Resmål och utflykter

När jag växte upp så var ett typiskt inslag i utflykter med mina föräldrar att vägen man provade att köra in på blev smalare och smalare. Till slut var det gräs i mitten. Är man lite nyfiken på det okända så händer sånt då och då. Jag vet inte hur mycket som är arv eller miljö, men jag har en tendens att göra liknande grejer…

Igår var det flygshow i Abingdon. J och barnen ville dit. Efter en stunds tittande och mätande på kartan bestämde jag mig för att det borde gå att promenera från Abingdon och hem. Det är ca 1,5 mil och på kartan var det markeingar för gångvägar och ridvägar hela vägen.

Vi for till favoritstället Giraffe i Abingdon och grundade med pannkakor och smoothies. När de andra åkte mot flygshowen började jag promenera hem. Först genom radhus- och villa-kvarter, sen ut på landet. Landet var inte helt fridfullt, för första kilometern gick jag mot en motorväg och parallellt med den. Sen kom äntligen en liten bro över.

På andra sidan bron satt en genom-engelsk tant i en hopfällbar campingstol. Grått lockigt hår stack fram under solhatten som var prydd med en färglad scarf. Läpparna i en stark röd-orange nyans passade bra till scarfen. I handen höll hon en liten kikare. ”Jag tittar på flygplanen”, sa hon och fortsatte berätta om vilka plan hon sett från trädgården dan innan. Jag satte mig ner intill och sen avhandlade vi flygplan, fåglar, Hawaii, nybyggen, reservoarer som inte blivit av (än), jobb (hon var 80 och jobbade inte, men hennes 17 år yngre partner jobbade fortfarande) och lite annat. Efter en kvart tackade jag för pratstunden och gick vidare.

Ett tag senare mötte jag en människa till, men han hälsade inte. Bortsett från bilar och flygplan i fjärran såg jag bara djur och natur i en timme eller två.

En bra bit gick jag utmed en ”Den gamla kanalen”. Långa bitar är den ett dike. Andra bitar syns den bara som en långsmal upphöjning i landskapet. Vid två tillfällen gick jag förbi ett par gamla slussar. Korten jag tog gör inte slussarna rättvisa. Det var en nästan magisk känsla där inne.


När man redan gått en mil har man ju ingen lust att vända om bara för att man råkar på ett lerigt träsk eller måste vada genom oceaner av midjehöga brännässlor. Men jag var väldigt glad att jag var ensam. Tänk om jag lurat med någon annan stackare på mina strapatser. Då hade jag känt mig skyldig.


Det finns en massa ställen där det ”alltid” funnits stigar. De är märkta som ”right of way” och bönder måste enligt lag tillåta att folk går där. I majsfältet ovan har bonden tydligt märkt ut var de två stigarna som korsar hans fält är (troligen med gift). Men lite knöligt är det att vada genom vissna rapsväxter.

I bortänden av fältet var det gödselupplag intill stigen och vägen därifrån var det djup blöt lera på. Jag lyckades balansera på en smal strimma grästuvor. Blev lite lerstänkt på byxorna, men klarade mig i övrigt bra.

I morse drog vi hemifrån efter frukost med siktet på sydkusten. 90 minuter senare var vi vid färjeläget där vi tog båten till Yarmouth på Isle of Wight. Barnen njöt av båtturen och stod vid relingen mesta delen av de 40 minuter det tog. Från båten såg man en gammal borg långt ute i vattnet med bara en smal landremsa in mot land. Alcatraz föreslog A, även om han visste att det inte var det. Han har ju sett det riktiga för några år sedan.

Framme på ön fikade vi. Barnen fick Cream Tea, vilket betyder scones med clotted cream (värmd och sen vispad grädde) och sylt. J och jag åt den osöta varianten; Savoury Cream Tea. Det var ostscones med philadelphiaost och stark chili-marmelad. Mmm. Till efterrätt åt vi Hot Cross Buns som är rostade russinfrallor dekorerade med ett kors uppe på till minne av korsfästelsen. Det är engelsmännens alternativ till semlor. Fast semlor är mycket godare.

