Uncategorized

Efter att vi kom hem från Orlando så har vädret först varit varmt och soligt, sen svalt med frost på morgonen, sen svalt, grått, och lite regnigt. Nu börjar det ta sig igen med mest uppehåll och ganska skönt väder. Trädplanterarsäsongen här är på vintern, för nästan alla träd och många buskar säljs barrotat (bara rötter, ingen jord och ingen kruka) när växten är i vintervila. När vi kom hem skyndade jag mig att beställa två familjeäppelträd och några vinbärsbärbuskar för att hinna få dem innan de slutar säljas för säsongen. Sedan dess har jag varit ute i trädgården och grävt mesta tiden när vädret har varit ok.

Dagen till ära så har vi en tittarfråga. Bilden är från en växt som jag känt till så länge jag kan minnas, men aldrig tittat noga på när den blommar. Nu när vi har en precis utanför tomtgränsen har jag insett vad vacker den är.


Slutligen kommer svaret på tittarfrågan:

Björnbärs-djungeln och jag har gått ett par matcher nu. Hittills har jag avverkat betydligt snabbare än den växer. Men med värmen på gång så drar den väl snart igång på allvar om jag inte aktar mig.

Förutom att kapa av hundra meter ”taggtråd” har jag grävt upp snart 10 plantor. Räknar med att det är ungefär 10 plantor kvar, varav två mitt inne i en prydnadsbuske. Tyvärr blir jag nog tvungen att kapa en del av prydnaden för att ta mig in och förgöra de sista björnbärs-eländena.

Tack vare ett par förstärkta handskar har jag bara ett litet sår efter en tagg totalt.

Idag på jobbet räknade vi med att missa den partiella solförmörkelsen för det var riktigt jämngrått på morgonen. Gardinerna är alltid fördragna för att inte solen ska lysa in på bildskärmarna för de som har turen att sitta närmast fönstret (inte jag).

När vi satt där och jobbade i godan ro kommer en kollega in från trapphuset och säger att solen nästan tittar fram genom molnen.

Alla rusar fram till de stora fönstren och drar undan gardinerna. Först händer inget mer än att man ser att molnen är ljusare på vissa ställen. Det är inte jämngrått längre. Sen plötsligt så ser vi solen, delvis skuggad av månen genom lagom mycket moln så man kan titta på den ett par sekunder.

Sen tittar solen fram mycket mer och det är inte längre lämpligt att titta rakt på den. Fast vissa gör det ändå. Sen har vi 20 minuter med sol av och till medan det går mot max förmörkelsen.

Vi går ut och tittar mer. Funderar på om det är solens försvinnande som gör att det känns så kallt eller om det bara är kallt ändå.

På eftermiddagen är solen framme ordentligt igen (på alla sätt) och luftkonditioneringen i bilen går igång för första gången i vår. Den måste stått kvar på automatiskt sedan i höstas. Det känns lite lättare att leva när det är varmt och soligt. Och ännu mindre intressant att gå in och försöka packa upp de återstående lådorna.

Idag när jag låg och njöt i vår nyss ihopmonterade svenska soffa och tittade ut i trädgården såg jag en ny besökare. En liten Muntjac betade på andra sidan bäcken.

Mamma ringde igår och undrade hur det gick med uppackandet. Jag sa att planen för helgen var att få undan så många kartonger i vardagsrummet att det går att ställa upp vår stora soffa.

Stjärnballongerna på bordet fick J med sig hem från ett julkalas i början av januari. Jodå, det går alldeles utmärkt att ha julfest efter nyår här. Gasen i ballongerna har räckt ett par månader, men nu börjar de se lite hängiga ut.

Nu tänkte jag gnälla av mig lite. För den som inte vill läsa så kan jag meddela att flytten till nya huset nu är avklarad och det gick inte riktigt så smidigt som man kunde önskat. Vi har inte packat upp allt, men har hittat det mesta som är viktigt. Vill du skippa gnället så sluta läs nu.

I onsdags dök flyttfirman upp strax efter 10 och bad om ursäkt. De skulle kommit redan 9 men fick inte tillgång till flyttbilen förrän efter 9.

Efter ett par timmar kom den ena av dem till mig och sa ”Vi har ett problem…”. Deras chef hade sagt att de bara skulle flytta möbler och färdigpackade lådor, inte packa, så de hade inga flyttlådor med sig. De bad så väldigt mycket om ursäkt för att det blivit fel men lovade att göra vad de kunde för att ordna det hela.

När de packat bilen full sa de att de skulle åka en sväng och plocka upp lådor, ”så ses vi vid nya huset om 20 minuter”. Efter drygt en timme dök de upp vid nya huset med lådor och första lasset med våra saker.

