Författararkiv: pilabro

Förra helgen var J och jag in Winchester och turistade. Det är en lagom stor stad med en maffig katedral (som det kostar massor att gå in i, så jag tjuvkikade bara lite från ingången) och ett glass-café med många smaskiga sorter. Glassen kändes viktigare, så vi la våra pengar där istället. Att tjuvkika på glass är ganska meningslöst.

Att vi hamnade i Winchester denna helg är en lång historia som började med att jag hade lite ont i foten när jag gick. Närmare bestämt leden där stortån sitter fast (ja mamma, det kan vara några av dina gener jag har att tacka för det). Efter några veckor hade det inte gått över och jag började få ont i andra knät och vaden. Troligen för att jag börjat gå lite snett.

”Vi får väl skicka dig till veterinären”, tyckte J när jag berättade det. Så kan jag springa fram och tillbaka i stallgången och sen få veta vilken kota som behöver masseras eller led som behöver sprutas. Orsaken till hältan sitter ofta någon annan stans än där det gör ont.

Hmm, tyckte jag, och började leta på internet istället. Efter en del letande köpte jag en bok om hur man ska gå bättre (yttersidan! av fötterna ska helst vara parallella och barfota mycket är jättebra) och en bok om bindvävs-massage. Bindväv låter så tråkigt, engelska ”fascia” känns mycket coolare.

Bindvävsboken gick ut på att man masserar olika delar av kroppen med hjälp av en boll och en mjuk lång rulle. Båda kostar en förmögenhet. Vardera. Jag beställde en plagiat-rulle och letade länge och väl efter lagom mjuka bollar i pingis-boll-storlek. På Poundland (en affär där precis allting kostar en pund styck, och för varje år blir lönsamheten en allt större utmaning) hittade jag trepack bollar som var lagom små och mjuka.

På kvällen när jag stod och trampade på en av bollarna för att massera fotsulan upptäckte jag att det stod Trump på bollarna tillsammans med en liten amerikansk flagga. Det kändes plötsligt ännu bättre att stå och trampa på bollen.

Jag kan inte påstå att jag märkte några dramatiska resultat av övningarna, och det var ganska svårt att följa instruktionerna i boken så jag började leta på nätet efter kurser. Det fanns ett par i London, men det är lite lurigt att ta sig dit bara över en vardagskväll. Sen hittade jag en introduktionskurs strax söder om Winchester som skulle vara en söndag om knappt två veckor. Det kunde kanske vara något. Fast jag ville inte köra dit själv; för mycket trafik på den vägen för mig. Om jag bara kunde lura med J, så kunde han köra, tänkte jag.

Nästa dag när jag låg på rullen och gjorde nån övning kom J förbi och sa: ”När du lärt dig det där får du visa mig också. Kanske det hjälper när jag är spänd i ryggen”.
”Kanske vi ska gå på kurs tillsammans nästa söndag och lära oss det av någon som kan det på riktig”, föreslog jag. J såg lite chockad ut, men hämtade sig förhållandevis snabbt. Inom ett par dar hade jag fått ok på att anmäla oss.

Söndag förmiddag var det dags. Instruktören hälsade med ett ”ni måste vara P… och J…” med oväntat bra uttal på våra namn. ”Svenskar?” undrade hon och vi bekräftade. Det visade sig att hon bott i Stockholm några år.

Efter introduktion fick vi ligga ner och känna efter. Sen ligga på rullen och andas i alla riktningar (uppåt med bröstkorgen, ut åt sidorna med bröstkorgen och ner i diafragman, sen alla riktningar samtidigt). Lite mer ligga och känna efter. Fot- och hand-massage med bollarna. Mer jämföra före och efter.

Vid det här laget hade jag redan undrat ett tag om J ångrade bittert att han följt med.

Ben- och rygg-massage med rullen och ännu en omgång ligga på rygg och känna efter. Jag kan inte påstå att jag kände någon nämnvärd skillnad den här gången heller, trots att jag nu gjort allt helt enligt lärarens instruktioner. Lite prickade det i armarna efter hand-massagen och det var tydligen bra. Fast min vad kändes mer spänd än innan. Nåväl, för en del tar det flera veckor innan de börjar märka skillnad enligt boken. Jag får väl öva ett tag till.

