Intensiv vecka

I onsdags kväll träffades fru-gänget. Från början var vi tre fruar till män på samma arbetsplats. Sen blev det fler. Sen började fruarna ta med sina bekanta. Denna vecka var vi elva damer som träffades för en ost- och vin-kväll hemma hos en av fruarna. Jag hade botaniserat lite i ostdisken på närmsta mataffären och hittat Västerbottensost och Jarlsberg som jag hade med mig.

Halva tog jag med mig på kvällen och halva fick bli kvar hemma i vår kyl.

Halva tog jag med mig på kvällen och halva fick bli kvar hemma i vår kyl.


Alla hade med sig mycket, så jag tror bara vi lyckades klämma i oss hälften av allt som var framdukat. Det fanns en rökt ost som jag tyckte var trevlig. Däremot röran som såg ut att vara gjord på smält brie, söt musli och frukt var mer intressant än god. De andra smakade nyfiket på de skandinaviska ostarna. Vissa gillade dem, andra inte. En av sydafrikanskorna sa att hennes favorit var prästost. Hennes man brukade smuggla med det i väskan när han varit i Sverige.

Som vanligt med det gänget så var det massor med skratt och prat i mun på varann. Jag hade fullt upp med att bara lyssna på alla och försöka förstå. Sydafrikansk engelska är ganska lättbegriplig, men talar man det med polsk eller turkisk brytning i hög hastighet så blir det tuffare. Mycket snappade jag upp i alla fall: Tvillingarna växer och har börjat hasa sig fram. Trillingarna (8-åriga killar) var det fullt ös på som vanligt. Flytten till nya huset har gått bra / är om någon vecka / blir först i oktober. Nya jobbet var jättekul men tyvärr bara en månad / är lite långtråkigt / väntar jag fortfarande på att hitta / passar mig perfekt.

Nästa kväll var det dags igen. A skulle på skolresa med sin klass så först lämnade vi av våra barn på skolan vid halv 6. Lite senare träffades fyra av mammorna hemma hos en mamma för vin och ”nibbles” (= plockmat). Hennes man var borta och hon har bara ett barn så hon hade huset för sig själv för första kvällen någonsin sedan dottern föddes. Det var lite lättare att få en syl i vädret här (åtminstone första timmen när vi bara var tre). Denna kväll blev det lite skolskvaller (tre lärare i rad som fått årskurs två har blivit gravida!) karlskvaller (tatuerat hela armen med dödskallar och annat otäckt) barnskvaller (x har blivit kär i y i klassen) och semester (Mallorca / Hastings / nej, vi flyttar ju då).

Under tiden var våra barn på skolan och lekte, åt middag och sen kom det som A såg fram emot allra mest: Alla kröp ner i sina sovsäckar, film sattes på och skålar med godsaker skickades runt (gissar att det var chips, kakor mm). Efter det var det tänkt att de skulle sova, men madrassen var hård och andra barn snarkade, så A berättade att han bara sov 3 timmar.

I morse åkte de till Harry Potter-stället utanför London. K var där förra året och barnen var överens om att det mest bara var som en utställning. Som att de tagit en massa saker som använts till filmerna och lagt ihop allt i några rum. Inte särskilt imponerande. Efteråt fick de gå till Harry-Potter-affären och J köpte en låda blandade bönor, precis som K gjorde i fjol. Vissa har fruktsmak, gräs och korv kan ju vara roligt, men jag fattar inte varför man frivilligt sätter i sig ”godisar” som smakar jord eller spya.

A har varit lite mosig sedan han kom hem, men väldigt nöjd, särskilt med filmkvällen. Han kommer nog sova gott i natt.

Kategorier: Hemmaliv i England, Resmål och utflykter, Vår son A | Lämna en kommentar

Flygrapport

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så var övriga familjemedlemmar på flygshow igår. Det var många som ville dit och medan bilen sniglade sig fram i kön fick barnen ha rutorna nere.

