Efter äventyren i Dalarna var vi ett par dagar i Närke där vi bland annat gjorde en bad- och konst-utflykt.

Vi tittade på konst på Kvarntorpshögen, fast jag tror att det är gymutrustning och inte konst som A ligger på.

Sen vidare till Uppland för mer bad, körning med travhäst och gräsklippare. Badet var i Dalälven och J var säker på att han kände igen vattnet han badade i några dagar tidigare i Dalarna.

A hjälpte farmor att snygga till i trädgården och vid stallet.

K ringde för första gången sedan vi sa hejdå på Arlanda. Hon hade äntligen skaffat sig ett svenskt sim-kort. Hon hade det bra med kompisarna och verkade inte sakna oss alls (annars hade hon väl ringt tidigare).

En dag gjorde vi en utflykt till havet.

Killarna roade sig med att kasta macka.

Vi letade efter strömming i ett fiskeläge, men gick bet.

På båthuset satt en lapp om en restaurang som låg en bit bort. Där hade vi mer tur. Stekt strömming med lingonsylt var dagens lunch. Mmm.

A var den enda som doppade sig i havet. Pricken i mitten är han. Det var långgrunt.

Det var slutet på vår Sverigeresa. Hemresan gick utan missöden eller omvägar till polisstationer.

Sedan vi kom hem har A haft det lite ensamt ett par dagar, men idag var det min lediga onsdag och vi hyrde kanot ett par timmar. Det var jättemysigt.

Det finns ett och annat större hus som vetter mot Themsen, men mest var det blandad växtlighet vi åkte emellan.

Då och då mötte vi (eller blev omkörda av) en husbåt eller annan motorbåt. Alla vinkade glatt.

Nu är vi trötta i alla möjliga och omöjliga muskler. Men det var det värt. Nästa gång kanske vi hyr en kajak för att ta oss fram lite snabbare.

Vi har varit på Sverigeturné. Det blir för jobbigt att klara hela Sverige på en vecka så vi fokuserade på den mittre delen och skickade en löpare för att hantera norr.

Nån dag innan vi skulle åka blev K och jag äntligen klara med hennes rum så hon kunde flytta tillbaka in i det. Det var tur för mig, för annars hade jag fått flytta alla hennes grejer från vårt gästrum.

Medan J spikade golvlister provade K på vilken höjd klädstängerna skulle vara. Snart klart.

Morgonen det var dags vaknade vi innan fem för att hinna kasta i oss ett glas fil, borsta tänderna och sen åka kvart över. Vi skulle ända till Gatwick och man vill inte gärna fastna i Londons morgonrusning. Resan flöt på bra så när vi checkat in hade vi tid för lite mer frukost.

På Arlanda hämtade vi ut hyrbil och åkte sen raka vägen till polisen i Solna. J och barnen behöver nya pass och det kostar väldigt mycket mer att ordna det i London. Det finns ju en polisstation på Arlanda, men på grund av ökad efterfrågan sommartid så går det inte att beställa nya pass. Det är service det.

När vi mätte barnens längd på polisstationen fick vi bekräftat det vi anat; K är precis lika lång som mig. Nu kommer vi snart ha passen som bevis, också.

Efter passen var det raka vägen tillbaka till Arlanda, lunch och sen avvinkning av dottern som skulle vidare till Norrland för en sommar med gänget där. Vi andra tre fortsatte med bilen mot Dalarna.

Livet där var ganska likt hur det var när J växte upp.

På simskoleavslutningen fikade hela byn och efter gruppfoto kastades ledarna i vattnet.

Fast studsmattan har de bara haft i några år. Här tränar A dykning medan kompisen E slappar.

I England är det trendigt att göra om gamla lador till bostäder. De brukar ha stora fönster, högt i tak och vara väldigt åtråvärda.

Vi fick bo i en egen ”barn conversion”, eller Fjåset som det kallas där.