Sen hoppade vi på turist-bussen som åker runt västra Isle of Wight. Först var det 15-20 minuter i pittoreskt, pastoralt jordbrukslandskap. Efter en lite kurvig backe kom vi ner till havet igen och en by i en bukt. Byn låg nere vid havet, men större delen av kusten där var höga vita klippor i bästa Dover-stil. Efter ett stopp i byn klättrade bussen uppför klipporna och sen följde vi kusten (tyvärr utan att se den) till västra spetsen. Där klev vi av och gick sista biten.

Vid Alum bay som är känd för sina många sorters sand finns en liten nöjespark. Vi åt lite lunch där och sen tog vi linbanan ner till stranden. På bilden ovan ser man en brygga i mitten. Det är där linbanan kommer ner.

När vi kommit ner dröjde det inte länge innan A tog av sig skor och strumpor.

K tvekade lite först, men sen tog hon också av sig barfota. Det var kallt i vattnet, men kul att springa precis i vattenbrynet.

Hela ön är känd för sina fossiler av bland annat dinosaurier, men vi hittade bara vanliga stenar i olika färger. Efter en stund på stranden när vi mest bara låg och njöt i solen började det bli dags att dra sig hemåt. Det tar ju sin tid att ta linbana, buss, båt och bil hem.

Det blev nog min mest annorlunda långfredag hittills. Jag kom att tänka på när jag var barn och vi åkte till Norge över påsklovet. Som jag minns det var det alltid strålande sol och massa snö där. Idag hade vi också strålande sol, men med 16 plusgrader var det inte ens snö på norrsluttningarna.

Ha en trevlig påsk allihop!

Det blev några intensiva dagar i Sverige. Som jag skrev tidigare försvann K snabbt till kompisar. Henne såg jag inte igen förrän näst sista dagen. Då hade vi stämt träff på stan för att hon skulle få sin stora födelsedagspresent; ta hål i öronen. Två av kompisarna var med och vi stod i en ring kring K när det var dags.
– Vill du höra hur den låter? undrade hon som skötte pistolen. K nickade och hon smällde av ett skott i luften. Kompisarna bidrog med berättelser om hur ont det gör (bara lite och det går snart över) och detaljer kring infektioner, så stämningen var på topp.
K valde örhängen och sen sa det pang. Lite ont gjorde det, men det gick snart över. Och hittills har hon klarat sig från infektioner.

A hade inte planerat sin vecka lika noggrannt som K, så första heldagen hittade vi ingen kompis åt honom. Istället fick han följa med mig till mitt fd jobb och bjuda på englskt godis. Han tyckte det var kul att lyssna på vad killarna sa och mumsade i sig en hel del av godiset också. På kvällen träffade jag ett tjej-gäng. Det var inte lika kul för honom, men efterrätten var smaskig och han hade fri tillgång till TV och gerbiler.

Resten av veckan gick bättre för A. Det blev ett par övernattningar, en sväng med bus eller godis och massa annat kul. J kom till Sverige på torsdagen och vi åt en lyxig restaurang-middag på tu man hand en kväll. Det händer inte så ofta.
Jag träffade ett par vänner på lunch respektive promenad och middag. Då insåg jag att jag har en bit kvar innan samtalen flyter lika lätt i England. Inte bara för språket utan även för att jag inte känner någon här så väl än. Det tar lite tid att hitta bra kompisar.

Hemresan gick utan några nya förluster. Anteckningsblocket plockades upp på första flygplatsen, men jackan hade inte hittats på Heathrow. K lånade en av mina jackor när hon gick till skolan, men jag fick tillbaka den omgående. Det var 10 grader ute och då tycker K det är för varmt med jacka.