Författararkiv: pilabro

Känd från media

Postat den 7 april, 2013 av pilabro

Känner ni igen handen nere till höger?

En kompis mailade att jag var på bild i Oxford Times. På mosaik-kursen jag gick för några veckor sedan var en journalist med första dagen. Hon skulle skriva en artikel för den glansiga månads-bilagan som kommer med Oxford Times i April. Jag skyndade mig till affären och köpte tidningen. Det var en helsida allmänt om kursstället och de som driver det och sen två sidor om mosaikkursen med en stor bild på hela gänget som visar upp sina alster. Vi ser så stolta ut.

Min skylt med husnumret har jag lackat femtioelva gånger nu så att inte något vatten ska komma in till MDF-skivan som mosaiken sitter på. Men jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska fästa den på staketet utan att göra hål i skivan. Snöre?

Mina barn fortsätter brilljera med sina engelska språkkunskaper. Vi var hos en klasskompis till A och de satt fyra stycken på en studsmatta och började puckla på varann med nallebjörnarna som också var där. Jag gick ut och bad dem ta det lite lugnare med ”the teddy-beers” (teddy-ölen) varpå mina barn säger i kör: ”Teddy-bear”. De engelska barnen var artiga nog att inte rätta mig. Vi får väl se om jag lyckas komma ihåg det. Ett annat ord jag knappt vågar säga är flour (mjöl), för jag är rädd att det ska låta som flower (blomma). Nåväl, alla i lokalbefolkningen tycker att jag pratar jättebra. Det är bara mina barn som är oblyga nog att påpeka misstagen de hör.

Mina föräldrar är här nu så vi visar runt dem i stan och omgivningarna. Igår tog vi bilen till the Ridgeway och promenerade sen i ett område där vatten för länge sedan grävt ut djupa dalar. Förutom att vara ett fint promenadområde för människor så går det får där och (av spåren att dömma) kor ibland. Dessutom fanns det hur mycket kaninhålor som helst. Efter ett tag när vi blev mer uppmärksamma lyckades vi se ett antal kaniner på håll också, men de var snabba att skutta ner i sina hålor innan man kom nära.

Barnen och morföräldrarna utforskar omgivningarna. Till skillnad från svenska får så svarar inte de engelska när man säger Bä till dem.

Vi hittade mycekt krita, benrester och hagelpatroner. Finns det något samband?

Kategorier: Hemmaliv i England | 4 kommentarer

K mitt i smeten

Postat den 1 april, 2013 av pilabro

Idag tog vi bilen till en by en halvmil bort för att promenera i par-byarna East och West H som omväxling. Eftersom vi aldrig varit där förut och kartan bara visar var promenadvägarna går, inte hur leriga de är, så tog vi gummistövlar hela gänget. Eller nästan. A hade redan börjat ta på sig gymnastikskorna och då blev det alldeles för jobbigt att byta. Men överdragsbyxorna åkte på i alla fall. K tog med sina överdragsbyxor också.

När vi parkerat i East H och gått femtio meter undrar J var K:s överdragsbyxor är. ”I bilen”, säger K glatt. Och där fick de ligga kvar.

Vi kom till en å med information på en skylt. Samma å som i vår stad, men nedströms. Häromdagen var vi i par-byarna uppströms och promenerade. Ån är tydligen speciell på grund av berggrunden här och innehåller fiskarter och annat som är lite ovanligt. Det står skyltar om det lite var stans, men jag har aldrig lyckats se någon fisk. Att byar kommer i par verkar däremot vara väldigt vanligt.

Vi följde ån en bit och sen när det stod en grön skylt med Footpath och pekade vänster tog vi av ditåt. Via någons gårdsplan med lustiga änder på och sen igenom en grind in i en hästhage. Det var tydligt skyltat att man skulle följa stigen och ha hundar i koppel, så vi visste att vi var på rätt väg. Problemet var att hästhagen var lite lerig. Med gummistövlar gick det ganska bra till en början. Och A var tillräckligt lätt för att inte glida ner i hovspåren på samma sätt som vi större. Men sen kom ett blötare parti, så jag sa åt A att klättra på staketet tills han kommit förbi det värsta.
A missförstår mig och börjar klättra över till andra sidan staketet. Tre hästar kommer fram och vill mysa med oss. K ropar ”Jag har fastnat”. J försöker få A att stanna kvar på denna sidan staketet och tänker bära honom förbi det värsta. Jag försöker få hästarna att flytta på sig och plötsligt gapskrattar K. Där sitter hon med rumpan i leran och tar sig ingenstans. Jag klafsar fram till henne, samtidigt som jag motar bort hästarna så gott det går. När jag tar tag i K:s hand för att dra upp henne är jag på väg att falla också. Andra försöket tar jag spjärn mot staketet och då kommer hon loss.

Vi bestämmer oss för att retirera och snart är vi på fast mark igen.

