Uncategorized

I lördags klockan tio kom hyresvärden, precis som han sagt, och bytte ut diskmaskinen. Det är visserligen nästan omöjligt att få tag på honom på telefon, men när han sagt att han ska komma så kommer han på utlovat klockslag.

Vi är i alla fall väldigt nöjda med nya maskinen och att, efter två månader, äntligen slippa handdiska.

Igår bjöd Js jobb anställda med respektive på nyårs-fest på ett hotell en halvmil bort. Uppenbarligen är det helt normalt att ha nyårsfest några dagar i efterskott i det här landet.
Barnen hade önskat sig indiskt, så vi värmde Chicken Korma till dem innan vi for. Dessutom hade jag köpt lyxiga chokladefterätter så de kunde ha sin egen fest här hemma.

Det var kul att träffa de på Js jobb igen. Många känner jag igen från när jag jobbade där i våras. Andra känner jag igen namnet på för jag har bjudit in dem till intervjuer. Sen är det en handfull fruar jag träffar då och då också. En av de första jag pratade med var helt nyanställd. Han började i Js grupp i måndags. ”Det är så trevlig stämning på det här företaget”, sa han. Och jag håller med. Det är en bra blandning med människor.

Under middagen satt jag och spanade runt för att se vilka jag känner igen och samtidigt jämförde jag olika klädstilar. Männen hade kostym allihop, så de var rätt lika. Det var mycket roligare att jämföra kvinnornas klänningar och övrig utsmyckning. Jag undersökte hur många av de engelska kvinnorna som såg uppenbart engelska ut och hur många icke-engelska som var klockrent icke-engelska. De typiskt engelska kommer i två kategorier:
1) Visar större parti av huden nedanför halsen än vad man egentligen har lust att se men är i övrigt hyggligt eleganta. Kommer ofta i högklackat, men något lägre går också bra.
2) Trashigare version som visar mer hud på andra ställen, som midjan eller väldigt mycket av låren. Dessa är aldrig eleganta och har hejdlöst höglackade skor. De kan komma barfota också, men då är det oftast sent på kvällen.
På kalaset var det ett antal engelska kvinnor av kategori ett, men bara en tvåa. Men merparten smälte ändå in bland alla utlänningarna.
Sydeourpeerna och turkarna såg ut ungefär som man väntar sig (festligt och elegant) likaså de svarta sydafrikanerna (fast det tog jag mer på hudfärg än klädsel). Svårast är det att se vilka som är vita sydafrikaner. Man får ta det på dialekten istället. Slänger de dessutom in ett ”jaa” eller ”ach” så vet man säkert.

Efter middagen var det dans till ett band som J karakteriserade som gubbrock. De gjorde riktigt bra covers av en massa kända dansvänliga låtar. Vi minglade lite och J pekade ut mannen han delar kontor med. Han är engelsk, men har bott i Norge några år, så han brukar prata lite norska med J bara för att han tycker det är kul att träna. Jag gick fram till honom och sa ”Ursäkta, är det dig man kan prata svenska med?”. Det dröjde ett par sekunder innan han insåg vad jag hade sagt, men efter det förstod han direkt vems fru det var. Sen pratade vi skandinaviska med honom och hans fru ett tag.

Många skulle sova över på hotellet, så när vi drog framåt midnatt var det fortfarande fullt ös. När vi kom hem sov barnen sött.

Slutligen en liten uppdatering på hemmafronten:
J och vår hyresvärd har äntligen lyckas få kontakt. Hyresvärden ringde faktiskt vid åttatiden häromkvällen, men till förra huset. Sen ringde han Js mobil men hamnade hos svararen för mobiltäckningen är usel på nya stället. Nu har han i alla fall lovat oss en ny diskmaskin, ny silikon till fogarna i duschen och att rörmokaren ska komma så fort han betat av de mest akuta ärendena. Det var tydligen rätt mycket att göra nu efter alla ledigheter, men troligen dyker han upp under veckan som kommer. Så just nu har vi lite mer hopp än tidigare.

Gratulerer med dagen Martin!
Håper du hadde en god dag
(och att det går att förstå min norska).

Idag skjutsade vi barnen till Heathrow och lämnade över dem till en i personalen på SAS. Runt halsen hade de varsin påse med pass, biljetter och minst ett av de tre exemplaren av blanketten jag fyllt i för varje barn. Vi stannade på flygplatsen tills deras plan inte längre syntes på listorna med avgående. När vi kom ut till parkeringshuset såg vi ett SAS-plan lyfta så troligen var det deras plan.

