Uncategorized

J har haft lite otur på sistone. Häromveckan hade han en rejäl sväng av influensa. Värsta på 10 år. När han blivit piggare fick han något som kändes som kramp eller sendrag i ena vaden. Det blev lite bättre om han stretchade och sen rörde på sig, men när han suttit ett tag var det lika illa igen. Vi googlade på vad-åkommor och konstaterade att det inte var svullet eller annan färg än vanligt. Väntade ytterligare någon dag, men det blev bara mer och mer ömt.

Igår kväll var faktiskt vristen och underbenet svullna och kanske var det lite mörkare än andra benet. Googlade lite till. Lite väl likt blodpropp. J övertygade mig att vi skulle sova på saken istället för att sitta och mögla på akuten mitt i natten. I morse ringde han vårdcentralen och fick en tid strax efter 9. Efter att barnen gått till skolan åkte vi dit. Läkaren tyckte han var alldeles för ung och i för bra skick för blodpropp (det var ju uppmuntrande), men kom inte på något annat det kunde vara, så han blev remitterad till Oxford. Läkaren var i alla fall imponerad av svullnaden på benet.

Trafiken kring Oxford är ofta seg, särskilt nu när de bygger om ena stora vägen. Dessutom varnade sjukhuset att det kunde ta 45 minuter att parkera eftersom de hade för få parkeringsplatser. Helst ville de att man skulle lämna bilen hemma, men det kändes inte som ett alternativ. Istället for vi drygt två timmar innan han hade tid där. 

Vid det här laget hade jag meddelat chefen att jag tog ledigt hela dan. Jag skulle varit ledig igår, men vi hade en massa testning vi var tvungna att göra klart senast igår, så jag jobbade då. Därför var det lätt att få ledigt idag på kort varsel.

Oxfordtrafiken flöt på bra och parkerandet gick på nolltid. Sen åt vi lunch och promenerade / haltade sakta bort till blodproppscentrat för incheckning en halvtimme för tidigt. Men personalen var på hugget så när Js tid var inne hade han redan hunnit få blodprov taget och var påväg till ultraljudsundersökning. Med ultraljudet hittade de lite blodpropp strax ovanför knät.

Personalen här var också imponerade över svullnaden (borde inte de ha sett sånt förr???) och dessutom fick han (som vanligt) beröm för hur lätt det är att ta blodprov i armen. När J lämnar blod brukar sköterskorna kuttra av förtjusning över hur lättstucken han är.

Efter någon timme var allt klart och J hade redan stoppar i sig sin första blodförtunningstablett och en pepparkaka att svälja ner den med. Nu blir det att äta sånt i tre månader och sen förhoppningsvis friskskrivas. 

Nu är kedjan klar för det bruna huset som vi vill köpa. Vi har börjat kalla det pepparkakshuset pga färgen, men att det är nr 24 passar ju också bra.

Häromdagen ringde D från mäklarfirman D&G på J:s mobil. D hann bara säga att han hade lite goda nyheter innan samtalet bröts. När J försökte ringa tillbaka en stund senare satt D i telefon. Nån dag senare när J och jag åkte hem från jobbet råkade J lämna mobilen i bilen och givetvis ringde D precis då. Sen fick vi fundera hela helgen på hur lite eller mycket goda nyheter det var han hade egentligen.

I måndags blev det äntligen kontakt länge nog för att D skulle hinna prata klart. Det blev bara tre familjer i kedjan; 
1) Vi
2) Pepparkakshusets ägare
3) De som ska sälja sitt hus till nuvarande pepparkaksfamiljen och som gissningsvis hittat ett redan tomt hus eller något hyresställe.

Det som händer nu är två månaders väntan när allas jurister ska samla ihop all information som behövs och sen komma överens sinsemellan. Sen, om ingen ångrat sig, är det dags för kontraktsskrivning och nyckelbyte. 

 

I söndags kväll kom barnen tillbaka från Sverige. Vi plockade upp ett par solbruna barn på Heathrow och i bilen hem berättade K nästan oavbrutet om allt som hänt. De har haft en helt fantastisk sommar och tagit en massa kort. Hoppas jag kan få kopior på några bilder och lägga upp på bloggen. Imorgon börjar de skolan igen. A i sexan på samma skola som innan. K i sjuan på en ny skola.  

