Ibland funderar J och jag på hur många som tycker vi är överdrivet präktiga. Det är ännu lättare att hamna i det facket här i England eftersom det räcker med att ha hemlagad mat med minst en grönsak med sig till jobbet för att vara annorlunda. Om du, kära läsare, känner att det ibland är lite på gränsen till hur mycket präktighet du orkar med så kanske du ska låta bli att läsa just det här inlägget.

Våra solrosor har ju vuxit sig stora och fina i sommar. På youtube lärde jag mig att man kan låta blomställningarna sitta tills allt det gröna torkat och blivit brunt innan man plockar ner dem och skördar fröna.

En var brun och ett par andra började bli det i kanten, så jag tänkte mjukstarta med att skörda dem. Med kniv och bunke i handen gick jag och A ut för att skörda våra första solrosfrön.

Första blomman var genomrutten. Bara att slänga. Andra var bara bitvis rutten. När jag skurit bort det såg resten helt ok ut. Tredje blomman hade bitar som var mögliga. Mer att skära bort. De sista två var riktigt fina.

Sen sköljde jag fröna och pillade bort allt som inte var frön (ganska mycket så det tog nog över en timme). Fröna fick ligga i saltvatten över natten för det hade jag också sett på internet.

I morse bredde vi ut ett tunt lager på två plåtar. 150 grader i 30-40 minuter hade jag läst på. För att kunna köra två plåtar åt gången hade jag varmluftsfläkten på, men tänkte inte på att sänka temperaturen.

Första två plåtarna blev välgräddade. När man skalade fröna var det bara lite torrt skräp i mitten, men väldigt gott ändå. Nästa två plåtar var inne kortare tid i lägre temperatur. Där var det fortfarande sammanhängande frön kvar att äta. Ännu godare.

Till nästa år ska jag ha ett speciellt morotsland, med sandigare jord och INGA sniglar. Om jag orkar skörda solrosfrön igen nästa år så ska jag ta in dem tidigare och hänga dem på tork så de blir lättare att få loss utan att massa skräp kommer med. Dessutom ska jag komma ihåg 130 grader och max 30 minuter. Eller bara njuta av blommorna och sen köpa färdigskalade frön.

Avslutar med spår av en duva. För ett par år sedan flög en in genom skorstenen och stökade till ganska ordentligt medan vi var utomlands. Sedan vi satte in kaminen och nät på skorstenen är det stopp den vägen. Men duvorna fortsätter med sina försök att komma in.

När jag pratade med min mor på telefon insåg jag att jag inte bloggat tillräckligt om rabatten jag anlagt i år. Så här kommer en liten uppdatering.

Det började med ett litet familje-äppelträd i vardera änden, två vinbärsbuskar emellan och sen har jag bara fyllt på allt eftersom jag köpt eller fått växter.

Senaste veckorna har jag gjort iordning gången mellan rabatten och planket. Idag fick jag till stenarna mot gräsmattan också. Nu är det bara kvar att sprida lite mer sand. Nu är markstenen slut, men när jag orkar ska jag köpa en pall till med sten och förlänga gången hitåt på höger sida i bilden, så man kan gå på den hela vägen från huset. Det blir nog nästa år.

Mot planket står tre vindruvsplantor. Det känns som att de är för små och unga för att kallas vinstockar än så länge.

Jag har alltid gillat fuchsia, men i Norrland måste man ha dem i kruka för att kunna ta in dem på vintern. Levande växter i kruka i min ägo lever mycket farligt. Vissa veckor glöms vattning bort och få plantor överlever en hel säsong under sådana förutsättningar. Det är bara så mycket bättre att kunna ploppa ner dem i jorden och försiktigt vänja dem vid att ska de ha något vatten får de hämta det själva. De första veckorna brukar jag faktiskt komma ihåg att vattna dem och sen brukar det gå bra ändå.

I våras kom A hem från skolan med ett solrosfrö i en kruka. När den växt till sig lite planterade vi ut den. Den växte sig stor och fick först en stor blomma. Medan fröna på första blomman mognade kom det ca 10 mindre blommor runt omkring. På översta bilden ser man de många små solrosblommorna på hans planta. Bredvid hans lilla planta sådde jag några solrosfrön som kom med en trädgårdstidning.  De fick bara en stor blomma var, inga bonusar efteråt.

