Uncategorized

Hur får man två tonåringar ur sängen fortast om klockan är före 9 en söndagmorgon?

Skrik ”Det snöar!”

Först hörde jag K röra på sig, sen var det tyst en liten stund, sen ropade hon tillbaka ”Galet!”. Fort på med kläder och nerför trappen. Innan hon hunnit ner kom A fullt påklädd ut från sitt rum.

Jag plockade fram mina överdrags-byxor till barnen. Mina vantar och mina stövlar fick de också på sig (båda har samma skostorlek som mig). A bad att få låna min jacka också. Sen ut så fort de bara kunde.

I full färd med att göra bollar till en snögubbe.

Nästan färdig, men han utan mössa och med ofodrade vinterbyxor utanpå jeans började bli kulen och behövde gå in och värma sig. Hon med fodrade vinterbyxor (över sina shorts!) klarade sig lite längre.

Efter ett par vintrar i stort sett helt utan snö är det onekligen lite annorlunda att se det inte bara snöa utan även ligga ett lager på marken. Enligt prognosen kommer det snöa mer idag och sen ligga tills tisdag. Och det är redan djupare än vi sett någon gång sedan vi flyttade hit.

Orange betyder att trafiken är långsammare än vanligt. Vid rött är det värre. Mörkrött brukar betyda helt stopp. Skönt vi inte behöver åka någonstans.

Var inte du här i fjol? undrade mannen och tittade på mig. Nu får ni en liten stund på er att gissa vilken man som sa det till mig.

1. En svensk baron som var med svenska kungaparet här i trakten för att jaga och efteråt dinerade på en pub i närheten.
2. Mannen som ansvarade för snurrning av roulett-hjulet (heter det croupier, eller är det bara de som delar ut kort som kallas för det?)
3.  Mannen som ansvarar för åsnan som katolska kyrkan har med i sitt adventsfirande.

Så till lite annat… Legosorterandet är äntligen avklarat. Alla set ligger isärtagna i varsina plastpåsar med en liten lapp som meddelar om det är komplett eller vilka bitar som saknas. Jag har just börjat beställa saknade reservdelar på nätet. Inte alls särskilt dyrt faktiskt.

Min favorit är nog hippisarna med sin husbil och stora fisk på grillen. Saknar bara en ljusgrön liten platt bit.

Man undrar lite hur dykarens kropp och ena simfenan försvann. Jag hittade inga blodspår.

Sen gör ryktet gällande att svenska kungaparet var här i trakten för ett par veckor sedan, tillsammans med ett lass svenska baroner och baronessor. Hela gänget (inklusive en massa jaktvapen) checkade in på en pub och åt middag i ett privat rum där. Efter middagen meddelade kungen att han ville röka cigarr. Personalen sa att det tyvärr inte var tillåtet, varpå kungen tyckte något i stil med: Jag tror nog att det går bra ändå. När han tände sin cigarr tog alla de andra männen också fram sina cigarrer och kvinnorna sina cigaretter.

Allt enligt en som känner en… Men jag träffade aldrig någon av dem.

I fredags var det dags för julfest. Denna gång med Js jobb, men på samma fina ställe som vi var på med mitt jobb innan förra julen (Eynsham Hall). Nu när vi varit på engelsk julfest några gånger vet vi vad man kan förvänta sig och det var mycket som var sig likt: Prosecco (aldrig Champagne) till välkomstdrink, brysselkål, papperskronor till alla att ha på huvudet under middagen, smällkarameller och i dem en påse med dåliga vitsar, ett litet pyssel och långsmala ballonger som tjuter när man släpper iväg dem, och så vidare.

Vad sa ena snögubben till den andra?
-”Känner du lukten av morot?”

Nytt för i år var en trollkarl som gick runt mellan borden och underhöll. Han lyckades bland annat trolla fram en sedel ur en kiwi-frukt.