Leggings med strass på är kanske inte bästa promenadklädseln.

Men så lätt ger vi inte upp. På kartan finns en till lämplig stig och snart är vi på väg mot West H igen. Strax utanför nästa by hittar vi en kjol i gräset. Det finns mycket kläder i det här landet som inte riktigt är min stil… Och i byn finns det både små stugor med halmtak och ståtligare ställen. En hel del från 1900-talet också, men det är inte lika kul att ta kort på.

Utan vidare missöden går vi tillbaka till vår bil i East H. I ån sköljer vi av stövlarna så gott det går, men det blir en hel del lera kvar ändå. Det är något visst med ån ändå. Mindre än en meter ner ligger den platta botten. Den är nästan vit och jag tror den är rätt hård också, annars hade vattnet gröpt ur mer genom åren. Men vad kanterna består av behöver jag knappast berätta (ledtråd: det är brunt och kladdigt under gräset).
I bilen ligger ett par rena överdragsbyxor som K får byta till innan hon får gå in i bilen. Hennes stövlar lägger vi försiktigt på A:s överdragsbyxor i bakluckan.

Imorgon blir det för hemmafrun att tvätta leriga stövlar och byxor. Igen.

Nu har barnen har två veckors påsklov att njuta av och om ett par dagar kommer mormor och morfar och hälsar på. Jag har förvarnat att de ska ta med sig något rejält att ha på fötterna…

Kategorier: Hemmaliv i England, Vår dotter K | Lämna en kommentar

Utlänning i landet som flödar av ale och lera

Postat den 27 mars, 2013 av pilabro

Med internet är det lätt att följa nyheterna i Sverige. Kanske är det för att jag är utlänning och varit det förut som diskussionen kring REVA (jakten på papperslösa flyktingar) fångat min uppmärksamhet. Den lyckade invandrarkillens välformulerade brev till ministern fick mig att minnas när jag bodde i Paris en vinter (95-96). Flera bomber hade nyligen sprängts i tunnelbana och pendeltåg. Flera gånger såg jag tungt beväpnade militärer som patrullerade på stationer, papperskorgarna togs bort så ingen kunde lägga bomber där och alla med nordafrikanskt utseende blev ombedda att visa att de inte hade några bomber i sina väskor. De med nordafrikanskt utseende lärde sig snabbt att om man nödvändigtvis måste ta med sig något så fick man bära det i handen eller möjligen i en genomskinlig plastpåse. Annars blev man stoppad var hundrade meter. Vad fantastiskt skönt att det inte är så i Sverige! Eller England. Och, nästan lyxigt att ha rätt hudfärg så man smälter in i landet där man är…

Idag läste jag en annan lyckad invandrarkilles svar på det första brevet. Han gav debatten en helt ny dimension och jag insåg att han gav uttryck för något jag kände igen väl. De som jobbat med mig kunde inte undgå att märka hur upprörd jag var efter träffen där tjejer på gymnasiet fick träffa oss kvinnor på mansdominerade arbetsplatser och efter anti-mobbnings-seminariet på vi hade på jobbet.

Det jag var frustrerad över var att kvinnor (invandrare/handikappade/unga/gamla/och alla andra lite annorlunda) förväntas känna sig som offer och måste hitta sätt att stå emot förtrycket och, i den mån vi orkar, kämpa emot det.
Men som det står i svars-brevet/artikeln; ”Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter” … ”Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se”.

Jag väljer att inte se mig som ett offer för köns-diskriminering. När någon beter sig illa mot mig väljer jag att se det som ett missförstånd, eller om det inte funkar, se dem som idioter. Det finns för- och nack-delar med att vara kvinna, men att fokusera på det som är dåligt kommer inte göra att livet känns ett dugg bättre. När jag besökte gymnasieskolan trodde jag att det var för att kunna ge tjejerna där en positiv bild av hur det är att jobba. Inte att vi skulle lära oss feministiskt självförsvar. När vi hade anti-mobbnings-seminarium på jobbet hade jag inte förväntat mig att bli påtvingad offerrollen och att mina manliga kollegor skulle upplysas om att vara extra försiktig med mig, för allt de säger kan misstolkas.

Allt man säger kan misstolkas. Men ska man ta hänsyn till det kan man inte skoja om något. Jag hoppas att fler som läser svars-artikeln ska välja att tolka omvärlden positivt. Annars är risken stor att ni misstolkar mina och andras dåliga skämt eller halv-plumpa kommentarer och blir besvikna. Trots att det inte alls var menat så.

