

På Ford-stället provkörde vi en C-Max. Inte riktigt lika lyxigt i baksätet, men den fick i alla fall godkänt av J för körbarheten. De hade tre C-Max inne, med lite olika ålder och mil. Den nyaste var just prissänkt, så där kunde de inte göra så mycket mer, sa försäljaren. Jag tolkade det som att priset på de andra två var förhandlingsbart.

På hemvägen stannade vi på ett BMW-ställe och provkörde en X1. Helt värdelös sikt från baksätet, trots att den också var lite högre, så till Js stora sorg gick den bort.

Måndag och tisdag funderade J och jag på om vi skulle satsa på Verso med det bättre baksätet eller C-Max med bättre köregenskaper och bagageutrymme. Under tiden hann Toyota-säljaren ringa två gånger. Andra gången för att han ville bara berätta att de just sänkt priset på Verson. Ford-säljaren ringde också och undrade hur långt vi kommit i funderingarna.

Tisdag kväll bestämde vi oss för Forden. Mer än 90% av gångerna bilen kommer användas är det jag som ska köra till jobbet och då är det viktigare att jag har något lättkört än att ryggstöden i bak går att luta.

Å, nej, då blir jag tvungen att ta livet av mig, sa Toyota-säljaren när han ringde nästa dag och J framförde den tråkiga nyheten.

Eftersom säljaren antytt att det fanns prutmån så kände J sig tvungen och lyckades få med lite extra garanti mm i priset.

I morse for J och jag dit för att hämta vår bil. Vi tackade nej till (blaskigt engelskt) kaffe för vi hade just druckit. Gick igenom en massa papper, skrev på papper, betalade och gick ut till bilen. Säljaren visade alla finesser och ställde in våra favoritradiostationer och några till. Förutom automat-växel har den automat-vindrutetorkare och automat-lyse. Nån av hyrbilarna vi haft hade automatstart när man råkat få motorstopp. Det var bra, men med automatväxel borde jag klara mig utan det. Automatisk ljuddämpning av passagerarna i baksätet kan också behövas ibland, men det ingick inte. Tre auto i en bil får väl duga. J hälsar för övrigt att Das Auto betyder skit-bil på tyska.

Så här vintertid är eluppvärmda fram och bakrutor trevligt också. Vi förfäras lite över britternas ”jag häller bara en hink varmvatten över rutan så behöver man inte skrapa”. Eluppvärmda säten fick vi tyvärr klara oss utan. Det verkar bara vara standard i Volvo.

För den etymologiskt intresserade kan jag meddela att både car och kärra kan härledas till ett ord för vagn som romarna snappade upp när de var ute och krigade med kelterna. Automobil hittade däremot fransmännen på genom att kombinera de latinska autos och mobilis. Allt enligt denna sida.

Jag är väldigt förtjust i fördomar, åtminstone de många roliga fördomar som finns. T ex när man går på sportaffärer så inser man snabbt att Pilates är något som går ut på att alla seriösa pilatesutövare ska köpa dyr utrustning med jämna mellanrum. Varje gång man går förbi den hyllan är det någon ny sorts boll, ring, platta eller båge i rosa eller ljusblått som säljs för hundratals kronor.

För ett tag sedan när jag ramlade över ett youtube-klipp med pilates och fick för mig att jag skulle prova så fick jag höra Js fördomar också: Låtsasträning för kvinnor som vill se sportiga ut men inte orkar träna på riktigt. Man ligger på sin fina matta och lyfter sin fina boll lite upp och ner medan man ler. Och så känner man sig lite duktig.

Att jag ändå bestämde mig för att börja beror dels på att det är kul att ifrågasätta fördomar, dels för att när jag kollade upp det lite mer insåg att det är bra rygg- och mag-träning. Vilket jag kan behöva. Och träningsstället ligger ett kvarter bort.

