Uncategorized

Senaste veckan har varit ovanligt shopp-ig. Det började med att vi hade besök av ett par kollegor från Rumänien. En av dem skulle ut och shoppa med min närmsta kollega här i England. Båda älskar att shoppa. Jag blev tillfrågad om jag ville följa med och tackade ja. Även om jag inte är så shoppinggalen så tänkte att det kunde vara trevligt att gå ut tre tjejer tillsammans. Dessutom hade jag aldrig varit i Bicester (uttalas Bister) village förut och ville gärna se det. Det är ett sånt där outlet, men mycket mer än så visste jag inte om det.

Nån timme senare var två män (våra respektive chefer) medbjudna också. Vi misstänkte att det skulle skilja lite i hur mycket affärer vi och de skulle vilja gå i, men löste det genom att snabbt besluta om en restaurang där vi skulle ses 2,5h senare och dela vi upp oss i två grupper efter kön.

Med ivriga steg gick vi in bland affärerna. Min närmsta kollega hade varnat att det var mest affärer av det dyrare slaget och jag insåg snabbt att med ”mest” menade hon ”i princip bara” dyrare affärer. Vi gick förbi Dior, Prada och annat känt innan vi hittade något som såg ut som intressant för oss. Min ena kollega hittade en favoritklänning för 1300 pund som vi övertalade henne att inte köpa. Lite senare dök en till favoritklänning upp. När hon kollade prislappen stod det 1400 pund. Jag började ana att hon hade dyr smak.

På rea-galjarna i en annan butik hittade jag en klänning jag gillade för 69 pund. En snygg påse fick man med också. I nästa butik köpte jag ett par skor och en plånbok.

De andra tjejerna var fortfarande tomhänta när en tredje favoritklänning dök upp. Den här såg lite dyrare ut än de två tidigare. De 4000 pund den kostade motsvarar ca 50000kr. Hon fick inte köpa den heller.

När vi träffade våra chefer på restaurangen hade de också ett par påsar var i händerna. Men de hade inte köpt solglasögonen för 5000 pund som de hade sett. Armanikostymen som min chef var lite sugen på blev det inget av med heller.

EN bra sak med att ha chefer med sig ut på efter-jobb aktiviteter är att de ofta betalar för maten. Däremot lyckades min kollega inte övertala någon av dem att köpa ens en av de ”billigare” klänningarna till henne.

I helgen var det dags igen. K, hennes kompis K2 och jag åkte till Reading för att shoppa. När vi väl kommit dit släppte jag dem lösa (med tillsägelsen att de skulle höra av sig om de ville gå utanför shoppingcentret vi var i). När jag tröttnat på att titta på kläder köpte jag ett par böcker och satte mig i bokhandelns café nån timme och läste medan jag stoppade i mig en pumpa-smörgås och en mugg äppel-kanel-te. Lugnt och skönt.

Plötsligt kom ett SMS om att de lämnade shoppingcentret för att gå i andra affärer. Jag funderade på om jag var en oansvarig mamma som lämnade dem vind för våg i den stora staden, men bestämde mig för att både K och K2 brukar kunna ta hand om sig. ”Tappa inte bort er bara”, skrev jag tillbaka. Men inte hade jag behövt oroa mig. När affärerna stängde stod de med en massa påsar och väntade på mig på stället vi bestämt att vi skulle ses på.

När vi kom hem från Orlando i våras så hittade vi inte bara en duva inne i huset. Det fanns även snigelspår på mattan och lite senare hittade jag snigeln i köket och förpassade den utomhus.

För några veckor sedan började det dyka upp snigelspår igen. Denna gång var det A som fick besök på sitt rum. På morgonen när han vaknade var det spår på heltäckningsmattan. Spåren var en lång slinga under hans säng, en sväng under skrivbordet, bort till dörren mot hallen och tillbaka in under sängen. Eftersom spåren inte syns på parkett så gick det inte se om den kom från hallen och gick tillbaks dit när den var klar eller om den bara gick ett varv i As sovrum.

Vi letade lite bakom och under sängen, bakom dörren och byrån, men hittade ingen snigel. Sen släppte jag in vår lilla dammsugare som effektivt sög upp alla spår.