Vi avböjde vänligt men bestämt när läraren försökte sälja på oss bollar och rullar för att vi skulle kunna öva vidare hemma (£110 för både och!). Hon såg inte nöjd ut när jag berättade om billiga plagiat-rullen jag hade hemma. Jag sa inget om att bollarna hade Trump på sig.

När vi kom ut frågade jag (något oroligt) J vad han tyckt. ”Min rygg känns helt bra nu. Jag var väldigt stel i morse, men det är borta”, sa han. Tänka sig.

Vi tog en liten promenad i den pittoreska byn där kursen varit. Bland annat förbi Hylands frukthörna.

Liten, till synes idyllisk gränd som leder upp mot kyrkan.

Sen åkte vi vidare till Winchester.

Där stod självaste King Alfred staty. Honom har vi sett förr.

Det var torgmarknad, men vi lät bli att köpa mat där som legat framme i värmen halva dan. Inga kylblock, ingenting som skyddade de små pajerna, köttbitarna och cholkadmjölken från solens brännande strålar. Istället köpte vi mackor på en vanlig mataffär. Lite tråkigare, mycket säkrare, en varm dag som denna. Intill King Alfred-statyn låg klosterparken där de gödslat med sittbänkar. Vi hittade snabbt en ledig och åt våra mackor där.

Vi traskade uppför huvud-gågatan i folkmyllret

När gågatan tagit slut hittade vi nåt ställe som påstod att de hade ”det” runda bordet. Vi betalade inte inträde där heller. Istället hittade vi en park med utsikt över stan och landsbygden bortanför. Där satt vi och njöt i skuggan.

Som avslutning på dagen åt vi varsin glass på ett ställe med massa sorter. De hade ett par sorters vegan-glass. Enligt nån skylt har de vegan-tisdag och -onsdag varje vecka när de har mycket fler såna sorter framme. Det kändes som att vi hamnat i Englands svar på Umeå. Undrar om det finns många militanta feminister i Winchester också. Vi såg inga uppenbara såna, men de kanske bara är ute efter mörkrets inbrott.

Senaste veckan har jag fortsatt öva lite varje dag. Känner ingen markant skillnad än, men kanske min rejäla svank blivit en halv storlek mindre. J har inte gjort något mer förrän idag. ”Har du fått ont i ryggen igen?” undrade jag när jag hittade honom liggande på rullen. Han erkände att så var fallet. Efteråt kände han sig mycket bättre igen. Tänka sig.

När A fyllde år firade han med två kompisar på Thorpe park som är bästa äventyrsparken i landet för tonåringar och uppåt.

Familjer med barn i blandade åldrar verkade parkera sig med de yngre barnen i lagunen för det fanns inte mycket för dem att åka.

För de mer våghalsiga fanns det en del att välja på. Varken den här eller den med 10 skruvar lockade oss vuxna, men grabbarna ville åka allt.

J och jag åkte gummiflottar tillsammans. Lite mer lagom backar för oss. Och man blev bara lite lagom blöt. 

A var väldigt nöjd med sin födelsedag och antydde att han vill göra om det fler gånger.

Igår var det dags för äventyr igen, om än i mindre skala. A och ett par kompisar åkte till grannstaden för att shoppa. På eftermiddan fick vi sms om att de ville gå på bio också. Senare kom sms om att de var på väg hemåt. Och att bussen verkade gå mot Oxford. Fast att vår stads namn hade stått också. Lite oklart var. Sen kom ett meddelande om att de åkte igenom området där J jobbar, så det lät som att de var på väg åt rätt håll ändå. Fast det visade sig att det inte var det området, bara ett annat liknande. De hade klivit på bussen som gick i andra riktningen.

Till slut kom de fram i Oxford som var ändstation. Därifrån ringde en av de andras föräldrar som kom och hämtade dem. Grabbarna var inte särskild brydda över det hela. Fjortonåringar klarar sig ganska bra även när de är lite vilse en stund.