Kanske inte super-trendigt, men bra sängar och några häftiga möbler. Här sov vi gott efter all frisk luft.

En dag for vi till Rättvik och åkte rodel i slalombacken.

I liften fick man åka baklänges upp på kälken. J syns längst ner, sen A och ovanför honom kompisen E.

Fin utsikt över Siljan ingick i priset.

A och E startklara.

Här kommer A farande med ett stort leende på läpparna.

Efter några åk avslutade vi med Rättviksglass. Den är riktigt smaskig. Det var självskopning och sen vägdes glassen. Det har jag inte varit med om förut.

Resten får vi ta en annan dag för nu är det kvällsmat. A har bakat scones. Mums.

Igår var jag med fem av kollegorna på pub i en liten by.

Byn såg ut som de gör mest i den här delen av Oxfordshire; Alla hus är i ljusgul-brun sten eller möjligen tegel eller puts i samma färg. Från vår pub hade vi utsikt över en annan pub.

Vi började kvällen med att leta efter Sally. Vi skulle spela Aunt Sally men de som brukar göra det seriöst varje torsdag hade tagit med sig Sally hem. Övrig utrustning fanns där så vi använde ett vedträ som Sally istället.

Det gäller att träffa Sally med en pinne så den faller ner. Den riktiga är smalare och har ett huvud.

En pinne i taget och underarmskast är det som gäller.

De som sett för mycket på Midsomer kanske känner igen spelet därifrån. Det spelas mest i Oxfordshire och omgivande grevskap. En kollega berättade att spelet uppfanns i grannbyn till där vi var, men Wikipedia håller inte med. Gissningsvis finns det flera byar som tycker att de var först.

Efter spelandet provade flera av oss inlagt ägg för första gången (helt ok) i väntan på att maten skulle bli klar. Sen åt jag lamm med potatismos och ”gravy” (tjock brun sås) som avslutning på en genom-engelsk kväll.

Mamma klurade snabbt ut vad det var för larver jag visade på bloggen tidigare. Hon föreslog grenkungsljuskapuchongfly. Det skulle kunna vara kungsljuskapushongfly också. De ser lika dana ut och båda håller till på växten kungsljus. Lite trist att det inte skulle bli några fina fjärilar, bara bruna nattfjärilar. Ännu tristare blev det någon dag senare när merparten av larverna försvann. Dan efter var resten borta. Det verkar som att nån fågel kom på att de var smaskiga, trots prickarna.

Allt som var kvar på kungsljuset var skelettet av de övre bladen och en halvtuggad blomstav som vikts neråt av allt mumsande på den. Men sedan larverna försvann har den vänt uppåt igen. Dessutom kommer det nya grenar med blommor högst upp. Den är inte vacker, men kanske intressant?

Kungsljusets återkomst – Naturskapad konst.

Imorgon får barnen äntligen sommarlov. De ser de fram emot. Vi ska fira med maräng, vinbär och grädde. Mums.

Räven är har igen, ropade K nerifrån häromdagen. Den var alldeles utanför vårt köksfönster vid ingången. Vi tittade en stund och han gick runt där och nosade. Efter en liten stund gick jag upp för att hitta kameran, men det krävdes lite letande innan jag hittade den på mitt inte så välstädade skrivbord. Vid det laget hade den nosat klart så jag fick bara en bakifrån-bild. Det var fjärde gången jag såg den på bara några få veckor, så det är tydligt att vår trädgård numera ingår i reviret.

Räv som tröttnat på att vänta på fotografen

Förra veckan var det dags för barnens skola att ha den årliga dansuppvisningen. K var med i åttornas dans och i cheerleading.

Bilden är väl inte den bästa, men man anar vad de håller på med i alla fall. K är längsta tjejen i vänstra hopen. Hon tyckte lyften var kul men svåra.

