Idag var det äntligen den sjätte februari. Dagen då vi skulle få nycklarna till vårt nya hus. På lunchen for J till mäklaren och fick nycklarna, på första försöket, utan strul, alls. Sen åkte han vidare till pepparkakshuset för att läsa av alla mätare och meddela gas- el- och vatten-bolag om vad det stod. Enda strulet där var att vattenmätaren var lite svåravläst, men vattenbolaget svarade att de ändå ska läsa av det själva om ett par veckor, så det var inte så noga.
Pä kvällen efter middagen gick vi dit hela familjen. A har tidigare haft lite svårt att välja om han ville ha ett lite mindre sovrum på övervåningen eller ett större på nerevåningen. Tog han det där nere skulle ju K få husets finaste badrum för sig själv. Idag när han tittade in i det mindre sovrummet och såg att ett hörn var tapetserat med en förskräcklig engelsk tapet bestämde han sig snabbt för det större rummet där nere.
Jag hade med mig kameran och försökte ta kort på J när han satt inne i garderoben där varmvattenberedaren var (han njöt av hur tyst den var jämfört med den på stället vi hyrt). Fotograferandet gick inte så bra för jag hade glömt minneskortet.
Inte blev det något kort på när jag ropar hej när jag kommit över bäcken heller. I mörkret vågade jag inte klättra över nätet som var uppsatt där och vingla över den frostiga bjälken till andra sidan. Kanske gör jag ett nytt försök när det är dagsljus.
J stod en lång stund i köket och mös. Han har halvt lovat att han kommer baka bröd nästa helg. Det ser vi fram emot. Frågan är bara om han kommer att använda den högra eller den vänstra ugnen först?
Författararkiv: pilabro
Å den sjätte smäller det
Arktisk kyla
Häromkvällen när jag såg på nyheterna ojjade de sig en massa och sa att det skulle bli arktisk kyla. J som satt och pluggade i grannrummet (och tjuvlyssnade), frågade hur kallt det skulle bli.
Fem grader, svarade jag. Plusgrader.
Morgonen efter lyssnade jag på vädret på radion och då fick jag en förklaring till uttrycket arktisk kyla. Det är när det är kallt och blåser så mycket att det känns jättekallt. Igår skulle det blåsa så mycket att det kändes som -4. Det är engelsk arktisk kyla. Har man kort kjol och en stickad sjal istället för jacka så fryser man nog ordentligt i det vädret.
Idag snöade det när K var på väg hem från skolan. Det mesta hade smält tills jag kom hem en timme senare, så jag missade det. Mitt jobb ligger något lägre, så där fick vi bara regn. Det är tydligt att höjden över havet gör stor skillnad för temperaturen, för det är mycket vanligare att det kommer snö på höjderna här.
Vi har nu en grov tidplan för flytt till pepparkakshuset:
6/2 Pengar byts mot nycklar till huset
Vi går dit med tumstock och kollar att tvättmaskinen vi tänkt köpa går in, sen beställer vi den.
9/2 Städfirma skickas in så det är riktigt rent inför inflyttning (här finns inga krav på att städa innan överlämning av ett hus man sålt).
11/2 Flyttfirman kommer och flyttar över allt som vi inte kör dit själva.
Uppackning och hemmastadd-görande.
Huskontraktet är underskrivet!
Jag har inte sett det med egna ögon än, men enligt vår jurist så har vi nu klarat av ”Exchange of Contract” och vårt köp av pepparkakshuset är bindande för både oss och säljarna. Efter snart fem månaders väntan på något som brukar ta 6-8 veckor är det nästan att jag måste nypa mig i armen.
Inflyttning är satt till 6e februari, så nu har vi drygt två veckors väntan kvar tills vi får komma dit och se om det ser ut som vi minns det från i somras. Risken när man tittar på mäklarbilderna tagna med vidvinkel är ju att man börjar tro att det är större än vad det är.
I hopp om att köpet faktiskt skulle gå igenom snart så har J kollat upp kaminer. Contura säljs inte långt härifrån så vi kan få samma märke som den vi hade i Sverige. Fast det blir en något mindre som man kan klämma in i hålet i väggen som redan finns. Jag har förberett mig genom att köpa och läsa en massa engelska trädgårdsböcker och ska mäta upp trädgården så jag kan bestämma hur många fruktträd och bärbuskar man kan få in utan att det känns trångt. Lite vinrankor, en massa kryddväxter och en studsmatta ska också få plats.
