Inte trodde jag att jag någonsin skulle hamna i en inomhusskidbacke. För det första trodde jag bara det var rika tokar i Dubai som roade sig med sånt och för det andra, varför skulle man vilja när man vuxit upp med riktig snö? Sån som kommer från molnen.

I helgen var det i alla fall dags. A ska åka på skolresa till alperna. Där kommer de bli indelade i grupper efter skid-erfarenhet (skid=slalom). Kompisen M har redan varit i Alperna två gånger tidigare, så enda chansen för dem att hamna i samma grupp är om A hinner lära sig åka här, innan resan som är i januari. Plötsligt infann sig en anledning att leta rätt på en inomhus-backe i närheten.

Först hittade vi ett ställe med rullband på ca 4×4 meter. Inte riktig snö, bara en glidig yta som läraren kan ställa lutning och hastighet på. Fördelen med det är att läraren står två meter bort hela tiden medan man finslipar sina svängar. Nackdelen är att stället gick i konkurs i juli.

Näst-närmast är en backe i Milton Keynes med konstfrusen snö och fem minusgrader, kallad Snowzone. Vi bokade in A på ett extralångt pass (två timmar) där man skulle hinna med lektion 1 och 2. Det tar över en timme att åka dit och sen skulle man vara där en timme i förväg för att hinna prova skidor och pjäxor som ingick i lektionspriset.

Vi åkte i god tid och hann med en lunch också. Drygt en timme innan checkade vi in A i backen, satte på pjäxor och hjälm och sen satt vi och väntade 50 minuter på att lektionen skulle börja. Efter ett tag droppade det in några till och en kvart innan det skulle börja var nästan hela gruppen på 8 stycken 11-15-åringar där. Det är uppenbart att vi utlänningar inte lärt oss vilka regler man ska följa och vilka man ska strunta i än. Vi misstänkte redan innan att det här var en regel man kunde ta med en nypa salt. Men är man inte helt säkert så är det ju dumt att chansa.

Jag pratade lite med en mamma som tvingat dit sin son för hon trodde han skulle gilla det. Och hon hade inte lust att boka en resa till en riktig backe innan hon visste säkert.

Läraren ”Gaz” såg cool ut och ursäktade sig när han inte hörde elevernas namn med att han varit på för många högljudda konserter. När Gaz tog med gänget ut i backen satte J och jag oss i cafeterian med varsin bok och en balja kaffe. En balja var stor nog åt oss båda.

Genom glasfönstren kunde vi se hur de fick först traska sidledes upp ett par meter och åka ner innan de fick börja åka liften längst bort mot väggen.

Liften i nybörjardelen var ett mycket långsamt rullband för att även 4-åringar skulle klara av det. Dessutom är det ganska lätt att glida av när man vill så man behöver inte åka till liften tar slut. Men för tonåringarna gick det plågsamt långsamt.

Mot slutet av lektionen hade de lärt sig ploga någorlunda stabilt nerför den nedersta tredjedelen av backen.

A på väg nerför med armarna framåt som om han hade stavar.

När lektionen var slut kom A ut med ett brett leende på läpparna. Mot slutet när han kände sig mer säker ville han bara köra fort rakt ner, men hade ändå gjort som läraren sa och övat sig på att svänga. Det verkar som att längdskidåkning och skridskoåkning från när han var yngre hjälpte till en del, för A var nog den som körde allra stadigast mot slutet av passet.

A och den dit-tvingade sonen hade haft kul tillsammans och båda längtade redan efter nästa lektion, så hans mamma och vi ställde oss direkt i kön för att boka varsitt dubbelpass till.

Igår lärde jag mig ett par nya engelska uttryck. Att regna på någons parad betyder samma sak som att kissa på någons cornflakes, dvs att göra så att någon annans jätte-fina grej inte känns riktigt lika fantastisk längre. Finns det något bra svenskt uttryck för det?

Trots svalare nätter och gråmulna dagar så verkar djur och växter frodas i min polytunnel. För nån vecka sedan såg jag en död kålfjäril i ett hörn. Det visade sig att hon lyckats lägga ett ägg i nästan varenda kålplanta, så nu har jag fått plocka bort en grön larv från ganska många plantor. Larverna hann göra lite små hål här och där, men det verkar inte stört plantorna så mycket. Sniglarna gör lite större hål åt gången. Några kvällar har jag gått ut med ficklampa och avlägsnat alla sniglar jag hittat.