Två och en halv timme senare överlämnades de, hungriga men välbehållna, till mina föräldrar på Arlanda. Enligt informationen om vad som ingår för ensamåkande barn så skulle de fått något att äta på planet, men det missades tydligen. När de ringde från Arlanda var planen att åka direkt till en restaurang i Sigtuna, så det löste sig nog snart. Sen räknar jag med att barnen kommer bli riktigt bortskämda de närmsta dagarna. Gröna Lund verkar stå på programmet och jag gissar att det blir en del glass också. Bus med lilla kusinen M och lite andra släktingar blir det nog också.

Om en vecka kommer de tillbaka och tills dess ska jag försöka sakna dem bara lagom mycket.

Så direkt till mina barn säger jag: Ha det så bra i Sverige, mina hjärtegryn! Vi ses snart!

En vecka efter att jag fick tack-och-hejdå-buketten på jobbet har några av blommorna vissnat och några knoppar slagit ut. Plötsligt doftade det starkt av liljor och buketten ändrade karaktär. Det är lite häftigt med en bukett som är vackrare efter en vecka än när man fick den.

Att jämföra med för en vecka sedan:

För den som oroat sig sedan förra blogg-inlägget kan jag meddela att jag inte skjutsat iväg Oxbergs-gänget utan karta till någon enslig by. De gick själva på promenad i närområdet. Med kartor, tips om museet (som är det närmsta en turistbyrå man kommer) och tips på ett ställe med god glass. E verkar ha riktigt bra lokalsinne, så skulle inte de vuxna klara det räknar jag med att han kan leda dem tillbaka hit.

Gissar att det är en del av er som uppskattar att jag meddelar att resan tillbaka gick bra också.

Sista dagarna i Sverige blev minst lika intensiva som de första. Vi tog flyg och tåg till mina föräldrar, övernattade där ett par nätter och sen vidare till mormors begravning i Kristinehamn. Minnesstunden var ute i den jättefina skärgården.

Väl tillbaka i England är alla tre fullkomligt utpumpade. A:s klass sov över på skolan som en del i sin skolresa, men A sov hemma för han behövde verkligen varje timmas sömn han kunde få. Idag jag lämnat honom på skolan tidigt och nu sitter de troligen i bussen på väg mot mot Bath. Det är dags att gå med K till skolan och sen fara och jobba. Ska bli skönt med helg.

Igår lämnade vi Sverige med minusgrader och en halvmeter snö för vårt nya hemland med flood warnings, duggregn och 13 plusgrader. Det känns bra att december varit så vintrig, för det gör att det känns som vår här. Nu vänder det och blir ljusare igen, fick jag höra igen. Men jag bara log. Det är redan mycket längre dag än i förrgår.

Resdagens morgon började med en liten miss. Hotellet hade senare frukosttid än på vardagarna, men som tur var hade vi russin, flingor och knäckebröd på rummet. Dessutom ingick frukost i planet till Stockholm. Nästa del var taxin, som kom sent. Men jag hade bokat den med god marginal, så det var aldrig någon fara. Flygresorna gick bra. Det var molnigt så vi såg inte marken, men det är ju trevligt att se solen ett par timmar.

På Heathrow väntade J och efter en stunds kramande tog vi oss till biluthyrningen. Det visade sig att J hux flux blivit guldmedlem och inte behövde fylla i några papper. Det var bara att gå direkt till bilen.

Vis av erfarenhet från tidigare vistelser här hade jag önskat en relativt liten bil, så man får plats med hela innanför de vita linjerna när man parkerar, och har lättare att ta sig fram. Men med tre stora resväskor, tre handbagage och fyra personer blev det lite på gnällen. Ett baksäte fälldes ner och J flyttade om resväskorna ett par gånger. Sen gick allt in. Pust!

Efter drygt en timmes bilfärd svängde vi in på vår parkering. I trädgården är bara det vintergröna grönt, men det är knoppar lite varstans och en vinter-jasmin blommar med gula blommor på bar kvist. Den ser lite ut som en forsythia på håll.