Våra grejor vi hade kvar i huset i Sverige hämtades av en flyttfirma i måndags. Tyvärr måste de lagra allt ett tag, men när vi fått nycklarna till nya huset så kan vi snart få hit alla våra svenska möbler och en hel del annat som vi inte tagit med tidigare. Det blir trevligt att återse en massa böcker och jag tror J längtar efter sin 10-liters-gryta. Nya huset har en fin induktions-häll och två ugnar och han har pratat om all mat han ska laga samtidigt som han bakar bröd åt oss. Det ser vi också fram emot.
Igår när jag kom in på kontoret var det iskallt i vårt rum för någon hade lämnat fönstret öppet övernatten. Nu kanske ni undrar varför någon ställer fönstret på vid gavel så här års. Nej, det är inte ett försök från min sida att påminna er om att det är varmare här än i Norrland.
Vi backar tillbaka ytterligare ett dygn. När jag kom till jobbet morgonen innan var det lite småkulet och en kollega började fundera på om luftkonditioneringen var trasig. Det kändes kallare än de 20 grader den var ställd på och ändå strömmade det ut kylig luft i rummet. Hon ställde om till 27 grader, men inte märkte vi någon skillnad närmsta halvtimmen. Vi drog slutsatsen att luftkonditioneringen gått sönder och tänkte sen inte mer på det.
Det är ganska tydligt att olika människor trivs i olika temperatur, men sedan hon som alltid ställde ner temperaturen slutade så måste jag inte ha kofta på alltid. Bara en hel del. Till och med i somras hade jag ofta kofta på jobbet och om jag nån gång glömt den hemma brukade jag gå utomhus då och då för att tina upp. Visst hade jag kunnat bidra till luftkonditionerings-bråket och ställt om till min egen favorittemperatur, men jag orkade inte. Det var redan för många inblandade i den röran.
På eftermiddagen tog jag av mig koftan för då hade jag slutat frysa. Kollegan intill som gått i kortärmat hela dagen började klaga på att det var för varmt. Efter en stund öppnade han ett fönster. Jag tog på mig koftan igen.
Så här i efterhand känns det som att jag borde kommit ihåg det där med luftkonditionering och 27 grader, men det gjorde jag inte. Någon timme senare var min arbetsdag slut och jag for hem. Man kan också tycka att han som öppnade fönstret borde tänkt på att stänga det igen.
Morgonen efter när jag berättade för honom att det stått öppet hela natten ryckte han på axlarna och tyckte att det inte var hans fel för han var inte den sista som lämnade stället. Vi har en regel att den som är sist ut från sin våning stänger öppna fönster och låser den våningen. Sen kollar den om någon är kvar på den andra våningen och om den inte är det så drar man igång larmet innan man går. Oftast är ett gäng på nerevåningen kvar sist. Dock inte denna kväll. Han som var sist nere glömde kolla om någon var kvar uppe innan han satte igång larmet och åkte hem. Han som var sist uppe tänkte inte på att någon kunde ha öppnat ett fönster mitt i vintern för han hade fullt upp med att stänga av larmet som gick igång nästa gång han rörde sig.
Allt detta ledde till att luftkonditioneringen fick kämpa i motvind och fullkomligt misslyckas i kampen mot fönstret som stod helöppet en natt när hela huset hade blivit av-larmat. Och det var absolut någon annans fel, tyckte alla. Det händer ganska ofta att jag blir frustrerad på mina kollegor. Man får försöka glädja sig åt att det blir en och annan anekdot av det i alla fall.
Slutligen en liten pepparkakshusuppdatering: Veliga pepparkaksfamiljen väntar på ett par dokument om huset de tänkt flytta till och mäklaren tror att det kan bli kontraktskrivning nästa vecka. Så det verkar inte som att de ändrat sig igen, vilket känns skönt. Men ett påskrivet kontrakt i handen hade känts ännu bättre.
Stor och stark som Birgit
I helgen briljerade K i köket. Först gjorde hon något som var en smoothie i planeringsstadiet, men sen utvecklades till en delikat hallon-mango-banan-youghurt-glass. Det blev lite mer än planerat, så hälften sparades i frysen. Nästa dag gjorde hon en nära nog perfekt kladdkaka som vi avnjöt med resten av glassen och en klick grädde.