Kålplantorna som hade två små blad var när de kom med posten har verkligen växt till sig på tre veckor.

Fröna jag sådde för drygt två veckor sedan har också tagit sig bra. Sämst går det för några salladsfrön som är ett par år gamla, men det är nog vad man kan vänta sig.

En del av det jag sådde direkt i vanlig jord i tunneln för drygt två veckor sedan har också kommit upp. Ärtor, bönor och olika sorters bladgrönt, t ex.

Det ska bli intressant att se om allt får plats i tunneln. Annars är det bara att äta fortare. Mycket av det jag sått kan man äta hela plantorna som sallad, t ex rödbetsblad och ärtskott.

Nu är äntligen de sista bitarna på tunneln uppe (”rullgardin” för att stänga vädringsluckorna på sidorna). Dörren kom förra helgen.

Ännu en solnedgång över tunneln.

Plantorna som jag planterade för någon vecka sedan (innan jag satte in dörren) har klarat sig bra och ser mycket gladare ut än när de kom med posten.

Från vänster: kål, blomkål, broccoli. Allt ska tydligen gå bra att plantera nu för en tidig skörd nästa år. Vi får väl se.

Jag köpte några blommor också. Inte vinterhärdiga, men ett tag borde de klara sig här inne.

På bordet till höger är min första frösådd, förutom blandad kål är det lite sallad. Hoppas de får lite skydd från sniglarna där uppe.

Idag sådde jag lite i snigelhöjd också. Bland annat ärtor och böner av övervintrande sort. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bo på sydligare breddgrader, men jag följer instruktionerna i en polytunnel-bok jag köpt. Sen får vi se om boken har rätt.

Lite småsaker kvar att göra på tunneln, dessutom ska det bli plattläggning utanför. Men just nu är i alla fall jag helt färdig.

För ett par veckor sedan kom vi tillbaka från en vecka i Sverige. Vi hade kört stora släkt-varvet med ett par dar vid varje stop och sen ett bonusdygn i Stockholm. Vid andra stoppet hittade vi igen vår son och i Stockholm väntade vår dotter. Fast inte på oss. Hon och kompisgänget från norr hade varit i Stockholm några dagar och nu var de på centralstationen och väntade på att de andra skulle åka norrut igen och K skulle iväg med ett par Stockholmskompisar som hon hittat på nätet. (dagens ungdom…)

K lovade att inte hamna i bråk och att komma till hotellet senast klockan 9 på kvällen. Det första tror jag hon lyckades helt med, det andra bara några få minuter sent.

Väl tillbaka i England dröjde det bara någon dag och sen dök min polytunnel upp. Eller snarare en massa galvaniserade rör, aluminium-ramar, skruvar, muttrar och en massa plast, tillsammans med två instruktionshäften.

På min lediga onsdag började jag skruva. K hjälpte mig att lyfta upp de stora bågarna och trycka ner dem i hörn- och sido-stolparna som jag skruvat ner i marken.

Efter ytterligare jobb på lördagen hade jag kommit så här långt.

Målet var att få på plasten under helgen, men det var mycket som tog längre tid än jag hade trott.

Dessutom var vädret så fint (26 grader och sol) att vi for till en vattenpark i närheten. Någon var tvungen att vakta våra värdesaker och av någon anledning blev det jag. Jag tyckte nog J hade kunnat vakta väl så bra, men han skyllde på att jag kunde ta kort.

J i mitten och K bredvid på en studsmatta. Tittar man noga kan man se A försöka kravla sig över kanten till studsmattan. 

Hjälm var obligatorisk för alla under 16. Flytväst skulle även vuxna ha och svordomar var inte tillåtet för någon.

K vid slutet av rutsh-kanan.

Helgen gick snabbt över (trots att måndagen var en helgdag). Det fortfarande en del kvar att göra på tunneln och mina händer och höger underarm värkte.

Inte riktigt klart än men jag fäste plasten så den inte skulle kunna flyga iväg tills jag hade förmågan att fortsätta.

På min lediga onsdag den här veckan hade jag fortfarande ont i händerna. Men idag (lördag) har jag fortsatt och kommit en bra bit till.

Kvällssolen blänker i taket och det ser nästan färdigt ut.

Nu är det nästan bara dörr och ventilations-grejor på sidorna och så lite mer jord innan man kan börja plantera. Det låter inte så mycket, men jag har insett att allt tar väldigt mycket tid när man aldrig gjort det förut.