Lite upprörd blev jag igen nu när jag skriver detta. Det händer inte så ofta. Så för att lugna ner mig tänkte jag berätta lite från dagens promenad. Idag lyckades jag nämligen hitta gångstigen jag letade efter för någon vecka sedan. Då när jag fick gå bilvägen hem. Knepet stavas karta. Vad kartan däremot inte säger något om är hur leriga vägarna är. Den engelska leran jag gick i idag vinner i kategorin Förmåga till vidhäftning. För varje steg jag tog växte lerlagret under skorna och det som klämdes upp på sidan av skorna kröp närmre och närmre skosnörena. När jag försökte torka av mig i gräset fastnade det också, så till slut såg det ut som att jag trampat i två fågelbon. Tur inga militanta djurvänner såg mig…

Man anar varför en del behöver en gamm-jeep OCH en stads-jeep. Ordentligt skyltat är det i alla fall.

Trots leran tog jag mig till en by jag inte varit i tidigare. Ån som rinner genom stan börjar strax ovanför den byn och delar namn med den. Byn var genompitoresk med sin å, halmtak på många av husen och, så klart en gammal kyrka. En man jag mötte sa att den var öppen, så jag passade på att titta på insidan också.

Av kuddhögen att döma kan det nog vara lite småkyligt här inne.

Ingen Barnaby så långt ögat kan nå. Inte ens inne i kyrkan. Men ganska coola gravar.

Kategorier: Oväntat politiskt | 3 kommentarer

Inget dopp i Bath, Weston-super-Mud och ännu mer lera

Postat den 24 mars, 2013 av pilabro

Nej, A pratar inte i telefon, han lyssnar på information om stället. Det fanns på flera språk och egen variant för barn.

I helgen var vi till havet, något som barnen önskat länge. Vädret hade kunnat varit bättre. Det snöade på vägen dit, men vid havet var det strax över nollstrecket och ingen nederbörd. Blåsten gjorde att de som inte hade sin mamma med sig, eller själv var mamma frös ordentligt. Det är nog bara mammor som klarar av att klä sig för kall blåst.

Lördag morgon åkte vi först till Bath för att titta på de romerska baden där. Att staden Bath är så kuperad kom som en överraskning för mig. Det syns inte så väl på google earth. På det romerska badet fick man inte ens doppa fingrarna i vattnet och det var lite av en besvikelse. Jag hade velat känna vilken temperatur det var. Är det varma källor så vill man ju känna att det är varmt. Det var betydligt mer historisk information där än jag hade väntat mig. J tittade och lysnade på allt medan barnen och jag gick i förväg och sen satt vid badet i dimman och väntade. Jag hade gärna sett mer av Bath, t ex har de en fin katedral som man kan gå en rundtur i, men barnen ville till havet. Nu.

Havsutsikt från hotellrummet. Jubel!

En timme senare kom vi till Weston-super-Mare (eller Weston-super-Mud som endel kallar det). När vi checkat in och pustat ut lite på hotellrummet gick vi ner till stranden. Det var högvatten och barnen lekte i strandlinjen trots att de inte riktigt hade skor för det (men det gick rätt bra). Vi gick en sväng på piren också. Pir är obligatorisk vid brittiska semesterorter vid havet. Glassförsäljningen låg lite på is, men nöjesparken ute på piren var i full gång. Där fanns massa apparater att stoppa pengar i, i hopp om att vinna en nalle och en del små, men vilda åkattraktioner. Ljudnivån och blinkandet fick oss att dra därifrån ganska snabbt.
Efter att ha tinat upp på hotellet tog vi ett varv till ute, dels för att leta matställen och dels för att gå lite till på stranden. Denna gång hade barnen gummistövlar på sig och det var tur för nu när vattenlinjen gick några meter längre ut var det väldigt lerigt där. Det gick inte längre att gå ut till vattnet. Att samla snäckor en bit in var inte riktigt lika kul som att kunna plaska i vattnet.

Weston är ett klassiskt semesterställe, men jag var inte så imponerad. Visserligen är det varmare på sommaren, men att bo vid en fin strand utan att kunna bada?! Nej, till sommaren ska vi åka till en bad-bar strand istället.

Middag åt vi på en restaurang som också låg vid havet. Det blev tydligt att de drar ner på utbudet vintertid, men de kanske skulle bytt meny. Jag beställde svärdfisk – den är tyvärr slut. Och hemlagad äppelpaj – den är tyvärr också slut. Grillad tonfisk och chokladkaka fanns, så jag behövde inte gå därifrån hungrig.

Söndagmorgon gick vi en till sväng ut på piren så långt det gick att gå. Det var lågvatten och nu fick vi se mer av leran som gett staden sitt smeknamn (lera=mud). Vattenlinjen låg nu långt utanför piren och allt man såg var lera med pölar i och några enstaka båtar som låg på sidan och väntade på bättre tider. Vi bestämde oss för att åka norrut och leta efter en bättre strand på hemvägen.