Väl framme började de med att åka en sorts flygsimulator. Man satt inne i ett mörkt rum och fick se film tagen inifrån ett plan som loopade mm. Dessutom skakade stolarna. Alla var nöjda med den starten.

Nästa höjdpunkt var åktur i stridsvagn. Det var något sorts truppförflyttnings-fordon med taklucka. K hade turen att hamna längst fram i en egen lucka. Den körde i relativt branta backar och ner i leriga pölar.

Patriotiskt militärfordon

Patriotiskt militärfordon


Flygshowen var också häftig. Där var både militära och civila plan. Ett tyskt Stork-plan kunde köra jättesakta i luften och landa på bara några få meter. Andra plan gjorde loopar.
Barnens favorit tror jag var de här planen som gjorde mönster med vit rök ...

Barnens favorit tror jag var de här planen som gjorde mönster med vit rök …

... dessutom stod det en tjej ovanpå vardera planet och gjorde konster, bland annat stod på händerna.

… dessutom stod det en tjej ovanpå vardera planet och gjorde konster, bland annat stod på händerna.


Tår-framkallande

Tår-framkallande

Det var inte riktigt samma publik som på hästtävlingarna i påskas. De här såg mer ut som vanliga engelsmän. Men det fanns en kategori som stack ut lite; De som stod i främsta raden, hållandes kameror med gigantiska teleobjektiv. Enligt J blev delar av publiken tårögd när en Spitfire dök upp. Jag antydde att han överdrev, men han vidhöll att för många engelsmän så har Spitfire den effekten. På Js begäran lägger jag härmed upp en bild på krigsplanet också.

Avslutningsvis får ni lite trädgårdsbilder.

Grannens klematis och kaprifol gör vad de kan för att invadera vår trädgård. Vi är även stolta över hur fina våra trädgårdsmöbler blivit...

Grannens klematis och kaprifol gör vad de kan för att invadera vår trädgård. Vi är även stolta över hur fina våra trädgårdsmöbler blivit…

För några veckor sedan hjälptes hela familjen åt att slipa utemöblerna. De var grå när vi flyttade in. Vissa bitar är lite rötangripna, men nu när de fått några omgångar olja ska de väl kunna användas ett par år till.

För några veckor sedan hjälptes hela familjen åt att slipa utemöblerna. De var grå när vi flyttade in. Vissa bitar är lite rötangripna, men nu när de fått några omgångar olja ska de väl kunna användas ett par år till.


Trots att jag toppar alla fuchsiaskott ett par gånger i veckan (för att de ska få många grenar och ett överdåd av blommor i sommar) så lyckas de klämma fram lite blommor här och där.

Trots att jag toppar alla fuchsiaskott ett par gånger i veckan (för att de ska få många grenar och ett överdåd av blommor i sommar) så lyckas de klämma fram lite blommor här och där.

Kategorier: Resmål och utflykter, Växter | Lämna en kommentar

Arv eller miljö-promenad

När jag växte upp så var ett typiskt inslag i utflykter med mina föräldrar att vägen man provade att köra in på blev smalare och smalare. Till slut var det gräs i mitten. Är man lite nyfiken på det okända så händer sånt då och då. Jag vet inte hur mycket som är arv eller miljö, men jag har en tendens att göra liknande grejer…

Igår var det flygshow i Abingdon. J och barnen ville dit. Efter en stunds tittande och mätande på kartan bestämde jag mig för att det borde gå att promenera från Abingdon och hem. Det är ca 1,5 mil och på kartan var det markeingar för gångvägar och ridvägar hela vägen.

Vi for till favoritstället Giraffe i Abingdon och grundade med pannkakor och smoothies. När de andra åkte mot flygshowen började jag promenera hem. Först genom radhus- och villa-kvarter, sen ut på landet. Landet var inte helt fridfullt, för första kilometern gick jag mot en motorväg och parallellt med den. Sen kom äntligen en liten bro över.