Nån natt senare var det dags igen. Nästan samma vända; Från dörren, under sängen, under skrivbordet och tillbaka bakom dörren igen. Kanske slemmade den sig fram åt andra hållet. Det är svårt att se vad som är fram och bak på snigelspår.

Och en tredje gång. Nu hittade vi spår på mattan i hallen så vi visste att den inte bara gick i sovrummet. Denna gång vände vi i princip ut och in på As säng för att dubbelkolla att den inte sov där om dagarna. Vi plockade till och med bort ribb-botten, men ingen snigel i sikte.

Intill sängen står en akrylmålning jag gjorde för många år sedan när vi hade kulturvecka på jobbet. De som ville fick prova på att måla med akrylfärger. Ledaren hade ställt fram en vas med blommor, en kaffekopp och något mer på ett bord som vi skulle måla av. Jag visste att jag inte skulle kunna göra något som gjorde varken blommorna eller porslinet rättvisa så jag målade utomjordingar och ett ufo på en mörk planet där det rann lava.

Min kompis L tyckte utomjordingarna såg ut som sniglar så hon föreslog att det var snailiens (snigel-ailiens). Det tyckte jag passade bra. Nu när vi plötsligt hade snigelspår från någons nattliga räder började vi kalla den nya inkräktaren för snailien också.

I hallen finns ett litet hål vid en list och när vi hittade spår i närheten av den började vi undra om vår snailien gömde sig där om dagarna. Jag parkerade mina skor på hålet och den natten kom det inga nya spår. Inte natten efter heller. Nu har skorna stått där ett par veckor om nätterna och vi har inte sett några mer spår.

Som om det inte räckte med det så har spindlarna börjat flytta in i värmen efter sommaren. Häromkvällen dök en stor spindel upp på Ks säng när hon låg och läste. Jag fick gå på jakt med flugsmällan. Den var grov och snabb, så det tog mig någon minut att få den att sitta still på ett ställe där det inte gjorde något om jag mosade den. Med ben var den nog 6-7 cm och den såg ut som en spindel på steroider. Dan efter hörde jag på radion att det kommit in många rapporter om stora spindlar i hus. Tydligen har sommaren varit ideal för att spindlarna ska kunna växa sig stora. Man får väl säga till deras försvar att det är väldigt sällan vi har några flugor i huset. Fast vi hade gärna varit utan alla sorters inkräktare.

Visserligen har vi lite dåligt med förvaringsutrymmen i huset, men det motiverar ändå inte vad man hittar i båda barnens badrum:

K och A satt och spelade ”Rita Gissa” och K hade lite problem att se vad A hade ritat.
– Det är en sån där man har till jorden.
– Nä.
– En sån man hackar med.
– Nä.
– Ett sånt där hackspett.
– Nä.
– Som döden har.
– ?
– Dödens hackspett.

Jag tror hon menade Liemannens lie, men det var fortfarande fel. A hade försökt rita en vimpel.
”Ekorren satt i granen” gick inte mycket bättre den heller.

Veden som J beställde kom förra onsdagen. Han hade beställt torr ved och föraren berättade stolt att den var torr; han hade huggit den igår.
Det verkar som att torr ved inte betyder riktigt samma här som i Sverige. Min gissning är att här är veden torr om den inte legat upphuggen ute i regnet och ruttnat.
En del bitar verkade någorlunda torra med svenska mått mätt, så vi får väl börja elda med dem.

Sedan några veckor tillbaka jobbar jag deltid och är ledig onsdagar. Det har varit lite för mycket senaste året, så det är skönt att få tillbaka en liten gnutta hemmafruliv. Fast första ”lediga” onsdagen var väldigt fullbokad. En massa saker jag skjutit på och endel annat lyckades tränga ihop sig på en och samma dag. Följande ställen var jag till:

Bilverkstan, 2 ggr (lämna och hämta)

Barnens skola, 2 ggr (lämna glömda gympakläder och föräldramöte)

Optikern, 2 ggr (kolla Ks linser och lämna bankkontonummer för autogiro)

Banken, 1 gång (be om kontonummer)

Mataffären, 1 gång (A behövde till nån utflykt)

Tandläkaren, 1 gång (mina tänder)

Men däremellan hann jag faktiskt ligga och läsa i soffan ett tag.
Idag städade jag på förmiddagen och sen gick jag på långpromenad. En tretimmars-sväng upp på the Ridgeway fick mig nästan att känna mig som hemmafru igen.