Nu när jag gått ett antal gånger, kommit hem utmattad och dessutom regelbundet haft träningsvärk på nya ställen, så har J blivit av med sina fördomar. Det är inte låtsasträning jag går på. Men mina fördomar lever glatt vidare. Det är en vansinnig massa utrustning man använder varje lektion och skulle man vilja ha lite hemma för att öva mellan lektionerna så blir det snabbt väldigt dyrt. Som tur är så är stället jag går till inte jättetrendigt, så man kommer undan med vanliga strumpor. Ingen har svindyra färgglada pilatesstrumpor som är som fingervantar, fast för tårna. Men kanske man skulle önska sig en rulle eller boll i julklapp. Den Wobble Air Stability Cushion jag redan köpt använder ju hela familjen. De små prickel-bollarna (tre stycken för åtta pund) är också uppskattade här hemma.

Oxfords rugbylag har jobbat tillsammans med ett antal skolor i området, bland annat den som A går på, för att få fler barn intresserade av rugby. Hans skola har fått besök av en som tränat dem och på måndag ska de spela sin första match. Barnens familjer fick även erbjudande om att köpa biljetter till en riktig match i Oxford. K var inte intresserad, men resten av familjen var och tittade på en match idag.

Barnen fick träna på en mindre närgången variant av rugby där man istället för att tacklas bara ska sno ett band som motståndaren har på sig för att det ska räknas som tackling. Den som blir ”tacklad” måste direkt kasta bollen till någon annan. Vi hade hoppats att A skulle kunna förklara de riktiga reglerna för oss, men det kunde han inte. Istället ägnade vi matchen åt att gissa vad som gällde. Här kommer en liten sammanfattning av vad vi kom fram till:

Varje lag ska ha en riktigt lång kille. Han ska ha skägg och en löjlig mössa.

Bara för att ett lag har både London och Welsh i namnet behöver inte det inte ha sin hemma-arena varken i London eller Wales. Kassam stadium i Oxford går minst lika bra.

Att spela rugby är så oerhört manligt att inte ens uppvärmning med rosa pilates-bollar och synkroniserade baklängeskullebyttor får någon att tycka att det är tjejigt.

Om några bråkar så mycket att domaren visslar får en av dem göra mål efteråt.

Ibland är det bra att sparka ut bollen på läktaren med flit. Vi lyckades aldrig riktigt förstå när och varför.

Knäskydd kan vara bra att ha, men i rugby kryper man runt så mycket på gräset att det är enklare att dra upp dem till strax ovanför knäna.

Matchen slutade med förlust för hemmalaget (9-18). Vi var ganska nöjda ändå efter att ha fått ta del av lite brittisk kultur en solig och bara småkylig novemberdag. Det var ganska underhållande att se och lite mer omväxlande än hockey och fotboll. Blir det någon mer gång ska vi nog läsa på lite regler så vi förstår vad som händer på planen. Men jag kan nog lova att det inte kommer bli ofta.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi kanske får köpa pepparkakshuset i alla fall. Inflyttning lutar åt mitten av januari. Men det har ändrats så många gånger att jag inte vågar tro på det förrän vi har ett påskrivet kontrakt. Kontraktet för att sälja vårt hus i Sverige är påskrivet och klart. Våra möbler och annat som är kvar i Sverige kommer hit med lastbil nån gång andra halvan av januari så det skulle vara bra att ha någonstans att ställa det det då.