Till hösten ska vi flytta päronträdet också, innan det blir för stort. Får se om det blir plattläggning vid ingången i år eller nästa år.

Senaste helgen var det fortfarande bara J och jag hemma. Vi funderade återigen på olika aktiviteter som passar bra att göra när barnen inte är hemma. Vi valde mellan Oxford med glass och promenad, Themsen med troligen bara promenad och nåt mer som jag glömt bort. Det blev lite Themsen och mycket promenad.

Återigen var prognosen för söndagen finast. Vi tog bilen till Little Wittenham och upp på en av klumparna intill (Wittenham clumps är ett par halvhöga kullar).

Tittade man söderut hade man den här fina vyn. Jag drabbades av plötslig lycka över att få bo mitt i ett sånt fint landskap.

Går man runt kullen och tittar norrut ser man Dorchester Abbey (kyrkan).

Nordväst ligger Themsen med en sluss som vi snart skulle gå ner till.

Sneglar man tillbaka åt syd-väst är det lätt att se var Didcot ligger nånstans. Inte jättevackert, men bra för att orientera sig i landskapet.

Efter att ha o:at och ah:at en lång stund uppe på klumparna gick vi ner till Little Wittenham, råkade ta fel väg och gick en extra liten runda.

I England har de inte allemansrätt, men något som kallas ”Right of way”. Det betyder att om folk alltid har gått på ett visst ställe så har alla rätt att fortsätta gå där.

Om man faktiskt vill låta folk gå över ens mark, men inte vill att det ska bli Right of way efter några år så ska man se till att det finns en grind i vardera änden och att det är låst minst en dag om året, i allmänhet på juldagen.

När vi gjort vår lilla runda som berodde på att jag tappade riktningen (trots att kartan var med) och var påväg in i Little W igen så hamnade vi inne bland någons fruktträd.

Sen vidare genom någons stora trädgård. Förbi deras tennisbana och ut genom en dörr i deras höga mur.

Om jag förstått det rätt så har ägarna till ett ställe som passeras av en right of way ingen som helst rätt att bli av med det, eller ens försöka hindra folk från att gå där. Här var det istället väldigt väl skyltat så ingen råkar hamna utanför den rätta vägen.

Tillbaka i byn och nu på rätt väg tog det inte lång tid att gå ner till Themsen.

Man ser en blandning av kanalbåtar i varierande skick och såna här modernare båtar med vindrickande människor som ser ut att ha det rätt bra.

Vi gick över ett par broar och vidare mellan ko- och får-hagar på andra sidan.

Fåren hade just blivit utsläppta på ett stort fält med meterhög svinmålla. Vissa av dem hade ganska rolig teckning. Från bara svart insida på öronen och lite runt ögonen, till den här med knäskydd mm.

Vi gick också förbi Dyke hills som tillverkades på romartiden. Två parallella mycket långa, inte så höga, kullar som jag inte vet vad de hade till. Säkert något ceremoniellt.

Efter en stund kom vi till Dorchester som är känd för sin gamla Abbey och för att vara allmänt pittoresk och mysig att besöka.

Vi kan väl inte annat än hålla med om att det var en trevlig liten stad att besöka.

Mer fint

Nästa gång ska vi nog komma lite tidigare. Söndag efter 5 är inget vidare tid om man vill ha en kaffe. Pubarna var däremot öppna. Vi hade björnbärspaj-rester som väntade hemma, så det var inte särskilt synd om oss.

Vi tog en annan väg tillbaka.

Enligt kartan skulle det här vara River Thame. Vi funderade på om den delat på sig, för den såg så liten ut. Sen kom vi på att vi tänkte på River Thames (med s i slutet), dvs den som heter Themsen på svenska.

Precis bortanför lilla Thame hängde den här skylten…

Vi gick förbi en liten klunga hus och fick Morden-i-Midsommer-känning igen.

Nog skulle man kunna spela in ett avsnitt här? Med en tant som kommer cyklande med blommor i sin cykelkorg, helt ovetande om vad hon ska hitta i huset när hon kommer in.

Vi kom ner till Themsen intill där River Thame rinner ut i den, och följde den tillbaka till slussen.

Ännu mera fint

Vår sammanfattning av den här utflykten är mycket positiv. Framöver när vi har besökare kan det hända att vi föreslår en tur hit. För de som inte vill gå så långt kan man ju åka direkt till Dorchester och ta en matbit eller fika där.

