I lördags när vi landade i Norrland mötte min kompis L oss på flygplatsen. Först åkte vi till ”vår” gata och stannade utanför en av A:s bästa kompisar. När vi fått ur väskorna ur bilen nästan studsade K och frågade om hon fick gå nu. Några sekunder senare sprang hon till ett hus längre ner där en av hennes kompisar bor. Sen såg jag inte henne mer på ett par dagar.
Jag kramade A hejdå och sen åkte hem till min kompis L. Huset hon flyttat in i ligger vid en fjärd en bit utanför stan. När jag såg tomten tänkte jag att där hade det fått plats 10 engelska villor. Fast med det strandläget hade det nog legat ett smärre slott där och kostat miljoner. Pund, alltså. I trädgården tuffade det runt en liten gräsklippare på egen hand. Den var ny och hade inte fått något namn än. De provade sig fortfarande fram. Lill-Arne och Alfred (eller varför inte Lina) var på förslag. Jag la till Manuel, Fåret Shaun och Familjens svarta får till förslagen. Nån dag senare var A med dit och då föreslog han Bert och nåt mer. Vi får se vad det blir till slut. Jag sov gott om natten där, även om solen inte var nere lika länge som jag var van vid.

Nästa dag flyttade A och jag in i en övernattningslägenhet i stan. Den låg nära hans kompis V så på eftermiddagen och kvällen var A där. När jag kom för att hämta A på kvällen skulle de just börja äta glass så jag fick mig en skål också. En timme och mycket prat senare gick vi därifrån. Lite för sent eftersom A skulle till skolan morgonen efter.

På måndagen började jag efter ett tag ångra att jag inte tagit L:s erbjudande om att låna en cykel. Efter att ha gått till skolan för att lämna A och tillbaka, till polisen för att fixa pass och tillbaka, till skolan igen, förbi Konsum där K råkade stå och vakta cyklarna (på väg till stallet med ett par kompisar), till bekanta, tillbaka, till V för att hämta A och tillbaka så började jag få ont i fötterna. Och vaderna. Men bara lite i höfterna och inget i ryggen. Halvfullt glas. Sov som en stock även i övernattningslägenheten.
Tisdag och onsdag var nästan lika dana, fast jag gick lite mindre men trampdynorna protesterade ändå.

L har aldrig haft trädgård tidigare och bad om min hjälp. En dag for vi och handlade spadar, kryddor, jord och lite annat som kan vara bra att ha. En dag gick vi till min trädgård och hade trädgårdskurs (jag hade frågat hyresgästerna om lov först). Vi tog varsin spade och hink och sen rensade vi ogräs en kvart tills L kände att hon greppat det. Sen övade vi på flyttning av växter genom att gräva upp en svart-vinbärsbuske, ett litet rabarberstånd, förgätmigej och timjan. Andra delen, dvs nedgrävningen, undrar jag om inte hon får fixa själv för det ska regna i morgon och sen åker vi tillbaka till England. Slutligen gick vi igenom beskärning av äppelträd och sen var kursen slut.

Det kändes lite konstigt att ur ogräset rensa fram rariteter som jag drivit upp från frö från Botaniska i Göteborg och inte veta om någon någonsin kommer bry sig eller se dem bli stora nog att blomma. Jag kommer inte på någon trädgårdsintresserad i trakten som kan adoptera dem och inte vet jag vem som kommer bo i vårt hus nästa sommar. Jag tröstar mig med att när jag skaffat en något större trädgård i England så kan jag plantera vilken sorts Magnolia jag vill. Jag måste inte ta den allra härdigaste och ändå oroa mig för att den ska dö på vårvintern. Och jag ska köpa fler sorters rosmarin som jag kan stryka med handen när jag går förbi och känna doften. Året runt.

När jag växte upp så var ett typiskt inslag i utflykter med mina föräldrar att vägen man provade att köra in på blev smalare och smalare. Till slut var det gräs i mitten. Är man lite nyfiken på det okända så händer sånt då och då. Jag vet inte hur mycket som är arv eller miljö, men jag har en tendens att göra liknande grejer…

Igår var det flygshow i Abingdon. J och barnen ville dit. Efter en stunds tittande och mätande på kartan bestämde jag mig för att det borde gå att promenera från Abingdon och hem. Det är ca 1,5 mil och på kartan var det markeingar för gångvägar och ridvägar hela vägen.