Nästa semesterort är Clevedon, men vid stranden hittade vi ingen parkeringsplats och plötsligt var vi påväg ut ur stan. Vi hittade en parkering vid en skylt där det stod footpath, så vi chansade på att det skulle vara fint. När vi tittade på gångvägen bestämde vi oss för att byta till gummistövlar hela gänget. Barnen fick täckbyxor också. Vi gick och gled nerför en lerbank tills vi kom till en gångväg parallellt med havet och jättefin utsikt. Ett par hundra meter bort hittade vi en trappa ner till havet. Ladye Bay blev snabbt ett favoritställe för barnen. Det var fortfarande lågvatten, men här var det en massa stenar att gå på och lera emellan att gegga med. Kan det bli bättre?

Efter lite mer promenerande utmed havet åkte vi hemåt. Trötta, men ganska nöjda ändå.

Nu har jag torkat av leran från barnens jackor, för de behöver dem till skolan imorgon. Stövlar och täckbyxor tar jag imorgon. Något ska väl hemmafrun ha att göra då också.

Kategorier: Kultur, Resmål och utflykter, Väder | 3 kommentarer

Bil- och stil-betraktelser

Postat den 22 mars, 2013 av pilabro

I vår lilla stad finns det fyra tydliga kategorier av biltyper.

Först de som bor i stan:
Antingen bor man i ett vanligt område med smala gator och/eller ont om parkeringsutrymme. Då har man en liten bil. Gammal, ny eller mittemellan varierar. Jag ska inte ge mig in på bilmärken för det är inte riktigt min gren, men både engelska och utlänska förekommer.
Eller så hör man till de som har haft råd att flytta in i någon av de få finare områdena där husen kostar från £600.000 och uppåt. Då har man parkeringsplats på egna tomten för minst två stora bilar. Vissa har till och med något så extravagant som dubbelgarage. Här har man stora nya bilar, ibland till och med kombi.

Sen har vi de som bor på landet. De är inte lika många, men bor inte långt härifrån och går ibland på gatan som vanliga människor. Där finns också två varianter: Ny fet SUV och äldre jeep-liknande sak som säkert tjänstgjort i något krig innan den fick en värdig ålderdom här. Hur värdigt det nu är att köra runt i leran. Jag är inte säker på om det är två kategorier människor med varsin favoritbil eller om det är samma personer som har (minst) en av varje och väljer bil efter väglag. Jag ska forska vidare.

Slutligen extragruppen; sportbilar. Antingen små eller ganska breda, gissningsvis beroende på parkeringsmöjligheter. De glider runt som skållade troll på de smala slingriga vägarna.

Vår bil är liten, dels för att vi bor på en smal gata och dels för att jag propsade på det. Ska jag ha en rimlig chans att ta mig in ett engelskt parkeringshus i en bil med ratten på höger sida så hjälper det om bilen är så liten som möjligt.

Nästa betraktelse gäller stilen på lokalbefolkningen själva. Egentligen tycker jag inte att man ska ha en stilpolis som haffar folk som ser för illa ut, men vissa kanske skulle behöva en liten tillsägelse. Stil-känsliga personer varnas för att läsa resten av detta inlägg.

Efter 20 år och lika många kilo till så kan det vara dags att pensionera sina leopardmönstrade leggings även om de är ett favoritplagg. Bara för att tyget är så elastiskt att det fortfarande går (om än med viss möda) att komma i dem så är det olämpligt. Tyvärr är denna o-stil alldeles för vanligt här.

Och den häftiga frisyren med rakade sidor och rosafärgat hår som står rakt upp var kanske en riktig brudmagnet på åttio-talet (eller när det nu var), men tappar lite i stil när man börjar bli tunnhårig där bak. Han kanske tycker att det ser coolt ut framifrån när han tittar sig i spegeln och anar inte vad vi bakom honom ser. Kan inte någon vänlig själ tipsa honom att det är dags att hitta på något nytt? Just denna frisyr har jag bara sett en gång.

Byxor att växa i kan ju se lite roliga ut på barn, fast det brukar ordna sig på några månader. Men när man gång på gång ser vuxna som släpar byxbenen i lervällingen vill man lyfta upp dem (människorna och byxbenen), krama dem och säga: jag ska visa dig hur man fållar så kommer allt kännas mycket bättre sen.

Kategorier: Inte helt seriöst | Lämna en kommentar

Lappvantar

Postat den 18 mars, 2013 av pilabro

I morse snöade det lappvantar. Åtminstone var det väldigt likt. Vet inte vad den brittiska motsvarigheten kallas. It’s snowing lambs and sheep? Eller den något blötare varianten: Dollops of clutted cream.

Pelargonerna i mitt conservatory är nog glada för skyddet som glaset ger.

Barnen hjälpte till att snötvätta hallmattan. Den blev lite blöt men betydligt renare.

K:s varmblodighet håller i sig.