Efter middagen satt vi och drack kaffe, mumsade på mince pies och pratade med en vars son går i en parallellklass till A. Som vanligt hade alla fått en leksakspeng att bränna på black jack eller roulette. Efter ett bra tag började ta oss mot spel-hörnet, men träffade bekanta på vägen och pratade en stund. När vi väl kom fram till roulett-bordet hade de just kört allra sista omgången för kvällen och den som då hade mest marker kvar vann en flaska champagne. Där stod jag med min låtsaspeng och såg snopen ut. Då tittade han som skötte det hela på mig och sa: Du var väl här i fjol, va? Jag kände mig som värsta spelmissbrukaren, men var ju tvungen att erkänna att jag stått där för ett år sedan och vunnit stora högar med marker bara för att i allra sista omgången bli omkörd av någon som satte alla sina pengar på en siffra och vann.

Vi hade tur och fick bo i ”The Lodge” i år, i bästa hörnet. Från sovrummet hade vi den här utsikten (och herrgården till höger)

Tidigare år har jag inte sett mig omkring särskilt mycket, men i år tog jag med mig kameran och gick en sväng i dagsljus.

Barnen var hemma själva och klarar det alldeles utmärkt. Bara man mutar dem med lite indisk mat och en god efterrätt så har de inget emot att vara ensamma hemma en natt.

Katolska kyrkans inlånade åsna har jag bara sett på bild, men jag har träffat kvinnan som ansvarar för den. Fast bara en gång och det var några år sedan.

J har en plan. På något sätt fick han resten av familjen att gå med på att vi kör en gemensam storstädning innan jul. Som en mjukstart bestämde jag mig för att städa legolådorna för barnen har lämnat legoåldern. Vi har en hel del lego och med tiden har bitar från tåg, brandbilar, sopbilar, ambulanser, fort, havsmonster och hus blivit lite blandade. Min plan är att bygga ihop allt jag kan hitta beskrivningar till och se om det går att få några grejor kompletta. Sen när det är gjort kan man bestämma vad man ska göra med det.

Efter ganska många timmars byggande, delvis med hjälp från A, så ser det inte särskilt välstädat ut.

Av de 20-30 grejor jag byggt ihop har nästan alla minst en bit som saknas, och nu har jag kommit till botten på sista lådan. Jag ska ta ett till varv med alla och dubbelkolla att det som saknas verkligen inte dykt upp. Sen blir det dags att fundera på om man ska komplettera eller ge upp. En kollega tipsade om ett web-ställe där folk säljer enskilda lego-bitar. Det är bara att söka på form och färg så ser man bitar till salu från hela världen.

I min poly-tunnel växer det så det knakar. Idag åt jag lite asiatiska bladgrönsaker stekta med färsk ingefära och worcestersås till lunchen. Inte så tokigt, men kanske inte något att bjuda barnen på. En av sorterna, nån sorts jätte-senap, smakar lite som wasabi. Den har de provat utan att grimasera, men de som bara smakar grönt blad brukar inte vara populära.

Från frön och små plantor i september till det här i november. För en som bott för länge i Norrland är det både fascinerande och förbryllande.

Största kålhuvudet är stort nog att ge en del mat, men hur vet man när det är färdigt? Kan kål bli övermoget? Största ärtskidan är drygt en centimeter. Tvekade en kort stund men bestämde mig för att låta den växa lite till.

Vi har haft minusgrader några enstaka nätter, men det verkar inte spela nån roll för grönsakerna. Nu är det milt igen, men med regn och blåst. Den engelska vintern utanför tunneln är inget vidare.

Företaget jag jobbar på ligger i en mindre ort och det har varit ganska svårt att rekrytera. För några månader sedan bestämde man sig för att prova en ny strategi; öppna ett nytt kontor någonstans där det är lättare. Valet föll på Bristol där vi redan hade två konsulter. Nu har vi fyra programmerare som skrivit kontrakt och en av dem har redan hunnit börja. De andra börjar i december.

I tisdags var det dags att träffa gänget och börja lära känna varann över en middag (plus pub-besök före och efter middagen). Det verkar vara ett trevligt gäng. Det blir lite knöligt med två kontor, och jag kommer nog fara dit åtminstone en gång i månaden framöver, men man får försöka göra det bästa av saken. Som att passa på och turista lite.