På andra sidan bron satt en genom-engelsk tant i en hopfällbar campingstol. Grått lockigt hår stack fram under solhatten som var prydd med en färglad scarf. Läpparna i en stark röd-orange nyans passade bra till scarfen. I handen höll hon en liten kikare. ”Jag tittar på flygplanen”, sa hon och fortsatte berätta om vilka plan hon sett från trädgården dan innan. Jag satte mig ner intill och sen avhandlade vi flygplan, fåglar, Hawaii, nybyggen, reservoarer som inte blivit av (än), jobb (hon var 80 och jobbade inte, men hennes 17 år yngre partner jobbade fortfarande) och lite annat. Efter en kvart tackade jag för pratstunden och gick vidare.

Nu började vägen få gräs i mitten och jag tänkte på mina föräldars vägval.

Nu började vägen få gräs i mitten och jag tänkte på mina föräldars vägval.

Ett tag senare mötte jag en människa till, men han hälsade inte. Bortsett från bilar och flygplan i fjärran såg jag bara djur och natur i en timme eller två.

Vägen blev med tiden mindre och gräsigare.

Vägen blev med tiden mindre och gräsigare.


Vägen blev smalare och blötare. Det ni ser i mitten är inte en bäck. Det är stigen.

Vägen blev smalare och blötare. Det ni ser i mitten är inte en bäck. Det är stigen.


En bra bit gick jag utmed en ”Den gamla kanalen”. Långa bitar är den ett dike. Andra bitar syns den bara som en långsmal upphöjning i landskapet. Vid två tillfällen gick jag förbi ett par gamla slussar. Korten jag tog gör inte slussarna rättvisa. Det var en nästan magisk känsla där inne.
Före detta sluss

Före detta sluss


Stigen gick fortfarande att se.

Stigen gick fortfarande att se.


När man redan gått en mil har man ju ingen lust att vända om bara för att man råkar på ett lerigt träsk eller måste vada genom oceaner av midjehöga brännässlor. Men jag var väldigt glad att jag var ensam. Tänk om jag lurat med någon annan stackare på mina strapatser. Då hade jag känt mig skyldig.
Det kändes inte helt säkert att gå över den här bron. Den sviktade ordentligt, men höll.

Det kändes inte helt säkert att gå över den här bron. Den sviktade ordentligt, men höll.


Efter att ha korsat järnvägen som går mellan London och Bristol blev det lite öppnare landskap igen.

Efter att ha korsat järnvägen som går mellan London och Bristol blev det lite öppnare landskap igen.


Det finns en massa ställen där det ”alltid” funnits stigar. De är märkta som ”right of way” och bönder måste enligt lag tillåta att folk går där. I majsfältet ovan har bonden tydligt märkt ut var de två stigarna som korsar hans fält är (troligen med gift). Men lite knöligt är det att vada genom vissna rapsväxter.

I bortänden av fältet var det gödselupplag intill stigen och vägen därifrån var det djup blöt lera på. Jag lyckades balansera på en smal strimma grästuvor. Blev lite lerstänkt på byxorna, men klarade mig i övrigt bra.

Sista biten innan jag kom fram till stan gick på asfalt utmed fårhagar med en massa lamm.

Sista biten innan jag kom fram till stan gick på asfalt utmed fårhagar med en massa lamm.

Kategorier: Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Annan dag, annat folk och en massa djur

Idag var det dags för årets Point to point utanför en av grannbyarna. J:s kollega R hade sagt att det var rävjakt, men när jag googlade på det verkade det vara ett modernt alternativ till rävjakt. Dessutom verkade det som att vem som helst fick komma och titta, bara man betalade inträde. Det var inte bara för överklassen.

När J och jag sa att vi skulle gå dit ville barnen hellre stanna hemma. Hinderbanan låg i närheten av den för långa promenaden som jag lurade med A och mina föräldrar på för ett par veckor sedan. Dagens promenaden gick bra, men det var lite varmare än vi tänkt. Mest för att det för en gångs skull var vindstilla uppe på höjderna.