De var väldigt imponerade av vårt hus. ”Det finaste vi flyttat till hittills”. Inte utan att vi kände oss lite stolta. Fast sen kom jag på att det kanske ingår i flytt-karls-utbildningen att säga några komplimanger om husen folk flyttar till. Avlastningen gick bra och sen drog vi tillbaka till gamla huset för mer packning.

Efter ett par timmar kom en av killarna till mig igen och sa ”Vi har ett problem…”. De hade inte tillräckligt med lådor för alla våra böcker och pärmar och bad så väldigt mycket om ursäkt. Tyvärr var det långt ifrån första gången deras chef sa att det inte var något att packa, men när de kom fram visade det sig att det var massor. Vi fick välja mellan att de skulle köra många varv fram och tillbaka med de lådor som fanns (till en högre totalkostnad) eller att de skulle komma tillbaka dagen efter med mer lådor av rätt storlek.

Vi valde ett varv till för tömning av stora hyllan i vardagsrummet så jag skulle kunna ta isär den innan de kom nästa dag.

De skulle dyka upp klockan 7 morgonen efter och vi bad dem ringa en kvart innan så inte jag skulle behöva stå där en timme och vänta. Fast sen gick jag strax efter 7 i alla fall och minuten efter ringde de J och undrade var vi var. Plötsligt passar det att komma i tid.

Allt var klart vid halv halv 10. Efter ytterligare några ursäkter och beklaganden gav de sig av och jag for till jobbet.

På eftermiddagen ringde de från flyttfirman och meddelade att jag inte behövde betala för deras restid, bara för tiden de faktiskt var hos oss och flyttade. Jag påpekade vad som hänt, att jag redan när jag skriftligen bad om offert meddelat att vi behövde hjälp med packning, sen sagt samma på telefon, att flytt-killarna sagt att flera andra familjer råkat ut för samma sak och att jag ville ha avdrag på priset. Hon hade aldrig hört att det blivit fel förut (sa hon) men skulle prata med alla inblandade och återkomma.

I slutändan fick jag 10% rabatt, men jag hade hellre varit utan allt strul.

Min kamera ligger i någon låda, men jag minns inte vilken just nu. Därför får ni klara er utan en bild på vårt kök där det står en massa saker på två av tre bänkskivor. Det är alla de svåra sakerna som är kvar där. De som vi inte riktigt vet var i köket de ska vara. Allt enkelt är inplockat i skåp och lådor.

I vardagsrummet är det en massa kartonger med böcker, skivor och filmer. De får nog vänta där tills flyttlasset från Sverige kommer den 25e februari. Förutom det är det kanske 10-15 lådor till att packa upp på olika ställen i huset.

För den som orkat läsa ända hit kan jag meddela att vi nu räknat till fem olika katter som besökt vår trädgård hittills. Mysigt!
– Svart med lite vitt på magen (hälsar artigt, men ligger hellre och rullar sig själv på varm asfalten än blir klappad)
– Röd-tabby med ett gult och ett svart iris (jätteblyg för människor men vågar sig lite närmre om det är en stängd glasdörr emellan)
– Svart-vit (bara sett på lite avstånd)
– Lång-hårig grå-randig (nyfiken på vad J spelar för musik i köket)
– Lång-hårig beige (som bara J sett hittills)
Vi hoppas att åtminstone någon av dem är en duktig råttjägare och att åtminstone ett par stycken vill komma och bli klappade då och då.

Jag har inte sett det med egna ögon än, men enligt vår jurist så har vi nu klarat av ”Exchange of Contract” och vårt köp av pepparkakshuset är bindande för både oss och säljarna. Efter snart fem månaders väntan på något som brukar ta 6-8 veckor är det nästan att jag måste nypa mig i armen.

Inflyttning är satt till 6e februari, så nu har vi drygt två veckors väntan kvar tills vi får komma dit och se om det ser ut som vi minns det från i somras. Risken när man tittar på mäklarbilderna tagna med vidvinkel är ju att man börjar tro att det är större än vad det är.

I hopp om att köpet faktiskt skulle gå igenom snart så har J kollat upp kaminer. Contura säljs inte långt härifrån så vi kan få samma märke som den vi hade i Sverige. Fast det blir en något mindre som man kan klämma in i hålet i väggen som redan finns. Jag har förberett mig genom att köpa och läsa en massa engelska trädgårdsböcker och ska mäta upp trädgården så jag kan bestämma hur många fruktträd och bärbuskar man kan få in utan att det känns trångt. Lite vinrankor, en massa kryddväxter och en studsmatta ska också få plats.

