Uncategorized

Som jag skrivit tidigare hade ägarna till pepparkakshuset vi ville köpa ändrat sig gällande vad de ville flytta så kedjan bröts och vi hamnade i vänteläge. För en vecka sedan fick vi veta att de ändrat sig igen och bestämt sig för ett hus som höll på att byggas. Inflyttning för det skulle bli i januari. Äntligen lite glada nyheter, tänkte vi och bad vår jurist fortsätta med sånt som jurister gör i samband med husköp. Vi skulle visserligen inte hinna flytta innan jul, men januari var ju bättre än att inte veta alls.

I torsdags ringde de från mäklaren igen. Maken i pepparkaksfamiljen hade just fått veta att han blivit uppsagd från sitt jobb. Familjen hade bestämt sig för att inte köpa nytt hus utan stanna i pepparkakshuset tills vidare. De beklagade.

Gaaaahhhhrrrggg!!! eller något liknande stod det i mailet J skickade mig efter att han fått samtalet.

Så nu är vi tillbaka på ruta noll igen efter att ha stått och stampat på ruta två ett par månader.

Det verkar vara lite stiltje på husförsäljningen i vår stad. Flera större hus har varit till salu sedan i somras och ett par av dem fick nyligen lägre pris. J föreslog att vi skulle titta på ett som just kommit ner i en rimlig prisnivå. På planritningen var det femtioelva små rum, så för att få det att fungera för oss skulle vi nog vilja ta bort ett par väggar (minst). Men trädgården såg trevlig ut, garaget var enormt och boytan var också väldigt stor fast uppdelad. Inte alla hus här har nummer, en del har namn istället. Det här husets namn Maryland får mig att tänka på Maryland cookies. Från pepparkakshus till andra kakor är kanske inte så tokigt.

Idag var vi på visning. Efter ett varv i trädgården (med konstgjort vattenfall och en liten damm), garaget (snickarverkstad och fuktskador) gick vi in i huset där det första som mötte oss var en svag doft av källare och mögel. Vardagsrummet, som är största rummet på nedervåningen, är ännu mindre än befarat. Kakelplattorna i köket är strukturerade på ett sätt som gör det omöjligt att hålla rent. Sprickor i väggar och fuktfläckar här och där i väggar och tak gör knappast saken bättre. Till husets försvar ska jag väl tillägga att jag verkligen gillade största sovrummet med snedtak och fönster åt två håll. Dessutom hade flera fönster vackra blyinfattade glas. Bland annat bredvid ingången och i överkant av inglasade uterummet.

Sammanfattningsvis har vi nu ingen bäck att ropa hej när vi hoppat över den. Och dammen vi såg blir det inte heller. Jakten fortsätter.

Ks skola kör mycket med matlagning. Dels har de matlagning som ämne en gång i veckan, dels lyckas skolan ibland klämma in det i andra ämnen också. K bryr sig inte om vilket; får hon bara laga till något gott så är hon nöjd.

Till naturvetenskapen imorgon ska eleverna ha med sig varsin hemgjord 3D-modell av en cell. Man fick välja själv hur man gjorde sin cell-modell, men om man gjorde den ätbar så fick man äta upp den efter lektionen. K bestämde sig snabbt för att göra något ätbart och efter lite funderande föll valet på röda blodkroppar. Hon experimenterade lite med kakao för att få dem mörkare, men de som var helt utan kakao blev nog bäst när de var färdiga.

Gissar att vi blir tvungna att hjälpa K med att äta upp de bruna blodkropparna. Otur!

På skolans svenskaklubb har eleverna fått lära sig några svenska meningar. K kom hem och berättade att de fått öva på ”Jag är glad” och ”Jag är en lite ledsen”. Hon hade inte brytt sig om att att påpeka hur det ska vara egentligen.

Det verkar ha gått troll i våra försök att anställa två testare på sex månaders kontrakt. Av de fyra första jag bjöd in till intervju blev två erbjudna och tackade ja till jobbet. Båda hade arbetstillstånd genom något paraplyföretag som vi inte riktigt vågar lita på, så det blev nej.

Nästa två som vi intervjuade hade brittiska pass och väldigt brittiska namn. Båda blev erbjudna jobb, båda ville börja jobba. Den första kommer börja redan imorgon (om inget mer oväntat händer). Den andra skulle bli tvungen att veckopendla och när han räknade på det skulle den lilla lön vi erbjöd inte räcka till hotellkostnader. Och vi hade inte lust att betala nästan dubbelt så mycket för att han skulle ha råd att ta jobbet. Han bad så mycket om ursäkt att han slösat med vår tid och inte tänkt igenom det hela i förväg.