I helgen hade Oxford öppet hus. De flesta universiteten och en hel del andra byggnader och sevärdheter håller gratisöppet några timmar eller mer en gång om året. Jag har vetat om det tidigare, men i år bestämde jag mig för att åka dit och vara lite kulturell.

Eftersom de har lite olika öppettider gjorde jag upp en plan för att se några ställen som verkade intressanta och som ligger i samma ände av stan.
Bussen strax över 9 var framme i Oxford ca 10.
Campion Hall, ett jesuit-college öppnade 10:00
Corpus Cristi college öppnade 11:00
Queens College öppnade också 11:00
Magdalen College öppnade 12:00
Holywell Cemetary (kyrkogård) öppnade 14:00.

En lunch (turkisk pizza med mycket persilja) hann jag med mellan Queens och Magdalen. Tyvärr blev jag så mätt att jag inte orkade med en glass på vårt favoritställe innan jag åkte hem. Lite snopet.

Efter några skolor blev det tydligt att de var väldigt lika på många sätt.
Alla hade innergårdar med planteringar omgivna av stenhus i den typiska beige-gula Cotswolds-sandstenen som Oxford med omgivningar (Cotswold) är känt för.

Alla har ett kapell som är inrett i samma stil. Oftast med en portal-likande grej en bit in i rummet.

Predikstolarna verkar ha samma tillverkare utom jesuiternas.

Alla skolor jag sett bilder från har ett tjusigt bibliotek med mycket trä, men de flesta var bara öppna för förbokade visningar.

Men det fanns lite små, ibland riktigt intressanta och roliga skillnader.

Kyrkogården inte så jätte-intressant. Den såg ut som gamla engelska kyrkogårdar gör mest med stenar på sned och en massa björnbärsgrenar och annat ogräs. Guiden berättade om alla ”kändisar” som låg begravda där, professorer, upptäcktsresande, science fiction författare, affärsmän. Inte ett namn kände jag igen förrän han nämnde Blackwell som i grundaren av bokhandelskedjan.

När jag kom hem höll K och J på att skruva ihop vårt nya vedförråd.

De hade lekt rockstjärnor och slagit sönder några gamla stolar också som vi ska elda upp.

Igår tog J vår bil till en verkstad för service så jag fick ta bussen. Bussen tar allt annat än raka vägen. Istället får man skramla runt nästan en timme för att komma fram. På vägen dit åkte vi först österut förbi hålan R (bensinmack och en mycket trafikerad rondell plus några hus), sen rakt söderut via Js jobb, vidare till nästa by söderut, tillbaka norrut förbi Js jobb och genom rondellen i hålan R igen, till staden D nordöst ut och slutligen en bit västerut till mitt jobb. Vi åkte inte riktigt i cirklar, men en skrynklig nymåne fick vi i alla fall ihop.

Vägen hem var sådär genomengelsk som hade fått vilken svensk som helst att höja på ögonbrynen, men här är det fullkomligt normalt.

Det var lite halvtomt när jag hoppade på. Jag hade returbiljett som jag köpt på morgonen som chauffören (i blå byfåne-mössa) vek och rev ett jack i på mitten. Vi sa båda tack och jag gick och satte mig.

På en väg ut ur jobb-området på en mindre väg med bara en fil i vardera riktning står det en man i gul väst och tecknar stopp åt bussen. En vit skåpbil som kommit från andra hållet ska parkera framför oss i vårt körfält. När han stannat gör mannen i gul väst glatt tummen upp till chauffören och vi kör över i andra körfältet för att komma förbi den parkerade skåpbilen.

Några hållplatser senare frågar damen som sitter på andra sidan gången om bussen stannar vid sjukhuset i vår lilla stad. Jag svarar att den gör det och erbjuder mig att säga till när vi är där. Damen hade frågat busschauffören men han visste inte. Hon brukar åka en annan busslinje men det hade varit så kallt att vänta på den så hon tog denna istället.