Som om inte det räckte med aktiviteter för K så började hon och jag göra om hennes rum förra veckan och denna veckan är hon på skolresa i Frankrike så jag har målat lister ensam idag. Planen är att vi ska tapetsera och kanske hinna lägga golv i helgen.

K sitter i minsta garderoben och skruvar ur skruvar för att vi ska kunna ta bort alltihop. Det var kul att riva. Hon ska få större garderober istället för de små sneda.

Avslutar med en trädgårdsbild. En av mina bloggläsare borde känna igen blomman som hon köpte till mig för några år sedan.

Lilja efter regn

I fjol lämnade jag in ett par jordprover för analys och sedan dess försöker jag fixa till så växterna får den näring de behöver. Vissa är känsligare än andra och på framsidan är det en helt annan, oanalyserad, jord, så jag försöker räkna ut vad som saknas när växterna ser ledsna ut.

Bladen på ett par av vinbärsbuskarna på framsidan började få lite vinrött på sig. Jag googlade och kom fram till att de saknade fosfor. Några veckor efter att de fick en omgång fosfor och kväve ser alla nya blad friskt jämngröna ut.

Vinbärsbuskarna på baksidan har inte haft näringsbrist. Däremot har alla fått nät i år för annars tar fåglarna dem.

I lerigaste landet är ph en bra bit över 8 och det är för mycket magnesium. Det är magnesiumet som gör leran klibbig. Högt ph gör att många växter har svårt att ta upp näringsämnen trots att de finns där. Jag har flera buskar av sorten Hebe och när de där fick allt gulare blad så jag bestämde mig för att göra ett experiment. Symptomen tydde på manganbrist, så hälften fick manganfosfat, de andra fick svavel för att sänka ph lokalt.

Några veckor senare ser alla lika friska ut, så åtminstone kortsiktigt fungerade båda metoderna lika bra.

Hebe som fått svavel och gillade det.

Hebe som fått manganfosfat. Äldre gula blad skymtas längre ner.

Nyligen köpte jag fem tomatplantor för sniglarna hade ätit upp alla frösådda. De flesta fortsatte se gröna och friska ut efter att ha varit här ett tag, men två såg olyckliga ut. Den ena fick manganfosfat och den andra fick köpt tomatgödsel som jag hade kvar sedan innan jordanalysen. Nu väntar jag med spänning på om det ska bli någon skillnad.

Fikonet verkar också sakna något, men jag vet inte vad. Den står i oanalyserad jord. Jag har provat ge den lite blandad näring. Vi får se om det fungerar.

De här larverna verkar däremot inte sakna mycket. Lyckliga mumsar de sig igenom en av mina växter och växer för var dag som går. Jag låter dem vara där och hoppas att det blir fina fjärilar till slut.

Barnen är nu på sin sista termin i åk 7 respektive 8. Läsåret slutar 21 juli, och de är avundsjuka på kompisarna i Sverige som redan har sommarlov. K har just fått veta att hon fick sina förstahandsval för nian; dans och extra-matte. Extra-matten är inte svårt att gissa var hon fått ifrån; jag hade varit jätteglad om jag kunnat läsa extra matte i nian. Dans är något hon knappast ärvt utan blivit bra på helt på egen hand.

Barnen i det här landet går 7 år i primary. Som 5-åringar börjar de i Foundation och sen följer ettan till sexan. I olika ämnen sitter eleverna vid olika bord så att de alltid sitter med andra som kommit ungefär lika långt som dem. Varje bord får uppgifter lämpliga för deras nivå. I fyran börjar de flesta med ett främmande språk. Våra barn hade franska, men vissa skolor har spanska. Efter de byter de skola till secondary (vissa skolor, särskilt privata har både primary och secondary). Där kan de läsa fler språk. På skolan här läser alla franska och spanska, men i en grannstad finns det över tio språk att välja mellan, inklusive latin, hindi och kinesiska.