Jobbet betalade övernattning i Bristol och på onsdag morgon när de andra skulle hem och jobba hade jag min lediga dag.

Till vänster skymtar hotell-delen, men frukost åt vi i den äldre delen. Ryktet gör gällande att Daniel Defoe träffade sjömannen som inspirerade honom att skriva Robinson Crusoe här.

Efter frukost tog jag en promenad. Först utmed kanalen som jag såg från mitt hotellrum.

Något kvarter längre bort såg det så här stilla ut. Men med en massa människor på väg till jobbet var det allt annat än tyst.

Det var trevligt att se så stor andel till fots. Och bilisterna var noggranna med att stanna vid övergångsställena. Ofta ganska länge eftersom det hela tiden kom nya promenerare som skulle över.

Ytterligare lite längre bort var det faktiskt lite tystare.

Många hus var utsmyckade på olika sätt. Från krusidulliga balkonger till modernare varianter.

Ett Art Noveau-hus hittade jag också. Inte så nytt, längre.

Efter en och en halv timme gick jag tillbaka till hotellet och vilade fötterna en stund innan det var dags att checka ut.

Nästa mål var Cabot Tower som ligger i en park ganska centralt.

Trapporna upp var smala, men när man väl tagit sig upp belönades man med utsikt åt alla håll. Fint väder hade jag också.

Lite åt vänster, strax nedanför horisonten ser man bron Clifton suspension bridge, som var mitt nästa mål.

På vägen mot bron gick jag igenom ett mysigt område med en massa små butiker och caféer. Nästa gång ska jag stanna lite längre här.

Vi har åkt bil över en gång för ett par år sedan, men det var trevligt att hinna se lite mer av denna historiska bro. Insåg att den inte hade kablar utan hela metallplattor och stänger som håller den uppe.

Nu fick jag se den från sidan också. Bristol ligger mest åt vänster härifrån.

På vägen tillbaka hamnade jag plötsligt utanför området med en massa mysiga caféer. Istället satte jag mig på en fontänkant i solen och mumsa på nödproviant jag hade i ryggsäcken. November och det är fortfarande skönt att sitta still ute i solen.

Det är ganska backigt på sina håll.

I största shopping-området höll de på för fullt med julskyltning.

Avslutar med en bild som känns väldigt typisk för hur jag upplevde Bristol.

Nybygge, halvgammalt och jättegammalt intill varann. Nästan åt vilket håll man än tittar. Dessutom en hel del renovering av äldre byggnader.

Inte trodde jag att jag någonsin skulle hamna i en inomhusskidbacke. För det första trodde jag bara det var rika tokar i Dubai som roade sig med sånt och för det andra, varför skulle man vilja när man vuxit upp med riktig snö? Sån som kommer från molnen.

I helgen var det i alla fall dags. A ska åka på skolresa till alperna. Där kommer de bli indelade i grupper efter skid-erfarenhet (skid=slalom). Kompisen M har redan varit i Alperna två gånger tidigare, så enda chansen för dem att hamna i samma grupp är om A hinner lära sig åka här, innan resan som är i januari. Plötsligt infann sig en anledning att leta rätt på en inomhus-backe i närheten.

Först hittade vi ett ställe med rullband på ca 4×4 meter. Inte riktig snö, bara en glidig yta som läraren kan ställa lutning och hastighet på. Fördelen med det är att läraren står två meter bort hela tiden medan man finslipar sina svängar. Nackdelen är att stället gick i konkurs i juli.

Näst-närmast är en backe i Milton Keynes med konstfrusen snö och fem minusgrader, kallad Snowzone. Vi bokade in A på ett extralångt pass (två timmar) där man skulle hinna med lektion 1 och 2. Det tar över en timme att åka dit och sen skulle man vara där en timme i förväg för att hinna prova skidor och pjäxor som ingick i lektionspriset.

Vi åkte i god tid och hann med en lunch också. Drygt en timme innan checkade vi in A i backen, satte på pjäxor och hjälm och sen satt vi och väntade 50 minuter på att lektionen skulle börja. Efter ett tag droppade det in några till och en kvart innan det skulle börja var nästan hela gruppen på 8 stycken 11-15-åringar där. Det är uppenbart att vi utlänningar inte lärt oss vilka regler man ska följa och vilka man ska strunta i än. Vi misstänkte redan innan att det här var en regel man kunde ta med en nypa salt. Men är man inte helt säkert så är det ju dumt att chansa.