Jag tänker spara några frön från blomman som A tog hem så vi kan få fler nästa sommar. Resten av fröna äter vi upp, förutsatt att vi orkar skala dem. Annars får fåglarna något att kalasa på i vinter.

Tidigare trängdes en tomatplanta med massa gröna, orangea och på slutet bruna tomater mellan dahliorna och solrosorna. Tyvärr fick den fick nån sjukdom (bladmögel?). Första halvan av skörden var jättegod i alla fall. Massa söta jättegoda halvstora tomater. Andra halvan av skörden fick jag slänga.

När de började sälja vårlökar för någon månad sedan köpte jag en massa påskliljor och några saffranskrokusar som jag satt i rabatten också. Ska bli spännande att se om krokusarna blommar i höst så vi får skörda vår egen saffran. Annars är väl påskliljorna ett ganska säkert kort till våren.

I tisdags for J och jag till London för att hämta ut hans och barnens nya pass. Passkontoret på svenska ambassaden är ett intressant ställe. Vi var i klar minoritet som vita, svenskspråkiga där. Övriga besökare (endel skulle ha pass, andra visa) såg ut att vara från Afrika (ganska många), Mellanöstern eller Indien. Ett par andra svenskar såg jag också. Det gick i alla fall att prata svenska med personalen.

När passen var ordnade hade vi resten av dagen på oss för turism. Vi tog tunnelbanan mot Kew Gardens. Eller Royal Botanic nånting som de egentligen heter.

Signalfel gjorde att vi fick hoppa av tåget och ta buss sista biten, men det gjorde inte så mycket. Man ser lite mer från bussen.

Väl framme i parken så var det stora, gamla viktorianska palmhuset först på listan över sånt jag ville se.

 

Sen tog vi en promenad i parken. Parken är full med träd från olika hörn i världen och nästan alla har en skylt med namnet på, så när man undrar vad det är för sort kan man bara gå fram och titta.

De hade inte den allra största sortens näckrosor där för då hade de inte kunnat visa något annat. Men den ganska stora var rätt maffig också. Den hade blommor som bara öppnade sig två nätter. Första natten vit och väldoftande för att locka dit nån sorts skalbagge. Sen sluter den sig kring skalbaggen som får tumla runt bland pollen och nektar en hel dag innan blomman, nu rosa, släpper ut den igen nästa natt. Tyvärr får bara nattvakten se de blommorna.

På vägen hem tog vi Overground och sen tunnelbana till Paddington station där tågen mot Oxfordshire går från. På stationen köpte vi oss kaffe i pappmugg och kände oss lite storstadsmässiga. Det vet ju alla att storstadsmänniskor går runt med kaffe i pappmuggar hela dagarna. Innan vi kom hem hann det bli nästan mörkt, och vi var inte långt ifrån att somna på tåget. Det kostar på att turista en hel dag.

I början av sommaren ville cheferna på mitt jobb att vi skulle förbättra kvaliteten på vårt arbete. Ett mål sattes upp och om vi lyckades nå det innan sommaren var slut skulle vi få  en heldag med kajakpaddling och lunch på betald arbetstid.

Vi kämpade på med förbättringar och i andra halvan av augusti hade vi faktiskt nått målet. Något överraskade, faktiskt, för det hade länge känts lite ouppnåeligt. Under tiden hann en kollega säga upp sig. Han hade bestämt sig för att han ville bo i London istället för i en småstad på landsbyggden. Det ska tydligen finnas betydligt fler uteställen i London, och det lockade mer än det lugna livet i stan där vårt jobb ligger. Paddeldagen bokades in till hans sista dag, så vi kunde kombinera belöningen med avfirning av honom.

På morgonen träffades vi i Lechlade på en parkering precis vid Themsen. Kajakstället var fortfarande igenbommat, så vi stod där och väntade en stund. Lechlade är ett pittoreskt litet ställe som brukar rekommenderas till turister. Dessutom har de en julbutik där man kan köpa julpynt året om. Jag tror de har lite påsksaker kring påsk också, men när vi åkte förbi såg jag bara julgrejor i skyltfönstren.