I den skolan där våra barn går nu börjar varje dag med en samling med deras tutor i hemklassrummet. Han tar närvaro, förmedlar information och är den man pratar med om något strular på skolan. När lektionerna börjar har barnen en annan grupp som de är med på de flesta lektionerna och en tredje mindre grupp som de har för slöjd och matlagning. För matte och engelska är det två andra indelningar. Skolan är noga med att påpeka att forskningsresultat visat att matte undervisas bäst om eleverna är indelade efter hur långt de kommit i matte medan engelska undervisas bäst i blandade klasser. Det känns väldigt osvenskt. Tänk om det hade krävts forskningsresultat i Sverige och inte bara inspiration för att införa nya saker, då hade vi kanske varit utan mängdlära, skrivdans och fler barn hade nog fått lära sig stava rätt redan på lågstadiet.

I nian (på en del skolor först i tian) börjar barnen specialisera sig inför första omgången slutprov (GCSE) i elvan. De har ett antal ämnen som alla läser (bland annat matte, engelska, naturvetenskap och gymnastik). Skolan här kräver att barnen väljer minst ett främmande språk och ett av historia och geografi (eftersom det senare är inträdeskrav på många av universiteten). Sen kan de välja fritt två ytterligare ämnen, t ex företagande, textilslöjd eller extra gymnastik. Företagande är ganska populärt för de kan åka på en skolresa till New York där de besöker olika företag. Fast det vill till att föräldrarna kan betala för resan också. Extra gymnastik är bara för elever som tränar minst en sport på fritiden på relativt hög nivå, helst två, eftersom betyget baseras på ens resultat i två valfria sporter.

Efter det går många vidare och läser två år till med fyra ämnen första året och sen tre ämnen andra året (A-levels). Resultatet från det används om man söker in på universitetet.

Häromhelgen var det festival i Glastonbury med 135000 människor i gummistövlar som vadade fram i leran mellan de olika scenerna. Mycket av det visas på tv så J och jag avnjöt en festivalkväll i strumplästen i vår soffa. Först såg vi Madness som jag inte kan påminna mig om att jag sett förut, bara hört på radion en massa gånger. När jag pendlar till jobbet har jag alltid på en radiostation som nästan bara spelar 80-talsmusik och där hörs de ofta.

Sen såg vi hela Adeles konsert. Jag hade inte hört talas om henne innan vi flyttade hit, men nu är hon hur stor som helst, så jag antar att hon hörs i Sverige också. En kompis hade varit på konsert med henne för ett par månader sedan och var helt lyrisk över mellansnacket (låtarna kunde hon redan utantill). Och mellansnacket var verkligen lysande. Som att man var hennes bästa kompis och hon delade med sig av stort och smått och ville veta hur det var med mig. Och hur det var med barnet som tappat en av sina stövlar. När festivalkvällen var slut gick J och jag och la oss i vår mjuka, torra säng med ett leende på läpparna. Festivalbesök när det är som bäst.

Mina kollegor var lite smått chockade över gårdagens valresultat. Igår på jobbet gjorde alla varsin gissning på valresultatet och hur många procent som skulle rösta på ena och andra alternativet. De flesta trodde att landet skulle bli kvar i EU, men så blev det inte.

Tidigare har flera frågat mig om jag var orolig för ett lämna-resultat och jag svarade att det kanske skulle innebära lite mer papper att fylla i för att få bo här, men jag trodde inte att vi skulle bli utslängda (det tror jag inte nu heller). Idag pratade folk bara om hur det ska gå för landet om ekonomin störtdyker. Och att många nog kommer ångra att de röstade för att lämna när de inser effekterna av det. Det är en intressant tid vi lever i, men jag tänker inte ligga sömnlös för det. Med tiden märker vi väl hur det går.