Mitt i efterrätten upptäcker J att K har chokladsmet kvar på kinden från tillagningen och retar henne lite. K svarar med ”Och hur tror du det skulle se ut om om Birgit Nilsson hade kladd runt munnen?”. J och jag började skratta. K förstod inte riktigt varför vi skrattade så mycket, men fortsatte: ”Ingen vill väl boxas med henne om hon är kladdig i ansiktet.”
Boxas? undrade vi. Det visade sig att barnen bara fått med sig en begränsad del av vårt kulturarv. De har vuxit upp med Js ”Ät upp nu, så du blir stor och stark som Birgit Nilsson”, men troligen aldrig sett henne på TV eller hört någon säga något annat om henne. De hade ingen aning om hur hon såg ut eller pratade och var säkra på att hon höll på med boxning.
Imorgon är det tillbaka till skola och jobb för alla utom K. Hon börjar först på onsdag. Vi andra är avundsjuka.
Gott nytt år på er allihop!
Fyrverkererna här var rätt kass. K sa surt att man firar den där killen som kallas kille (Guy Fawkes) betydligt mer är nyår här. När man är, som våra barn, van vid att fira nyår i Jönköping blir kontrasten extra stor. Från mina föräldrars hus kan man på övervåningen välja mellan att se ut över större delen av Jönköping (från mitt fd sovrum) eller se ut åt Huskvarna-hållet där de närmsta kvarteren brukar ha ett antal entusiastiska fyrverkeriskjutare, men utsikten längre bort störs av träd. Så snart det mörknar tjuvstartar skjutandet och kring midnatt är det ett oavbrutet skjutande åt alla håll minst en halvtimme innan det börjar lugna ner sig.
När midnatt kom här så hörde vi lite jubel på håll och såg att det blinkade lite på himlen en bit bort, men vi såg inte själva fyrverkerierna. K och jag gick ut för att se om vi kunde hitta ett ställe där vi såg bättre.
Först gick vi åt hållet där det blinkade. Sen slutade blinkandet. Då gick vi åt ett håll där det smällde. Men när vi gått en bit och inte såg något blink vände vi helt och gick mot Market Place istället för att kolla in folklivet.
Vi såg lite minifyrverkeri inne på en pub och på Market Place var ca 150 unga vuxna och enstaka äldre samlade. Fem poliser stod vid kanten och spanade. Plötsligt sprang poliserna över torget till andra sidan och särade på ett par bråkstakar. Den ena bråkstaken fick följa med poliserna ca 20 meter bort. Då kom några andra springande efter, men de lugnade snabbt ner sig när ett par av poliserna vände sig emot dem.
Så lite kalabalik fick vi se i alla fall innan vi gick hem.
Framåt halv 1 var det plötsligt några som sköt fyrverkerier på tre olika ställen som vi kunde se från vår översta våning. I säkert fem minuter. När det tog slut gick vi och la oss.
J beslutade att vi kunde hugga in på pepparkakshuset innan det blev för dammigt och mögligt (själv vägrar han smaka). Robotarmen som A fick i julklapp (och som han och jag hjälptes åt att skruva ihop) fick vara med i rivningen.
Annars är det mesta av julmaten slut nu, så vi har fått ställa om vår diet till vardag. Idag, torsdag, blir det hemlagad ärtsoppa och pannkakor. Mums.
För att bibehålla den rätta julstämningen gäller det att inte titta ut medan det är dagsljus.
Kanske inte traditionellt julväder. Fuchsiorna har tappat många blad, men blommar här och där ändå.
Föräldrarna bestämde att hela familjen skulle med på promenad i det soliga vädret. Barnen var lite tveksamma, stövlarna för små eller för fula, men efter lite övertalning kom vi iväg.
Vi tog bilen upp på höjderna. Planen var att parkera i en liten by och gå en runda på 3-4 km. När vi kom till byn var vägen för smal för att parkera på. Vi åkte förbi en pub där ”alla” verkade vara. Vuxna satt på bänkarna utanför och barnen sprang omkring och lekte. Ett väldigt o-svenskt sätt att fira jul, men det såg ut som att alla hade det trevligt. Strax efteråt insåg vi att bara hälften av alla hade varit vid puben. Andra halvan av byn var ute och gick med sina hundar. Uppskattningsvis en hund per två promenerare. Vi fick köra sakta så promenerarna hann upp på trottoaren med alla sina hundar.