Imorgon är en till intervju inbokad. Vi har en del lovande sökande som jag skulle kunna bjuda in sen, men jag börjar tröttna. Nu i helgen har jag sett till att få en välbehövlig vila så kanske jag orkar ta nya tag igen.

Förra helgen hade jag också behövt vila, men då hade jag en mosaikkurs inbokad och den ville jag inte missa. Jag gjorde klart ett Afrikamotiv som jag gjort det mesta på hemma. Sen gjorde jag en bit på ett fågelmotiv som jag kört fast på hemma. Så nu finns det gott hopp om att den blir klar. Dessutom började jag på ett julmotiv. Det kändes som att jag maximerade tiden med en duktig lärare som stöd. Nu är det bara relativt enkla saker att göra klart hemma.

Mamma-giraffens ansikte är min favorit-del av bilden.

Som EU-medborgare behöver man inte ansöka om arbetstillstånd i England, men för de flesta andra är enda chansen att få komma hit att ett företag här ordnar något som kallas sponsorship. Det innebär att det företaget lovar att ha en anställd och tillståndet gäller bara för det företaget.

Det finns konsultbolag som specialiserat sig på att anställa personer från andra delar av världen och sen hyra ut dem till andra företag. Det är, såvitt jag vet, inte olagligt i sig.

Vi försöker anställa ett par konsulter till testgänget på mitt jobb och den första jag ordnade intervju för var en tjej som nyligen kommit till Europa och letade efter sitt första jobb här. Hon verkade ha rätt personlighet och någorlunda rätt teknisk bakgrund för oss, så vi bestämde oss för att erbjuda henne jobb från och med måndag. Hon verkade trivas med oss och tyckte jobbet lät spännande, så vi var inte förvånade när hon tackade ja direkt (via rekryteringsbyrån vi anlitade).

Sen skulle det skrivas kontrakt och då visade det sig att företaget som hon hade sponsorship hos krävde en högre lön för att de skulle gå med på att vi skulle få ha henne hos oss som konsult.

Vår personalansvarige sa att lönen inte var något problem, men blev lite misstänksam och började kolla upp företaget som tagit hit henne. Hon hittade information om att utlänningar betalar dem 700 pund för att få bli anställda och få ett sponsorship. Sen får de själva söka jobb och om de lyckas hitta något så tar företaget 35% av lönen. Denna biten är på gränsen till vad som är lagligt, så för att undvika risken att hamna i en rättsprocess var vi tvungna att ta tillbaka vårt erbjudande till henne.

Jag kan bara tänka mig hur tufft det måste vara för henne. Hon trodde att allt var ok och så visar det sig att hon inte fick jobbet hon blivit erbjuden och ville ha, inte kan få ett annat jobb om inte lönen är högre, och kanske inte ens då för att det företaget kanske också drar sig ur när de får veta var hon är anställd.

Jag har sett fram emot den dag jag kan hoppa över bäcken och ropa hej, men för varje litet framsteg i vår husköparprocess har jag noga låtit bli att ropa hej. Och det var nog lika bra.

Häromveckan, några dagar efter besiktningen fick vi ett meddelande från vår jurist att de väntade på något papper från mäklaren och inte skulle göra något mer förrän det kom. Litet orosmoln seglade upp och värre skulle det bli.

J mailade mäklaren som svarade att han skulle undersöka saken. Nästa dag ringde han och berättade att ägarna till pepparkakshuset hade lagt ett bud på ett annat hus och backat på det huset de tidigare tänkt köpa. Nu ska ägarna till det nya huset i kedjan hitta någonstans att flytta, och sen kanske det blir en massa fler i kedjan innan den når slutet.

Så inte nog med att vi nu inte har en susning om vilket år det hela kommer bli klart (om någonsin), det känns som att säljarna fört oss bakom ljuset när de låter oss tro att allt är ok och vi betalar en massa pengar för besiktning. Mummel, mummel, mummel.

Nåväl, jag har bestämt mig för att inte bli en bitter kärring, så jag försöker tänka på sånt som är trevligare. Vädret till exempel. Hösten har varit ovanligt varm och fin. Nästa helg ska jag på mosaikkurs igen. Det ser jag fram emot. Det händer en massa på jobbet. Det har varit konstant överväldigande och omväxlande sedan jag för en vecka sedan blev ombedd att leda lite intensivtestning några veckor eller längre. VI har fått låna ett team på annan ort i England och ett team utomlands som jag ska sätta i arbete. Ganska stressande, men jag lär mig massor.