När jag var på trädgårdsmarknaden härom helgen pratade jag en hel del med en av försäljarna (hon som hade växten med de häftiga grönfläckiga bladen). Hon hjälpte mig hitta sånt som skulle trivas i alkalisk lerjord. Jag frågade om hon hade några lämpliga växter för min skuggiga slänt ner mot bäcken. Hon tipsade om några sorter men hade ingen av dem till försäljning. När försäljerskan pratar med en annan kund böjer sig en engelsk dam fram mot mig och säger med låg röst; Jag har växter som du kan få…

Damen J, som ser ut at vara nybliven pensionär med grå, bångstyrig page-frisyr och typiska praktisk-engelsk-tant-kläder, berättar lite mer om vad hon har i sin trädgård som skulle passa och sen får jag hennes epostadress. Om du inte lyckas avkoda adressen rätt kan du alltid googla på mitt namn så hittar du min hemsida, lägger hon till.

Senare provar jag att googla på hennes namn och hittar hemsidan. Det visar sig att hon är jazz-sångerska som varit med på ett antal skivor och även varit i USA på turné. Jag tror inte hon är jättekänd, för i listan på spelningar i sommar är det mest små ställen häromkring. Om jag kommer ihåg det får jag nog gå nästa gång hon spelar i vår lilla stad.

Vi hade bestämt att jag skulle komma förbi och hämta växter efter jobbet i fredags. Hon bor ganska nära mitt jobb, men i en liten by som jag aldrig varit i. Den ligger mellan två av vägarna jag kan ta till jobbet, så jag far någon kilometer därifrån väldigt ofta. GPSen, min trogna, men ibland lite fantasifulla vän, bad mig svänga in på en mycket smal väg (smal till och med med engelska mått mätt). Efter ett tag fick jag möte, men han hittade en mötesplats och blinkade åt mig (det betyder varsågod på bilengelska) så jag kunde fortsätta köra. Nästa mötande hade inte tänkt vara lika vänlig. Jag fick backa 30m till ett ställe där vi kunde mötas. Den andra bilisten lyfte fingrarna från ratten när vi möttes (det betyder tack på bilengelska). Jag skyndade mig att köra ut på nästa väg som hade ett körfält för vardera riktning och vita streck i mitten. Vita streck i mitten är lite av en lyxvara i den här trakten.

Snart var jag framme och parkerade utanför grusgången som går in till damen J:s hus. Enligt instruktionerna ska hon bo vid slutet av den, men det skulle vara bättre att parkera utanför eftersom det är trångt att vända.. Problemet är att där grusgången övergår till två hjulspår med högt gräs emellan så står det två hus. Jag kollar instruktionerna hon skickat för att se om någon av husnamnen står med där. Plötsligt hör jag någon som hojtar till en bit bort. Där de två hjulspåren övergår till en stig in i skogen står jazz-sångerskan. När jag kommer fram ser jag att hon gömt ett hus och en vildvuxen trädgård där inne också.

Precis när jag kommer fram börjar det droppa lite från skyn. Jag tackar ja till en kopp kaffe och får för första gången se en engelsk person dricka kaffe utan mjölk och socker. Två personer, faktiskt. Hennes make gör oss sällskap och medan vi väntar på att regnet kanske ska ta slut pratar vi skola (era barn ska väl gå på svenskt universitet, här kostar det en förmögenhet och de får inte många lärarledda lektioner för det), jobb (maken har varit programmerare), politik (David Cameron är MP-member of parliament- för deras område och de jobbar aktivt för ett annat parti), häst och vagn-träff med folk från hela Europa (nån ska dit och spela jazz), Nescafe (de har mjölk och socker i det för det smakar faktiskt inget vidare, riktigt kaffe dricker de svart) och en hel del annat.

