Sedan jag var liten har vi alltid haft en kransekake vid stora högtider. Min mamma lärde sig baka den av sin norska moster och fick formar i present av sin norska kusin. Häromdagen var det dags för mig att lära mig den traditionen. Recepted står i slutet av mammas väl använda Vår kokbok.

Pappa hade skållat och malt mandel i förväg.

I receptet stod det ursprunglien att det skulle vara äggvita från 2 ägg, men mamma hade svårt att få ihop det till en deg när hon provbakade tillsammans med sin moster, så mostern sa att hon skulle ta ett tredje ägg så det blev bra. Med stora ägg är nog två tillräckligt men med mindre kan man behöva ett tredje.

Det här steget är inte svårt men tar lite tid: Blanda mald mandel, siktat florsocker och äggvita till en smidig deg. Man vill inte ha klumpigt florsocker så en stor sil är bra för att råda bot på det.

Smörj formarna med smör och använd mannagryn för att bröa formarna. Det är viktigast att det är mannagryn i botten av ringarna så man lätt får loss dem. Om det fattas lite här och där på sidorna gör inte så mycket. Har man inte kransekake-formar borde det gå bra att rita ringar på bakplåtspapper och följa dem, fast man får nog räkna så man för rätt diameter på alla.

Rulla fingertjocka längder av degen och lägg dem i formarna. Mina ringar var lite tjockare än mitt lillfinger och det blev 10 cm deg över när alla ringar var klara, så det blev nära perfekt. Snygga till lite i skarven och om det är några sprickor.

Grädda i ugnen i 190 grader tills de är ljusbruna. Det tog 14-15 minuter. Två eller tre formar åt gången går bra på samma plåt.

När allt har svalnat är det dags att lägga ihop. Blanda florsocker och vatten till en smet som går att spritsa från ett litet hål i en plastpåse. Det är lätt att ta för mycket vatten så lägg till bara lite i taget. Om man försöker vara fiffig och ta ättika eller något kan glasyren bli för hård och det blir svårt att ta isär ringarna när det är dags att äta.

Lägg formarna i ordning. Ta loss den största ringen från sin form och lägg den på ett serveringsfat. Spritsa glasyren fint fram och tillbaka runt hela ringen. Om man är lite nogrannare och inte skyndar på det hela så blir resultatet mycket finare än vad jag fick till den här gången. Ta loss den näst största ringen och lägg ovanpå. Spritsa glasyr på den och fortsätt tills alla ringarna är på. För varje varv är det bra att kontrollera från flera håll att varje ring hamnar centralt. Om de är lite ojämna i storlek kan man försöka kompensera för det också så inte en sida blir högre än en annan.

När kakan är byggd så ska man helst dekorera med flaggor (norska eller svenska brukar vi köra med). Om man dessutom lyckats få tag på små smällkarameller att sätta i så blir det ännu bättre. Vi hade tyvärr inget att dekorera med så den ser lite naken ut, men den smakar ju lika gott ändå.

När det är dags att äta så är det bra om man är två som hjälps åt. Den ena lyfter försiktigt upp hela kakan och pillar bort en eller två ringar. Den andra personen lyfter bort den lossade ringen eller ringarna. Tornet ställs tillbaka i mitten och de avtagna bitarna bryts i lagoma portioner och läggs runt kakan. När de ätits upp så lyfter man på tornet och petar av fler ringar. På det sättet har man ett fint torn i mitten ända tills kakan är nästan slut. Har man flaggor kan de flyttas upp allt eftersom man tar bort ringar i botten. Smällkarameller kan man få smälla när ringen de sitter på tagits bort.

Häromdagen firade vi K:s graduation. Hon lämnade in examensarbete och gjorde sista proven för flera veckor sedan, och har redan hunnit flytta och jobba några veckor, men i förrgår var den officiella avslutningen med mycket pompa och ståt.

J och jag började med att packa bilen full med solstolar och frysväska. Vi håller på att vänjer oss vid att med utflugna barn behöver vi inte längre tänka på att packa med eftertanke. Bilresan gick hyggligt trots att luftkonditioneringen vägrade fungera och det var varmt och soligt redan på morgonen. J hade sett ut en resturang intill en kanal och där åt vi lunch i skuggan av en stor pil som doppade sina blad i kanalen. Det fläktade lite och var väldigt behagligt. Efter lunchen hade vi fortfarande gott om tid kvar så vi tog en liten promenad utmed kanalen.

Vi såg många kanalbåtar

och en sluss.

Sen var det dags att åka till universitetet och träffa K. Hon kom med ett stort leende, en stor blombukett och pojkvännen A (som låg bakom den fina buketten). K hade på sig en ”gown” som är en svart kappa med en huva som är dekorerad med färger utifrån vilken inriktning man gått. Sen hade hon en sån där hatt med svart platta och en liten tofs uppepå. Under sin gown hade hon en tjusig vit broderad klänning. För tjejer är vit klänning vanligast men andra färger förekom också.