När vi är i centrum is staden D, på ”High Street” kliver det på en man och en kvinna som ser ut som typisk lägre klass. Det är väl inte politiskt korrekt att säga sånt i Sverige, men här är skillnaderna i hur folk klär sig, pratar, väger och beter sig så tydliga klassmarkörer att det är svårt att ducka för det. Mannen bekräftar ytterligare mina fördomar när han frågar om bussen går förbi puben en bit upp för backen. Han verkar nöjd med svaret så de, ber så mycket om ursäkt (oklart varför), visar sina busskort och vaggar fram till närmsta sätena. Två hållplatser senare tackar de chauffören och kliver av vid puben.

High Street är den gamla centrum-kvarlevan i många mindre städer. Där finns en radda med mindre butiker och affärer på vardera sidan gatan. I många städer står en hel del av lokalerna tomma, eller så har det flyttat in olika second hand-butiker. I vissa städer finns slaktaren, bagaren och mejeributiken kvar, men de drar oftast inte in nog med pengar för att husen ska kunna renoveras i samma takt som tidens tand förstör dem. I denna och många andra städer finns numera ett modernt shopping-center inte långt därifrån och det gör det knappast lättare för de gamla butikerna att överleva.

Damen på andra sidan gången berättar för mig att den andra busslinjen är mycket snabbare och åker genom fina byar, men det var alldeles för kallt för att stå och vänta på den. Hoppas bara hon hinner fram innan besökstiden är över. Det ser ut att dra ihop sig till regn också.

Vi åker vidare förbi rondellen i hålan R, förbi Js jobb. Vi skippar byn söderut den här turen och vänder vi tillbaka till rondellen.

Är det på den här vägen, undrar damen. Jag bekräftar att det är rätt väg och att det inte är så jättelångt kvar nu.

Strax efter svänger bussen in i den pittoreska byn H. Jag hade glömt att om man slipper en by får man en annan istället. Vi åker förbi små vita hus med halmtak. Tränger oss fram på vägar där man inte längre kan mötas, för det är bilar parkerade överallt. I en sväng så väntar en mötande bil snällt en bit bort för att vi ska komma förbi. Busschauffören vinkar tack.

På väg ut ur den lilla byn är vägen så smal att inte två bilar kan mötas. Bilen som kommer emot oss kör upp med ena hjulparet i slänten, men det räcker inte. Istället backar den ett par meter, men inte långt nog. Sen står den bara där. Ett par minuter senare ger busschauffören upp och börjar backa istället. Hemmafrun (förutsätter jag) i det stora fina huset intill vägen kommer ut till grinden för att se vad det är som händer (och kanske kolla att ingen använder hennes fina grusade ingång för att mötas). Vi backar en bit till och till slut kommer bilen förbi oss genom att köra upp lite på slänten.

Ca 10 minuter efter tidtabell kommer vi fram till sjukhuset och jag tackar busschauffören och ser till att Damen kommer av. Sen visar jag vägen till sjukhuset som ligger precis på andra sidan vägen, men bakom en mur. Inte förrän vi ser ingången släpper jag iväg henne och önskar henne lycka till med besöket av någon bekant. Några minuter senare är jag äntligen hemma.

Det är intressant med bussturer här, men inte skulle jag vilja tillbringa ett par timmar varje dag på det där viset.

A började skolan i torsdags och K igår (fredag). Så här långt verkar det bra. A fick läxa redan första dagen, så det är ingen mjukstart när man börjar sjuan på ny skola. Nu har vi helgen på oss att vila upp oss innan det är dags igen. Fast K ska på kalas med övernattning hos en klasskompis så hon får vila en annan helg.

När vi ätit middag försöker vi få barnen att hjälpa till att plocka undan. Vissa dagar går det bra, andra lite trögare. På sistone har det gått bättre sedan K hittade på ett roligare sätt att göra det.

”Först gör man så här”, sa hon och lyfte besticken från tallriken och höll dem i luften. Vi andra gjorde lika dant och undrade vad som var på gång.
”Sen gör man så här”, sa hon och höll sin tallrik över mitten av bordet. Vi andra hängde på och ställde våra tallrikar på hennes.
”Sen gör man så här”, sa hon och la sina bestick på tallrikshögen. När vi gjort lika dant bar hon högen till diskmaskinen och stoppade in allt.

Sedan dess har barnen kört med ”Först gör man så här” ganska ofta.