Då och då är det någon som lägger in en kommentar till något jag skrivit och jag blir lika glad varje gång. I statistiken ser jag bara hur många som varit inne varje dag och från vilket land. Så att få hälsningar eller en ”gilla” från ett namn eller en signatur jag känner igen är trevligt. Vid det här laget är alla världsdelar täckta, så jag gissar att jag får in en hel del som googlat på felstavat advantage. Men Sverige leder (inte överraskande) följt av Storbrittanien, Norge, Ukraina och USA. I Ukraina finns visserligen ingifta släktingar, men de kan inte svenska och har inte tittat på min blogg. Men det finns även ett företag med advangate i sitt namn (har jag googlat fram), så det förklarar kanske den saken. Övriga länder är relevanta.

Nu vill jag ha tillbaka våren så fler påskliljor vågar slå ut.

Kategorier: Hemmaliv i England, Väder | 3 kommentarer

Förkastade drömmar och oväntad långpromenad

Postat den 12 mars, 2013 av pilabro

Innan vi flyttade hit bestämde jag mig för att besöka Chelsea flower show under det här året när vi skulle bo bara ett par timmar därifrån. Men ju mer jag undersökt det hela desto mer o-värt känns det. Biljetterna är redan slut till de flesta dagarna och folk som varit där säger att allt man gör är att titta på folkmassor som står mellan en själv och blommorna. Det gör sig tydligen bättre på TV. Så nu struntar jag i det. Dessutom har min yngsta bror flaggat för att han ska gå kurs på Heathrow den veckan, så förhoppningsvis kommer han hit.

Nästa uppgivna dröm är statistrollen i Midsomer. I en mindre stad som denna finns det alltid någon som känner någon så det gick fort att hitta dessa några. Men efter deras efterforskningar fick jag följande till svar:

The people whom I contacted haven’t been in it for some time. They were placed by an acting agency but no longer have its details, and can only suggest that you search online for acting agencies in the south of England and ask them if they deal with the show.

Så istället för att försöka jaga rätt på en acting agency i en höstack så ger jag upp. Hade de behövt fler statister så hade det varit lättare att hitta dem på internet. Hade jag haft långtråkigt om dagarna kanske jag hade försökt lite till, men jag har fullt upp med livet här.

Dagens planer slapp jag förkasta även om de inte blev precis som jag hade tänkt. Jag skulle gå en liten sväng till närmsta grannbyn västerut för att köpa lacknafta och titta på all annan rolig bråte de säljer på det där stället. Det är bara en dryg kilometer dit, men för säkerhets skull stoppade jag en banan i ryggsäcken.

När jag hade 100 meter kvar såg jag en liten skylt där det stod Footpath och namnet på nästa by. Där har jag aldrig gått förut, så jag svängde in för att gå en liten bit. Först gick den förbi några gårdar med höns och ankor i pittoreska dammar. Sen följde den en gammal kanal med träd- och busk-kanter och sen åkrar på sidorna. Den ser mer ut som ett brett dike, men jag vet att det är en gammal kanal för det står skyltar om vem man ska kontakta om man vill hjälpa till att restaurera den. Det var fint och ganska skönt att gå där, trots noll grader och frisk vind. Fast sen kom jag på att jag hade vinden i ryggen och att det kanske skulle bli värre att gå tillbaka…

Mobilen har inte världens bästa kamera, men den ger en glimt av hur kanalen ser ut. Gissar att den var lite bredare på den tiden den användes för frakt.

I by nummer två nickade jag åt en kvinna med skottkärra på andra sidan vägen. Efter ett varv i den lilla byn och runt den obligatoriska kyrkan i Midsomer-stil så började jag gå tillbaka. Då mötte jag kvinnan igen, nu utan skottkärra. Vi växlade några ord om kallt promenadväder och sen föreslog hon att jag skulle ta en annan väg tillbaka. Förbi några hästhagar, sen vidare uppåt förbi något som började på k och sen in till vänster i en liten allé. Då skulle jag gå uppe på åsen på vägen tillbaka och få fin utsikt. Varför inte, tänkte jag och tackade för förslaget.

Hästhagarna var lätthittade. Sen kom jag till by nummer tre. Mer engelsk landsbygdscharm med halmtak och ankdamm i mitten (ankor äter gräs och ska inte matas med bröd). En footpath-skylt pekade vänster, fast vägen saknade de kanter som jag tycker hör till en allé. Den gick åt rätt håll, så provade ändå. Efter att ha passerat en liten damm och gått genom två grindar befann jag mig i en hage och där tog stigen slut. Höger, vänster eller rakt fram? Jag vände istället, gick tillbaka till byn och fortsatte uppåt. Nån allé hittade jag inte, så jag tog stora vägen tillbaka istället. Stor och stor… Den är som landsvägarna är mest här. Två bilar kan mötas, men två bilar och en person är olämpligt i full hastighet. Så fort det kom en bil på min sida klättrade jag upp på vägbanken och ibland gick jag i åkerkanten. I en kilometer och stark sidvind. Som tur var blåste det i riktning mot bonden som gödslade sin åker, inte från honom. Det var i vilket fall skönt att svänga in på en mindre väg efter det.