För en vecka sedan skjutsade vi barnen till Gatwick och vinkade hejdå vid säkerhetskontrollen. Denna gång fick de flyga på egen hand, utan att någon i personalen ledsagade dem. Resan gick utan problem och på Arlanda väntade deras farmor. På väg hem till henne föreslog hon köttbullar på Ikea och det tyckte barnen lät alldeles utmärkt.

Nästa dag skjutsade farmor tillbaka dem till Arlanda för vidare transport till Norrland där kompisarna väntade. Vi fick meddelande från en av föräldrarna att de kommit fram och sen hörde vi inte något mer den dagen.

Dagen efter skickade A en bild när de var på väg till kompisens stuga.

Lite senare kom det ett meddelande om att de varit ute och jagat en ko som hade rymt.

Från K hade vi inte hört något så J skickade ett sms och frågade hur det var. K svarade att det var bra och att hennes kompis hade skjutsat henne på sin moped. Vi googlade på det och tydligen är det lagligt att skjutsa på vissa, men inte alla sorters mopeder. Vi håller tummarna för att det var på en laglig sort.

När helgen närmade sig började J och jag fundera på vad vi skulle kunna göra som vi men inte barnen skulle uppskatta. Vi bestämde oss för en tur till Blenheim palace som ligger lite norr om Oxford. När jag nämnde det på jobbet var det flera tappade hakor. ”Va?! Har ni inte varit där än?”

Söndag morgon en stund efter öppningstiden kom vi dit. Så dags var där väldigt få turister, men många som såg ut som lokalbefolkning (engelskt utseende och på promenad i parken utan kamera och utan att stå och titta och peka på palatset). Om man betalar inträde en gång så kan man växla in sin biljett mot ett årskort utan extra kostnad. Dessutom finns det en grind från grannbyn som man kan gå in igenom utan biljett, fast då kommer man inte in i själva huset. Gissar att många i lokalbefolkningen utnyttjar det.

Vi började med en rejäl promenad i parken för prognosen var regn-risk från lunch och framåt.

Bland det första man ser är sjön som landskapsarkitekten ”Capability” Brown arkitektade. Han utgick från en bäck, lät gräva ut ett par lämpligt stora sjöar och sen lades ett tjockt lager lera på hela botten så inte vattnet skulle läcka ut när de fyllde på med vatten.

Vi gick vidare till ett område med park-med-träd-miljö. Gamla tjocka ekar, små partier med bokskog och andra träd som jag inte vet vad de heter.

Vi kom till en idyllisk långsmal vik av sjön.

En liten svanfamilj njuter i förmiddagssolen.

Väl tillbaka vid palatset åt vi lunch. De hade en jättegod salladsbuffe (pasta med rökt lax, couscous med kyckling, feta och paprika, mm). Det fanns en massa typisk engelsk mat att välja på också, men vi undvek den.

Sen var det dags att titta inne i slottet. Det var tjusigt, men såg väl ut som slott gör mest. Krusiduller – jag menar stuckaturer – överallt, pelare i marmor eller marmorimitation. Stora tavlor med män i lockigt hår och kvinnor i uppsatt hår och stora klänningar. När vi såg de första tavlorna sa jag till J att de ser ut att vara samma människor som vi sett på andra slott och han höll med. Nån minut såg jag J prata med en man som också var där och turistade. J log när han kom till mig. Tydligen hade mannen sagt att människorna på bilderna såg lika dana ut som på andra ställen och J hade svarat att hans fru just sagt precis samma sak.

I ett par rum fanns det modernare foton på den Duke av Marlborough (nummer 11 eller nåt sånt) som bor där nuförtiden med sin familj (fast barnen är nog utflugna). De hade inte stort lockigt hår.

I några av rummen har de Churchill-utställning. Han råkade födas där ett par månader för tidigt och det är lite oklart om det berodde på att hans mor hade dansat för mycket på en fest där (eller om det ens var en fest då). Han tillbringade en hel del tid där under sin uppväxt också, inte bara i samband med festen.

Inramat där nere på sänggaveln är Churchills skruvlockar som klipptes av när han var fem år gammal. Inte tillräckligt mycket för en bra peruk ser det ut som.

Vi tänkte avsluta med en liten promenad till, så vi gick ut genom ”formella trädgården”.

Vi gick inte många meter innan regnet kom. Men tillräckligt långt för att alla sittplatser och en hel del ståplatser i caféet skulle ta slut innan vi hann tillbaka. Alla ville passa på att äta medan det regnade.