När vi druckit ur kaffet har det faktiskt slutat droppa och vi går ut i trädgården och gräver upp lite olika växter. Jazz-sångerskan och jazz-trumpetar-maken hade varit utomlands några veckor i vintras och det var så milt då att ogräset fullkomligt invaderade trädgården medan de var borta. Även om hon lyckats rensa en del så fick vi leta efter flera av växterna hon tänkt att jag skulle få. Jag fick med mig en hel del hem; tre sorters nävor (den finaste sorten hittade vi ingen jag kunde ta nu men hon ska maila när det går), vintergröna, liljekonvalj (ja, jag vet att de sprider sig, men de ska bara få bo på andra sidan bäcken), vallört och ett par andra som jag inte vet vad de heter. Som bonus fick jag kanel-basilika som hon dragit upp från frön. Väldigt kanelig. Den kanske trivs med min ingefärs-rosmarin som jag köpte på mässan. Jag har även äppelmynta, citrontimjan och apelsintimjan. Börjar undra varför det är så mycket intressantare med kryddor som smakar något annat än det de normalt gör.

När jag körde hemåt kom jag på att jag glömt att ta kort. Kameran hade legat i min ryggsäck hela tiden. Det hade varit så kul att ha foton från hennes vilda trädgård.

När jag åkt drygt halvvägs står det skyltar om att bron över järnvägen är avstängd. De har hållit på och byggt en ny bro och den är nästan färdig. Sedan i början av veckan får man köra sakta över nya bron. Men jag hade sett skyltar om att bron skulle stängas helt över helgen, troligen för att lägga på sista lagret asfalt. Det är bara att ge sig av på småvägar igen. Utan vita streck i mitten, men tillräckligt breda för att två vanliga bilar ska kunna mötas samtidigt som sidospeglarna rensar ogräs som hänger in över vägbanan. För nåt år sedan drog jag in axlarna varje gång jag mötte bilar på så smala vägar (inte för att det hjälpte). Det har jag nästan slutat med. Man vänjer sig vid att det faktiskt får plats två bilar i bredd på vägar som ser ut att vara lagom för en. Om det inte står uttryckligen att det är single lane, förstås.

Istället för en bild från en vild trädgård får ni en bild på en vild räv i vår trädgård. Den var mycket närmre oss när vi först såg den, men det var först när han var på väg bort som J hann ta en hygglig bild med sin mobil.

Igår var det nån sorts växtmarknad i trädgården till det stora tjusiga huset i en by i närheten. Jag har lite svårt att hitta de rätta orden på svenska, så jag får nog förklara lite till. Byn ifråga heter Kingston Bagpuize (även engelsmän undrar ibland hur det ska uttalas) och huset eller gården heter samma som byn men med ”house” efteråt.

I Sverige hade man väl kallat det slott, men här är det bara hus.

Det finns en förening som heter Ovanliga växter (fritt översatt) och består av 20-30 mindre odlare av ovanliga växter. Ett antal gånger om året samlas alla odlarna i olika parker och säljer sina växter. Jag hittade dem på internet för ett par månader sedan och såg att de snart skulle komma hit. Och nu var det alltså dags.

Eftersom jag ser huset från vägen till jobbet var det lite extra kul att komma in i parken och se lite mer.

Det fanns mycket fint att köpa. I de flesta stånden kunde man dessutom lämna det man just köpt och komma förbi och hämta det när man skulle hem. Smidigt.

Efter att ha tittat på allt som fanns att köpa och handlat på mig rosmarin med lite ingefära-smak och några växter som skulle trivas i tung basisk lerjord så gick jag en sväng i parken.

Muren (till vänster på bilden) slutade med ett litet tornrum. Utanför växte Wisteria (jag visste inte att de doftade starkt av nektar) och fikon.

Om man gick upp i tornet kunde man gå vidare ut på muren som visade sig vara flera meter bred och full med växter.

Uppe på muren växte de här blommorna. Minns inte namnet just nu, men jag gillade dem så mycket att jag köpte mig en egen planta.

En trädgren växte över muren och bildade en tunnel. När man inte tittade åt sidan så glömde man snabbt bort att man gick högt över marken.

Lite längre bort var det äng med gamla träd. Följer man stigen glesnar träden och man ser fält och the Ridgeway i horisonten. Det gör att parken känns jättestor.