När klockan var kvart över den tid vi bokat kajakerna till bestämde vi oss för att ta något att äta i kaféet bredvid. Mackorna kom in och var smaskiga, men vissa var ändå besvikna. Stället hade ingen ketchup. Inte ens majonnäs kunde de skaka fram. Jag hade inte insett att för många här är ketchup nödvändig på varma mackor.

Medan vi satt och åt kom chefen. Han hade antytt att han kunde komma sent och dessutom hade han sin egen kajak och hade nog hunnit paddla ikapp oss ganska snabbt. Han försökte ringa kajakstället men ingen svarade (tydligen hade de inte svarat när han ringde tidigare i veckan heller). Han åkte en sväng till ett annat ställe som han visste att samma företag hade haft tidigare, men där var det också igenbommat.

Vi var inte ledsna för det. Chefen visste fler ställen. Det första hade mest snabba båtar. Vattenskidåkning och andra helblöta aktiviteter i en halvtimme var inte riktigt vad vi tänkt oss.

Nästa ställe var bättre. Visserligen bara en konstgjord sjö, men vi fick oss några kajaker, paddlar och flytvästar och så var vi iväg. Kollegan med minst vattenvana hade varit lite tveksam till hela idén när den först kom på tal, men blivit övertalad när jag föreslog att vi skulle dela en tvåmannakajak. Vi klev försiktig i vår tvåmanna och gav oss iväg. Det visade sig snart att tillsammans var vi snabbare än de som paddlade ensamma, men vår kajak var fruktansvärt svår att köra rakt med. Vi vinglade framåt i hög hastighet och kom före alla andra trots vår betydligt längre körsträcka.

Efter första varvet runt sjön lyckades vi övertyga två andra (tävlingsmänniskor som lockades av farten) att byta med oss.

Chefen hade med sig sin vattentåliga kamera, så för en gång skull fastnade jag på plåten också. Han har tagit alla bilderna från vår utflykt.

Mitt i sjön låg en ö och när vi gav oss ut var den full med ett trettiotal karlar som såg ut att vara på svensexa. De hade åkt motorbåt ut till ön. Sen byggde de flottar och tävlade med. Slutligen fick de simma tillbaka till land (med kläder och flytvästar på).

Efter första timmen hade en i vårt gäng fått nog och gick upp. Då bytte vi dubbeln mot en singelkajak. Med svensexan borta från ön föreslog någon att vi skulle tävla runt den. Jag kom in som mycket stolt tvåa. Han som vann hade ändå bara gjort det på råstyrka. Det fanns inget elegant med hans paddlande. Å andra sidan hade jag nog inte kommit tvåa om inte de andra krockat med varann och kört in i ön mitt i loppet.

Vattnet var över 20 så det var klart badbart. Hade jag tänkt på det i förväg skulle jag haft baddräkt under och ett snyggare ombyte med istället för tjocktröja och regnbyxor.

När vi paddlat klart åt vi lunch på en tjusig restaurang i närheten och då var jag glad att jag hade någorlunda ok kläder på mig. Det kändes ändå inte riktigt som att vi smälte in i miljön med våra fritidskläder. Personalen behandlade oss väl i alla fall och maten var utmärkt. Jag avnjöt en smaskig vildsvinsburgare. Perfekt efter en dag ute i friska luften.

Ännu en dag som inte riktigt blev som planerat, men alldeles utmärkt ändå.

Med barnen utlokaliserade till Sverige bestämde J och jag oss för att turista på ställen vi inte trodde att våra barn skulle uppskatta. Cotswolds, till exempel. En så kallad Area of outstanding natural beauty som börjar väster om Oxford och stäcker sig ner mot Bath. Känd för sina pittoreska byar i gul Cotswolds-sten och böljande jordbrukslandskap. Inte mycket för en tonåring och en nästan tonåring att uppskatta där, inte.