Tänker inte visa några ansikten, men här får ni en glimt av härligheten i alla fall.

K hade skaffat pappersarmband till oss som fungerade som inträdesbiljetter. Varje elev är garanterad två gäst-biljetter och de fick vi. A blev utan men gick till en närliggande byggnad där övriga kunde titta på en direktsändning på storbildsskäm.

Högtidligheten började med en akademisk procession där professorer och andra i färggladare gowns och lustigare hattar tågade in till pampig musik. Chefen för hela univeritetet (som heter något annat än chef, men jag kan inte alla tjusiga titlar) gick först med något som J kallade den gyllene bazookan. Jag tror det var en cermoniell stav, men det såg ut som att man skulle kunna skjuta med den.

Alla eleverna satt längst bak i en mycket precis ordning så att när de rad för rad gick fram mot scenen stod de i den ordning som chefen för instutitionen (eller vad det nu kan tänkas heta) ropar upp dem. Innan de kom upp på scenen var det en funktionär som kontrollerade att deras gown satt rätt. Sen fick de köa lite till. En annan funktionär dubbelkollade att de var rätt person precis innan det var dags att gå. Sen ropas elevens namn upp, de går över scenen fram till chefen för hela univeritetet, skakar hand med henne och går vidare över scenen ner på andra sidan. De som ville och hade sinnesnärvaro fick gärna vinka till publiken men de flesta verkade koncentrera sig på att le och inte snubbla.

Under hela detta applåderade alla i publiken och då och då blev det rop och visslingar från de som hade mer högljudda släktingar. Alla engelska universitet har mycket elever från andra värdsdelar för de kan ta mycket högre avgifter för utländska elever utanför EU. Det var många från Afrika och Asien här och Afrika vann i ljudnivå. Det var många jättefina kläder också, både från Asien och Afrika. Mycket glitter och glada färger.

Vanliga år tror jag eleverna får sitt diplom den här dagen också, men på grund av nerdragningar som gjorde att många i personalen strejkat så kommer diplomen med post senare.

Förutom några hundra handskakningar var det också en som blev hedersdoktor och höll ett tal och någon annan som också fick nån utnämning.

Efter ca 80 minuter blev det uttåg till pampig musik. Chefen med den gyllene bazookan gick först, sen alla professorer och andra som satt framme på scenen och slutligen alla eleverna (400-500 gissningsvis). Skolan har en vecka med upp till tre festligheter per dag för totalt är det väl några tusen som går ut varje sommar.

Efteråt mötte vi upp med K och A utanför. Några doktorander som K gjort sitt examensarbete med var också där. De berömde K och berättade att hennes jobb kommer bli del av en artikel som de ska publicera. Sen togs det en massa foton på K. Bara K, K och A tillsammans, K med doktoranderna, K med sina föräldrar och så vidare. Efter att K sagt hejdå till doktoranderna gick vi vidare till ett annat hus där vi bjöds på bubbel och kakor. Där var en fin trädgård och K ville ha fler bilder så vi hjälpte förstås till.

Tillslut var det dags att lämna tillbaka den hyrda klädseln. K hade funderat på att köpa åtminstone nån del av det, men det var ganska dyrt så hon (liksom de flesta andra) hyrde bara några timmar.

Väl tillbaka vid bilen tog vi fram våra stolar (till J och mig) och en picknick-filt till K och A. Parkeringen var på en stor gräsmatta och det var bara några enstaka bilar kvar. Vi satte oss i skuggan av ett stor träd och sen mumsade vi på ostfrallor och hemodlade tomater. Kaffet var fortfarande varmt men vatten var det lite svårare med för det var fortarande fruset trots att kylväskan stått i en bil i 30 gradig värme hela dagen. Lite vatten fick vi att dricka i alla fall.

Innan vi vände söderut hann vi titta in i huset där K, A och fyra andra studenter bott senaste året. K har ju redan flyttat alla sina grejor men A bodde fortfarande kvar för han har en bit kvar på universitetet.

På vägen hem såg vi en väldigt gul fullmåne. Här kallas det ”buck moon” när den är orange när den kommer upp över horisonten och sen bleknar till vit när den kommer högre upp.

Idag firar vi att J:s pappa fyller 90 med ett rejält fång påskliljor

och en försenad julstjärna

Eftersom mina blommor inte riktigt följer kalendern så kanske vi skulle döpa om dem till födelsedags-lilja och födelsedags-stjärna.

Önskar jubilaren en riktigt trevlig dag med god mat och snälla släktingar!