Våra grejor vi hade kvar i huset i Sverige hämtades av en flyttfirma i måndags. Tyvärr måste de lagra allt ett tag, men när vi fått nycklarna till nya huset så kan vi snart få hit alla våra svenska möbler och en hel del annat som vi inte tagit med tidigare. Det blir trevligt att återse en massa böcker och jag tror J längtar efter sin 10-liters-gryta. Nya huset har en fin induktions-häll och två ugnar och han har pratat om all mat han ska laga samtidigt som han bakar bröd åt oss. Det ser vi också fram emot.

Plötsligt är jag bilägare för första gången i mitt liv. J har lite mer erfarenhet. Han ägde en bil i sin ungdom, men den var redan skrotad när jag dök upp i hans värld. De senaste två åren har vi haft hyrbil. Det känns som en bra förberedelse inför ägandet.

Förra veckan började J leta bilar på nätet. Vi är medlemmar i något liknande Råd och rön och där fanns nästan oändligt med information om olika bilsorter och skillnader mellan olika årsmodeller. Mitt krav var en smal bil för jag tycker vägarna och parkeringsplatserna här är alldeles för smala.

På lördagen for vi till ett ställe i Swindon som hade ca 1000 halvnya bilar i lager. Målet var att bestämma om vi ville ha en vanlig bil eller om vi skulle satsa på en liten suv. Fördelen med många suv:ar är ett något högre baksäte som ger bättre sikt framåt för passagerarna. Js favorit var en traditionell BMV som var väldigt trevlig att köra. Den blev nedröstad av de som satt i baksätet. Resten av familjen gillade en liten svart Nissan Juke med röda detaljer invändigt. Den var bara så cool och hade hygglig utsikt från baksätet. J, som inte kunde sitta med huvudet rakt upp i baksätet, tyckte diplomatiskt att vi skulle titta på något mer ställe innan vi bestämde oss definitivt.

På söndagen for vi till ett ställe utanför Oxford där det fanns flera bilaffärer, var och ett med sitt märke.
Vid det här laget började vi lära oss hur det går till när man provar bilar:
1) En anställd erbjuder något att dricka (kaffe, te eller choklad?)
2) Man sitter en stund och pratar igenom sina önskemål som skrivs ner på ett papper
3) Man får förslag på lämpliga bilar och går sen och tittar på dem
4) Man blir erbjuden att provköra
5) Körkortet kopieras och kanske får man skriva under något mer.
6) Den anställde kör ut bilen till vägen
7) Man byter plats med den anställde och får sen provköra ”varvet” som är både stads och motorvägskörning
8) Väl tillbaka får man berätta att man vill fundera lite mer
9) Man får hälsa på den anställdes chef och uppmanas ringa till den anställde eller chefen om man undrar något mer. Man får även säga att det är ok att de ringer upp om ett par dagar och frågar om man tänkt klart.

På Toyota-stället provkörde vi en Verso. Den hade bra sikt från baksätet och var väldigt rymlig. Dessutom kunde man luta ryggen på baksätet något bakåt vilket kändes väldigt skönt. Litet bord med mugghållare var en bonus även om föräldrarna aldrig skulle tillåta något annat än vatten att dricka där. Den hade två löjliga bonussäten i bagaget som jag aldrig tror vi skulle använda, men fällde man ner dem var bagageutrymmet hyggligt stort. Den var några cm smalare än bilen vi hyr nu, men J tycke att det kändes som att köra en buss. I Råd och Rön-motsvarigheten beskrevs den som fruktansvärt praktisk och pålitlig men inte särskilt kul.

På Ford-stället provkörde vi en C-Max. Inte riktigt lika lyxigt i baksätet, men den fick i alla fall godkänt av J för körbarheten. De hade tre C-Max inne, med lite olika ålder och mil. Den nyaste var just prissänkt, så där kunde de inte göra så mycket mer, sa försäljaren. Jag tolkade det som att priset på de andra två var förhandlingsbart.

På hemvägen stannade vi på ett BMW-ställe och provkörde en X1. Helt värdelös sikt från baksätet, trots att den också var lite högre, så till Js stora sorg gick den bort.

Måndag och tisdag funderade J och jag på om vi skulle satsa på Verso med det bättre baksätet eller C-Max med bättre köregenskaper och bagageutrymme. Under tiden hann Toyota-säljaren ringa två gånger. Andra gången för att han ville bara berätta att de just sänkt priset på Verson. Ford-säljaren ringde också och undrade hur långt vi kommit i funderingarna.