Vi lämnade palatset och åkte till byn Woodstock som ligger precis intill. Där hittade vi ett fik som var betydligt mysigare (och säkert mer prisvärt) än det stora caféet på Blenheim. Vi drack kaffe och delade på en mandel-och-körsbärs-kaka. Slutet gott, allting gott (inte för att det var dåligt innan dess heller).

De senaste veckorna har jag styrketränat i trädgården så mycket jag orkar. Planen är att skaffa en polytunnel (lite som ett växthus, fast med plast uppspänt över en stålram). Folk brukar säga att man får dubbla storleken till halva priset jämfört med ett växthus. Fast jag antar att de inte håller för en halvmeter blötsnö.

En stor nackdel med att odla under plast eller glas är att man måste ordna med vattningen själv. Men jag har en plan…

Om man tar regnvattnet som faller på tunneln och leder in det under den så kan åtminstone de större plantornas rötter leta sig ner dit. För att vattnet inte ska sjunka för långt ner och försvinna har jag lagt en dammduk en bit ner så det blir en liten reservoar under jorden.

Här har jag kommit en bit i grävandet. Grästorvorna la jag upp mot bäcken för att höja marknivån där. Och jag är väldigt stolt över att ha orkat gräva allt själv. I lerjord.

Nu är dammduken i. Bara att fylla på med vatten för att få en småbarns-pool. Eller varför inte sand…

… och dräneringsrör. Lite betongblock också för att göra det ännu finare.

Jag beställde grejor lite i underkant för att försäkra mig om att inte få en massa över. Leveranstiden för mer betongblock är ett par dagar, så på onsdag hoppas jag kunna lägga ner resten av betongblocken till gångarna och sen börja fylla på med sand och slutligen jord.

Tidigare hoppades jag hinna få klart allt till mitten av augusti för att kunna ägna mig åt lite höstodling. Det började kännas stressigt, så planen nu är september för att kunna sitta och njuta i värmen därinne i höst. Jag har sett bilder på hängmattor uppspända i polytunnlar och A drömmer om en hängmatta. Måste bara kolla att den håller för det.

Vi har många katter som patrullerar vår trädgård, men bara en av dem är riktigt kel-sjuk. Hon gillar att vara med mig när jag pysslar i trädgården. Särskilt när jag gör många och långa avbrott för att gosa med henne. Det är en väldigt pratsam kisse också. När hon får syn på mig jamar hon och sen fortsätter hon tills jag klappar henne. Är hon en bit bort och jag jamar till henne så svarar hon.

I sommarvärmen har dörrarna stått uppe och då har hon kommit in och utforskat huset. Men framför allt har hon letat efter människor som kan klappa henne och klia henne på kinderna.

Nattetid har vi bara fönstren öppna. A som sover på nerevåningen väcktes vid femtiden en morgon av att katten hoppade in och jamade.

Nästa natt såg A till att de stora fönstren var stängda och bara lilla vädringsfönstret var öppet. Men på morgonen kravlade sig katten in genom det lilla fönstret och väckte honom.

När katten tröttnat på att väcka A gick han upp till oss. Jag vaknade av att katten satt på min mage. Och spann. Ganska gulligt, faktiskt.

Nästa natt hade A bara en liten springa öppet på vädringsfönstret, så att inte ens en katt skulle kunna ta sig in. Nästa morgon hördes en massa ledset och upprört jamande genom glipan och väckte honom ändå.

Slutligen sov han med helt stängt fönster och då fick han äntligen sova ifred. Jag vet inte riktigt hur katten tog sig dit, men den morgonen satt hon på garagetaket istället (intill vårt sovrumsfönster) och jamade och jamade.

Vid frukosten satt hon på fönsterbrädan och kunde inte förstå varför vi inte släppte in henne.

Vårt första fikon har just blivit moget. Jag var tvungen att googla för att veta exakt när det är dags att plocka sina fikon. Ett tecken är att de inte står rakt upp eller ut längre, utan hänger ner från sin stjälk. Dessutom ska de vara mjuka.

När skalet börjar spricka är de perfekta. Då får man vara snabb innan getingar eller fåglar upptäcker att det är dags.

Jag delade på den (med en kniv) och sen delade hela familjen på den (åt upp, alltså). Nedersta halvan var allra sötast och godast. Mmm.

