Författararkiv: pilabro

Förra helgen (fredag-måndag) var A och hans klass på skolresa. De åkte buss drygt en timme söder ut, nästan till havet. Där var de på en aktivitets-lägergård och aktiverade sig. A hade ingen kamera med, men berättade lite grann och resten får vi bara gissa oss till.
Häftigast var en jättehög gunga och att klättra upp i ett torn och, iförd klättersele, kliva rakt ut i luften och åka linbana ner.
Blötast var det att bygga flottar med hjälp av små plasttunnor. Även om den flöt ganska högt från början så man kunde sitta och dingla med benen så blev fötterna (och gymnastikskorna) snabbt blöta när alla lagkamraterna kommit upp på flotten också. Det andra laget i dammen hade en flotte som inte höll så länge. Då såg de till att flotten som A och hans lag hade också gick sönder. Genomblött men kul.
A berättade att hans gymnastikskor hade fått stå ute och torka den natten. Nästa dag när han satte på sig dem var de fortfarande blöta. Nästa kväll var de också blöta, så de fick tillbringa en till natt ute. Dan därpå var de faktiskt torra när A satte på sig dem.

Nu i helgen har vädret varit lite trist så vi har varit husliga. A bakade, med viss assistans från mig, en smarrig nutellakaka.

Vi hade sett på en film hur man skulle få till det tjusiga mönstret och A snurrade till det själv.

I helgen har vi blivit med husdjur också. Den lilla parveln låg stilla under skänken i flera timmar innan han vågade sig ut på upptäcktsfärd i huset. Först lite försiktiga varv i köket. Sniffar på allting. Han lyckades backa in under en stol och fastna. Men med lite hjälp kom han loss. Sen ut i hallen. Mattan där var lite läskig, då var det mer spännande i badrummet. Han lyckades kravla in under soffan, men kom inte ut igen. Jag var till slut tvungen att lyfta upp soffan. Efter att ha tittat till A i hans rum var det dags att krypa in under skänken i köket igen och hämta nya krafter.

Så här långt är vi väldigt nöjda med vårt husdjur. Istället för att håra ner överallt suger han upp skräp och samlar det i en liten låda som man kan tömma när han är klar.

Min morfar somnade nyligen in för gott och i förra veckan var vi till Värmland på begravning. Mer om det längre ner.

K har växt ordentligt på senare år. Det är inte många centimeter kvar tills hon går om mig. Hon behövde nya fin-skor till begravningen och hittade ett par med både lite platå och klack. När hon provade dem här hemma såg hon plötsligt ner på mig. Det kändes konstigt. Som tur var hade jag redan ett par svarta fin-skor med tillräckligt hög klack för att gå om henne igen.

Ks längd har gjort att hennes gamla cykel ser lite fjuttig ut. Hon hade sett ut en favorit på internet i klassisk farmorsstil. Hon skrev ut en bild på den och sen gick vi till lokala cykelhandlaren som säljer det märket. Tyvärr hörde Ks cykel till Norden-sortimentet, så de kunde inte köpa in den. Däremot var de villiga att skruva ihop den (mot en kostnad) om vi kunde ordna så att den skickades hit.

Jag gjorde som vanligt, ringde min snälla mamma, la huvudet på sned och frågade om inte hon kunde tänka sig att kolla upp om det var möjligt att få hit favoritcykeln. Det visade sig att de kunde sälja den omonterad i en låda lämplig för flygfrakt, men själva frakten var vi tvungna att ordna med själva.

Efter lite fler undersökningar som bland annat min bror, frakt-experten, var inblandad i så kom vi fram till att det var klart billigast att ta med den som udda-bagage på flyget (0kr extra istället för några tusen). Cykelfirman gav oss mått på lådan de skulle skicka cykeln i. Det var inom flygbolagets gränser. För att kolla om vi skulle kunna få hem den från Heatrow tog J ut mittensätet bak på vår bil och mätte. Vi skulle ha 2cm marginal på höjden och inte mycket mer på längden och bredden. För säkerhets skull bokade han en ganska stor hyrbil också.