Jag pratade lite med en mamma som tvingat dit sin son för hon trodde han skulle gilla det. Och hon hade inte lust att boka en resa till en riktig backe innan hon visste säkert.

Läraren ”Gaz” såg cool ut och ursäktade sig när han inte hörde elevernas namn med att han varit på för många högljudda konserter. När Gaz tog med gänget ut i backen satte J och jag oss i cafeterian med varsin bok och en balja kaffe. En balja var stor nog åt oss båda.

Genom glasfönstren kunde vi se hur de fick först traska sidledes upp ett par meter och åka ner innan de fick börja åka liften längst bort mot väggen.

Liften i nybörjardelen var ett mycket långsamt rullband för att även 4-åringar skulle klara av det. Dessutom är det ganska lätt att glida av när man vill så man behöver inte åka till liften tar slut. Men för tonåringarna gick det plågsamt långsamt.

Mot slutet av lektionen hade de lärt sig ploga någorlunda stabilt nerför den nedersta tredjedelen av backen.

A på väg nerför med armarna framåt som om han hade stavar.

När lektionen var slut kom A ut med ett brett leende på läpparna. Mot slutet när han kände sig mer säker ville han bara köra fort rakt ner, men hade ändå gjort som läraren sa och övat sig på att svänga. Det verkar som att längdskidåkning och skridskoåkning från när han var yngre hjälpte till en del, för A var nog den som körde allra stadigast mot slutet av passet.

A och den dit-tvingade sonen hade haft kul tillsammans och båda längtade redan efter nästa lektion, så hans mamma och vi ställde oss direkt i kön för att boka varsitt dubbelpass till.

Igår lärde jag mig ett par nya engelska uttryck. Att regna på någons parad betyder samma sak som att kissa på någons cornflakes, dvs att göra så att någon annans jätte-fina grej inte känns riktigt lika fantastisk längre. Finns det något bra svenskt uttryck för det?

Trots svalare nätter och gråmulna dagar så verkar djur och växter frodas i min polytunnel. För nån vecka sedan såg jag en död kålfjäril i ett hörn. Det visade sig att hon lyckats lägga ett ägg i nästan varenda kålplanta, så nu har jag fått plocka bort en grön larv från ganska många plantor. Larverna hann göra lite små hål här och där, men det verkar inte stört plantorna så mycket. Sniglarna gör lite större hål åt gången. Några kvällar har jag gått ut med ficklampa och avlägsnat alla sniglar jag hittat.

Kålplantorna som hade två små blad var när de kom med posten har verkligen växt till sig på tre veckor.

Fröna jag sådde för drygt två veckor sedan har också tagit sig bra. Sämst går det för några salladsfrön som är ett par år gamla, men det är nog vad man kan vänta sig.

En del av det jag sådde direkt i vanlig jord i tunneln för drygt två veckor sedan har också kommit upp. Ärtor, bönor och olika sorters bladgrönt, t ex.

Det ska bli intressant att se om allt får plats i tunneln. Annars är det bara att äta fortare. Mycket av det jag sått kan man äta hela plantorna som sallad, t ex rödbetsblad och ärtskott.

Nu är äntligen de sista bitarna på tunneln uppe (”rullgardin” för att stänga vädringsluckorna på sidorna). Dörren kom förra helgen.

Ännu en solnedgång över tunneln.

Plantorna som jag planterade för någon vecka sedan (innan jag satte in dörren) har klarat sig bra och ser mycket gladare ut än när de kom med posten.

Från vänster: kål, blomkål, broccoli. Allt ska tydligen gå bra att plantera nu för en tidig skörd nästa år. Vi får väl se.

Jag köpte några blommor också. Inte vinterhärdiga, men ett tag borde de klara sig här inne.

På bordet till höger är min första frösådd, förutom blandad kål är det lite sallad. Hoppas de får lite skydd från sniglarna där uppe.