J hade lite otur häromveckan och satt i vår bil när den blev påkörd i mycket sakta mak på en parkeringsplats.

Det blev bara lite plåtskador som den andras försäkringsbolag kommer betala reparationerna för, men det blir ju lite pyssel ändå.

Vi konstaterar att service skiljer en del mellan här och i Sverige. Nån kom till Js jobb och hämtade vår bil och körde den till verkstaden. Sen kom någon och lämnade en hyrbil på Js jobb som vi får ha tills vår bil är klar. Har inget minne av att hämtning och lämning ingår i Sverige.

Man kunde ju trott att det borde gå snabbt att banka ut det där och lacka om, men tydligen behövde de beställa nån del. Kanske får vi tillbaka den på fredag, annars i början på veckan efter.

Största problemet med hyrbilen är att den har manuell växel. Nu när jag kört automat ett par år är det ganska jobbigt att byta tillbaka. Ja, ja, det är väl nyttigt att träna så jag inte glömmer bort det helt. Fast mest letar jag efter ursäkter att jobba hemifrån. Lite seg att accelerera är den också. Största fördelen är att den är liten. Nu kan jag tryggt möta bussen på den smala vägen jag kör till jobbet (utom på ett extra smalt ställe där det faktiskt är bättre att vänta).

Sedan Google var här så har vägen breddats ordentligt överallt utom mellan de vita staketen. Hyggligt bred väg, ny asfalt och relativt få bilar gör det här till en ganska trevlig väg till jobbet.

På väg hem från Teneriffa, när vi stod på bussen som tog oss från planet in till Gatwicks byggnader så såg K ett litet litet minneskort på golvet som hon tog med sig.

Nästa dag började hon undersöka bilderna på det. Det var ett antal bilder från nån vandring i höga berg och dessutom skyltar där det stod Sportident. På flera av bilderna var det samma personer. K googlade på Sportident och hittade deras hemsida. Där fanns en lista med ”events” och vilka datum de varit. Bilderna från bergen var den 3-4e juni. Det fanns ett par events den 3e, men bara en som var båda dagarna.

K hittade en mailadress och skickade iväg ett mail där hon berättat att hon hittat minneskortet och bifogade en bild på de två personer som var med på många bilder. Personen som fick mailet skickade vidare det till någon som varit mer inblandad och den skickade vidare mailet till personerna på bilden.

De på bilden (eller om det var han bakom kameran) mailade tillbaka till K och berättade att de blivit glada och överraskade. De tyckte att K skulle satsa på en karriär som privatdetektiv (jag brukade kallas Sherlock på förra jobbet så det verkar som att äpplet inte faller alltför långt från päronträdet).

K mailade över bilderna och som tack ville de ge pengar till nån välgörenhet som K fick välja. Hon valde British heart foundation eftersom de samlar in pengar till hjärtforskning vilket ligger henne varmt om hjärtat, så klart.

Förra veckan var vi på Teneriffa. För J var det charter-premiär. Han såg framför sig flygplan med folk packade som sillar och inget benutrymme, sen grisfest och sangria. Det blev inte riktigt så, bara nästan.

När vi satt oss på planet insåg han att han faktiskt hade ett par centimeter mellan knäna och nästa säte. Vi började rulla ganska sent, för ett par hade ångrat sig och skulle inte följa med. De var tvungna att hitta deras väskor innan vi kunde åka. När vi närmade oss startbanan stannade planet igen. Nån till hade ångrat sig. En halvtimme senare hade de lyckats få det sällskapet och deras väskor också. Sen kom vi iväg.

Det var molnigt och turbulent. När molnen äntligen försvann såg vi bara hav. Sen Madeira. Mera hav. En vulkan-ö. Teneriffa? Nej, vi åkte vidare. Inte nästa heller. Men så såg J Teneriffa. Han satt på andra sidan gången. Damen vid fönstret erbjöd sig att ta bild med min kamera.

Tejde, den högsta toppen, har jag tänkt att jag vill upp på någon gång. Kanske om vi åker tillbaka att det blir av.

Vi hade bokat taxi till hotellet, men fick en hel stor buss istället. För bara oss. Hur mycket dricks borde man ge då? Bussen hade en skylt på en massa olika språk där det stod på svenska att man gärna fick ge tips.

I solnedgången kom vi fram till vår lägenhet. Ett par trappor upp var ingången. På den våningen hade vi kök-vardagsrum, sovrum, badrum och en balkong.