Som jag skrivit tidigare skickade vi barnen till Sverige och mina föräldrar redan i måndags. I torsdags flög J och jag till Sverige, men direkt till Js släkt i Närke. I fredags åkte vi till Värmland och strålade samman med barnen, mina föräldrar, mina bröder och lilla M vid min mormors grav. Jag hade inte varit där sedan begravningen för två år sedan och hade inte sett graven, bara hört talas om den fina naturstenen.

I karavan – husbilen med våra föräldrar först, sen tre bilar med syskonen i – åkte vi till en restaurang och åt lunch och sen vidare mot byn där morfars begravning skulle vara.

På vägen dit svänger husbilen plötsligt in på en liten väg som slingrar sig fram mot en ståtlig byggnad. En av tonåringarna vi rullar förbi vinkar glatt åt oss och jag vinkar tillbaka till ”brattsen”. Det såg rätt lugnt ut nu. Gissar att det var lite rörigare häromåret när de var på väg att stänga hela Lundsbergsskolan.

En liten bit till så var vi framme vid kyrkan.

Kyrkan låg jättevackert vid ett sund med sjöutsikt från hela kyrkogården.

Efter begravningen åkte de flesta av barn, barnbarn och ett barnbarnsbarn hem till morfars fru. Många i den delen av släkten har jag inte sett på länge, eller alls. Det var trevligt att få lära känna dem lite bättre.

Innan vi tog med oss barnen och åkte tillbaka till Närke så försökte vi flytta över Ks cykel från husbilen till vår hyrbil. Det gick inte alls. Inte nog med att hyrbilen hade något lägre bagageutrymme, vi var ganska säkra på att lådan var högre också. Lådan med cykeln fick åka in i husbilen igen och vi fick ett löfte om att de skulle komma med den till flygplatsen när det var dags för oss att checka in.

Nästa dag tittade vi förbi hos Js bror M. Hans söner hade växt och kojfiskarna i stora dammen var fler än någonsin trots att fiskgjusen tittar förbi i stort sett varje dag och tar ett par stycken.

Ofta kommer fiskarna bara man närmar sig kanten av dammen. Inte är de rädda för hunden heller.

Regnet hade gjort vattnet grumligt och då krävs det lite mer övertalning (rosa mat-korvar) för att de ska komma upp till ytan.

På eftermiddagen åkte vi till flyget, fick cykellådan av mina föräldrar och försökte checka in den. ”Är däcken tömda på luft?” undrade mannen i incheckningen. Det hade vi ingen aning om. Så det var bara att bryta sig in i den väl förslutna lådan. De var inte tömda, men vi lyckades ordna det utan att behöva ta upp cykeln. Vi fick lite tejp och snöre och lyckades få ihop det någorlunda igen.

Som vi misstänkt var lådan större än måtten vi fått, men det räckte att förstöra lådan på toppen för att få in alltihop. Plan B, att fälla alla säten och låta två personer ta tåget hem, slapp vi. Alla gick in.

Igår var det dags för första provturen på nya cykeln och K var nöjd. Det var inte riktigt shortsväder så hon hade tumvantar på för säkerhets skull.

… eller vad som krävs för att jag ska skaffa ett tvitterkonto.

Igår kom spanienresenärena tillbaka. Bara en halvtimme efter utsatt tid rullade bussen in på skolgården och trötta elever och lärare började kliva ut. Jag stod där och väntade på min dotter, men det var bara okända ansikten som klev av. Rutorna var tonade, men man kunde ändå ana att bussen började bli tom. Orolig undrade jag om K mådde dåligt och låg där och orkade inte ens ta sig ut (jag kan snabbt fantisera ihop rejäla mardrömssenario när jag är på det humöret). Mer trötta okända ansikten kommer ur bussen.
Sen kommer hon äntligen, min dotter. Med ett stort leende över hela ansiktet. Resan hade varit fantastisk och hon var hur nöjd som helst. De fem tjejerna från hennes klass hade suttit allra längst bak i bussen.