Tisdag kväll bestämde vi oss för Forden. Mer än 90% av gångerna bilen kommer användas är det jag som ska köra till jobbet och då är det viktigare att jag har något lättkört än att ryggstöden i bak går att luta.

Å, nej, då blir jag tvungen att ta livet av mig, sa Toyota-säljaren när han ringde nästa dag och J framförde den tråkiga nyheten.

Eftersom säljaren antytt att det fanns prutmån så kände J sig tvungen och lyckades få med lite extra garanti mm i priset.

I morse for J och jag dit för att hämta vår bil. Vi tackade nej till (blaskigt engelskt) kaffe för vi hade just druckit. Gick igenom en massa papper, skrev på papper, betalade och gick ut till bilen. Säljaren visade alla finesser och ställde in våra favoritradiostationer och några till. Förutom automat-växel har den automat-vindrutetorkare och automat-lyse. Nån av hyrbilarna vi haft hade automatstart när man råkat få motorstopp. Det var bra, men med automatväxel borde jag klara mig utan det. Automatisk ljuddämpning av passagerarna i baksätet kan också behövas ibland, men det ingick inte. Tre auto i en bil får väl duga. J hälsar för övrigt att Das Auto betyder skit-bil på tyska.

Så här vintertid är eluppvärmda fram och bakrutor trevligt också. Vi förfäras lite över britternas ”jag häller bara en hink varmvatten över rutan så behöver man inte skrapa”. Eluppvärmda säten fick vi tyvärr klara oss utan. Det verkar bara vara standard i Volvo.

För den etymologiskt intresserade kan jag meddela att både car och kärra kan härledas till ett ord för vagn som romarna snappade upp när de var ute och krigade med kelterna. Automobil hittade däremot fransmännen på genom att kombinera de latinska autos och mobilis. Allt enligt denna sida.

Jag är väldigt förtjust i fördomar, åtminstone de många roliga fördomar som finns. T ex när man går på sportaffärer så inser man snabbt att Pilates är något som går ut på att alla seriösa pilatesutövare ska köpa dyr utrustning med jämna mellanrum. Varje gång man går förbi den hyllan är det någon ny sorts boll, ring, platta eller båge i rosa eller ljusblått som säljs för hundratals kronor.

För ett tag sedan när jag ramlade över ett youtube-klipp med pilates och fick för mig att jag skulle prova så fick jag höra Js fördomar också: Låtsasträning för kvinnor som vill se sportiga ut men inte orkar träna på riktigt. Man ligger på sin fina matta och lyfter sin fina boll lite upp och ner medan man ler. Och så känner man sig lite duktig.

Att jag ändå bestämde mig för att börja beror dels på att det är kul att ifrågasätta fördomar, dels för att när jag kollade upp det lite mer insåg att det är bra rygg- och mag-träning. Vilket jag kan behöva. Och träningsstället ligger ett kvarter bort.

Nu när jag gått ett antal gånger, kommit hem utmattad och dessutom regelbundet haft träningsvärk på nya ställen, så har J blivit av med sina fördomar. Det är inte låtsasträning jag går på. Men mina fördomar lever glatt vidare. Det är en vansinnig massa utrustning man använder varje lektion och skulle man vilja ha lite hemma för att öva mellan lektionerna så blir det snabbt väldigt dyrt. Som tur är så är stället jag går till inte jättetrendigt, så man kommer undan med vanliga strumpor. Ingen har svindyra färgglada pilatesstrumpor som är som fingervantar, fast för tårna. Men kanske man skulle önska sig en rulle eller boll i julklapp. Den Wobble Air Stability Cushion jag redan köpt använder ju hela familjen. De små prickel-bollarna (tre stycken för åtta pund) är också uppskattade här hemma.

Oxfords rugbylag har jobbat tillsammans med ett antal skolor i området, bland annat den som A går på, för att få fler barn intresserade av rugby. Hans skola har fått besök av en som tränat dem och på måndag ska de spela sin första match. Barnens familjer fick även erbjudande om att köpa biljetter till en riktig match i Oxford. K var inte intresserad, men resten av familjen var och tittade på en match idag.

Barnen fick träna på en mindre närgången variant av rugby där man istället för att tacklas bara ska sno ett band som motståndaren har på sig för att det ska räknas som tackling. Den som blir ”tacklad” måste direkt kasta bollen till någon annan. Vi hade hoppats att A skulle kunna förklara de riktiga reglerna för oss, men det kunde han inte. Istället ägnade vi matchen åt att gissa vad som gällde. Här kommer en liten sammanfattning av vad vi kom fram till:

Varje lag ska ha en riktigt lång kille. Han ska ha skägg och en löjlig mössa.