Vi for till favoritstället Giraffe i Abingdon och grundade med pannkakor och smoothies. När de andra åkte mot flygshowen började jag promenera hem. Först genom radhus- och villa-kvarter, sen ut på landet. Landet var inte helt fridfullt, för första kilometern gick jag mot en motorväg och parallellt med den. Sen kom äntligen en liten bro över.

På andra sidan bron satt en genom-engelsk tant i en hopfällbar campingstol. Grått lockigt hår stack fram under solhatten som var prydd med en färglad scarf. Läpparna i en stark röd-orange nyans passade bra till scarfen. I handen höll hon en liten kikare. ”Jag tittar på flygplanen”, sa hon och fortsatte berätta om vilka plan hon sett från trädgården dan innan. Jag satte mig ner intill och sen avhandlade vi flygplan, fåglar, Hawaii, nybyggen, reservoarer som inte blivit av (än), jobb (hon var 80 och jobbade inte, men hennes 17 år yngre partner jobbade fortfarande) och lite annat. Efter en kvart tackade jag för pratstunden och gick vidare.

Nu började vägen få gräs i mitten och jag tänkte på mina föräldars vägval.

Ett tag senare mötte jag en människa till, men han hälsade inte. Bortsett från bilar och flygplan i fjärran såg jag bara djur och natur i en timme eller två.

Vägen blev med tiden mindre och gräsigare.

Vägen blev smalare och blötare. Det ni ser i mitten är inte en bäck. Det är stigen.

Före detta sluss

Stigen gick fortfarande att se.

Det kändes inte helt säkert att gå över den här bron. Den sviktade ordentligt, men höll.

Efter att ha korsat järnvägen som går mellan London och Bristol blev det lite öppnare landskap igen.

I bortänden av fältet var det gödselupplag intill stigen och vägen därifrån var det djup blöt lera på. Jag lyckades balansera på en smal strimma grästuvor. Blev lite lerstänkt på byxorna, men klarade mig i övrigt bra.

Sista biten innan jag kom fram till stan gick på asfalt utmed fårhagar med en massa lamm.

I morse drog vi hemifrån efter frukost med siktet på sydkusten. 90 minuter senare var vi vid färjeläget där vi tog båten till Yarmouth på Isle of Wight. Barnen njöt av båtturen och stod vid relingen mesta delen av de 40 minuter det tog. Från båten såg man en gammal borg långt ute i vattnet med bara en smal landremsa in mot land. Alcatraz föreslog A, även om han visste att det inte var det. Han har ju sett det riktiga för några år sedan.

Framme på ön fikade vi. Barnen fick Cream Tea, vilket betyder scones med clotted cream (värmd och sen vispad grädde) och sylt. J och jag åt den osöta varianten; Savoury Cream Tea. Det var ostscones med philadelphiaost och stark chili-marmelad. Mmm. Till efterrätt åt vi Hot Cross Buns som är rostade russinfrallor dekorerade med ett kors uppe på till minne av korsfästelsen. Det är engelsmännens alternativ till semlor. Fast semlor är mycket godare.

Sen hoppade vi på turist-bussen som åker runt västra Isle of Wight. Först var det 15-20 minuter i pittoreskt, pastoralt jordbrukslandskap. Efter en lite kurvig backe kom vi ner till havet igen och en by i en bukt. Byn låg nere vid havet, men större delen av kusten där var höga vita klippor i bästa Dover-stil. Efter ett stopp i byn klättrade bussen uppför klipporna och sen följde vi kusten (tyvärr utan att se den) till västra spetsen. Där klev vi av och gick sista biten.

Barnen skyndade sig upp mot toppen.

”Nålarna” är nog ett av de mest kända ställena på ön. Klipporna här är verkligen genomvita.

Sandbankarna runt nästa hörn är kända för sina många färger. Ca 20 gula, bruna, röda, grå och svarta nyanser.

K och J kommer i soffan efter oss.

Snart var nerkanten på hans byxor våta också.

Efteråt värmde K fötterna mot de varma stenarna.

Från liften hade vi fin utsikt över de olikfärgade sandbankarna.

Ha en trevlig påsk allihop!