Medan K berättade om allt som hänt började vi traska hem. Det enda som varit jobbigt var bussresorna för hon hade knappt kunnat sova.

Om man bara lyckas sova en eller två timmar så kan man ta många bilder för att ha något att göra. Här är soluppgång över fransk motorväg.

Däremot fick de inte bada i havet. Fast lite gå i strandkanten gick bra. Ks leggings blev bara lite blöta (upp till låren, ungefär).

Från nåt högt ställe hade de utsikt över staden i dimma.

Till mångas förtjusning fick de gå in på Barcelona FCs stadium.

Självklart fick de se den kända mosaik-parken och K tog flera fina bilder till mig.

K redo med biljetten och nästan hela tjejgänget är beredda med bekväma skor.

Mmm

Eleverna hade fått en lista med ord och meningar som kan vara användbar när man handlar glass (typ en kula jordgubb och så vidare). Med listan följde också en uppmaning att faktiskt köpa glass på spanska och att få en underskrift från försäljaren att man hade gjort det. K fick med beröm godkänt av säljaren när hon köpte sin glass.

Så på det hela taget hade allt varit jättebra utom att det var väldigt långtråkigt att åka buss, men det var det värt.

För någon vecka sedan chockade J mig med att föreslå att vi skulle titta på Eurovisonsslagerfestivalen i år. Under alla år vi hängt ihop har det aldrig hänt tidigare. Jag funderade på om han hade feber eller nåt.

K var visserligen trött, men hon tyckte ändå att det var en jättebra idé. Till första låten satt vi bänkade framför TVn. Efter någon timme gav A upp och gick och spelade dator istället. Vi andra höll ut. Dissade och hissade låtar, artister, kläder och falska toner, så där som man ska göra. Lite fick man en känsla av att hälften av klänningarna var tillverkade från samma mönster; ett mönster med glipa ända ner till naveln. Nåväl, det finns de som saknar stilkänsla, men ändå kan sjunga bra.

När det var dags att rösta frågade K om hon fick ringa och rösta på Sverige, och det fick hon. Hon var mycket nöjd med sin insats och ännu mer nöjd när Måns vann. Efter att han fått spela sin låt igen var det över midnatt och sovdags för en ganska trött familj. Jag var imponerad att K fortfarande var vaken efter bara någon timmes sömn natten innan.

Idag (söndag) förmiddag kom K plötsligt på att en lärare fortfarande hade hennes pass. Och imorgon ska hon och A åka till mormor och morfar i Sverige. Dessutom är det helgdag imorgon och skollov resten av veckan. Ingen bra kombination.

I Sverige antar jag att man hade tittat efter lärarens telefonnummer i skolkatalogen eller kanske på eniro. Här är telefonnummer mycket mer hemliga. Det finns visserligen telefonnummer på internet, men många har tagit bort sina därifrån för att slippa en del av alla försäljare som ringer.

Vi lyckades hitta en person mer rätt namn som bodde inom rimligt pendlingsavstånd, så jag försökte ringa henne. Det tutade upptaget. Försökte tjugo gånger till närmsta timmen eller två. Fortfarande upptaget. Jag hittade twitterkonton till en annan lärare som var med. Försökte ”svara” på ett av hennes inlägg för att be henne om hjälp. Det krävdes ju att man hade ett eget konto för det. Suck. Men vad gör man inte för en chans att hitta passet.

Sen gick K och jag till en huslänga mitt emot skolan där hon visste att en lärare bodde. Vi knackade på en dörr. Ingen hemma. Vi knackade på en dörr till, men där var bara dottern till ägaren på besök och hon visste inte var Mrs H bodde. En dörr till. Jodå, herr och fru H bor i nästa hus. Slutligen knackar vi på Mrs Hs dörr och även är är bara en dotter hemma på besök. Hennes föräldrar har just åkt på semester. Suck. Men hon frågar vad vi ville och vi berättar om passet. Hon lovar att se om hon kan hitta någon som kan hjälpa oss.