Igår var det torsdag med ärtsoppa (finns bara grön att köpa färdig) och pannkakor. När vi ätit klart soppan höll J och jag lite hoppfullt upp våra skedar i luften. Barnen hängde på med sina skedar, men det var ingen som frivilligt höll fram sin tallrik för att samla ihop allas.

Från köksbordet kan man se ut till vår garageuppfart och plötsligt upptäcker vi att det står en man och en kvinna där ute. Inte väntar vi besök eller någon leverans. Så upptäcker jag att mannen har en prästkrage (nej, inte blomman) och anar vad som är på gång.

Jag går och öppnar och de ber om ursäkt tusen gånger för att de stör mitt i maten. OK då, bara nästan tusen gånger. De ville bara hälsa oss välkomna i Wantage och lämna över lite broschyrer om kyrkan. De fick de så gärna.

”Det var en intressant sked-ritual ni har”, sa de när de var på väg att gå, så jag var tvungen att förklara vad den gick ut på. Gissar att den skandinaviska sked-ritualen blir något de kommer berätta vidare när de pratar om intressanta möten med nyinflyttade.

Nu är hela familjen tillbaka i England igen efter ivrigt semestrande på ett antal ställen i Sverige.

K hann med över två veckor i Norrland med kompisarna innan det var dags att fara till Bromma och bli upplockad av mig och J som just kommit med flyget från England. A hade några dagar med morföräldrarna. Först ett par dar med husbilen på västkusten där de cyklade, klättrade på klippor och utforskade flera öar. Frukost med havsutsikt var en av favoriterna.

Efter att vi hämtat K i Stockholm for vi söderut. Utanför Linköping mellanlandade vi hos Js kompisar som vi brukat fira midsommar hos. De hade dragit ihop ett par till midsommarfamiljer och bjöd på grillat. K spelade spel med de fem tjejerna som redan var där.

Väldigt sent åkte vi vidare och kom till mina föräldrar vid midnatt. A hade redan somnat så vi väntade till nästa morgon med att krama honom.

Dan därpå började vi firandet av min far som fyllde år. Den dagen blev det god middag på en uteservering vid en sjö. Vädret var nästan för varmt när vi började, men när solen sjönk lite blev det härligt. Vi fick pappa att berätta (minst) en anekdot eller bra minne per 10 år han levat. Mycket hade vi hört innan men några nya berättelser var det också.

Nästa dag åkte vi upp på Tabergs topp för lunch och lite bangolf.

Nästa dag bar det norrut igen. Nu var det dags för semester på landet hos farmor.

Nästa dag (igår) åkte vi hem och nu tar vi igen oss (utom J som redan är tillbaka på jobbet). A och jag har plockat 2 liter björnbär vid garageuppfarten och vi har ätit varsin gurka (stor som en halv köpe-gurka). Det smäller visserligen inte högre än födelsedagstårta och luftpistolskytte, men det är ganska trevligt det med.

Nu när båda barnen är i Sverige så har man plötsligt lite extra tid om kvällarna. Nyss gick jag ut i trädgården för att se om jag kunde se något stjärnfall. Det känns fortfarande exotiskt att himlen är mörk samtidigt som det är någorlunda ljumt ute.

På staketet mot bäcken satt en katt (troligen den brunspräckliga, av storleken, pälslängden och de grå nyanserna att döma). Han brukar vara ganska blyg men ikväll satt han kvar när jag kom. Jag la mig ner på rygg på altanen och började spana mot himlen. De är mer sparsamma med gatlamporna här än i Sverige, så himlen är inte så där orange-aktig som den är i större svenska städer. Jag såg ganska mycket stjärnor, och hade mina ögon varit yngre hade jag nog sett ännu fler.

Några minuter låg jag och lyssnade på billjuden från de två större vägarna i närheten. Ett flygplan hördes långt borta. Sen såg jag ett ljus som långsamt rörde sig över himlen. Först tänkte jag att det var ännu ett flygplan, men det hördes inget från det hållet, så jag insåg att det nog var ett stjärnfall. Ljuset blev sakta starkare och starkare, sen snabbt svagare och så var det borta.

Jag låg kvar ett bra tag för att se om det kom något mer. Katten tröttnade snart och gick. När jag började frysa om mina bara armar gav jag upp och gick in. Inte kom jag ihåg att önska något, heller. Fast det jag önskade förra gången (för över 20 år sedan) inträffade aldrig, så jag tror inte att det funkar. Åtminstone inte varje gång.