Nu är det julafton och förberedelserna har varit it full gång i flera dagar. J gjorde ett körschema med uppgifter för varje dag. Först ut var sill-inläggning (i lördags tror jag), nästa dag blev det gravning av lax, följt av köttbullar och vörtbröd igår. Jag har bakat fruktkaka för det vill jag ha.

För första gången sen jag blev vuxen har jag haft en adventskalender. En sån där med små paket med produkter för hud och hår. Tänkte jag skulle unna mig lite distraktioner i vinter-mörkret. Vi har visserligen längre dagar än i Sverige, men det är inte ofta solen tittar fram.

De flesta paketen verkade speciellt ämnade för sånna som mig. Tunt hår – jajamen, torr hud – javisst, extra torr hud med hårda partier- det går direkt till mina fötter. Sen en grej i rostfritt stål för att massera in olja… K hade kommit hem på jullov, så med en skeptisk min gick jag och visade henne. Åh, sa hon, en ching chong (eller nåt). De är jättebra till ansiktet om morgonen, sa hon och visade hur den skulle användas. Hon fick min Gua Sha (som den tydligen heter). Slutet gott, allting gott.

I går kväll började jag förbereda mig för att se så bra ut som möjligt på julafton med en hårinpacking som man ska sova i. När jag provade för någon vecka sedan blev håret märkbart bättre, så trots doften kan det vara värt vid speciella tillfällen.

I morse fortsatte jag med oljan som man ska massera in hela kroppen i innan man duschar. I duschen använde jag mitt nya schampo och balsam för fint hår. Efteråt avslutade jag med den speciella hals- och dekolletage-krämen med kollagen-främjande 24k guld. Tror det är en total lögn att guld skulle ha någon inverkan på cellbildning, men krämen var trevlig att ha på.

Hittade inte min röda jul-klänning, så det blev en svart istället och sen det fina halsbandet som J gav mig när jag fyllde år senast.

Allt detta medan J jobbar på i köket med skinka och annat. Vi är båda mycket nöjda med den arbetsfördelningen. A har också kommit hem på jullov nu så han håller på att göra mimosasallad. K har tagit över rödbetssallads-tillverkning från mig. Hon älskar rödbetssallad och brukar ofta göra en andra omgång på annandagen när första tar slut.

Också för första gången i mitt liv har jag hållit liv i en julblomma ett helt år. Och inte nog med det, i morse upptäckte jag att den hade ett rött blad och två halvröda.

I trädgården har det också börjat blomma så smått.

Avslutar med en tomtebild. Jag köpte ett par kit har provat en ny hobby. Först gjorde jag ett par julgranar och sen tomten. Det var kul att prova.

Så här ser det ut när tomten (och renarna) får semester om ett par dar.

God jul allihop!

För några år sedan byggde J och jag ett däck i bästa solläge i trädgården. Det blev precis så där bra som jag hade hoppats. Tidig vår och sen höst räcker det med att solen skiner och det inte blåser för att man ska kunna sitta ute om man tar med sig en filt. När vädret är bara lite varmare så blir det snabbt väldigt varmt och skönt på däcket. Allt utom målningen på muren under har hållit bra. På det stora hela är jag rätt stolt över vad vi lyckades åstadkomma med väldigt lite erfarenhet.

I fjol var det hög tid för nästa projekt. Träet i trappsteget utanför ena glasdörren ut mot trädgården var så ruttet att vi hade trampat igenom på mitten.

I år var det dags att ta itu med nästa del. Vårt gamla däck började kännas lite svampigt och när vi börjat riva bort översta lagret hittade vi direkt både svamp och röta. Endel balkar gick av bara man tittade på dem och andra gav ifrån sig ett grönt moln av sporer när man drog i dem.

Vi rev trappstegen först och behöll resten för att ha någonstans att ha material och sågen när vi jobbade med de nya trappstegen. Allt eftersom var vi tvungna att ta bort mer och mer för att kunna gräva för nya stolpar till trappstegen.

Betongbalkar från gamla däcket fick kanta rabatterna och gamla betong-bitar som blivit över i en annan del av trädgården fick bli en gång. Gamla tegelstenar som (både nyligen uppgrävda och äldre) fick bli ”stenparti” med taklök närmast staketet.

Igår firade J och jag 25 år som gifta.

Vi mjukstartade på förmiddagen med att ta ner några sektioner av planket i trädgården för stolparna var så ruttna att de gått av. Det var soligt och ganska ljumt på morgonen, men blev lite gråare sen.

Muren har blivit påkörd, men det tänker vi inte fixa nu. Får räcka med planket.