K och jag går hem igen för vi behöver lunch innan vi går till nästa ställe. Jag vet i vilket hus före detta rektorn bor och har pratat med honom en gång. Jag tänkte att om vi inte lyckas med något annat så ska jag höra med honom.

När vi kommer hem föreslår jag till K att hon ska SMSa sina klasskompisar och fråga om inte någon förälder känner någon som känner någon som kan hjälpa oss få tag på passet. Inte långt efter kommer ett svar. En klasskompis påminner om att pappan till en av de andra jobbar på skolan. Hon med pappan brukar inte ha mobilen på om helgen, så jag ringer mamman istället. De har inte numret till läraren, men lovar försöka få tag på det.

Inom en timme ringer läraren och jag kan fara dit efter middagen och hämta passet. Hon bor trekvart bort ute på den genom-engelska landsbygden där vägarna är för smala för möte och där hjortar och harar hoppar runt. Och jag är bara så nöjd när jag äntligen kommer dit och får passet i min hand.

Idag har vi vinkat hejdå till K och ca 50 andra sjuor som ska till Spanien några dagar. De ska bo på hotel i en stad som ligger vid havet nån timme från Barcelona. På dagarna ska de se de kändaste delarna av Barcelona (två dagar) och en berg-och-dal-bane-park (en dag) sen blir det lite fritid i staden de bor i (och i hotellpoolen) och en kväll med tapas.

Det tar ett dygn med bussen, men de har i alla fall fått tag på en riktigt fin buss. Under kanalen får eleverna och bussen åka tåg. I skrivande stund tror jag att det är där de är.

Hörnet som jag rensat från björnbär har plötsligt fått ett nytt blickfång; en kon på taket till grannens bod.

På andra sidan bäcken hittade jag vallört, en växt som nästan är helig för folk som sysslar med permakultur. Dess djupa rötter tar upp mineraler och andra näringsämnen ur marken så man kan använda bladen för att gödsla andra växter. Perfekt. Söt är den också, även om många betraktar den som ett ogräs.

En gren på familjeäppelträden jag planterade blommar. Ett par andra grenar har stora blad. Resten har inte riktigt kommit igång än. Men det verkar som om alla sorter lever i alla fall.

Efter att vi kom hem från Orlando så har vädret först varit varmt och soligt, sen svalt med frost på morgonen, sen svalt, grått, och lite regnigt. Nu börjar det ta sig igen med mest uppehåll och ganska skönt väder. Trädplanterarsäsongen här är på vintern, för nästan alla träd och många buskar säljs barrotat (bara rötter, ingen jord och ingen kruka) när växten är i vintervila. När vi kom hem skyndade jag mig att beställa två familjeäppelträd och några vinbärsbärbuskar för att hinna få dem innan de slutar säljas för säsongen. Sedan dess har jag varit ute i trädgården och grävt mesta tiden när vädret har varit ok.

När träd och buskar var i jorden började jag gräva upp gräsmattan för att göra ett grönsaksland. För att göra leran lite roligare för växterna så har jag grävt ner en massa kvistar, ogräs och flyttkartonger. Det kommer maskarna gilla och när det gått genom maskarna blir det smaskig jord för växterna.

Vilken växt sitter dessa på?

De ser inte ut som svenska blåklockor, men är väldigt söta och växer på flera ställen i min rabatt.

Den ljusa kamelian har nästan blommat över. Precis som den röda så tittade de flesta blommorna in i häcken, men inte den här.

På flera ställen i gräsmattan växer det gullvivor som vi rundar när vi klipper gräset.

Den här har också växt upp längst ner i trädgården, med viss hjälp från barnen och mig. Pilatesträningen av mina triceps har i alla fall gjort lite nytta märkte jag när jag satte dit alla 96 fjädrarna själv.

Det är kastanjen som blommar så vackert (hästkastanj tror jag).