Med hjälp av en guidebok, en vandringsbok och en karta hade jag gjort en plan. Vi drog iväg efter frukost en lördagmorgon. Första ”målet” var en vägsträcka som skulle vara väldigt naturskön. När vi kom dit höll vi med om att det var vackert, men insåg också att det är ungefär lika fint där vi bor. Vackert böljande jordbrukslandskap är kanske lite bortkastat på oss.

Första stoppet var i en halvstor by. Vi tog en promenad bland de gula husen och avslutade den med besök på ett café/diversehandel. Medan vi njöt av varsin halva av en stor bit morotskaka hade vi gott om tid att titta på alla fairtrade- och andra ”korrekta” produkter som var till salu. Lite lokalt skvaller kunde man också få. Det verkade som att en del av byns tanter hade för vana att titta in på förmiddagarna och se om det fanns några andra att berätta det senaste för. Mest handlade det om vem som inte kommit hem från sjukhuset än, så det var inte jätte-spännande.

Nästa planerade stopp var vid en gammal herrgård vars tidigare ägare blivit fattigare och fattigare för varje generation och för bra länge sedan lämnade huset som det var. Stället har restaurerats, men saker har lämnats framme lite som de var på 1700- eller 1800-talet (minns inte riktigt) när ägarna gav upp och flyttade därifrån.

Nästa stopp var stan/byn Chipping Campden (där Chipping är samma ord som köping, fast vad Campden betyder vet jag inte). Den ska i alla fall vara den finaste byn att besöka i hela Cotswold, med en massa byggnader från den tiden då trakten blev rik på att sälja ull. Det stället såg inte alls ut som där vi bor. Inte en röd tegelsten så långt ögat kan nå. Bara ljusgul sten. Byggnaderna var mycket riktigt gamla och vackra (och säkert väldigt dragiga också, trodde J). Planen där var att äta lunch och sen gå en längre promenad upp på en topp där de haft Cotswold Olimpick Games de flesta år sedan urminnes tider.

Vi hittade en pub som såg väldigt genuin ut och som serverade mycket god mat. Medan vi väntade på att maten skulle komma in bläddrade J i guideboken och där stod det att det var ett bra ställe. Känns fint att veta, särskilt som det dröjde rätt länge innan maten kom. Sen mullrade det till ordentligt. Det kan ha varit en lastbil, sa vi, även om det lät misstänkt likt åska. Innan vi ätit klart kom mer muller och det började droppa lite.

Stanna eller åka hem var frågan. Att gå upp på nån Olimpisk topp när det åskar kändes inte aktuellt. Vi bestämde oss för att gå till bilen och fundera på vad vi skulle göra härnäst. Vi ändrade snabbt vår plan och sprang till bilen.

J undrade om jag kände till något ställe med god glass. Jag kom inte på något glasställe utmed vägen hem, men vi har god glass hemma i frysen, tyckte jag. Vi hade bortåt en och en halv timmes körning i spöregn och åska, men med siktet inställt på glass gjorde det inte så mycket. Vi satt ju inte i sjön (fast det var några rejäla pölar som bilen fick plöja igenom). Trots att det bara var eftermiddag var himlen så mörk att det kändes som kväll. Väl hemma åt vi upp all glass vi hade i frysen (det var två ganska lagoma portioner kvar) och kände oss nöjda med dagens utflykt. Olimpen fick klara sig utan oss i åskovädret.

Onsdagen efter tog J ledigt (jag är ju alltid ledig på onsdagar). Bilen skulle på service och vi tog bussen till Oxford. Den fantastiskt stora bokhandeln där ordnar litterära vandringar och jag hade bokat in oss på den som handlade om Tolkien, CS Lewis och deras polare.

Rummet heter Rabbit room för att förr i tiden när puben låg vid stadsgränsen brukade det hoppa in kaniner från baksidan.

Efter det kände vi oss nöjda med dagens kultur-dos och gick till vårt favorit-glass-ställe i Oxford. En perfekt avslutning på en trevlig och intressant dag.

Jag ligger lite efter med bloggandet så nu blir det gamla nyheter.