Bara för att ett lag har både London och Welsh i namnet behöver inte det inte ha sin hemma-arena varken i London eller Wales. Kassam stadium i Oxford går minst lika bra.

Att spela rugby är så oerhört manligt att inte ens uppvärmning med rosa pilates-bollar och synkroniserade baklängeskullebyttor får någon att tycka att det är tjejigt.

Om några bråkar så mycket att domaren visslar får en av dem göra mål efteråt.

Ibland är det bra att sparka ut bollen på läktaren med flit. Vi lyckades aldrig riktigt förstå när och varför.

Knäskydd kan vara bra att ha, men i rugby kryper man runt så mycket på gräset att det är enklare att dra upp dem till strax ovanför knäna.

Matchen slutade med förlust för hemmalaget (9-18). Vi var ganska nöjda ändå efter att ha fått ta del av lite brittisk kultur en solig och bara småkylig novemberdag. Det var ganska underhållande att se och lite mer omväxlande än hockey och fotboll. Blir det någon mer gång ska vi nog läsa på lite regler så vi förstår vad som händer på planen. Men jag kan nog lova att det inte kommer bli ofta.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi kanske får köpa pepparkakshuset i alla fall. Inflyttning lutar åt mitten av januari. Men det har ändrats så många gånger att jag inte vågar tro på det förrän vi har ett påskrivet kontrakt. Kontraktet för att sälja vårt hus i Sverige är påskrivet och klart. Våra möbler och annat som är kvar i Sverige kommer hit med lastbil nån gång andra halvan av januari så det skulle vara bra att ha någonstans att ställa det det då.

Mögelhuset vi tittade på häromveckan är jag glad att jag inte behöver flytta in i. Men jag hade gärna tagit glaspartiet bredvid ytterdörren:

Efter en lyckosam insats brände dagens hjältar drygt 200kr på smarriga kladdkakor och smothies på ett fik där det, enligt rykten, kostar 15kr bara att titta på en kaka. Men det var hjältarna värda. Till laget hörde:

• Sonen A, som klev upp halv sex i morse för att ta sig till oss andra
• Vännen, tillika blondinen L, som visserligen har erfarenhet av att köra husvagn, men som med varm hand och det blonda huvudet på sned lämnar över till frivilliga när ekipaget ska backas in på campingplatser.
• Jag själv, som inte har varma händer eller ens särskilt blont hår och aldrig fäst ett släp vid en bil. Än mindre kört runt med ett släp. Men jag hade ägnat några dagar åt andra förberedelser inför denna stora dag

L plockade upp oss andra i sin bil och sen åkte vi till en mack för att hämta ett släp. L imponerade med att snabbt få fast släpet på dragkroken och sen åkte vi mot vårt svenska hus.

Väl framme bestämde vi att det var bättre att parkera ute på gatan än att försöka backa in på garageuppfarten där två bilar stod parkerade på ena sidan. Inne i garaget stod ett berg med grejer som jag sorterat ut för att slänga, sälja eller ge bort. Långfärdsskridskor till exempel. De är inte så användbara i England. Trasiga hinkar känns inte heller så viktiga att ta med i flyttlasset. Pussel som inte ens var kul att lägga första gången.

Allt som skulle slängas fick plats i släpet och efter en sväng till återvinningen fyllde vi istället släpet med sånt som L skulle få. Plötsligt får hon syn på en lie. ”Ska ni ha med den här till England?” undrar hon. ”Nej, den kan du ta”, svarade jag varpå hon började jonglera med lien medan hon bar ut den ur garaget. Nej, det var inte riktigt sant. Hon provslog ett par tag innan hon försiktigt bar ut den till bilen.

Sen var det bara kvar en gigantisk hög med trädgårdsavfall bakom garaget. Efter en kort stunds funderande tog vi beslutet att backa in bilen till högen. L började snyggt med att svänga släpet åt rätt håll, men blev något övermodig och körde nästan in i några buskar. Framåt igen och nytt försök. Denna gång hamnade släpet på rätt ställe, men det var lättare att kliva ur på passagerarsidan än vanliga vägen.

Vi fyllde släpet med löv, gräs och annat från trädgården. När det nästan nådde till taket gav vi upp, trots att en fjärdedel av den ursprungliga högen låg kvar. På återvinningsstället krävdes det lite backande, men det räckte med något omtag för att hamna rätt. Åter på macken blev det rätt nästan direkt. När vi fixat med stödhjul och kopplat loss vagnen var vi ganska slut men väldigt nöjda med dagens insats. Vi klappade oss själva och varandra på axlarna och njöt av vårt välförtjänta fika.