När jag kom hem åt vi tårtan som A hade bakat på morgonen. Det var visserligen mors dag, men det hade vi ingen tanke på varken när jag hittade receptet eller när A bakade.

Hallonmousse på choklad-mandel-botten. Mmm.

Sen gick jag ut i trädgården och planterade allt jag fått med mig hem.

Bladväxten i nedre vänstra hörnet har jag aldrig sett förut, men den var så häftig att jag inte kunde motstå den. Den passar perfekt i skuggiga hörnet vid vår grind.

Majsplantorna jag satte häromveckan verkar trivas. Jordgubbarna likaså.

I år kan i alla fall inte grannkanterna riva runt bland mina små grönsaker. Nätet stoppar effektivt både katter och fåglar. Nu är det bara sniglarna jag har att jaga. Hittills har jag oskadliggjort över 100 sniglar i och intill det här landet. Tydligen var både förra sommaren och senaste vintern perfekta för sniglarna. Suck.

Avslutar med en bild på min söta akleja som fanns här redan när vi flyttade in. En gammal engelsk sort som heter Nora Barlow.

I onsdags för två veckor sedan, strax efter lunch, sa vår rörmokare plötsligt att han var klar. Det var ju kul för honom, men elektrikern hade fortfarande inte varit där för att koppla in det sista, så det gapade fortfarande hål i väggarna och såg bara halvfärdigt ut.

Redan nästa dag började det kännas lite ödsligt. Ingen rörmokare som kommer strax innan man far till jobbet och ingen som möter en när man kommer hem. Jag skyllde på att det behövde målas ett lager till på vissa ställen på toan där nere för att få hit honom igen (den gamla beiga färgen lyste igenom, faktiskt) så han kom en gång till för att fixa till det. Sen var det definitivt klart.

Drygt en vecka senare, i torsdags förra veckan, kom äntligen elektrikern. När han varit här tidigare hade han bara suckat och skakat på huvudet när han såg våra proppskåp i garaget. Vi hade kommit överrens om att han skulle byta ut hela rasket och göra det så det uppfyllde nuvarande regler. Ett certifikat på det skulle vi också få. Tydligen kan det vara bra när man ska sälja huset.

Råttboet i garaget tog längre tid en han hade tänkt sig, men han hann klart med det samma dag i alla fall. Däremot blev det inget gjort i våra badrum. Vi var fortfarande utan golvvärme, vägglampor och eluttag. A fick fortsätta längta efter sin fina spegel ett tag till.

Igår kunde vi äntligen säga äntligen på riktigt. Elektrikern kom, installerade, certifierade och sen var allt klart.

Äntligen är vägglamporna på plats. Golvvärmen får vi prova till hösten.

Spegeln visar tiden i ena hörnet och har beröringsfri på-och-av-knapp till lampan. Det syns inte så väl, men A har valt ljust blå färg till väggarna. Husets första o-beiga rum!

Containern är hämtad. De hade ett fiffigt nät som fälldes över för att inte skräpet ska flyga iväg när de åker.

Förra veckan hittade vi mina gamla rollerblades i garaget. A, som har samma skostorlek som mig, provade dem och blev förtjust. Han fick med sig K på en skateboard (nytt för henne) och efter en stund hade båda fått hyggligt kläm på hur de skulle ta sig fram. Det var ett par glada och svettiga barn som kom in ett bra tag senare.

Nästa dag var de ute igen, men kom hem igen ganska snart för spännet på ena skridskon hade gått sönder när A ramlade. Efter 20 år i en kartong kan jag ha viss förståelse för att plasten inte håller för stötar längre. Jag lovade att vi skulle köpa nya skridskor vilket vi gjorde också.

En till åktur blev det med mina gamla innan vi hann iväg och köpa nya till A. Silvertejp är lite svårare att dra åt, men det fungerade hyggligt i alla fall.