K har varit på skolans svenska-klubb och verkar ganska nöjd. Läraren kunde fem språk och svenska var ett av dem. Eleverna fick lära sig lite om Stockholm med öar och massa broar emellan. De fick smaka saltlakris (som bara ett par stycken tyckte var gott) och lära sig några fraser på svenska. På slutet var det frågesport och K missade på frågan om ett populärt bär i Sverige. Hon gissade på vinbär, men rätt svar var lingon. Lite orättvist, för vi har ju ätit betydligt mer vinbär än lingon under hennes uppväxt. Hon verkade ta det med fattning i alla fall.

A har varit på besök på skolan där K går eftersom han ska börja där till hösten. När vi satt och lyssnade på rektorn tyckte han att det var lite segt och mycket skryt. Men när de började prata skolresor piggnade han till. Han vill absolut till Barcelona nästa år om det blir en resa dit. Vi fick även gå runt i olika klassrum och se exempel på vad man kan göra. A gillade att kolla på celler i mikroskop. Drama var däremot ingen höjdare.

Vi har skaffat oss en finansiell rådgivare. Det känns vuxet. Väldigt vuxet.

Första gången vi träffade honom var för några veckor sedan. J hade pratat med honom på telefon och bokat en tid hemma hos oss på kvällen för att diskutera lån till nya huset. I det här landet finns det så många banker som vill låna ut pengar till dig att det oftast lönar sig att ta en expert till hjälp för att hitta det mest fördelaktiga lånet utifrån ens egen situation.

På en timme hade han förklarat hela husköparprocessen, alla papper som behövs för ansökan, fallgropar, fiffiga knep och annat som kan vara bra att veta. Dessutom hade han stoppat in vår situation i ett datorprogram som hittade bästa lånet för oss. Ett par dagar senare hade vi förhandsbesked från den banken att de kunde tänka sig att låna ut pengarna till oss (men de lovar inget).

När det sen blev dags att söka lån på riktigt skickade vi allt som behövdes till vår rådgivare (inscannade gas- och vatten-räkningar, lönebesked, bankkontoutdrag, pass mm) och sen skötte han resten. Förra veckan hade banken dit en besiktningsman som kollade om huset var värt det vi tänkte köpa det för och sen sa banken definitivt ja.

Igår hade vi dit en egen besiktningsman som gjorde en mer detaljerad besiktning. Efteråt berättade han för J att huset var ovanligt välbyggt. Han pekade på olika lösningar och materialval som tydde på hög kvalitet. Sen var det några mindre grejor som behöver fixas (lasera vindskivor, rensa avlopp mm), men på det hela var huset i mycket gott skick. När vi var där och kollade hade vi fått samma intryck, men det är skönt att få det bekräftat av en expert.

Så här långt tuffar husköpet på riktigt bra, men man ska väl inte ropa hej än på några veckor.

Ikväll hade vi besök av vår finansiella rådgivare igen. Denna gång för att diskutera människo-försäkringar. Åter en timmes genomgång av allt i området som kan tänkas vara aktuellt. Inkomstförsäkring ger en summa varje månad som man inte kan jobba på grund av sjukdom eller olycka. Allvarliga-sjukdomar-försäkringen ger en pengar om man drabbas av någon av de ca 50 vanligaste allvarliga sjukdomar som finns på en lista. Livförsäkringen ger en klumpsumma om den försäkrade dör (inga överraskningar där). Familjeförsäkringen ger en summa varje månad i x antal år efter att den försäkrade dör, t ex tills barnen är gott och väl stora nog att klara sig själva. Vår rådgivare rekommenderade en kombination av de två första och familjeförsäkringen. Eftersom det mesta han sagt hittills verkat förnuftigt så bad vi honom börja på ansökningarna. Han ska skicka lite information om hemförsäkring också, för det måste vi ordna snart också.

För att vara en sån där rådgivare ger han ett oväntat gott intryck. Han verkar ha järnkoll på området och gillar att hitta de bästa lösningarna till sina kunder, dessutom är han väldigt trevlig.

J har haft lite otur på sistone. Häromveckan hade han en rejäl sväng av influensa. Värsta på 10 år. När han blivit piggare fick han något som kändes som kramp eller sendrag i ena vaden. Det blev lite bättre om han stretchade och sen rörde på sig, men när han suttit ett tag var det lika illa igen. Vi googlade på vad-åkommor och konstaterade att det inte var svullet eller annan färg än vanligt. Väntade ytterligare någon dag, men det blev bara mer och mer ömt.

Igår kväll var faktiskt vristen och underbenet svullna och kanske var det lite mörkare än andra benet. Googlade lite till. Lite väl likt blodpropp. J övertygade mig att vi skulle sova på saken istället för att sitta och mögla på akuten mitt i natten. I morse ringde han vårdcentralen och fick en tid strax efter 9. Efter att barnen gått till skolan åkte vi dit. Läkaren tyckte han var alldeles för ung och i för bra skick för blodpropp (det var ju uppmuntrande), men kom inte på något annat det kunde vara, så han blev remitterad till Oxford. Läkaren var i alla fall imponerad av svullnaden på benet.