För några veckor sedan kom min bror M med sonen E på besök en vecka. E är två år, och vi har inte så mycket leksaker kvar som är lämpliga för den åldern, men det gick bra ändå. Dels hade han med sig lite egna, dels fanns det mycket roligt här att hålla på med. Den stora studsmattan, till exempel. Legot som K och A byggt var också kul. Han kunde inte bygga så bra själv, men leka med och ta isär var kul.

En par utflykter gjorde vi också. M ville gärna se ett stort tjusigt engelskt hus och det närmsta jag kunde komma på ligger en bit bortanför the White horse. Till hästen har vi varit förr, men inte till Ashdown house.


Efteråt åkte vi till White Horse och hade picknick. A hade med sin drake men det var inte nog med vind för att den skulle lyfta. Vi gick upp till toppen, men inte ens där blåste det tillräckligt. Vi fick lite extra motion, bara.

Så här års är det många ställen som har majs-labyrinter. Man betalar inträde och sen får man gå runt i labyrinten. Vi for till den närmsta. Där fanns det tre svårighetsgrader. M och lilla E gick i den lättaste, men mest satt de i den stora sandlådan. A, J och jag gick runt i den svåraste. Eftersom man hade karta så var det inte så stor risk att man gick vilse. Istället var målet att man skulle hitta alla lappar med ledtrådar som var spridda över fältet.

När vi labyrintat klart gick vi och tittade på djuren som fanns där också.


Det fanns strutsar (eller emuer?) också. Jag tror att lilla E gillade dem allra bäst. Stora fåglar!

När M och E åkte tillbaka till Sverige fick A åka med. A skulle vara med mormor och morfar ett par veckor. K, som varit i Norrland större delen av sommaren, kom också dit. Som om inte det räckte åkte våra barn till Sardinien en vecka mitt i med morföräldrarna. Priserna för resor blir snabbt mycket lägre när skolorna börjat i Sverige. Mycket bad, sol, värme och god mat i stora lass. Mest spektakulär var nog en-meters-pizzan som var lite för stor för de fyra att dela på. Nu är barnen tillbaka hos oss och imorgon börjar skolan här igen. Det verkar inte riktigt som att de ser fram emot det, men de har i alla fall en massa fina minnen att drömma tillbaka till.

Efter äventyren i Dalarna var vi ett par dagar i Närke där vi bland annat gjorde en bad- och konst-utflykt.

Sen vidare till Uppland för mer bad, körning med travhäst och gräsklippare. Badet var i Dalälven och J var säker på att han kände igen vattnet han badade i några dagar tidigare i Dalarna.

K ringde för första gången sedan vi sa hejdå på Arlanda. Hon hade äntligen skaffat sig ett svenskt sim-kort. Hon hade det bra med kompisarna och verkade inte sakna oss alls (annars hade hon väl ringt tidigare).

En dag gjorde vi en utflykt till havet.

På båthuset satt en lapp om en restaurang som låg en bit bort. Där hade vi mer tur. Stekt strömming med lingonsylt var dagens lunch. Mmm.

Det var slutet på vår Sverigeresa. Hemresan gick utan missöden eller omvägar till polisstationer.

Sedan vi kom hem har A haft det lite ensamt ett par dagar, men idag var det min lediga onsdag och vi hyrde kanot ett par timmar. Det var jättemysigt.

Nu är vi trötta i alla möjliga och omöjliga muskler. Men det var det värt. Nästa gång kanske vi hyr en kajak för att ta oss fram lite snabbare.

Vi har varit på Sverigeturné. Det blir för jobbigt att klara hela Sverige på en vecka så vi fokuserade på den mittre delen och skickade en löpare för att hantera norr.

Nån dag innan vi skulle åka blev K och jag äntligen klara med hennes rum så hon kunde flytta tillbaka in i det. Det var tur för mig, för annars hade jag fått flytta alla hennes grejer från vårt gästrum.

Morgonen det var dags vaknade vi innan fem för att hinna kasta i oss ett glas fil, borsta tänderna och sen åka kvart över. Vi skulle ända till Gatwick och man vill inte gärna fastna i Londons morgonrusning. Resan flöt på bra så när vi checkat in hade vi tid för lite mer frukost.

