För att fira mitt hundrade blogginlägg hade det varit kul att göra något speciellt, men jag kom inte på något. Istället blev det en rapport från IKEA, ett ställe många finner lika skrämmande som att tappas bort i rymden. Innan ni läser vidare, kolla gärna den här minifilmen som är en variant på filmen Gravity, fast här utspelas den på IKEA istället. Jag föredrar en heldag på IKEA, även om det ibland blir lite mer äventyr än man hade tänkt sig.
De tre närmsta IKEA ligger alla drygt en timme härifrån. Vi valde Bristol för vägen dit är hyggligt smidig. Trogna läsare kanske minns förra gången vi åkte till Bristol och ägnade en massa tid åt att hitta parkering och sen parkera i ett mycket trångt parkeringsgarage för att sen traska två varv runt ett köpcentrum för att hitta restaurangen Giraffe.
Undrar hur många otrogna läsare jag har… Nåväl, ni kanske också minns.
Denna gång var vi bättre förberedda. Vi svängde av på rätt ställe, hittade en bra parkeringsplats direkt. Upp tre trappor och skywalk över till rätt våning på köpcentret. Fyra minuter senare öppnade Giraffe och vi var först in.
Fulltankade med pannkakor och mango-smoothie respektive kaffe drog vi in på IKEA strax efter deras öppningsdags. Med listan på allt vi behöver betade vi av avdelning efter avdelning. Första varvet var bara för att bestämma vilka möbler vi ska beställa. Soffor gick hyggligt, men varför är helvit alltid mycket billigare än andra färger? Är det bara för att retas?
Barnen gillade den allra billigaste soffan, vilket är bra, men den var inte gjord för fullvuxna människor. Vi bestämde oss för en något större vit soffa och köpte sen färgglada småkuddar att lägga i.
I visningsrummen fanns det riktiga böcker på svenska i hyllorna. Men man undrar lite hur urvalet bestämdes för det här tonårs-tjej-rummet.
Kontorsmöbler var svårare. A hade väldigt dyr smak på kontorsstol så det blev lite förhandlingar. Jag hade kunnat få ett begagnat barnskrivbord till skänks, men han hade bespetsat sig på ett hörnskrivbord med hyllor.
Efter det hade barnen en svacka och längtade efter att vi skulle fara därifrån, men när vi kom till sängarna tyckte A att livet var underbart igen. J har också hittat sin favorit.
Till lunch blev det (förstås) köttbullar och potatismos. Men utan lingonsylt.
Efter lunch var det dags för nästa vända; plocka på sig lampor, kuddar och annat som kanske inte går att köpa över internet. J tog på sig rollen som vagnkörare, medan jag shoppade järnet.
Någonstans kring hallmattorna började barnen tröttna. Lyckligtvis hade de böcker med sig och parkerade sig på ställen där det såg mjukt ut. Jag velade mellan en fin färgglad matta som var lite för lång och ett par färgstarka men inte lika fina runda mattor. Tillslut blev det den alltför långa i alla fall som nog kommer göra att vår hall ser välkomnande ut.
Sakta med säkert fylldes vagnen upp till kanten och lite över. När vi börjar få målkänning drar plötsligt brandlarmet igång. I högtalarna uppmanar en vänlig röst oss att gå ut till parkeringen. Vi samlar ihop barnen och letar rätt på en jacka som givetvis ligger allra längst ner i vagnen. Sen tar vi trapporna ner med alla andra.
Det tar kanske en kvart innan larmet tystnar. Någon kvart senare börjar folk gå in i parkeringshuset mot ingången, men det tar nog ytterligare en halvtimme innan vi får komma in.
A väntar lugnt på att vi ska få komma in igen, men K är orolig att någon ska ta våra saker. Jag försöker komma på om vi lagt något mer av våra grejor i botten av vagnen; kanske en av barnens böcker.
När vi får komma in igen hittar vi vår vagn orörd. Några grejor till och sen är vi vid kassan. Längst ner låg mycket riktigt en svensk Kalle-Anka-pocket.
Efter att ha packat in allt i bilen tar vi go-fika i restaurangen. Kakorna är goda, men kaffet är alldeles för engelskt (= halvgenomskinligt). Sen far vi hemåt. Utmattade men nöjda med dagens shoppande.
Vi klarade det hyggligt så sen började det på allvar med askungen, elaka styvsystrar, popartisten Rocky, feerna och annat löst folk. En ond svart fe försökte förstöra allt som verkade det minsta romantiskt och fe-gänget som K var med i gjorde vad de kunde för att få till ett lyckligt slut. På slutet lyckas de sprida lite fairy dust på den onda fen så hon blev god också.
Det som imponerade allra mest på mig var hur många av eleverna sjöng långa solopartier eller duetter. Tonsäkert och med bara spår av nervositet. Jag hade inte väntat mig att så många 9-11-åringar skulle klara av att göra det så bra inför publik. Skådespeleriet och körsången höll också bra klass. Dessutom var texterna roliga och underfundiga så publiken satt och småfnissade mest hela tiden.
Då hade vi stämt träff på stan för att hon skulle få sin stora födelsedagspresent; ta hål i öronen. Två av kompisarna var med och vi stod i en ring kring K när det var dags.