Trafiken kring Oxford är ofta seg, särskilt nu när de bygger om ena stora vägen. Dessutom varnade sjukhuset att det kunde ta 45 minuter att parkera eftersom de hade för få parkeringsplatser. Helst ville de att man skulle lämna bilen hemma, men det kändes inte som ett alternativ. Istället for vi drygt två timmar innan han hade tid där. 

Vid det här laget hade jag meddelat chefen att jag tog ledigt hela dan. Jag skulle varit ledig igår, men vi hade en massa testning vi var tvungna att göra klart senast igår, så jag jobbade då. Därför var det lätt att få ledigt idag på kort varsel.

Oxfordtrafiken flöt på bra och parkerandet gick på nolltid. Sen åt vi lunch och promenerade / haltade sakta bort till blodproppscentrat för incheckning en halvtimme för tidigt. Men personalen var på hugget så när Js tid var inne hade han redan hunnit få blodprov taget och var påväg till ultraljudsundersökning. Med ultraljudet hittade de lite blodpropp strax ovanför knät.

Personalen här var också imponerade över svullnaden (borde inte de ha sett sånt förr???) och dessutom fick han (som vanligt) beröm för hur lätt det är att ta blodprov i armen. När J lämnar blod brukar sköterskorna kuttra av förtjusning över hur lättstucken han är.

Efter någon timme var allt klart och J hade redan stoppar i sig sin första blodförtunningstablett och en pepparkaka att svälja ner den med. Nu blir det att äta sånt i tre månader och sen förhoppningsvis friskskrivas. 

Nu är kedjan klar för det bruna huset som vi vill köpa. Vi har börjat kalla det pepparkakshuset pga färgen, men att det är nr 24 passar ju också bra.

Häromdagen ringde D från mäklarfirman D&G på J:s mobil. D hann bara säga att han hade lite goda nyheter innan samtalet bröts. När J försökte ringa tillbaka en stund senare satt D i telefon. Nån dag senare när J och jag åkte hem från jobbet råkade J lämna mobilen i bilen och givetvis ringde D precis då. Sen fick vi fundera hela helgen på hur lite eller mycket goda nyheter det var han hade egentligen.

I måndags blev det äntligen kontakt länge nog för att D skulle hinna prata klart. Det blev bara tre familjer i kedjan; 
1) Vi
2) Pepparkakshusets ägare
3) De som ska sälja sitt hus till nuvarande pepparkaksfamiljen och som gissningsvis hittat ett redan tomt hus eller något hyresställe.

Det som händer nu är två månaders väntan när allas jurister ska samla ihop all information som behövs och sen komma överens sinsemellan. Sen, om ingen ångrat sig, är det dags för kontraktsskrivning och nyckelbyte. 

I söndags kväll kom barnen tillbaka från Sverige. Vi plockade upp ett par solbruna barn på Heathrow och i bilen hem berättade K nästan oavbrutet om allt som hänt. De har haft en helt fantastisk sommar och tagit en massa kort. Hoppas jag kan få kopior på några bilder och lägga upp på bloggen. Imorgon börjar de skolan igen. A i sexan på samma skola som innan. K i sjuan på en ny skola.  

Tidigt i morse sprängdes tre av de sex stora kyltornen till kolkraftverket i Didcot. Det hade varit häftigt att vara där, men det kändes inte värt att köra bil dit mitt i natten, så vi sov sött när det hände. Istället har jag tittat på youtube-klipp nu på morgonen.

När vi var på väg att flytta till England tittade vi på 3-4 hus i ett område som heter Ladygrove i kanten av Didcot. Mitt i finns en hög kulle och därifrån är det här klippet taget (börja titta vid 1:45). Hade vi bott där istället skulle jag definitivt gått ut. Undrar hur länge det dröjer innan Didcot-borna vänjer sig vid sin nya utsikt.

Idag fick Js jobbarkompisar i Sverige beskedet att företaget beslutat lägga ner den svenska delen. Det är ett tufft besked för de som jobbar där. Dessutom påverkas hela det samhället när en av de största arbetsgivarna försvinner. Hur lång tid det kommer ta innan de stänger vet vi inte.

J däremot påverkas betydligt mindre. Med största sannolikhet kommer hans kontrakt som tillfälligt utsänd från Sverige bytas till ett permanent kontrakt som anställd i England. Men det var planerat att bli så förr eller senare i vilket fall. Och så förlorar han sina kollegor i Sverige, förstås.