Mögelhuset vi tittade på häromveckan är jag glad att jag inte behöver flytta in i. Men jag hade gärna tagit glaspartiet bredvid ytterdörren:

Efter en lyckosam insats brände dagens hjältar drygt 200kr på smarriga kladdkakor och smothies på ett fik där det, enligt rykten, kostar 15kr bara att titta på en kaka. Men det var hjältarna värda. Till laget hörde:

• Sonen A, som klev upp halv sex i morse för att ta sig till oss andra
• Vännen, tillika blondinen L, som visserligen har erfarenhet av att köra husvagn, men som med varm hand och det blonda huvudet på sned lämnar över till frivilliga när ekipaget ska backas in på campingplatser.
• Jag själv, som inte har varma händer eller ens särskilt blont hår och aldrig fäst ett släp vid en bil. Än mindre kört runt med ett släp. Men jag hade ägnat några dagar åt andra förberedelser inför denna stora dag

L plockade upp oss andra i sin bil och sen åkte vi till en mack för att hämta ett släp. L imponerade med att snabbt få fast släpet på dragkroken och sen åkte vi mot vårt svenska hus.

Väl framme bestämde vi att det var bättre att parkera ute på gatan än att försöka backa in på garageuppfarten där två bilar stod parkerade på ena sidan. Inne i garaget stod ett berg med grejer som jag sorterat ut för att slänga, sälja eller ge bort. Långfärdsskridskor till exempel. De är inte så användbara i England. Trasiga hinkar känns inte heller så viktiga att ta med i flyttlasset. Pussel som inte ens var kul att lägga första gången.

Allt som skulle slängas fick plats i släpet och efter en sväng till återvinningen fyllde vi istället släpet med sånt som L skulle få. Plötsligt får hon syn på en lie. ”Ska ni ha med den här till England?” undrar hon. ”Nej, den kan du ta”, svarade jag varpå hon började jonglera med lien medan hon bar ut den ur garaget. Nej, det var inte riktigt sant. Hon provslog ett par tag innan hon försiktigt bar ut den till bilen.

Sen var det bara kvar en gigantisk hög med trädgårdsavfall bakom garaget. Efter en kort stunds funderande tog vi beslutet att backa in bilen till högen. L började snyggt med att svänga släpet åt rätt håll, men blev något övermodig och körde nästan in i några buskar. Framåt igen och nytt försök. Denna gång hamnade släpet på rätt ställe, men det var lättare att kliva ur på passagerarsidan än vanliga vägen.

Vi fyllde släpet med löv, gräs och annat från trädgården. När det nästan nådde till taket gav vi upp, trots att en fjärdedel av den ursprungliga högen låg kvar. På återvinningsstället krävdes det lite backande, men det räckte med något omtag för att hamna rätt. Åter på macken blev det rätt nästan direkt. När vi fixat med stödhjul och kopplat loss vagnen var vi ganska slut men väldigt nöjda med dagens insats. Vi klappade oss själva och varandra på axlarna och njöt av vårt välförtjänta fika.

Som jag skrivit tidigare hade ägarna till pepparkakshuset vi ville köpa ändrat sig gällande vad de ville flytta så kedjan bröts och vi hamnade i vänteläge. För en vecka sedan fick vi veta att de ändrat sig igen och bestämt sig för ett hus som höll på att byggas. Inflyttning för det skulle bli i januari. Äntligen lite glada nyheter, tänkte vi och bad vår jurist fortsätta med sånt som jurister gör i samband med husköp. Vi skulle visserligen inte hinna flytta innan jul, men januari var ju bättre än att inte veta alls.

I torsdags ringde de från mäklaren igen. Maken i pepparkaksfamiljen hade just fått veta att han blivit uppsagd från sitt jobb. Familjen hade bestämt sig för att inte köpa nytt hus utan stanna i pepparkakshuset tills vidare. De beklagade.

Gaaaahhhhrrrggg!!! eller något liknande stod det i mailet J skickade mig efter att han fått samtalet.

Så nu är vi tillbaka på ruta noll igen efter att ha stått och stampat på ruta två ett par månader.