Den inte överdrivet charmiga vägen tillbaka. Men utsikten var hygglig i alla fall. I horisonten anar man kolkraftverkets skorstenar. En dryg vecka kvar tills de stänger av för gott, men idag rök det som vanligt.

Till slut fick jag min lacknafta i by nummer ett, åt min banan och hittade ytterligare en ny footpath som tog mig hemåt utan några större omvägar. Och först sista kilometern började delar av kroppen (fötterna t ex) protestera mot att det blivit lite väl långt.

Kategorier: Hemmaliv i England | Lämna en kommentar

Politik, bostadsbyggen och lite annat

Postat den 10 mars, 2013 av pilabro

I fredags möttes delar av damklubben för promendad. Regnet strilade ner och de tre första som kom (jag inkluderad) hade redan promenerat till träffpunkten så vi använde det som ursäkt för att gå rakt till ett fik i stan. En fjärde dam kom i bil, men hon propsade inte på att promenera längre än till fiket.
Över varsin kaffe (mer eller mindre utspädd med mjölk) gled samtalet snart in på planerade husbyggen i stan. Vår stad har ca 10.000 invånare och grannstaden som den i princip sitter ihop med har 8.000. Planen är att hus för ca 10.000 personer ska byggas här de närmsta 10 åren. En ganska saftig ökning som många protesterar mot, särskilt som det redan nu är trångt med alla bilar i centrum och politikerna inte verkar ha någon bra plan för hur det ska hanteras.

Utbyggnaden är alltså ett återkommande samtalsämne som verkar engagera de flesta jag träffar här i stan. Ett annat är att så många affärslokaler står tomma i centrum. Sedan det nya köpcentrumet kom för fem år sedan är det många småbutiker som fått slå igen. Jag har inte vågat nämna att en utbyggnad på bostadssidan kanske ökar kundunderlaget i centrum.

När vi satt där över våra koppar med kaffe / vuxenvälling berättade G lite mer om protestgruppen som hon varit med och dragit igång. De har redan en hemsida, G och en till ska finansiera flygblad som de tänkt dela ut i alla hushåll och om några dagar är det dags för första officiella mötet där de ska välja ordförande mm. Jag kommer på mötet, säger L direkt. Det kommer ändå byggas en massa, men är man inte med och protesterar så har man ingen rätt att klaga efteråt, tycker hon. L har varit politiskt aktiv tidigare (folkvald på lokalnivå) och har koll på hur det går till. Det gäller att protestera så mycket man bara orkar, så kanske vi kan göra någon liten sak bättre i alla fall, säger hon entusiastiskt. Jag är lite för ny i stan för att vilja engagera mig i något sånt här, men det är kul att höra diskussionerna. Samtalet fortsätter på temat ”nybyggen där man glömde tänka efter”, t ex mer bostäder i ett område där det redan nu är problem med att avloppsvatten kommer upp i folks hus när det regnar och områden precis i utkanten av staden men utan trottoar eller gångbana sista biten för att gå till stan.

Lokalpolitiken är för övrigt den sandlåda man förväntar sig i en liten stad. Ena veckan får vi flygblad från ena partiet vars frontfigur stolt poserar vid ett nytt övergångsställe som kommer göra det så mycket säkrare att gå över vägen. Nästa vecka är det från andra partiet som påpekar att det var faktiskt de som beslutade om finansieringen av övergångsstället när de styrde i stan. Sen är det tidningsrubriker om att de offentliga toaletterna i stan ska bort och hur mycket de kostar varje år. Följt av flygblad med att vi ska minsann inte ta bort toaletterna, vi ska byta ut dem mot modernare. Ett tag hade de (enligt tidningen) lagt ner förlossningen i stan, men sen blev det dementerat. Den skulle bara renoveras och på nyöppningen var frontfiguren där och poserade för foto. Det är ca 1,5 mil till två betydligt större städer och mindre än tre mil till en ordentligt stor stad och vi har egen förlossning. Jag kan förstå om Kiruna vill ha kvar sin förlossning för det är massa mil till närmsta ställe, men här! Men kanske kommer det väl till pass om det flyttar in en massa blivande barnfamiljer i alla de nya husen.

För några veckor sedan var det fyllnadsval till en topposition i lokala styret (tidigare personen hade dött oväntat). På en torsdags-promenad med nationella hälsogänget träffade jag ena kandidaten. Hon berättade att hon tidigare hade tillhört ena partiet men ledsnat ut på att partierna bara gnällde på varann istället för att fokusera på vad som är bäst för stan, så hon hoppade av. Nu ställde hon upp som oberoende istället. Häromveckan sågs vi igen och då kunde jag gratulera henne till vinsten i valet. Gissar att det är fler som tröttnat på de sittande partierna.

Så här mycket politik har jag inte utsatt mig för i hela mitt tidigare liv. Vet inte riktigt hur det blev så här. Det var inte med flit.

