Redan i höstas började barnen öva in sånger på skolan och igår var det dags att uppträda på Wembley arena i London! Ännu en välgörenhetsorganisation hade kommit på ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Den här gången handlade det om att det finns 5000 barn i Storbritannien som väntar på att bli adopterade. Då är det ju smart att låta drygt 5000 skolbarn uppträda och i mellansnacket berätta för dem och deras familjer som sitter i publiken om hur bra det kan vara att adoptera ett barn även om man redan har egna biologiska.
Efter lunch igår satte sig 49 barn från klass 4-6 i A och K:s skola i en buss och åkte mot London. Väl framme var det repetitioner ett par timmar följt av medhavd matsäck. Eftersom det skulle hålla i rumstemperatur ganska många timmar hade jag köpt en massa godsaker som barnen normalt inte får med till skollunch, som köpe-våfflor, chokladbröd och jelly. Men lite frukt fick de med också.
Under tiden tog J och jag bilen till Wembley, fick oss en middag på ett amerikanskt ställe och köade för att komma in på arenan. Därinne möttes vi av en fruktansvärd ljudnivå. Uppe på läktarna satt tusentals barn som skrek och vinkade till sina föräldrar. Nere på parketten stod tusentals föräldrar och skrek och vinkade till sina barn. Vi hade fått platser ganska långt fram så K hade sagt åt oss att ta med öronproppar. Mycket bra idé och ljuvligt att stoppa in dem. Tyvärr satt vi lite för långt åt sidan för att se bra upp på läktaren där våra barn satt, men när vi stod upp lyckades vi få se en skymt av dem.
Barnen på läktaren rakt över på andra sidan var lättare att se. Snyggt med alla i lika dana T-shirtar.
Själva showen var en blandning av gamla och nya låtar. Vissa sjöng alla hela, andra var det några på scenen som sjöng solopartierna och alla var med i körerna. Dessutom var platina-vinnaren, X-factor-vinnaren den fantastiska … där. Nästan alla skrek när han presenterades, men vi hade inte en susning vem det var. Matt Cardigan-nånting trodde K. Jag kollade hemsidan efteråt; Han heter Matt Cardle och är tydligen väldigt känd.
Min favorit var mannen som teckentolkade en del av sångerna. Lite brittisk begravningsentrepenör. Här tolkar han ”We will rock you”.
Barnen i kören som stod på scen turades om att stå längst fram och sjunga solopartier.
Framåt halv elva var det hela över och alla trötta barn fick lämna läktarna.
En stund efter blev föräldrarna utsläppta också. De flesta barnen åkte buss hem men de som hade sina föräldrar där fick åka bil med dem hem.
Vägen dit hade varit riktigt trevlig att köra. Nu var det visserligen mycket mindre trafik, men istället fick vi en massa dimma och en massa vägarbeten. Ingen vidare kombination, så J fick köra lite långsammare. Sista kilometrarna var det så dimmigt att man knappt såg 50 meter bort. Då var det skönt att komma hem och äntligen få krypa i säng.
Idag fick barnen sovmorgon och behövde inte komma till skolan förrän 10.30.
AdWantage 