Det verkar vara lite stiltje på husförsäljningen i vår stad. Flera större hus har varit till salu sedan i somras och ett par av dem fick nyligen lägre pris. J föreslog att vi skulle titta på ett som just kommit ner i en rimlig prisnivå. På planritningen var det femtioelva små rum, så för att få det att fungera för oss skulle vi nog vilja ta bort ett par väggar (minst). Men trädgården såg trevlig ut, garaget var enormt och boytan var också väldigt stor fast uppdelad. Inte alla hus här har nummer, en del har namn istället. Det här husets namn Maryland får mig att tänka på Maryland cookies. Från pepparkakshus till andra kakor är kanske inte så tokigt.

Idag var vi på visning. Efter ett varv i trädgården (med konstgjort vattenfall och en liten damm), garaget (snickarverkstad och fuktskador) gick vi in i huset där det första som mötte oss var en svag doft av källare och mögel. Vardagsrummet, som är största rummet på nedervåningen, är ännu mindre än befarat. Kakelplattorna i köket är strukturerade på ett sätt som gör det omöjligt att hålla rent. Sprickor i väggar och fuktfläckar här och där i väggar och tak gör knappast saken bättre. Till husets försvar ska jag väl tillägga att jag verkligen gillade största sovrummet med snedtak och fönster åt två håll. Dessutom hade flera fönster vackra blyinfattade glas. Bland annat bredvid ingången och i överkant av inglasade uterummet.

Sammanfattningsvis har vi nu ingen bäck att ropa hej när vi hoppat över den. Och dammen vi såg blir det inte heller. Jakten fortsätter.

Ks skola kör mycket med matlagning. Dels har de matlagning som ämne en gång i veckan, dels lyckas skolan ibland klämma in det i andra ämnen också. K bryr sig inte om vilket; får hon bara laga till något gott så är hon nöjd.

Till naturvetenskapen imorgon ska eleverna ha med sig varsin hemgjord 3D-modell av en cell. Man fick välja själv hur man gjorde sin cell-modell, men om man gjorde den ätbar så fick man äta upp den efter lektionen. K bestämde sig snabbt för att göra något ätbart och efter lite funderande föll valet på röda blodkroppar. Hon experimenterade lite med kakao för att få dem mörkare, men de som var helt utan kakao blev nog bäst när de var färdiga.

På skolans svenskaklubb har eleverna fått lära sig några svenska meningar. K kom hem och berättade att de fått öva på ”Jag är glad” och ”Jag är en lite ledsen”. Hon hade inte brytt sig om att att påpeka hur det ska vara egentligen.

Det verkar ha gått troll i våra försök att anställa två testare på sex månaders kontrakt. Av de fyra första jag bjöd in till intervju blev två erbjudna och tackade ja till jobbet. Båda hade arbetstillstånd genom något paraplyföretag som vi inte riktigt vågar lita på, så det blev nej.

Nästa två som vi intervjuade hade brittiska pass och väldigt brittiska namn. Båda blev erbjudna jobb, båda ville börja jobba. Den första kommer börja redan imorgon (om inget mer oväntat händer). Den andra skulle bli tvungen att veckopendla och när han räknade på det skulle den lilla lön vi erbjöd inte räcka till hotellkostnader. Och vi hade inte lust att betala nästan dubbelt så mycket för att han skulle ha råd att ta jobbet. Han bad så mycket om ursäkt att han slösat med vår tid och inte tänkt igenom det hela i förväg.

Imorgon är en till intervju inbokad. Vi har en del lovande sökande som jag skulle kunna bjuda in sen, men jag börjar tröttna. Nu i helgen har jag sett till att få en välbehövlig vila så kanske jag orkar ta nya tag igen.

Förra helgen hade jag också behövt vila, men då hade jag en mosaikkurs inbokad och den ville jag inte missa. Jag gjorde klart ett Afrikamotiv som jag gjort det mesta på hemma. Sen gjorde jag en bit på ett fågelmotiv som jag kört fast på hemma. Så nu finns det gott hopp om att den blir klar. Dessutom började jag på ett julmotiv. Det kändes som att jag maximerade tiden med en duktig lärare som stöd. Nu är det bara relativt enkla saker att göra klart hemma.