Balkongen vette mot några restauranger och bergen. Bilden är tagen en annan dag.

En trappa upp fanns ytterligare ett sovrum, toa och en till balkong.

Från övre balkongen kunde man skymta havet. Det var hyggligt insynsskyddat om man satt ner. Fast vi kunde titta på alla andra.

Med bara två sovrum fick A, hålla till godo med bäddsoffan i vardagsrummet. Tyvärr är det alltid den yngsta som får sämsta sängen. Det är en universell regel.

Nästa förmiddag när vi satt på nere-balkongen och avnjöt lite frukt och grönt ringer Js telefon. Han går ut ur lägenheten på andra sidan för att prata. Barnen går in till köket för att hämta mer mat och ser honom stå utanför ytterdörren. När han kommer in undrar de vem det var. Det var från jobbet, svarade han. Men varför vinkade du? undrade barnen. Det var någon där nere som tittade så på mig när jag pratade, så då vinkade jag till dem svarade han. Jaha, tyckte barnen och funderade inte mer på det.

Förrän 30 sekunder senare när mina föräldrar uppenbarar sig i dörren. Överraskning! Barnen tappade hakorna fullkomligt. Man kan tycka att de borde vant sig vid det här laget, men hittills är det mest i Sverige som de dykt upp och överraskat.

Sen blev det yatzy på balkongen. Barnen och morföräldrarna spelar alltid en massa spel. J och jag är inte så spelgalna så det är bra att det finns andra som gärna gör det med barnen.

På eftermiddagen gick vi till mina föräldrars hotell. De var mycket nöjda med utsikten.

Resten av veckan var en lång radda av sånt man gör på charterresor.

Bada i poolen.

Bada i havet.

Om man surfar på vågorna in mot stranden så får man så mycket sand överallt att det tar flera dagar innan hårbotten är sig lik igen.

Strosa på strandpromenaden. Heladeria=glasställe. Det rödblommande trädet heter Flamboyante och fanns överallt.

Äta jättegod glass

Titta på roliga grönsaker.

Titta på roliga djur.

Titta vilken kort skugga man har mitt på dagen.

Varje kväll gick vi på restaurang; 3 x Tapas, 2 x Italienskt,  1 x Libanesiskt, 1 x lokal fiskrestaurang. Tapas var gott och kul att man kunde prova så många olika rätter. Ofta bjöd de på ett litet glas nånting i samband med att man betalade notan. Vuxna fick nån citrondryck och barnen fick något annat som de älskade. När de frågade vad det var fick de till svar ”grönt äpple”. Vi lyckades aldrig klura ut vad det var. Annars hade nog barnen krävt att vi köpte mer på affären.

Gå på stranden i solnedgången.

Springa i vattenbrynet i solnedgången.

En dag åkte vi till Siam park, en vattenpark med Thailänskt tema. Min favorit där var poolen med vågmaskin. Den var bara igång 20 minuter per timme, men vi var där flera gånger och hoppade i vågorna. Sen fanns det en massa vattenrutshkanor av brantare och lugnare typer. Allt inramat av en massa palmer och exotiska växter plus ett och annat hus i Thailänsk still. Min kamera var förstås inte med den dagen.

A hann fira sin 13-årsdag när vi var där också. När han fick bestämma såg dagen ut så här: Sova tills man vaknar, sen frukost och nån timmes lek i poolen (eller blev det två?). Glass på vägen till morföräldrarna.

Spela spel med K och morföräldrarna på deras balkong.

Våfflor på Ann och Annas cafe (i samma byggnad). Bad i havet. Kanske lite mer spel, jag minns inte. Avslutningsvis Tapas på en restaurang som låg intill morföräldrarnas hotell. Också med samma fina havsutsikt.

Nästa dag var det hemfärd. Vi hann med ett sista pooldopp, sista avokadosarna och sista jättegoda glassen på stället med 40-50 sorter.

Sen kom en lite mindre buss och tog oss till flyget (har de fått slut på vanliga taxi-bilar?). Hemresan började inget vidare. Planet var nästan en timme sent på grund av händelser tidigare under dagen, förklarade piloten. Men han skulle göra sitt bästa för att köra igen en del av den tiden.

Kanske körde han igen lite grann, men den vinsten åts snabbt upp när vi landat strax efter ett på natten och det tog en halvtimme för dem att hitta en trappa så vi kunde gå av planet. Sen tog det 45 minuter till innan väskorna kom på bagage-bandet. När våra kom vid halv 3 så stod resenärerna som varit i Venedig och landat före midnatt fortfarande och väntade på sina. Ett tredje plan, också samma flygbolag, hade samma problem.