Efter lunch blev det bak av smaskig äppelkaka med kokos-knäck-täcke och till middag åt vi laxagne (som lasagne men med lax istället för köttfärs). K har långlov från universitetet och är här, så hon firade med oss. Den fina blombuketten är från henne.

Vissa historier måste man bara berätta, även om de tänjer en gnutta på sanningen, eller kanske lite mer än en gnutta.

På jobbet har vi morgon-möte varje morgon, och på fredagarna frågar alltid chefen om någon har något trevligt planerat för helgen (på måndagarna är frågan istället om vad vi har gjort i helgen). I en grupp på ca 15 personer är det alldeles för ofta som ingen har något att berätta. Chefen beklagar sig att vi är en sån väldans tråkig samling som aldrig gör något roligt.

Nåväl, igår hade jag äntligen något att berätta.

Vi har bekantas bekanta som har ett ”donkey sanctuary” (ett ställe som tar hand om stackars miss-skötta åsnor och ger dem ett trivsamt liv). Stället ordnar en välgörenhetsmiddag i helgen och vi hade blivit inbjudna. Vi brukar inte gå på välgörenhets-tillställningar, men tänke att nån gång måste man ju få ta del av den biten av väldigt engelsk kultur.

Innan tillställningen hade de ett lotteri, och vi lyckades vinna första pris, vilket innebär att vi blir hämtade med helikopter som tar oss till middagen.

Vid det här läget hade mina kollegors hakor droppat ordentligt, och chefen avbröt mig.

”Hur? Var? Den kan väl inte landa i er trädgård”, undrade han.

Så jag förklarade att de skulle komma till ett fält nära där vi bor. Dessutom ska Lord och Lady nånting vara med i helikoptern också, och guida oss på en liten rundtur.

”Lord och Lady vadå?” undrade någon. Jag funderade en kort stund, men kunde inte komma ihåg, så jag lovade kolla vad de heter i mailet vi fått, och sen rapportera tillbaka.

”Var är middagen någonstans, då? undrade någon annan, så jag berättade att det ska vara i ett vitt tält på åsne-stället. Hyrda stora vita tält är det vanligaste här när man ska ha en rejäl tillställning men inte har något slott att vara på.

”Det är bara en sak som är lite tråkig”, förtsatte jag.

Chefen uppmanade mig att berätta. Så jag sa som det var, att han alltid är besviken över att vi aldrig har något spännande att berätta, så för att motverka det så hittade jag på hela den här historien.

Nu föll allas hakor ner till knäna för andra gången och det dröjde ett bra tag innan chefen återfann fattningen och lyckades fortsätta med mötet.

Det har varit lite stökit i landet den senaste veckan. I onsdags blåste det ganska ordentligt och då föll kastanjen som växte på andra sidan bäcken från vår garage-nedfart. Lyckligtvis föll den i precis rätt riktning och bröt bara av en bit av grannarnas garage-tak. Vårt staket fick bara kosmetiska skråmor.

Trädet har haft något angrepp i flera år, så bladen blev fläckiga och nu när det fallit kan man se att stammen var genomrutten.

På torsdagen var det dags för mig att fara till Bristol för att träffa jobbarkompisarna. Den dagen var det soligt och inte alls särskilt blåsigt. På grund av covid är det fortfarande många som jobbar hemifrån så på vägen dit var vi bara en handfull i tågvagnen. På hemvägen var det annorlunda. Med nästa storm påväg och förväntningar om att den skulle bli riktigt stark så hade tågbolaget erbjudit alla som hade en fredags-biljett att åka på torsdagen istället. De flesta vagnar hade folk stående i gången, men jag hade gått till den allra bakersta vagnen och där fanns det gott om plats.

Sen kom fredagen och värsta stormen i mannaminne. Stora delar av södra England hade ”röd varning”, vilket betyder fara för liv. Och alla som kunde höll sig inne. Min chef som har fredagar lediga för att ta hand om sina kor var tvungen att flytta staket för att korna skulle få mer bete. Han såg en handfull träd falla, men lyckades med det han skulle göra utan några ko- eller person-skador. En annan kollega fick gå ut och binda fast sitt staket ett par gånger. Sen gick strömmen för henne. Fler och fler bilder dök upp på internet med fallna träd och till och med toppen på ett kyrktorn som gick i backen. Dagar som den är jag extra glad att bo i en liten dal långt ifrån kusten.

I morse hade vinden mojnat till nästan ingenting igen. Det kändes bra, för A är nu påväg till Heathrow med en kompis och kompisens föräldrar. De ska fara till Alperna en vecka och åka skidor i ett område som J och jag varit i flera gånger (för massor av år sedan). Planerandet har varit lite stökigt för det är ju dagsnotering på covid-reglerna, men vi tror att allt är i sin ordning. Hoppas de får en lugn resa och en jättetrevlig vecka där nere.