Som EU-medborgare behöver man inte ansöka om arbetstillstånd i England, men för de flesta andra är enda chansen att få komma hit att ett företag här ordnar något som kallas sponsorship. Det innebär att det företaget lovar att ha en anställd och tillståndet gäller bara för det företaget.

Det finns konsultbolag som specialiserat sig på att anställa personer från andra delar av världen och sen hyra ut dem till andra företag. Det är, såvitt jag vet, inte olagligt i sig.

Vi försöker anställa ett par konsulter till testgänget på mitt jobb och den första jag ordnade intervju för var en tjej som nyligen kommit till Europa och letade efter sitt första jobb här. Hon verkade ha rätt personlighet och någorlunda rätt teknisk bakgrund för oss, så vi bestämde oss för att erbjuda henne jobb från och med måndag. Hon verkade trivas med oss och tyckte jobbet lät spännande, så vi var inte förvånade när hon tackade ja direkt (via rekryteringsbyrån vi anlitade).

Sen skulle det skrivas kontrakt och då visade det sig att företaget som hon hade sponsorship hos krävde en högre lön för att de skulle gå med på att vi skulle få ha henne hos oss som konsult.

Vår personalansvarige sa att lönen inte var något problem, men blev lite misstänksam och började kolla upp företaget som tagit hit henne. Hon hittade information om att utlänningar betalar dem 700 pund för att få bli anställda och få ett sponsorship. Sen får de själva söka jobb och om de lyckas hitta något så tar företaget 35% av lönen. Denna biten är på gränsen till vad som är lagligt, så för att undvika risken att hamna i en rättsprocess var vi tvungna att ta tillbaka vårt erbjudande till henne.

Jag kan bara tänka mig hur tufft det måste vara för henne. Hon trodde att allt var ok och så visar det sig att hon inte fick jobbet hon blivit erbjuden och ville ha, inte kan få ett annat jobb om inte lönen är högre, och kanske inte ens då för att det företaget kanske också drar sig ur när de får veta var hon är anställd.

Jag har sett fram emot den dag jag kan hoppa över bäcken och ropa hej, men för varje litet framsteg i vår husköparprocess har jag noga låtit bli att ropa hej. Och det var nog lika bra.

Häromveckan, några dagar efter besiktningen fick vi ett meddelande från vår jurist att de väntade på något papper från mäklaren och inte skulle göra något mer förrän det kom. Litet orosmoln seglade upp och värre skulle det bli.

J mailade mäklaren som svarade att han skulle undersöka saken. Nästa dag ringde han och berättade att ägarna till pepparkakshuset hade lagt ett bud på ett annat hus och backat på det huset de tidigare tänkt köpa. Nu ska ägarna till det nya huset i kedjan hitta någonstans att flytta, och sen kanske det blir en massa fler i kedjan innan den når slutet.

Så inte nog med att vi nu inte har en susning om vilket år det hela kommer bli klart (om någonsin), det känns som att säljarna fört oss bakom ljuset när de låter oss tro att allt är ok och vi betalar en massa pengar för besiktning. Mummel, mummel, mummel.

Nåväl, jag har bestämt mig för att inte bli en bitter kärring, så jag försöker tänka på sånt som är trevligare. Vädret till exempel. Hösten har varit ovanligt varm och fin. Nästa helg ska jag på mosaikkurs igen. Det ser jag fram emot. Det händer en massa på jobbet. Det har varit konstant överväldigande och omväxlande sedan jag för en vecka sedan blev ombedd att leda lite intensivtestning några veckor eller längre. VI har fått låna ett team på annan ort i England och ett team utomlands som jag ska sätta i arbete. Ganska stressande, men jag lär mig massor.