Mot slutet av byn var grinden till ett fält öppen. På staketet stod det att det var parkering och på fältet stod ett antal bilar parkerade. Det såg lite privat och provisoriskt ut, så vi körde vidare.
Ett tag funderade vi på att vända, men för att minimera krånglet körde vi vidare till ett ställe där vi varit förut, parkerade där och klev ut. Barnens skeptisism hade inte minskat av att planen ändrats, men helt plötsligt såg jag att A hade ett stort leende på läpparna.
Stövlarna var vattentäta och jag lovade honom att det skulle komma fler pölar under promenaden.
Promenaden började med uppförsbacke (Är det långt kvar?), en sväng till höger (Äntligen en stor sten man kan vila på), sen en lång ganska platt sträcka (Är det långt kvar?), en skarp sväng höger (Stor pöl med lera!) och slutligen en lång nedförssluttning. Nästan hela sträckan var förbjuden för motortrafik. Nedförsluttningen hade fyra djupa parallella hjulspår lagom för en fet SUV eller två. Inte så att två bilar kunde passera varann, bara så att de hade en möjlighet att välja mellan att köra lite mer åt höger eller lite mer åt vänster.
Vi går och balanserar på gräset mellan de djupa hjulspåren när tystnaden plötsligt bryts av en ilsket skällande liten vit hund som rusar mot oss. Han verkar inte särskilt ilsk när han väl kommer fram till oss. Bara lite skällig. Strax efter kom en tystare hund av rufsig varg-typ och långt borta ser vi en dam som leder en cykel och ytterligare tre hundar i olika färger och storlekar.
När vi möter damen undrar hon om vår son blev rädd för hunden, men vi säger att det inte var någon fara. Sen kommer en fet SUV upp bakom henne så vi är tvungna att kliva upp på sidan med hundar, barn, cykel och allt. Damen muttrar något om att han kör här varje dag trots att det är förbjudet. Sen önskar hon oss vänligt god jul och går vidare med cykeln och alla hundarna.
Både J och jag tänkte att damen vi just mött skulle passa alldeles utmärkt i en engelsk mord-serie som hon som går runt och ser allt som händer. Han i SUVen hade kunnat få vara med också som mannen som alla tycker illa om.
Vi är beredda
Vår juligaste jul på flera år är i startgroparna.
Julklapparna ligger och väntar under granen. Eller är det kanske vi som väntar.
J och barnen bygger pepparkakshuset under stor koncentration.
Till och med kylen i garaget är proppfull med skinka, prinskorv, rödbetsallad och annat gott.
Det som inte fick plats i kylen får stå ovanpå.
För bara några dagar sedan såg det betydligt mörkare ut. När jag beställde matleverans för någon vecka sedan så var både sill och glögg slut. Skinka tillagad på svenskt sätt hade de i alla fall. Efter det kollade jag deras hemsida då och då för att göra en till beställning när de fick in mer sill. Efter en vecka dök dill-sill upp, men vi ville ju ha inlagd och senaps. Efter ett kort krismöte bestämde vi oss för att åka till IKEA i Southampton på söndagen. En kollega som bor där sa att S’ton är förfärlig på helgerna för det är knökafullt med shoppare.
Kommer man dit tidigt nog är det i alla fall lätt att få parkering nära ingången…
… och med utsikt över hamnen.
Som vanligt får man med sig en massa bra-att-ha-grejor när man går igenom IKEA. Senapssillen var slut här också, men vi fick i alla fall tag på inlagd sill och prinskorv. Barnen övertygade oss att vi skulle köpa ett pepparkakshus-kit. Lingonsylt, knäckebröd och vanliga pepparkakor slank också ner i korgen.
Igår tog jag en sista titt på matleverantörens hemsida och då hade de fått in senapssill. Jag skyndade mig att beställa. Så här i juletider var minsta ordern £90, så jag fick fylla på med rätt mycket annat för att komma över den gränsen. I morse kom leveransen, så nu är det fullt överallt. J har börjat griljera skinkan och klockan 3 svensk tid kommer vi titta på Kalle.
God jul på er allihop!
PS Vi har inte hört något mer om stora pepparkakshuset som vi försöker köpa. Inget kontraktskrivande före jul med andra ord.
Pepparkakshus och lussekatter
För någon vecka sedan var det som att proppen gick ur hos vår juristbyrå. Plötsligt kom ett kuvert med en massa utredningar och kopior på olika kontrakt och servitut. Sedan tidigare hade vi fått en pärm och nu kunde vi stoppa in allt under sina rätta flikar.