När vi närmade oss banan såg vi att det var nån kilometer ytterligare för att komma till publiksidan av den. Dessutom var den biten utmed en väg utan trottoarer. Just som vi nämnt det för varann kommer en bil bakifrån, kör över till körfältet på vår sida och saktar in. ”Ska ni till point to point?”, undrar föraren. ”Vill ni åka med”? Ja på båda. ”Hoppa in där bak, då”, uppmanar han oss. Jag tittar i baksätet, där det redan sitter två personer. Sen på pickup-flaket, sen tillbaka i baksätet där jag ser hur de två börjar trycka ihop sig. Jag öppnar dörren och vi knôr in oss, halvt ovanpå varann.

Inne i bilen är det hjärtlig stämning. Ett par av dem var med även förra året. J och jag känner att vi verkligen får hela den engelska upplevelsen, tack vare ankomsten i denna bil. När vi närmar oss parkeringen på fältet skyller föraren på sin skröpliga svärfar, så vi får ok att åka till handikapparkeringen. Även nästa och nästa parkeringsvakt godkänner svärfar även om han inte har handikappskylten med. Vi gav vår chaufför ett bidrag till parkeringsavgiften, sa hejdå och började utforska området.

Ugglor visades upp i en show.

Ugglor visades upp i en show.

Flera falkar fanns också på plats.

Flera falkar fanns också på plats.


Hundarna fick också visa upp sig. Först nära publiken, sen fick de springa en bit med tre hästar på den riktiga banan. Hundarna såg glada ut, men lite oorganiserade.

Hundarna fick också visa upp sig. Först nära publiken, sen fick de springa en bit med tre hästar på den riktiga banan. Hundarna såg glada ut, men lite oorganiserade.


Ganska snart träffade vi Js kollega R med familj (som jag också känner). R var nog lite imponerad av att vi gått dit, men sen sa han att det ska bli regn snart. Prognosen vi tittade på igår hade sagt uppehåll hela dagen, så vi trodde inte riktigt på honom. Han tog upp telefonen ur fickan och visade. Äh, sa J, den där visar bara äppel-väder, det kan man inte lita på.

Vi gick vidare på jakt efter en öl och en cider. Strax råkar vi på en till av Js kollegor som också säger att det ska bli regn. Suck. Han berättade att i fjol hade det blivit så lerigt i backen där bilarna var parkerade att de hade varit tvungna att dra loss de flesta med traktor. Det var en ovanligt stor andel rejäla Landrovers och liknande på parkeringen. Undrar om ägarna skaffat dem sedan dess.

Innan varje lopp visas hästarna upp.

Innan varje lopp visas hästarna upp.


Ett antal vadslagningsfirmor är där, men oddsen verkar vara ungefär samma överallt.

Ett antal vadslagningsfirmor är där, men oddsen verkar vara ungefär samma överallt.


Två varv springer de runt den långa banan vars nedre halva inte syns för åskådarna. Ett antal hinder ska de över ocskå.

Två varv springer de runt den långa banan vars nedre halva inte syns för åskådarna. Ett antal hinder ska de över ocskå.


J och jag hittar öltältet efter ett tag. Så långt bort som möjligt från både vadslagning och karuseller. Vi inser snart att det är här ungdomarna och de unga vuxna hänger. De som vuxit upp på en stor hästgård på landet och varit på liknande tillställningar under hela sin uppväxt. Gång på gång ser vi dem stöta på bekanta: Kram, kram och ”Vad gör ni här?”. Däremot inga kindpussar i det här socialt rätt höga skiktet. Inga djupa urringningar, inga hejdlösa hårfärger (vi såg en enda med rosa hår, gömt under en keps), inga högklackade skor. Här har hälften på smutsiga gummistövlar med öppet blixtlås eller liknande på sidan. Övriga har något annat förnuftigt på fötterna. Inga tjejer är feta, däremot börjar vissa av killarna lägga på sig lite. Många av de unga killarna ser lite klonade ut. Gubbarna vågar ta ut svängarna lite mer i sina klädval, men många ser ut som en parodi av en ”Country gentleman”. När jag ser mig omkring får jag gång på gång en bisarr känsla av att vara med på en filminspelning av en utstuderat brittisk film. Att folk omkring mig är utklädda statister. Fast en kille bryter mönstret lite. Både J och jag tänker ”Jönssonligan” när vi får syn på honom. Men han hade nog smält in i vilket svenskt öltält som helst, bara han hade kunnat några ord på svenska.
.  . .