Klockan 4 på måndag morgon var vi äntligen hemma. Jag bestämde att barnen fick sova tills de vaknade och sen gå till skolan. Att tvinga iväg dem vid halv nio kändes lite meningslöst. De kom till skolan vid 11, med en lapp om varför. Jag kom till jobbet strax innan tio och lyckades komma dit precis innan vår nyanställda dök upp. Det är jag som ska lära upp honom, så det är bra om jag är där och vaken när det ska ske. Första dagen gick oväntat bra, men resten av veckan har jag gäspat.

J hade tagit måndagen ledigt. Förnuftigt.

A har lärt sig om källkritik  och sett exempel på rubriker som ska locka köpare. Inspirerad av det drog jag till med en ganska relevant rubrik för att få folk att höja på ögonbrynen.

Vi sålde studsmattan för ett tag sedan. Barnen hade helt slutat använda den och vi tyckte det var bättre att den hamnade hos några andra barn och gjorde dem lyckliga istället för att duvorna häromkring skulle använda den som toalett. Den lyckliga fyraåringen som fick studsmattan (och hans pappa som betalade för den) bor i Nya Zealand, eller åtminstone New Zealand, en lite by några mil härifrån. Så dit fick vår studsmatta flytta.

Fyraåringen är lite sen med talet och föräldrarna hade fått rådet att vara så mycket som möjligt med honom och prata samtidigt som de gör saker tillsammans. Studsmattan håller för en vuxen så pappans plan är att tillbringa en massa tid på den med grabben. Grabben älskar att baka, så det gör de också ofta tillsammans. Lite för ofta, för grannar och arbetskamrater har sagt till att de inte vill ha kakor riktigt så ofta. Jag tror att mycket tid tillsammans på en stor studsmatta är precis vad de behöver.

Häromhelgen köpte jag lite fler blommor för att fylla ut i rabatten. Engelska rabatter brukar inte ha nån synlig jord och så vill jag också ha det. Efter en massa tittande i olika trädgårdsböcker hade jag bestämt mig för vad som saknades för ett snyggt vitt och rosa tema.

De lila allium-bollarna och den rosa aklejan hade jag sen tidigare, men nog blev det ännu bättre med vit fingerborgsblomma mellan dem.

J har också fixat lite för trädgården. Han beställde en soldriven fontän från Kina (via Amazon). Vi har i flera (ganska många, faktiskt) år tänkt att göra i ordning en damm med fontän i trädgården. Vi har till och med fått pengar i present som är tänkt till just det. Sen kom det flera flyttar emellan och nu börjar vi närma oss. Jag har bara några ska-bara i trädgården först och sen kan vi bestämma var dammen ska vara.

När J såg att man kunde köpa en liten soldriven fontän för £13 tyckte han att det var värt att prova, för att åtminstone ha något temporärt plaskande att lyssna på tills det blir damm på allvar.

Vi insåg snabbt att vi behöver en bredare balja och något som ser till att fontänen stannar i mitten. På kvällen, dag två var vattnet slut.

Idag blev det större förändringar i trädgården. Vi hade hit ett gäng arborister som sågade ner ett par träd åt oss.

Asken har ingen vacker form och kastar rejält med skugga, till och med så här års. Flädern intill skuggar inte lika mycket, men ge den ett par år till så är det nog samma där.

Vi kom överens om att asken skulle bli finast om man kapade den strax ovanför staketet. Då kommer kronan få en rundare form och det dröjer några år innan skuggan blir lika stor igen. När det gäller flädern sa jag att det är synd att den inte är på vår tomt, för då hade jag sågat ner den med. Arboristen tyckte att fläder är ändå som ogräs och det är ingen som kommer sakna den. Som utlänning vill man ju vara lite extra försiktig och inte bryta mot lagen allt för mycket. Klagar nån, så skyll på mig, tyckte han.

Sele på och en smart krok bak på bältet för att hänga motorsågen i när man klättrar.

Efter ca 3 timmar var de klara.

Skuggan är borta och vår trädgård känns plötsligt mycket större. Dessutom är pilen i bakgrunden så mycket snyggare än vår stackars ask var.

Rejält med ved blev det också. Ask lär ska vara väldigt bra att elda med.