Mycket papper blir det
När J var klar med det sa han att ”ett papper till så måste vi byta till en större pärm”. Dagen efter kom en bunt papper till från juristbyrån och därmed flytt till större pärm.
När vi läst igenom allt kände vi oss allt annat än trygga med vårt köp. Så mycket som vi inte förstod och hög risk för översvämning vart 1000e år. Eftersom den vanliga områdesutredningen kommit fram till att det var översvämningsrisk i området så hade juristen beställt en utökad undersökning. Den kom fram till att det var inte risk för bäcken att svämma över, däremot kunde det komma upp grundvatten. Först tänkte vi HJÄLP, hur gör vi nu? Nästa steg var att beställa en ännu mer utökad undersökning när en expert faktiskt kommer till stället och tittar, istället för att bara titta på kartor och översvämningsstatistik.
Vissa kontrakt gick inte längre att läsa. Hur gör man då?
När vi sovit på saken kom vi fram till att en expert som kom dit skulle troligen komma fram till precis samma sak som vi när vi varit där och tittat; lutningen kring huset gör att eventuellt ytvatten rinner ner till bäcken eller, om den mot förmodan blir full, ner till alla grannarna nedanför oss. Det lutar för mycket för att en massa vatten ska kunna bli stående hos just oss. När vi fick svar att grunden var pålad bestämde vi oss för att inte oroa oss för att huset skulle glida iväg om det blev väldigt blött. Sen fick vi veta att en tidigare ägare tagit dit en expert och han sagt att det inte var risk för översvämning.
Någon dag senare meddelar juristen att de som säljer det nybyggda huset till pepparkaksfamiljen vill få klart kontrakt-skrivning innan jul. Innan dess måste vår deposition (10%) in på juristbyråns konto, så igår fixade vi med det. Efter allt som strulat innan tar jag inte ut något i förskott. Men kanske, kanske skriver vi kontrakt på huset innan jul. Då kommer inflyttningsdatum vara beslutat också. Och ingen återvändo för veliga familjer. Det vore rätt skönt.
Resten av helgen har vi ägnat åt att skapa julstämning. J och K bakade 80 lussekatter. När K och jag köpte julgranskulor (eller pumlor som det heter på norrländska) hittade vi några i form av cup cakes som vi köpte också. Sen har barnen och jag julstädat och klätt granen.
Svenska adventsljusstakar har kommit hit på senare år och blivit ganska populära. Vi köpte två stycken.
Den ser lite ut som en plastgran. Eller är det kanske så att plastgranar är gjorda för att se ut som den här sortens gran? Den lär ska barra väldigt lite, men det verkar vara som med plastgranen vi hade i Sverige; den barrar mycket i början. Vi hoppas det blir bättre om vi inte rör den.
Auto betyder bil på tyska
Plötsligt är jag bilägare för första gången i mitt liv. J har lite mer erfarenhet. Han ägde en bil i sin ungdom, men den var redan skrotad när jag dök upp i hans värld. De senaste två åren har vi haft hyrbil. Det känns som en bra förberedelse inför ägandet.
Förra veckan började J leta bilar på nätet. Vi är medlemmar i något liknande Råd och rön och där fanns nästan oändligt med information om olika bilsorter och skillnader mellan olika årsmodeller. Mitt krav var en smal bil för jag tycker vägarna och parkeringsplatserna här är alldeles för smala.
På lördagen for vi till ett ställe i Swindon som hade ca 1000 halvnya bilar i lager. Målet var att bestämma om vi ville ha en vanlig bil eller om vi skulle satsa på en liten suv. Fördelen med många suv:ar är ett något högre baksäte som ger bättre sikt framåt för passagerarna. Js favorit var en traditionell BMV som var väldigt trevlig att köra. Den blev nedröstad av de som satt i baksätet. Resten av familjen gillade en liten svart Nissan Juke med röda detaljer invändigt. Den var bara så cool och hade hygglig utsikt från baksätet. J, som inte kunde sitta med huvudet rakt upp i baksätet, tyckte diplomatiskt att vi skulle titta på något mer ställe innan vi bestämde oss definitivt.
På söndagen for vi till ett ställe utanför Oxford där det fanns flera bilaffärer, var och ett med sitt märke.