Domarna körde gubbstil (även den kvinnliga) och hade lite svårt att ta sig upp för stegen till sin upphöjda position.

Domarna körde gubbstil (även den kvinnliga) och hade lite svårt att ta sig upp för stegen till sin upphöjda position.

När J och jag hade fått några regndroppar på oss (och det började ändå bli dags) började vi gå mot utgången.

Många flydde in i öltältet, så det blev snabbt fullt.

Många flydde in i öltältet, så det blev snabbt fullt.


Himlen var fortfarande ganska ljus, så vi tänkte att det nog går över snabbt. ”Det här är ju inte mer än vad som får plats i Rs ficka”, sa J och syftade på kollegans äppelmobil. En halvtimme och ett antal blixtar senare trodde J fortfarande att det var på väg att sluta. Men efter 45 minuter när vi nästan var hemma så klarnade det faktiskt. Vi var inte genomblöta och inte frös vi heller, men det var rätt skönt att byta till torra kläder när vi kommit hem.

Kategorier: Kultur | Lämna en kommentar

Långtursfredag

I morse drog vi hemifrån efter frukost med siktet på sydkusten. 90 minuter senare var vi vid färjeläget där vi tog båten till Yarmouth på Isle of Wight. Barnen njöt av båtturen och stod vid relingen mesta delen av de 40 minuter det tog. Från båten såg man en gammal borg långt ute i vattnet med bara en smal landremsa in mot land. Alcatraz föreslog A, även om han visste att det inte var det. Han har ju sett det riktiga för några år sedan.

Framme på ön fikade vi. Barnen fick Cream Tea, vilket betyder scones med clotted cream (värmd och sen vispad grädde) och sylt. J och jag åt den osöta varianten; Savoury Cream Tea. Det var ostscones med philadelphiaost och stark chili-marmelad. Mmm. Till efterrätt åt vi Hot Cross Buns som är rostade russinfrallor dekorerade med ett kors uppe på till minne av korsfästelsen. Det är engelsmännens alternativ till semlor. Fast semlor är mycket godare.

Sen hoppade vi på turist-bussen som åker runt västra Isle of Wight. Först var det 15-20 minuter i pittoreskt, pastoralt jordbrukslandskap. Efter en lite kurvig backe kom vi ner till havet igen och en by i en bukt. Byn låg nere vid havet, men större delen av kusten där var höga vita klippor i bästa Dover-stil. Efter ett stopp i byn klättrade bussen uppför klipporna och sen följde vi kusten (tyvärr utan att se den) till västra spetsen. Där klev vi av och gick sista biten.

Barnen skyndade sig upp mot toppen.

Barnen skyndade sig upp mot toppen.


"Nålarna" är nog ett av de mest kända ställena på ön. Klipporna här är verkligen genomvita.

”Nålarna” är nog ett av de mest kända ställena på ön. Klipporna här är verkligen genomvita.


Sandbankarna runt nästa hörn är kända för sina många färger. Ca 20 gula, bruna, röda, grå och svarta nyanser.

Sandbankarna runt nästa hörn är kända för sina många färger. Ca 20 gula, bruna, röda, grå och svarta nyanser.