 

Tidigt i morse sprängdes tre av de sex stora kyltornen till kolkraftverket i Didcot. Det hade varit häftigt att vara där, men det kändes inte värt att köra bil dit mitt i natten, så vi sov sött när det hände. Istället har jag tittat på youtube-klipp nu på morgonen.

När vi var på väg att flytta till England tittade vi på 3-4 hus i ett område som heter Ladygrove i kanten av Didcot. Mitt i finns en hög kulle och därifrån är det här klippet taget (börja titta vid 1:45). Hade vi bott där istället skulle jag definitivt gått ut. Undrar hur länge det dröjer innan Didcot-borna vänjer sig vid sin nya utsikt.

Idag fick Js jobbarkompisar i Sverige beskedet att företaget beslutat lägga ner den svenska delen. Det är ett tufft besked för de som jobbar där. Dessutom påverkas hela det samhället när en av de största arbetsgivarna försvinner. Hur lång tid det kommer ta innan de stänger vet vi inte.

J däremot påverkas betydligt mindre. Med största sannolikhet kommer hans kontrakt som tillfälligt utsänd från Sverige bytas till ett permanent kontrakt som anställd i England. Men det var planerat att bli så förr eller senare i vilket fall. Och så förlorar han sina kollegor i Sverige, förstås.

I lördags klockan tio kom hyresvärden, precis som han sagt, och bytte ut diskmaskinen. Det är visserligen nästan omöjligt att få tag på honom på telefon, men när han sagt att han ska komma så kommer han på utlovat klockslag.

Vi är i alla fall väldigt nöjda med nya maskinen och att, efter två månader, äntligen slippa handdiska.

Igår bjöd Js jobb anställda med respektive på nyårs-fest på ett hotell en halvmil bort. Uppenbarligen är det helt normalt att ha nyårsfest några dagar i efterskott i det här landet.
Barnen hade önskat sig indiskt, så vi värmde Chicken Korma till dem innan vi for. Dessutom hade jag köpt lyxiga chokladefterätter så de kunde ha sin egen fest här hemma.

Det var kul att träffa de på Js jobb igen. Många känner jag igen från när jag jobbade där i våras. Andra känner jag igen namnet på för jag har bjudit in dem till intervjuer. Sen är det en handfull fruar jag träffar då och då också. En av de första jag pratade med var helt nyanställd. Han började i Js grupp i måndags. ”Det är så trevlig stämning på det här företaget”, sa han. Och jag håller med. Det är en bra blandning med människor.

Under middagen satt jag och spanade runt för att se vilka jag känner igen och samtidigt jämförde jag olika klädstilar. Männen hade kostym allihop, så de var rätt lika. Det var mycket roligare att jämföra kvinnornas klänningar och övrig utsmyckning. Jag undersökte hur många av de engelska kvinnorna som såg uppenbart engelska ut och hur många icke-engelska som var klockrent icke-engelska. De typiskt engelska kommer i två kategorier:
1) Visar större parti av huden nedanför halsen än vad man egentligen har lust att se men är i övrigt hyggligt eleganta. Kommer ofta i högklackat, men något lägre går också bra.
2) Trashigare version som visar mer hud på andra ställen, som midjan eller väldigt mycket av låren. Dessa är aldrig eleganta och har hejdlöst höglackade skor. De kan komma barfota också, men då är det oftast sent på kvällen.
På kalaset var det ett antal engelska kvinnor av kategori ett, men bara en tvåa. Men merparten smälte ändå in bland alla utlänningarna.
Sydeourpeerna och turkarna såg ut ungefär som man väntar sig (festligt och elegant) likaså de svarta sydafrikanerna (fast det tog jag mer på hudfärg än klädsel). Svårast är det att se vilka som är vita sydafrikaner. Man får ta det på dialekten istället. Slänger de dessutom in ett ”jaa” eller ”ach” så vet man säkert.