På skolan var det utklädningsdag (igen) häromdagen. Alla som ville klädde ut sig till en favoritfigur från någon bok. K var Yotsuba, en japansk flicka. Kimonon är från ett japanskt bad i Stockholm som hennes morfar varit på flera gånger och därför hade fler badrockar än han behövde. Vi kortade den 15cm och satte på en av mina scarfsar (visste väl att det var bra att ta med mer än man tror man kommer använda). Med ett par tofsar i håret blev hon jättefin, eller hur?

För några dagar sedan när det var varmt och soligt passade vi på att göra lekparken osäker tillsammans med några klasskompisar.

I helgen besökte vi ett ställe med modelljärnväg och hus i 1920-tal stil. Oerhört välgjort och detaljerat. Blommorna till höger om dörren är ca 1 cm höga.

Kategorier: Hemmaliv i England | Lämna en kommentar

Konst-igheter

Postat den 4 mars, 2013 av pilabro

A påpekade idag att jag pratar amerikanska eller åtminstone inte samma dialekt som de på skolan. K tyckte inte det var snällt sagt. Jag hade inte trott att det skulle gå så snabbt för dem att inse att jag pratar som en utlänning. Det är ju bra för deras skull, men lite surt för mig. Nu blir det till att öva på att inte uttala så många t, l och r och byta ut endel vokaler. Barnen hjälper till att rätta mig:
else uttalas aus
matter uttalas mä-ä
Sen hjälper J till med taa eller ta-taa som man kan säga istället för hejdå. Men det verkar populärare på hans jobb än i de kretsar jag rör mig, så jag har inte anammat det än.

I en grannby används gamla byskolan till konst- och hantverkskurser. I helgen var jag där på mosaikkurs. Läraren, Rosalind Wates, gör fantastiska grejor och är dessutom duktig på att lära ut, så det var en jättebra kurs. Vi var sju tanter som gick den och som vanligt var jag medelålderssänkare. En till var från samma stad som jag och det visade sig att hon var programmerare och använde Labview för att övervaka en process. Labview får mig att rysa lite men hon var väldigt nöjd med det. Hade jag kunnat .NET hade jag kunnat få jobb där direkt sa hon, men det slapp jag. Nej, jag vill nog hemmafrua ett bra tag till. Det var nog första gången jag träffat en programmerare på en tant-kurs.

Husnumren på vår gata är ju lite huller om buller och vårt husnummer smälter in i trästaketet och göms dessutom bakom bilen, så det är svårt för folk att hitta hit. Därför hade jag bestämt redan i förväg att jag skulle göra en stor 26:a mot en bakgrund som liknar en tegelvägg och sen sätta upp den lite närmre vägen där den syns.

Mosaikbitarna vi utgick från var 2x2cm och det första vi fick öva på var att kapa dem i halvor, fjärdedelar och åttondelar. Sen fick vi göra sneda bitar. Det var svårare än jag hade trott att göra snygga kap precis där man vill ha dem. Istället gjorde jag många olika och hoppades på att hitta passande i mängden. En liten bit in i kapandet var det redan dags för lunch.

Till lunch fick vi trekantsmackor (10 olika sorter med lax, olika ostar, rostbiff, kyckling mm), chips och körsbärstomater. Typisk engelsk lunch. Till eftermiddagsfikat fick vi typisk engelsk lemon drizzle cake. Tänk citronsockerkaka som man sen häller citronjuice blandat med socker över. Mmm.

Med den här borde det väl bli lite lättare att hitta rätt.

Första dagen hann jag bara pussla siffrorna och sen börja på ett varv med tegel runt dem. Andra dagen fortsatte jag med varvet runt och började ställa in mig på att göra klart hemma. Men när jag väl kom till ren tegel-byggnad gick det riktigt fort. Med en halvtimmes övertid så lyckades jag faktiskt få klart till och med smeten i mellanrummen (vad heter grout på svenska?). Resultatet blev riktigt bra för att vara första gången. Tyvärr fanns ingen platta för utomhusbruk på kursen, så nu måste jag se till att skaffa lack och lacka MDF-skivan tre gånger så den inte förstörs i det engelska vädret.

Fick nyss höra att keso blandats ut med muminfärs och undrar någon vart Snusmumriken och Morran tagit vägen så kolla innehållsförteckningen på snus-dosan. Vad är det surhetsreglerade medlet egentligen?