Vid Alum bay som är känd för sina många sorters sand finns en liten nöjespark. Vi åt lite lunch där och sen tog vi linbanan ner till stranden. På bilden ovan ser man en brygga i mitten. Det är där linbanan kommer ner.
K och J kommer i soffan efter oss.

K och J kommer i soffan efter oss.


När vi kommit ner dröjde det inte länge innan A tog av sig skor och strumpor.
Snart var nerkanten på hans byxor våta också.

Snart var nerkanten på hans byxor våta också.


K tvekade lite först, men sen tog hon också av sig barfota. Det var kallt i vattnet, men kul att springa precis i vattenbrynet.
Efteråt värmde K fötterna mot de varma stenarna.

Efteråt värmde K fötterna mot de varma stenarna.


Hela ön är känd för sina fossiler av bland annat dinosaurier, men vi hittade bara vanliga stenar i olika färger. Efter en stund på stranden när vi mest bara låg och njöt i solen började det bli dags att dra sig hemåt. Det tar ju sin tid att ta linbana, buss, båt och bil hem.
Från liften hade vi fin utsikt över de olikfärgade sandbankarna.

Från liften hade vi fin utsikt över de olikfärgade sandbankarna.


Det blev nog min mest annorlunda långfredag hittills. Jag kom att tänka på när jag var barn och vi åkte till Norge över påsklovet. Som jag minns det var det alltid strålande sol och massa snö där. Idag hade vi också strålande sol, men med 16 plusgrader var det inte ens snö på norrsluttningarna.

Ha en trevlig påsk allihop!

Kategorier: Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

En magisk kväll

Ikväll gick jag ut för att plocka ut lite pengar från bankomaten. Redan på trappen slås jag av doften. Det är alldeles mörkt och luften är tung av honung. Först tänker jag att det är någon av grannarnas klätterväxter, men sen kommer jag på; raps (eller rybs, vilken kommer först). Många av fälten runt stan är gula av blommande raps nu.

Sen ser jag stjärnorna. Jag hade inte väntat mig så mycket stjärnor när jag flyttade hit eftersom det är så tätt med folk. Men eftersom de inte gödslar med gatlampor på samma sätt som i Sverige så är himlen ändå svart med vita prickar.

På vägen tillbaka från bankomaten ser jag fullmånen precis över ett tak (ett väldigt engelskt tegeltak). Jag går hem, hämtar kameran och går ett varv till.

Fullmåne över någons trädgård

Fullmåne över någons trädgård


Vi bor mitt i stan men får klara oss utan gatlampor.

Vi bor mitt i stan men får klara oss utan gatlampor.

Väl hemma njuter jag av buketten som mina föräldrar lämnade efter sig. Mer än hälften av liljorna har slagit ut nu och deras doft känns i hela huset. Nu ska jag krama mina barn godnatt.

Kategorier: Hemmaliv i England | 1 kommentar

Fullt upp

Sedan senast har mina föräldrar varit här, barnen har fått påsklov och har det fortfarande och jag har kollat tempen på 17 kollegor två gånger om dagen.

Barnen har påsklov i två veckor så det passade extra bra att mina föräldrar kom och var med dem ena veckan. Bland höjdpunkterna var utflykt till ett äventyrsbad dit man först fick åka buss, sen tåg och sen trassla sig ut på rätt sida om stationen för att komma fram. Badandet var lyckat och enda problemet på hemresan var att bussen inte kom på evigheter. Bussarna hade troligen fastnat i Oxford där en avstängd väg orsakat trafikkaos. Vägen fick stängas av akut ett par veckor eftersom avloppssystemet kollapsat. Så går det när folk fyller avloppet med frityrolja och annat som inte ska dit, sa de förmanande på TV. Dessutom visade de avskräckande bilder. Tur vi inte har lukt-TV.

De andra dagarna förvandlade mina barn och föräldrar vårt vardagsrum till en riktig spelhåla. Nu har de spelat alla spel vi har och några till som de hittade regler till på internet. Fast Kubb spelade de utomhus som tur var.