På Arlanda hämtade vi ut hyrbil och åkte sen raka vägen till polisen i Solna. J och barnen behöver nya pass och det kostar väldigt mycket mer att ordna det i London. Det finns ju en polisstation på Arlanda, men på grund av ökad efterfrågan sommartid så går det inte att beställa nya pass. Det är service det.

När vi mätte barnens längd på polisstationen fick vi bekräftat det vi anat; K är precis lika lång som mig. Nu kommer vi snart ha passen som bevis, också.

Efter passen var det raka vägen tillbaka till Arlanda, lunch och sen avvinkning av dottern som skulle vidare till Norrland för en sommar med gänget där. Vi andra tre fortsatte med bilen mot Dalarna.

Livet där var ganska likt hur det var när J växte upp.

I England är det trendigt att göra om gamla lador till bostäder. De brukar ha stora fönster, högt i tak och vara väldigt åtråvärda.

En dag for vi till Rättvik och åkte rodel i slalombacken.

Efter några åk avslutade vi med Rättviksglass. Den är riktigt smaskig. Det var självskopning och sen vägdes glassen. Det har jag inte varit med om förut.

Resten får vi ta en annan dag för nu är det kvällsmat. A har bakat scones. Mums.

Igår var jag med fem av kollegorna på pub i en liten by.

Vi började kvällen med att leta efter Sally. Vi skulle spela Aunt Sally men de som brukar göra det seriöst varje torsdag hade tagit med sig Sally hem. Övrig utrustning fanns där så vi använde ett vedträ som Sally istället.

De som sett för mycket på Midsomer kanske känner igen spelet därifrån. Det spelas mest i Oxfordshire och omgivande grevskap. En kollega berättade att spelet uppfanns i grannbyn till där vi var, men Wikipedia håller inte med. Gissningsvis finns det flera byar som tycker att de var först.

Efter spelandet provade flera av oss inlagt ägg för första gången (helt ok) i väntan på att maten skulle bli klar. Sen åt jag lamm med potatismos och ”gravy” (tjock brun sås) som avslutning på en genom-engelsk kväll.

Mamma klurade snabbt ut vad det var för larver jag visade på bloggen tidigare. Hon föreslog grenkungsljuskapuchongfly. Det skulle kunna vara kungsljuskapushongfly också. De ser lika dana ut och båda håller till på växten kungsljus. Lite trist att det inte skulle bli några fina fjärilar, bara bruna nattfjärilar. Ännu tristare blev det någon dag senare när merparten av larverna försvann. Dan efter var resten borta. Det verkar som att nån fågel kom på att de var smaskiga, trots prickarna.

Allt som var kvar på kungsljuset var skelettet av de övre bladen och en halvtuggad blomstav som vikts neråt av allt mumsande på den. Men sedan larverna försvann har den vänt uppåt igen. Dessutom kommer det nya grenar med blommor högst upp. Den är inte vacker, men kanske intressant?

Imorgon får barnen äntligen sommarlov. De ser de fram emot. Vi ska fira med maräng, vinbär och grädde. Mums.

Räven är har igen, ropade K nerifrån häromdagen. Den var alldeles utanför vårt köksfönster vid ingången. Vi tittade en stund och han gick runt där och nosade. Efter en liten stund gick jag upp för att hitta kameran, men det krävdes lite letande innan jag hittade den på mitt inte så välstädade skrivbord. Vid det laget hade den nosat klart så jag fick bara en bakifrån-bild. Det var fjärde gången jag såg den på bara några få veckor, så det är tydligt att vår trädgård numera ingår i reviret.

Förra veckan var det dags för barnens skola att ha den årliga dansuppvisningen. K var med i åttornas dans och i cheerleading.

Som om inte det räckte med aktiviteter för K så började hon och jag göra om hennes rum förra veckan och denna veckan är hon på skolresa i Frankrike så jag har målat lister ensam idag. Planen är att vi ska tapetsera och kanske hinna lägga golv i helgen.

Avslutar med en trädgårdsbild. En av mina bloggläsare borde känna igen blomman som hon köpte till mig för några år sedan.