Idag sådde jag lite i snigelhöjd också. Bland annat ärtor och böner av övervintrande sort. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bo på sydligare breddgrader, men jag följer instruktionerna i en polytunnel-bok jag köpt. Sen får vi se om boken har rätt.

Lite småsaker kvar att göra på tunneln, dessutom ska det bli plattläggning utanför. Men just nu är i alla fall jag helt färdig.

För ett par veckor sedan kom vi tillbaka från en vecka i Sverige. Vi hade kört stora släkt-varvet med ett par dar vid varje stop och sen ett bonusdygn i Stockholm. Vid andra stoppet hittade vi igen vår son och i Stockholm väntade vår dotter. Fast inte på oss. Hon och kompisgänget från norr hade varit i Stockholm några dagar och nu var de på centralstationen och väntade på att de andra skulle åka norrut igen och K skulle iväg med ett par Stockholmskompisar som hon hittat på nätet. (dagens ungdom…)

K lovade att inte hamna i bråk och att komma till hotellet senast klockan 9 på kvällen. Det första tror jag hon lyckades helt med, det andra bara några få minuter sent.

Väl tillbaka i England dröjde det bara någon dag och sen dök min polytunnel upp. Eller snarare en massa galvaniserade rör, aluminium-ramar, skruvar, muttrar och en massa plast, tillsammans med två instruktionshäften.

På min lediga onsdag började jag skruva. K hjälpte mig att lyfta upp de stora bågarna och trycka ner dem i hörn- och sido-stolparna som jag skruvat ner i marken.

Efter ytterligare jobb på lördagen hade jag kommit så här långt.

Målet var att få på plasten under helgen, men det var mycket som tog längre tid än jag hade trott.

Dessutom var vädret så fint (26 grader och sol) att vi for till en vattenpark i närheten. Någon var tvungen att vakta våra värdesaker och av någon anledning blev det jag. Jag tyckte nog J hade kunnat vakta väl så bra, men han skyllde på att jag kunde ta kort.

J i mitten och K bredvid på en studsmatta. Tittar man noga kan man se A försöka kravla sig över kanten till studsmattan. 

Hjälm var obligatorisk för alla under 16. Flytväst skulle även vuxna ha och svordomar var inte tillåtet för någon.

K vid slutet av rutsh-kanan.

Helgen gick snabbt över (trots att måndagen var en helgdag). Det fortfarande en del kvar att göra på tunneln och mina händer och höger underarm värkte.

Inte riktigt klart än men jag fäste plasten så den inte skulle kunna flyga iväg tills jag hade förmågan att fortsätta.

På min lediga onsdag den här veckan hade jag fortfarande ont i händerna. Men idag (lördag) har jag fortsatt och kommit en bra bit till.

Kvällssolen blänker i taket och det ser nästan färdigt ut.

Nu är det nästan bara dörr och ventilations-grejor på sidorna och så lite mer jord innan man kan börja plantera. Det låter inte så mycket, men jag har insett att allt tar väldigt mycket tid när man aldrig gjort det förut.

Till hösten ska vi flytta päronträdet också, innan det blir för stort. Får se om det blir plattläggning vid ingången i år eller nästa år.

Senaste helgen var det fortfarande bara J och jag hemma. Vi funderade återigen på olika aktiviteter som passar bra att göra när barnen inte är hemma. Vi valde mellan Oxford med glass och promenad, Themsen med troligen bara promenad och nåt mer som jag glömt bort. Det blev lite Themsen och mycket promenad.

Återigen var prognosen för söndagen finast. Vi tog bilen till Little Wittenham och upp på en av klumparna intill (Wittenham clumps är ett par halvhöga kullar).

Tittade man söderut hade man den här fina vyn. Jag drabbades av plötslig lycka över att få bo mitt i ett sånt fint landskap.

Går man runt kullen och tittar norrut ser man Dorchester Abbey (kyrkan).

Nordväst ligger Themsen med en sluss som vi snart skulle gå ner till.

Sneglar man tillbaka åt syd-väst är det lätt att se var Didcot ligger nånstans. Inte jättevackert, men bra för att orientera sig i landskapet.