På helgen hann jag ta med dem på en lite för lång promenad. Det var fina utsikter, gulliga små föl och pittoreska hus. När vi väl kom fram till caféet i en grannby så hade det nyss stängt. A hade ont i fötterna så jag valde ”ring en vän” och bad J komma med bilen och hämta honom. Han tog med min pappa också och sen gick A och morfar och fikade själva medan mamma och jag promenerade tillbaka.

På jobbet känner alla igen mig vid det här laget. Vi är ca 50 pers utspridda i olika rum (mest kontorslandskap), så även om jag inte mäter alla så har jag frågat i princip alla om de kan tänka sig att delta och dessutom ser de mig flera gånger om dagen.
Att hitta frivilliga är en uppgift jag inte uppskattar, men det har en kul bieffekt; alla ursäkter folk tar till för att slippa.

Jag tar en speciell medicin som gör att jag inte svettas, så det är inte meningsfullt att testa på mig.

Jag har feber idag och kommer ha det resten av veckan också.

Jag ligger i skiljsmässa och kan bli tvungen att åka iväg från jobbet med mycket kort varsel

Titta här på min arm. Jag är så hårig att det gör jätteont att ta bort tejpen.

Att försöka skylla på att man sportar och duschar mycket hjälper inte. Perfekt, svarar jag, då utsätts termistorn för lite tuffare tag. Häromdagen hade en finsk kille på den när han badade bastu efter ett gym-pass. Vilken hjälte! Imorgon tar denna testomgången slut. Nu hoppas jag att jag ska hinna bli upptagen med viktig mjukvarutestning så ingen får för sig att jag ska ansvara för att hitta frivilliga igen nästa gång det behövs.

I helgen gjorde vi ett nytt försök att fika på caféet i grannbyn. Denna gång såg vi till att komma långt innan stängningsdags. På vägen dit stannade vi vid en hage med en massa lamm som ligger vid vägen till Js jobb. Lammen roade sig med att skutta runt, klättra på sina mammor, slurpa lite mjölk och sen ligga och vila i gräset.

Mycket mer idylliskt än så här blir det knappast.

Mycket mer idylliskt än så här blir det knappast.


"Vi hade trivts ännu bättre om det inte kom en massa folk och störde hela tiden..."

”Vi hade trivts ännu bättre om det inte kom en massa folk och störde hela tiden…”

Kategorier: Hemmaliv i England, Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Tufft besked för många

Idag fick Js jobbarkompisar i Sverige beskedet att företaget beslutat lägga ner den svenska delen. Det är ett tufft besked för de som jobbar där. Dessutom påverkas hela det samhället när en av de största arbetsgivarna försvinner. Hur lång tid det kommer ta innan de stänger vet vi inte.

J däremot påverkas betydligt mindre. Med största sannolikhet kommer hans kontrakt som tillfälligt utsänd från Sverige bytas till ett permanent kontrakt som anställd i England. Men det var planerat att bli så förr eller senare i vilket fall. Och så förlorar han sina kollegor i Sverige, förstås.

Kategorier: Uncategorized | Lämna en kommentar

Vänta det oväntade

Igår kom chefens chef förbi och började knäppa upp skjortan. ”Jag såg ditt mail och förstod vinken”, sa han. En stund innan hade jag mailat honom och skrivit att jag behövde sex, men bara lyckats hitta fyra frivilliga till tester av de nya termistorerna. Det var inte så många som hade lust att ha dem påtejpade hela helgen, men på måndag borde det gå bra att hitta frivilliga till de sista två.

Termistorn är en liten avlång grej som man har i armhålan och som används för att mäta temperatur. Från den går det ut ett par krulliga sladdar som man tejpar på varsin sida om axeln. Jag har satt en på mig själv också. J tyckte jag skulle tejpa krullsladden bakom örat istället och se ut som en säkerhetssnubbe.