K är i Norrland med sina kompisar och vi tror hon har det bra, för vi har inte hört något annat. Imorgon åker A till mormor och morfar i södra Sverige för egna äventyr. Det vankas västkust med husbil för dem om vädret inte är för hemskt. Det blir lite tomt här utan barnen.

I våras röjde jag alla synliga björnbärsbuskar från rabatten och gav mig själv 1-0 för den matchen. Jag misstänkte att det skulle bli en returmatch, men jag anade inte hur tuff den skulle bli.

Björnbärsplantor har en central tillväxtpunkt, strax under jord. Får man bort den så spelar det ingen roll om det är lite rötter kvar i jorden; den plantan kommer inte tillbaka. Däremot kan ju fler björnbärsfrön som hamnat i marken gro.

Med hallon är det helt annorlunda. De skickar ut långa rötter åt sidorna och så länge en bit rot är kvar i jorden så kommer det nya hallonbuskar. Det visade sig att det inte bara var björnbär i rabatten. Det fanns hallonrötter också. För nån vecka sedan bestämde jag mig för att ta itu med returmatchen.

När första hålet var en meter djupt och ännu bredare (och det började bli mörkt) gav jag upp och kapade rötterna som gick rakt ner. De var för tjocka för att jag skulle kunna dra upp dem. Det borde i alla fall ta ett tag innan de skickar upp något till ytan igen och då ska de få så de tiger ett tag till.

Ett par dagar senare när kroppen vilat upp sig fortsatte jag ett par meter bort med nästa hål. Den så kallade prydnadsbusken blev av med några grenar till för att jag skulle komma åt bättre. Djupt hål i brant slänt och rötter åt alla möjliga håll… Det blev inte klart den dagen. Eller nästa.

Trött i ryggen, med valkar i händerna och en vecka senare har jag tagit mig runt hela ”prydnasbusken” och fått bort alla hallonrötter jag hittat utom de som går jätte-djupt ner. Där fick dom!

Eftersom många av plantorna i grönsakslandet ser lite eländiga ut och jag just läst en bok om hur man odlar näringsrika grönsaker så skickade jag jord från grönsakslandet och rabatten bakom huset (där hallonrötterna var) för analys. Det jag räknat ut på egen hand var att det var lera (ganska lätt att inse), att det fanns mycket kalcium i jorden och att hallonrabatten hade för mycket magnesium. Magnesium gör leran kletig när den är blöt och stenhård när den är torr.

När provresultatet kom fick jag veta att det var en fet jord med alldeles för mycket kalium och att pH var kring 8, vilket tyder på att det varit jordbruksmark som övergödslats med Kalium tills pH var så högt att det inte längre växte något vidare där. Det är väl då man säljer det till villaträdgårdar. Konstigt nog var inte för mycket kalcium, snarare lite för lite för att vara optimalt.

Enligt boken om näringsrika grönsaker så är det bästa jag kan göra nu att ha på en massa svavel. Till exempel Kalciumsulfat (kalk) för då kommer Kalciumet byta plats med Kaliumet. Kaliumsulfatet som bildas är vattenlösligt och kommer åka ner i underjorden och förhoppningsvis göra den lite mer näringsrik för växter med djupa rötter (våga inte ens nämna hallon för mig!).

Sen ska jag sätta till mycket mer fosfor och lite järn också för att det ska bli riktigt bra. Så mycket gammalt rostigt järnskrot som jag hittat när jag grävt trodde jag att det skulle räcka, men tydligen inte.

För någon månad sedan, innan jordanalysen, så testade jag att strö på lite rent svavel på några av de eländigaste växterna och bara det har gjort skillnad. Pumpaväxten som såg döende ut har nu sin första pumpa (4cm stor). Jag hoppas verkligen att ännu mer av de rätta sakerna kan göra nästa års växter ännu lyckligare.

Björnbären vid bäcken (som gärna får bo där) håller på att mogna. Förra helgen räckte de till att koka ihop en sås att ha över en citron-cheesecake. I torsdags gick A och jag ut och bara mumsade en lång stund. Jag hoppas att det räcker till en hel efterrätt i helgen. Det kan kräva att man tar på sig långärmat och vågar sig in bland nässlor och björnbärsgrenar, inte bara tar de som sitter lättplockat.