K har varit på skolans svenska-klubb och verkar ganska nöjd. Läraren kunde fem språk och svenska var ett av dem. Eleverna fick lära sig lite om Stockholm med öar och massa broar emellan. De fick smaka saltlakris (som bara ett par stycken tyckte var gott) och lära sig några fraser på svenska. På slutet var det frågesport och K missade på frågan om ett populärt bär i Sverige. Hon gissade på vinbär, men rätt svar var lingon. Lite orättvist, för vi har ju ätit betydligt mer vinbär än lingon under hennes uppväxt. Hon verkade ta det med fattning i alla fall.

A har varit på besök på skolan där K går eftersom han ska börja där till hösten. När vi satt och lyssnade på rektorn tyckte han att det var lite segt och mycket skryt. Men när de började prata skolresor piggnade han till. Han vill absolut till Barcelona nästa år om det blir en resa dit. Vi fick även gå runt i olika klassrum och se exempel på vad man kan göra. A gillade att kolla på celler i mikroskop. Drama var däremot ingen höjdare.

Vi har skaffat oss en finansiell rådgivare. Det känns vuxet. Väldigt vuxet.

Första gången vi träffade honom var för några veckor sedan. J hade pratat med honom på telefon och bokat en tid hemma hos oss på kvällen för att diskutera lån till nya huset. I det här landet finns det så många banker som vill låna ut pengar till dig att det oftast lönar sig att ta en expert till hjälp för att hitta det mest fördelaktiga lånet utifrån ens egen situation.

På en timme hade han förklarat hela husköparprocessen, alla papper som behövs för ansökan, fallgropar, fiffiga knep och annat som kan vara bra att veta. Dessutom hade han stoppat in vår situation i ett datorprogram som hittade bästa lånet för oss. Ett par dagar senare hade vi förhandsbesked från den banken att de kunde tänka sig att låna ut pengarna till oss (men de lovar inget).

När det sen blev dags att söka lån på riktigt skickade vi allt som behövdes till vår rådgivare (inscannade gas- och vatten-räkningar, lönebesked, bankkontoutdrag, pass mm) och sen skötte han resten. Förra veckan hade banken dit en besiktningsman som kollade om huset var värt det vi tänkte köpa det för och sen sa banken definitivt ja.

Igår hade vi dit en egen besiktningsman som gjorde en mer detaljerad besiktning. Efteråt berättade han för J att huset var ovanligt välbyggt. Han pekade på olika lösningar och materialval som tydde på hög kvalitet. Sen var det några mindre grejor som behöver fixas (lasera vindskivor, rensa avlopp mm), men på det hela var huset i mycket gott skick. När vi var där och kollade hade vi fått samma intryck, men det är skönt att få det bekräftat av en expert.

Så här långt tuffar husköpet på riktigt bra, men man ska väl inte ropa hej än på några veckor.

Ikväll hade vi besök av vår finansiella rådgivare igen. Denna gång för att diskutera människo-försäkringar. Åter en timmes genomgång av allt i området som kan tänkas vara aktuellt. Inkomstförsäkring ger en summa varje månad som man inte kan jobba på grund av sjukdom eller olycka. Allvarliga-sjukdomar-försäkringen ger en pengar om man drabbas av någon av de ca 50 vanligaste allvarliga sjukdomar som finns på en lista. Livförsäkringen ger en klumpsumma om den försäkrade dör (inga överraskningar där). Familjeförsäkringen ger en summa varje månad i x antal år efter att den försäkrade dör, t ex tills barnen är gott och väl stora nog att klara sig själva. Vår rådgivare rekommenderade en kombination av de två första och familjeförsäkringen. Eftersom det mesta han sagt hittills verkat förnuftigt så bad vi honom börja på ansökningarna. Han ska skicka lite information om hemförsäkring också, för det måste vi ordna snart också.

För att vara en sån där rådgivare ger han ett oväntat gott intryck. Han verkar ha järnkoll på området och gillar att hitta de bästa lösningarna till sina kunder, dessutom är han väldigt trevlig.