Efter att jag tejpat på termistorn på chefens chef så övertalade han en till ”frivillig”, så jag fick folk till alla termistorerna. När den sista killen tagit av sig skjortan och jag höll på att tejpa fast utrustningen på honom sa han: ”Det var inte riktigt det här du förväntade dig att göra när du började för en vecka sedan?”. Det var visserligen sant, men jag sa att jag alltid förväntade mig det oväntade så jag var inte särskilt överraskad ändå.

I morse upptäckte vi en ny oväntad sak. Vi har ju tidigare upptäckt en korg med bröd på vår mur och grannen har fått en reklamskylt för en närliggande restaurang. På vår mur stod det den här gången ett glas med något som gissningsvis inte var gott nog att avsluta.

Halvfullt glas

Halvfullt glas

Kategorier: Inte helt seriöst, Jobb | 2 kommentarer

Halvfullt glas

När pessimisten ser ett halvtomt glas så ser optimisten ett halvfullt och på sistone har J gått in för att ha fler halvfulla glas. Så när cykeln har punka på morgonen tycker han det är tur att det hände hemma och inte en mil bort. Och när den begagnade fräsen han och en kollega ska fara till Nordengland och titta på inte startar så är han glad att de får veta det innan de åkt fyra timmar i bil dit (enlkel resa). Istället sköt de upp resan några dagar tills felet hade reparerats. Det är ganska trevligt att vara med någon som aktivt försöker vända saker till något positivt för det smittar. Till exempel kan ju elände vändas till något att blogga om.

Häromkvällen hade jag jättetur, för när jag kom hem med bilen så kom J hem samtidigt och upptäckte att det var dåligt med luft i ena framdäcket. Det hade jag inte upptäckt själv förrän det var för sent. Nästa tursamhet är att vi har en däckverkstad ett kvarter bort. J gick dit och de lovade oss en tid ”first thing in the morning”, vilket var 8.00 nästa morgon. För säkerhetsskull parkerade J bilen på gatan utanför verkstaden ifall bilen inte skulle vara körbar nästa morgon. Gånger som denna är jag ganska nöjd med en traditionell könsfördelning. Kanske kan jag skylla på att jag aldrig ägt en bil, men jag är i alla fall mycket tacksam att någon fixar sånt här åt mig.

Morgonen efter fanns det tillräckligt med luft kvar för att köra de sista 30 metrarna in till verkstan. I tio minuter satt jag och bläddrade i boken om de värsta bilarna som sålts i Storbrittanien. Den var ganska underhållande. Sen var det bara att betala £21 och åka till jobbet. Tack vare tur och Js insats så kom jag bara tio minuter sent till jobbet. Halvfullt glas.

Men jag får fortfarande lite hjärtklappning över blotta tanken på att bli stående med trasig bil på en smal väg i morgonrusningen eller mitt i jätterondellen strax innan jag är framme vid jobbet. Med ett jobb inom promenadavstånd hade jag sluppit den spänningen. Nåväl, jag får mycket träning på att köra i vänstertrafik. Halvfullt glas.

Rondellandet har jag i alla fall fått bra kläm på. Tar man bara rätt fil när man kör in så kommer man nästan med automatik ut på det ställe man tänkt sig. Det gäller bara att ha koll så man inte kör in i bilen framför eller kör mot rött i någon av de åtta trafikljusen som är i rondellen. Hemåt är åt vänster. Jobbet är upp åt höger. Och i rusningstrafik är det köer överallt här.

Rondellandet har jag i alla fall fått bra kläm på. Tar man bara rätt fil när man kör in så kommer man nästan med automatik ut på det ställe man tänkt sig. Det gäller bara att ha koll så man inte kör in i bilen framför eller kör mot rött i någon av de åtta trafikljusen som är i rondellen. Hemåt är åt vänster. Jobbet är upp åt höger. Och i rusningstrafik är det köer överallt här.

Kategorier: Hemmaliv i England | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.