Efter att ha o:at och ah:at en lång stund uppe på klumparna gick vi ner till Little Wittenham, råkade ta fel väg och gick en extra liten runda.

I England har de inte allemansrätt, men något som kallas ”Right of way”. Det betyder att om folk alltid har gått på ett visst ställe så har alla rätt att fortsätta gå där.

Om man faktiskt vill låta folk gå över ens mark, men inte vill att det ska bli Right of way efter några år så ska man se till att det finns en grind i vardera änden och att det är låst minst en dag om året, i allmänhet på juldagen.

När vi gjort vår lilla runda som berodde på att jag tappade riktningen (trots att kartan var med) och var påväg in i Little W igen så hamnade vi inne bland någons fruktträd.

Sen vidare genom någons stora trädgård. Förbi deras tennisbana och ut genom en dörr i deras höga mur.

Om jag förstått det rätt så har ägarna till ett ställe som passeras av en right of way ingen som helst rätt att bli av med det, eller ens försöka hindra folk från att gå där. Här var det istället väldigt väl skyltat så ingen råkar hamna utanför den rätta vägen.

Tillbaka i byn och nu på rätt väg tog det inte lång tid att gå ner till Themsen.

Man ser en blandning av kanalbåtar i varierande skick och såna här modernare båtar med vindrickande människor som ser ut att ha det rätt bra.

Vi gick över ett par broar och vidare mellan ko- och får-hagar på andra sidan.

Fåren hade just blivit utsläppta på ett stort fält med meterhög svinmålla. Vissa av dem hade ganska rolig teckning. Från bara svart insida på öronen och lite runt ögonen, till den här med knäskydd mm.

Vi gick också förbi Dyke hills som tillverkades på romartiden. Två parallella mycket långa, inte så höga, kullar som jag inte vet vad de hade till. Säkert något ceremoniellt.

Efter en stund kom vi till Dorchester som är känd för sin gamla Abbey och för att vara allmänt pittoresk och mysig att besöka.

Vi kan väl inte annat än hålla med om att det var en trevlig liten stad att besöka.

Mer fint

Nästa gång ska vi nog komma lite tidigare. Söndag efter 5 är inget vidare tid om man vill ha en kaffe. Pubarna var däremot öppna. Vi hade björnbärspaj-rester som väntade hemma, så det var inte särskilt synd om oss.

Vi tog en annan väg tillbaka.

Enligt kartan skulle det här vara River Thame. Vi funderade på om den delat på sig, för den såg så liten ut. Sen kom vi på att vi tänkte på River Thames (med s i slutet), dvs den som heter Themsen på svenska.

Precis bortanför lilla Thame hängde den här skylten…

Vi gick förbi en liten klunga hus och fick Morden-i-Midsommer-känning igen.

Nog skulle man kunna spela in ett avsnitt här? Med en tant som kommer cyklande med blommor i sin cykelkorg, helt ovetande om vad hon ska hitta i huset när hon kommer in.

Vi kom ner till Themsen intill där River Thame rinner ut i den, och följde den tillbaka till slussen.

Ännu mera fint

Vår sammanfattning av den här utflykten är mycket positiv. Framöver när vi har besökare kan det hända att vi föreslår en tur hit. För de som inte vill gå så långt kan man ju åka direkt till Dorchester och ta en matbit eller fika där.

För en vecka sedan skjutsade vi barnen till Gatwick och vinkade hejdå vid säkerhetskontrollen. Denna gång fick de flyga på egen hand, utan att någon i personalen ledsagade dem. Resan gick utan problem och på Arlanda väntade deras farmor. På väg hem till henne föreslog hon köttbullar på Ikea och det tyckte barnen lät alldeles utmärkt.

Nästa dag skjutsade farmor tillbaka dem till Arlanda för vidare transport till Norrland där kompisarna väntade. Vi fick meddelande från en av föräldrarna att de kommit fram och sen hörde vi inte något mer den dagen.

Dagen efter skickade A en bild när de var på väg till kompisens stuga.

Lite senare kom det ett meddelande om att de varit ute och jagat en ko som hade rymt.