Det har varit lite segt med bloggandet på senare tid. Det kanske är ett tecken på att vi blivit etablerade och att allt som händer har redan hänt förut. Inte nog med det, jag har redan skrivit om det förut.

Hur intressant är det att skriva om ännu en tur till IKEA? Att bilen blev så full att vi trodde hjulen skulle skrapa i fälgarna? Fast det gjorde de inte, så vi var än en gång nöjda med vår bils kapacitet. I framtiden kommer vi nog inte parkera på toppen av parkeringshuset i en kuststad. Det finns alltid för många måsar på sådana ställen och även om vår bil är tuff så vill vi ju ta väl hand om den.

Annat som hänt förut är att ett av våra barn förbereds för att börja på ny skola. Hur spännande är det att blogga om igen? Men för A är det ju nytt. Han har aldrig börjat 7:an förut. För några veckor sedan när vi var på besök på nya skolan fick han träffa sina blivande klasskompisar. De hade fått önska vilka de ville fortsätta att gå med och han fick med fyra av sina favoriter till nya klassen. Det killgänget jublade tillsammans. Fast just nu är A mest nöjd med att äntligen ha sommarlov.

Barnen slutade skolan för bara någon vecka sedan, lagom till det blev svalare och dessutom regn. Men det hindrar dem inte från att vara ute och hoppa studsmatta nästan varje dag. När det är för dåligt sitter de i spelrummet och bygger lego eller spelar yatzy. Spelrummet är äntligen iordninggjort efter att alla lådor och möbler kom från Sverige. Vardagsrummet är också nästan klart. Det är bara två strategiska kartonger kvar där; de två som står framför öppningen till skorstenen och ser till att inga fler duvor kan ta sig in. Sen väntar vi på kaminen som ska installeras i augusti.

Lite små nya saker händer ändå då och då, så jag ska försöka göra en omstart i bloggandet.

K och jag har varit på teater för en av hennes kompisar var med och spelade. Det var några till av artisterna som var bekanta och en del föräldrar i publiken också. Det blir väl lätt att man känner igen både barn och föräldrar när ens barn gått ett par år på en av de tre låg-mellanstadie-skolorna i stan. Ganska skön känsla att inte vara så ny och inte känna någon längre.

Ett par dagar senare var det Ks tur att stå på scen när skolan hade dansuppvisning. För de äldre eleverna var det allvar. De som valt dans som ett av ämnena de sista åren fick årets eller sitt avgångsbetyg baserat på uppträdandet. De dansade många olika danser. För de yngre, som K, var det bara en kortare dans som avslutning på fria aktiviteter.

Trädgården växer lite periodvis. Ett tag var det bara varmt och torrt. Då blev gräsmattan brun och jag släpade vattenkannor från framsidan där kranen sitter till baksidan där alla planteringar är (jag måste fixa en kran på baksidan). Sen var det omväxlande regn och sol då växte gräset och ogräset som om det hade betalt.

Grönsakerna i landet växer inte alls lika snabbt som brännässlorna på andra sidan bäcken, men så har väl nässlorna haft längre tid på sig att etablera sig. Ska jag vara ärlig så såg grönsakerna faktiskt ganska eländiga ut, trots att de fått lite gödning vid planteringen. Kanske var det lite som var problemet. De fick lite mer och det gjorde att de flesta såg lite friskare ut. Men löken och en av pumpasorterna såg fortfarande inte ut att trivas. Jag köpte ett par böcker om jord och klurade ut att det var alldeles för kalkrikt för att de skulle kunna suga upp de näringsämnen de behövde från jorden. Efter att ha pudrat både bladen och jorden med gult svavel för att sura ner jorden så piggnade de faktiskt till. Fast det luktade inget vidare.

I min jakt på bättre jord har jag skickat två påsar jord till ett lab för analys. Det ska bli spännande att se resultatet. Att det är mycket kalk i är ganska uppenbart. Då och då hittar man vita smulor som går att rita med. Men hur bra eller dåligt resten är vet jag inte. Kanske räcker det att få ner PH lite för att fler grönsaker ska trivas.