I huset är det flyttkartonger överallt. Flyttkarlarna har varit snälla och ställt det mesta i rätt rum, men uppackningen har vi sagt att vi sköter själva. J har köpt lite att äta så vi njuter av bröd och ost uppskuren med morakniv innan vi börjar öppna lådor. J tycker att det skulle blivit mer julstämning om lådorna haft julpapper och snören runt, men man kan inte få allt.

När vi blivit hungriga igen går vi till centrum för att hitta en restaurang. Lördag kväll är restaurangen Björnen fullbokad och vi lyckas inte komma överens om vi ska ha indiskt, thailändskt eller gå på vanlig pub. Finns det inte någon italiensk restaurang? Måste vi gå på restaurang varje dag? Efter en stunds diskussion går vi till stora mataffären och köper färsk pasta och annat som behövs till en spagetti carbonara. Den blev jättegod. Till efterrätt äter vi en orange-truffel-nånting som vi köpt. Helt ok den också.

Mer lådöppning efter maten (brödkniven hittad!) och sängdags framåt midnatt, engelsk tid, även för barnen (och lång sovmorgon).

Idag kom vår landlord (eller snarare lady) L förbi för att visa hur saker fungerar. Jag passade på att fråga om trädgården och fick en liten genomgång. Eucalptus, fikon och kamelia är några av exlusiviteterna här som inte fungerar hemma i Sverige. Det ska bli kul att se kamelia blomma på riktigt för första gången. Har bara sett den på bild innan. L berättade att i höstas hade hon gjort som vanligt, köpt en massa lökar och planterat när hon plötsligt insåg att hon inte kommer vara här när de blommar. Hon verkade glad åt att jag är trädgårdsintresserad så det inte var förgäves.

Barnen hälsar till alla som läser bloggen.

Nu är det mesta i Sverige avklarat. Jag har kvar att tömma brevlådan (sen kommer posten eftersändas) hämta ett paket på macken och köpa en liter fil. Planen är att göra egen fil i England. Det är bara att hälla nån matsked fil i en skål med mjölk, låta stå i rumstemperatur något dygn, kanske röra ett par gånger och när den är klar ställa i kylen. J har ägnat hösten åt filexperiment och det är inte svårt, tar bara lite tid. Det funkar till och med med fryst fil. Det blir J:s första utlandsvistelse med riktig frukost. Jag är betydligt mindre kinkig med fil, men när jag bodde i Schweiz brukade jag baka riktigt bröd då och då. Hellre några dagar gammalt svenskt bröd än baguetter direkt från boulangeriet med skorpa så hård att man får sår i gommen.

Det ska bli intressant att se vad man kommer sakna mest i England (förutom tvättstugan och språket) och vad man kommer bli mest irriterad på. Snöskottningen blir trevlig att slippa även om en vit jul är finare än den grå-gröna vi kommer få. Mina kollegor tror att vädret kan bli tufft. Jag fick en neon-gul sydväst i avskedspresent av dem. Idag när alla andra gick på möte packade jag ihop det allra sista och gick. Jag vet att jag missade att säga hejdå till flera av er så det kommer här: Ha det så bra, det var trevligt att lära känna er och jobba med er. Vi får se när vi ses igen! Och den hälsningen gäller en hel del andra som jag inte heller sagt hejdå till av olika anledningar.

 

Allt som ska till England räknas och ersättnings-värdet uppskattas.
Fem osthyvlar. Vad kostar det i England?
Vantar finns det ingen rad för i protokollet. Har man inte det där?
Ladder, Barbeque och Refrigerator. Nej, de får stanna i Sverige.
Men glassmaskinen åker med.

Grej efter grej sorteras.
Böcker jag inte vill läsa igen slängdes redan i höstas.
Åtta kassar.
Böcker jag inte kan vara utan får stå kvar i bokhyllan för att packas i lastbilen till England .
Tre hyllmeter.
Resten av böckerna lägger jag i flyttlådor.
Åtta.
And counting.

Bara två symaskiner.
Hur mycket tyg får man ta med?
Får man köpa nya tyger där om man inte tar med så mycket?

Ingen mat eller dryck får åka lastbil.
Torkade kikärtor – släng
Äppelmos – ge bort
Vitlök och tårtdekorationer – någon intresserad?
Kokos – funkar i risgrynsgröt, kanske i köttbullarna, men inte på ostmackan.
Om man är över 18.

Nej, nu är det dags för matpaus. Sen blir det packning igen.