Från K hade vi inte hört något så J skickade ett sms och frågade hur det var. K svarade att det var bra och att hennes kompis hade skjutsat henne på sin moped. Vi googlade på det och tydligen är det lagligt att skjutsa på vissa, men inte alla sorters mopeder. Vi håller tummarna för att det var på en laglig sort.

När helgen närmade sig började J och jag fundera på vad vi skulle kunna göra som vi men inte barnen skulle uppskatta. Vi bestämde oss för en tur till Blenheim palace som ligger lite norr om Oxford. När jag nämnde det på jobbet var det flera tappade hakor. ”Va?! Har ni inte varit där än?”

Söndag morgon en stund efter öppningstiden kom vi dit. Så dags var där väldigt få turister, men många som såg ut som lokalbefolkning (engelskt utseende och på promenad i parken utan kamera och utan att stå och titta och peka på palatset). Om man betalar inträde en gång så kan man växla in sin biljett mot ett årskort utan extra kostnad. Dessutom finns det en grind från grannbyn som man kan gå in igenom utan biljett, fast då kommer man inte in i själva huset. Gissar att många i lokalbefolkningen utnyttjar det.

Vi började med en rejäl promenad i parken för prognosen var regn-risk från lunch och framåt.

Bland det första man ser är sjön som landskapsarkitekten ”Capability” Brown arkitektade. Han utgick från en bäck, lät gräva ut ett par lämpligt stora sjöar och sen lades ett tjockt lager lera på hela botten så inte vattnet skulle läcka ut när de fyllde på med vatten.

Vi gick vidare till ett område med park-med-träd-miljö. Gamla tjocka ekar, små partier med bokskog och andra träd som jag inte vet vad de heter.

Vi kom till en idyllisk långsmal vik av sjön.

En liten svanfamilj njuter i förmiddagssolen.

Väl tillbaka vid palatset åt vi lunch. De hade en jättegod salladsbuffe (pasta med rökt lax, couscous med kyckling, feta och paprika, mm). Det fanns en massa typisk engelsk mat att välja på också, men vi undvek den.

Sen var det dags att titta inne i slottet. Det var tjusigt, men såg väl ut som slott gör mest. Krusiduller – jag menar stuckaturer – överallt, pelare i marmor eller marmorimitation. Stora tavlor med män i lockigt hår och kvinnor i uppsatt hår och stora klänningar. När vi såg de första tavlorna sa jag till J att de ser ut att vara samma människor som vi sett på andra slott och han höll med. Nån minut såg jag J prata med en man som också var där och turistade. J log när han kom till mig. Tydligen hade mannen sagt att människorna på bilderna såg lika dana ut som på andra ställen och J hade svarat att hans fru just sagt precis samma sak.

I ett par rum fanns det modernare foton på den Duke av Marlborough (nummer 11 eller nåt sånt) som bor där nuförtiden med sin familj (fast barnen är nog utflugna). De hade inte stort lockigt hår.

I några av rummen har de Churchill-utställning. Han råkade födas där ett par månader för tidigt och det är lite oklart om det berodde på att hans mor hade dansat för mycket på en fest där (eller om det ens var en fest då). Han tillbringade en hel del tid där under sin uppväxt också, inte bara i samband med festen.

Inramat där nere på sänggaveln är Churchills skruvlockar som klipptes av när han var fem år gammal. Inte tillräckligt mycket för en bra peruk ser det ut som.

Vi tänkte avsluta med en liten promenad till, så vi gick ut genom ”formella trädgården”.

Vi gick inte många meter innan regnet kom. Men tillräckligt långt för att alla sittplatser och en hel del ståplatser i caféet skulle ta slut innan vi hann tillbaka. Alla ville passa på att äta medan det regnade.

Vi lämnade palatset och åkte till byn Woodstock som ligger precis intill. Där hittade vi ett fik som var betydligt mysigare (och säkert mer prisvärt) än det stora caféet på Blenheim. Vi drack kaffe och delade på en mandel-och-körsbärs-kaka. Slutet gott, allting gott (inte för att det var dåligt innan dess heller).