Det jag funderar på nu är hur länge min önskan att bli bättre på mosaik kommer hålla i sig innan jag hittar något annat spännande att lära mig. Är det värt pengarna och utrymmet det kommer ta här hemma att skaffa verktyg och material? Nästa kurs är först i höst och så länge vill jag inte vänta… Å andra sidan, när man gjort sitt fjärde grytunderlägg och inte gillar krukor, speglar och annat med mosaik på vad gör man då? Det finns redan för mycket ful mosaik i världen. Inte ska jag bidra till mer…

Kategorier: Kultur | 1 kommentar

A hälsar på hos en kompis

Postat den 27 februari, 2013 av pilabro

Första dagen i engelska skolan var det en kille, J som tog hand om A. Då tänkte A: Undrar om han blir den första klasskompisen som jag följer med hem. Och så blev det. Vi bestämde flera dagar i förväg och det gjorde att A hade gott om tid att vänja sig vid tanken och räta ut alla frågetecken. För även om han såg fram emot det så kändes det läskigt också. Vi bestämde att han skulle följa med dit direkt efter skolan. När de kom dit skulle de få mellanmål och sen spela Wii. Båda gillar spel där man kör fordon på banor och man behöver inte prata mycket engelska för att umgås. Plan A var att han skulle stanna på middag och att jag skulle hämta honom klockan 6. Plan B var att de skulle ringa före middagen så jag kunde hämta tidigare. Allt var planerat och fjärilarna i magen på plats.

Samma dag ringer min make J från jobbet och undrar om jag kan komma och med lagningsgrejor för han har fått punktering på cykeln. OK, men efter att jag hämtat A.

Lite väl sent inser jag att K och jag behöver mat innan jag ska med lagningsgrejor till J:s jobb (för sen vet man aldrig hur länge det dröjer innan vi är tillbaka). Mitt i matlagningen ringer mamman i familjen där A är och säger att de blir en kvart sena för att hinna äta pudding. Pudding = efterrätt på engelska, den innehåller ibland men inte alltid någon typ av pudding. Men de lovar att fixa hemleverans av A, så jag behöver inte komma och hämta.

Klockan 6 är maten klar. K äter, jag letar lagningsgrejor, lägger takräcke i bilen och kastar i mig en kvarts portion när A äntligen dyker upp med kompisen J och hans pappa. A strålar som en sol och säger att han haft det jättebra. Jag hinner inte fråga mer utan hoppar in i bilen och börjar köra.

Efter 20 meter inser jag att jag inte kommer hitta halvljuset på egen hand så jag stannar vid kanten och ringer J. Det var lätthittat bara man vet att man ska leta lite längre bort från ratten. Vägarna är löjligt smala och inte blir det lättare av att det är mörkt och att man kör på vänster sida. Inte vet jag vad normal fart är på landet, men när jag kör genom byar står det skyltar med den fart jag håller hela tiden. Den i bilen bakom mig är nog rätt nöjd när vi väl far åt olika håll. Det känns rätt bra när jag äntligen kommer fram även om det inte är särskilt långt (mindre än 2 mil med bil, kortare med cykel).

J börjar försöka hitta hålet för att laga det, men ger upp efter ett tag i kylan och blåsten. Sen gör vi ett försök att sätta på takräcket med cykeltillsats. Vår hyresvärd har samma bilmodell som vi (Audi A3), så vi hade visst hopp. Men det verkade behövas något urtag på bilen för att det skulle fungera. Sen fällde vi baksätena och försökte lägga in cykeln där, men den var för stor. Då tog vi en paus, låste cykeln igen, åkte hem, åt middag, tog med skiftnyckel och städhandskar (handskarna är jag stolt ägare av) och åkte tillbaka till J:s jobb. Med hjulen avskruvade gick det att knö in cykeln i bilen och sen for vi hem igen. Två bilvändor på en jobbdag är väl ingen miljövinst direkt (eller tidsvinst), men lite motion fick J i alla fall.

Väl hemma fick vi äntligen höra lite mer om hur A hade haft det hos sin kompis. Mellanmålet hade varit en Fruity shot (dricka) och en munk. Sen hade de spelat Mario Kart, ett annat bilspel och sen ett bilspel som heter Dirt 2 där man kör i lera och sladdar. J kommenterade det hela oavbrutet och A insåg snabbt vad burn rubber (bränna gummi) var. Till middag hade de fått pizza i knät. A beskrev hur de satt i soffan med något som såg ut som en tavla med en kudde under som man hade i knät. Sen hade man sin tallrik på tavlan. Hela familjen satt i vardagsrummet och åt, men lillasystern och mamman satt vid ett litet bord. Efterrätten var nån kaka (pudding) som A redan glömt vad det var för sort och glass. Kompisen J hade pladdrat på i sitt vanliga höga tempo och det fungerar bra även om A inte svarar så mycket eller ens förstår allt. Föräldrarna hade frågat honom lite saker och det hade han förstått och svarat på. Så all oro över hur det skulle gå om han inte förstod bara försvann och det blev riktigt lyckat.

Nästa dag träffade jag pappan och passade på att fråga honom lite mer. Tydligen hade de pratat en hel del med A och det verkade som han förstod allt. När de hade ätit klart pizzan hade A lutat sig bak i soffan, klappat sig på magen och sagt något i stil med ”Jag inte bara gillade det här, jag älskade det”.

Kategorier: Hemmaliv i England, Vår son A | Lämna en kommentar