Vid det här laget började vi lära oss hur det går till när man provar bilar:
1) En anställd erbjuder något att dricka (kaffe, te eller choklad?)
2) Man sitter en stund och pratar igenom sina önskemål som skrivs ner på ett papper
3) Man får förslag på lämpliga bilar och går sen och tittar på dem
4) Man blir erbjuden att provköra
5) Körkortet kopieras och kanske får man skriva under något mer.
6) Den anställde kör ut bilen till vägen
7) Man byter plats med den anställde och får sen provköra ”varvet” som är både stads och motorvägskörning
8) Väl tillbaka får man berätta att man vill fundera lite mer
9) Man får hälsa på den anställdes chef och uppmanas ringa till den anställde eller chefen om man undrar något mer. Man får även säga att det är ok att de ringer upp om ett par dagar och frågar om man tänkt klart.
På Toyota-stället provkörde vi en Verso. Den hade bra sikt från baksätet och var väldigt rymlig. Dessutom kunde man luta ryggen på baksätet något bakåt vilket kändes väldigt skönt. Litet bord med mugghållare var en bonus även om föräldrarna aldrig skulle tillåta något annat än vatten att dricka där. Den hade två löjliga bonussäten i bagaget som jag aldrig tror vi skulle använda, men fällde man ner dem var bagageutrymmet hyggligt stort. Den var några cm smalare än bilen vi hyr nu, men J tycke att det kändes som att köra en buss. I Råd och Rön-motsvarigheten beskrevs den som fruktansvärt praktisk och pålitlig men inte särskilt kul.
A fick provsitta en Toyota som han verkligen gillade.
På Ford-stället provkörde vi en C-Max. Inte riktigt lika lyxigt i baksätet, men den fick i alla fall godkänt av J för körbarheten. De hade tre C-Max inne, med lite olika ålder och mil. Den nyaste var just prissänkt, så där kunde de inte göra så mycket mer, sa försäljaren. Jag tolkade det som att priset på de andra två var förhandlingsbart.
På hemvägen stannade vi på ett BMW-ställe och provkörde en X1. Helt värdelös sikt från baksätet, trots att den också var lite högre, så till Js stora sorg gick den bort.
Måndag och tisdag funderade J och jag på om vi skulle satsa på Verso med det bättre baksätet eller C-Max med bättre köregenskaper och bagageutrymme. Under tiden hann Toyota-säljaren ringa två gånger. Andra gången för att han ville bara berätta att de just sänkt priset på Verson. Ford-säljaren ringde också och undrade hur långt vi kommit i funderingarna.
Tisdag kväll bestämde vi oss för Forden. Mer än 90% av gångerna bilen kommer användas är det jag som ska köra till jobbet och då är det viktigare att jag har något lättkört än att ryggstöden i bak går att luta.
Å, nej, då blir jag tvungen att ta livet av mig, sa Toyota-säljaren när han ringde nästa dag och J framförde den tråkiga nyheten.
Eftersom säljaren antytt att det fanns prutmån så kände J sig tvungen och lyckades få med lite extra garanti mm i priset.
I morse for J och jag dit för att hämta vår bil. Vi tackade nej till (blaskigt engelskt) kaffe för vi hade just druckit. Gick igenom en massa papper, skrev på papper, betalade och gick ut till bilen. Säljaren visade alla finesser och ställde in våra favoritradiostationer och några till. Förutom automat-växel har den automat-vindrutetorkare och automat-lyse. Nån av hyrbilarna vi haft hade automatstart när man råkat få motorstopp. Det var bra, men med automatväxel borde jag klara mig utan det. Automatisk ljuddämpning av passagerarna i baksätet kan också behövas ibland, men det ingick inte. Tre auto i en bil får väl duga. J hälsar för övrigt att Das Auto betyder skit-bil på tyska.
Så här vintertid är eluppvärmda fram och bakrutor trevligt också. Vi förfäras lite över britternas ”jag häller bara en hink varmvatten över rutan så behöver man inte skrapa”. Eluppvärmda säten fick vi tyvärr klara oss utan. Det verkar bara vara standard i Volvo.
För den etymologiskt intresserade kan jag meddela att både car och kärra kan härledas till ett ord för vagn som romarna snappade upp när de var ute och krigade med kelterna. Automobil hittade däremot fransmännen på genom att kombinera de latinska autos och mobilis. Allt enligt denna sida.
