När jag växte upp så var ett typiskt inslag i utflykter med mina föräldrar att vägen man provade att köra in på blev smalare och smalare. Till slut var det gräs i mitten. Är man lite nyfiken på det okända så händer sånt då och då. Jag vet inte hur mycket som är arv eller miljö, men jag har en tendens att göra liknande grejer…
Igår var det flygshow i Abingdon. J och barnen ville dit. Efter en stunds tittande och mätande på kartan bestämde jag mig för att det borde gå att promenera från Abingdon och hem. Det är ca 1,5 mil och på kartan var det markeingar för gångvägar och ridvägar hela vägen.
Vi for till favoritstället Giraffe i Abingdon och grundade med pannkakor och smoothies. När de andra åkte mot flygshowen började jag promenera hem. Först genom radhus- och villa-kvarter, sen ut på landet. Landet var inte helt fridfullt, för första kilometern gick jag mot en motorväg och parallellt med den. Sen kom äntligen en liten bro över.
På andra sidan bron satt en genom-engelsk tant i en hopfällbar campingstol. Grått lockigt hår stack fram under solhatten som var prydd med en färglad scarf. Läpparna i en stark röd-orange nyans passade bra till scarfen. I handen höll hon en liten kikare. ”Jag tittar på flygplanen”, sa hon och fortsatte berätta om vilka plan hon sett från trädgården dan innan. Jag satte mig ner intill och sen avhandlade vi flygplan, fåglar, Hawaii, nybyggen, reservoarer som inte blivit av (än), jobb (hon var 80 och jobbade inte, men hennes 17 år yngre partner jobbade fortfarande) och lite annat. Efter en kvart tackade jag för pratstunden och gick vidare.
Nu började vägen få gräs i mitten och jag tänkte på mina föräldars vägval.
Ett tag senare mötte jag en människa till, men han hälsade inte. Bortsett från bilar och flygplan i fjärran såg jag bara djur och natur i en timme eller två.
Vägen blev med tiden mindre och gräsigare.
Vägen blev smalare och blötare. Det ni ser i mitten är inte en bäck. Det är stigen.
En bra bit gick jag utmed en ”Den gamla kanalen”. Långa bitar är den ett dike. Andra bitar syns den bara som en långsmal upphöjning i landskapet. Vid två tillfällen gick jag förbi ett par gamla slussar. Korten jag tog gör inte slussarna rättvisa. Det var en nästan magisk känsla där inne.
Före detta sluss
Stigen gick fortfarande att se.
När man redan gått en mil har man ju ingen lust att vända om bara för att man råkar på ett lerigt träsk eller måste vada genom oceaner av midjehöga brännässlor. Men jag var väldigt glad att jag var ensam. Tänk om jag lurat med någon annan stackare på mina strapatser. Då hade jag känt mig skyldig.
Det kändes inte helt säkert att gå över den här bron. Den sviktade ordentligt, men höll.
Efter att ha korsat järnvägen som går mellan London och Bristol blev det lite öppnare landskap igen.
Det finns en massa ställen där det ”alltid” funnits stigar. De är märkta som ”right of way” och bönder måste enligt lag tillåta att folk går där. I majsfältet ovan har bonden tydligt märkt ut var de två stigarna som korsar hans fält är (troligen med gift). Men lite knöligt är det att vada genom vissna rapsväxter.
I bortänden av fältet var det gödselupplag intill stigen och vägen därifrån var det djup blöt lera på. Jag lyckades balansera på en smal strimma grästuvor. Blev lite lerstänkt på byxorna, men klarade mig i övrigt bra.
Sista biten innan jag kom fram till stan gick på asfalt utmed fårhagar med en massa lamm.
AdWantage 