Efter middagen var det dans till ett band som J karakteriserade som gubbrock. De gjorde riktigt bra covers av en massa kända dansvänliga låtar. Vi minglade lite och J pekade ut mannen han delar kontor med. Han är engelsk, men har bott i Norge några år, så han brukar prata lite norska med J bara för att han tycker det är kul att träna. Jag gick fram till honom och sa ”Ursäkta, är det dig man kan prata svenska med?”. Det dröjde ett par sekunder innan han insåg vad jag hade sagt, men efter det förstod han direkt vems fru det var. Sen pratade vi skandinaviska med honom och hans fru ett tag.

Många skulle sova över på hotellet, så när vi drog framåt midnatt var det fortfarande fullt ös. När vi kom hem sov barnen sött.

Slutligen en liten uppdatering på hemmafronten:
J och vår hyresvärd har äntligen lyckas få kontakt. Hyresvärden ringde faktiskt vid åttatiden häromkvällen, men till förra huset. Sen ringde han Js mobil men hamnade hos svararen för mobiltäckningen är usel på nya stället. Nu har han i alla fall lovat oss en ny diskmaskin, ny silikon till fogarna i duschen och att rörmokaren ska komma så fort han betat av de mest akuta ärendena. Det var tydligen rätt mycket att göra nu efter alla ledigheter, men troligen dyker han upp under veckan som kommer. Så just nu har vi lite mer hopp än tidigare.

Gratulerer med dagen Martin!
Håper du hadde en god dag
(och att det går att förstå min norska).

Idag skjutsade vi barnen till Heathrow och lämnade över dem till en i personalen på SAS. Runt halsen hade de varsin påse med pass, biljetter och minst ett av de tre exemplaren av blanketten jag fyllt i för varje barn. Vi stannade på flygplatsen tills deras plan inte längre syntes på listorna med avgående. När vi kom ut till parkeringshuset såg vi ett SAS-plan lyfta så troligen var det deras plan.

Två och en halv timme senare överlämnades de, hungriga men välbehållna, till mina föräldrar på Arlanda. Enligt informationen om vad som ingår för ensamåkande barn så skulle de fått något att äta på planet, men det missades tydligen. När de ringde från Arlanda var planen att åka direkt till en restaurang i Sigtuna, så det löste sig nog snart. Sen räknar jag med att barnen kommer bli riktigt bortskämda de närmsta dagarna. Gröna Lund verkar stå på programmet och jag gissar att det blir en del glass också. Bus med lilla kusinen M och lite andra släktingar blir det nog också.

Om en vecka kommer de tillbaka och tills dess ska jag försöka sakna dem bara lagom mycket.

Så direkt till mina barn säger jag: Ha det så bra i Sverige, mina hjärtegryn! Vi ses snart!

En vecka efter att jag fick tack-och-hejdå-buketten på jobbet har några av blommorna vissnat och några knoppar slagit ut. Plötsligt doftade det starkt av liljor och buketten ändrade karaktär. Det är lite häftigt med en bukett som är vackrare efter en vecka än när man fick den.

Att jämföra med för en vecka sedan:

För den som oroat sig sedan förra blogg-inlägget kan jag meddela att jag inte skjutsat iväg Oxbergs-gänget utan karta till någon enslig by. De gick själva på promenad i närområdet. Med kartor, tips om museet (som är det närmsta en turistbyrå man kommer) och tips på ett ställe med god glass. E verkar ha riktigt bra lokalsinne, så skulle inte de vuxna klara det räknar jag med att han kan leda dem tillbaka hit.

Gissar att det är en del av er som uppskattar att jag meddelar att resan tillbaka gick bra också.

Sista dagarna i Sverige blev minst lika intensiva som de första. Vi tog flyg och tåg till mina föräldrar, övernattade där ett par nätter och sen vidare till mormors begravning i Kristinehamn. Minnesstunden var ute i den jättefina skärgården.

Väl tillbaka i England är alla tre fullkomligt utpumpade. A:s klass sov över på skolan som en del i sin skolresa, men A sov hemma för han behövde verkligen varje timmas sömn han kunde få. Idag jag lämnat honom på skolan tidigt och nu sitter de troligen i bussen på väg mot mot Bath. Det är dags att gå med K till skolan och sen fara och jobba. Ska bli skönt med helg.