Över påskhelgen hade K besök av en svensk vän. Vännen S, som hade påsklov före påsk kom sent på onsdagkvällen. Först var det tänkt att han skulle hänga med K till skolan på torsdagen, men reglerna hade ändrats, så det slutade med att ingen av dem gick till skolan den dan. Istället tog de en välbehövlig sovmorgon och åkte sen till Oxford några timmar.

På lördagen tog jag med K och S till London. De är visserligen stora nog att klara sig bra på egen hand, men skulle det hända något känns det bättre att åtminstone vara i samma stad som dem. På stationen i London sa vi hejdå och sen fick jag roa mig på egen hand hela dagen.

Jag hade inte så mycket planerat, men efter lite planlöst shoppande och en lång kaffestund på Starbucks for jag till en park som ligger intill Buckingham palace. SMSade med K och de var på ett hamburgerställe med super-goda hamburgare.

På vägen dit såg jag några mini-ambulanser.

I och vid dammen i St James park verkade det vara svartvita fåglar som gällde.

Jag såg en skylt om att man inte skulle mata eller röra pelikanerna, men jag såg inga pelikaner. Annars hade de också passat bra in i färgskalan.

Mer från St James Park – minns inte vad trädet med ljusrosa blommor är för sort, men de blommar överallt så här års.

Efter parken åkte jag till IKEA i Wembly för att fundera lite mer på hur vi ska förvara så mycket som möjligt i gästrummet utan att det märks allt för mycket. På vägen dit såg jag skyltar till ett hindu-tempel. Såg det inte från där jag gick, men ska nog försöka se det en annan gång. Kollade på nätet och det verkade väl värt ett besök.

Avslutade med en park till (Regents) innan det var dags att möta ungdomarna på stationen och åka hem.

I måndags åkte vi till flyget för att lämna S. Hans påsklov var på väg att ta slut. Våra barn har fortfarande en och en halv vecka kvar.

Vintern verkar ha släppt sitt grepp här nu. Vissa dagar har vi tvåsiffriga temperaturer. Fast det regnar rätt mycket.

I helgen åt vi årets första rabarberpaj. Med blåbärssoppepulver i. Mums. Om mitt rabarberstånd fortsätter växa i den här takten så tar den nog över sin rabatt på några års sikt.

Idag städade jag lite i min polytunnel. Bladgrönsaker som gått i blom åkte ut tillsammans med en massa blad som såg ledsna ut efter vintern. Broccolin är också på väg att blomma, men det är ju knopparna man äter, så de fick vara kvar i tunneln. Åtminstone ett litet tag. Kan hända att det blir broccoli till middagen ikväll.

Senaste dagarna har jag varit på kurs i mjukvaru-testning i Brighton. På kartan ser det inte så jätte-långt ut att åka dit, men med tåg tar det lite tid. Dessutom gjorde nåt arbete på banan att vi fick åka ersättningsbuss en bit.

Kursen skulle börja måndag morgon, så jag var tvungen att åka dit på söndagen. Bestämde mig snabbt för att åka lite tidigare så jag hann se stan redan på söndagen. J skjutsade mig till stationen. Efter fyra timmar, tre tåg och en buss var jag framme i Brighton vid två-tiden och försökte checka in. De tog inte debit-kort, så antingen kunde jag betala kontant eller försöka få tag på min chef och de fyra sista siffrorna på kreditkortet som användes för att boka rummet.

Jag skickade mail, sms och meddelande på vår interna chat i hopp om att han skulle märka något trots att det var söndag. Sen lämnade jag in väskan på hotellet och såg mig omkring ett par timmar. Temperaturen var tvåsiffrig och solen sken faktiskt. Inte så dumt efter en massa regn och innan dess snö och en rejäl köldknäpp.

När solen gick i moln hade jag fått de fyra sista siffrorna på jobb-kredit-kortet och började gå mot hotellet. Innan jag var framme regnade det, så jag var glad att jag hade hunnit se mig omkring medan det var fint.

Brighton är nog mest känd för sin pir. Åtminstone var det vad jag visste innan. Kollegor berättade att det var gay-huvudstaden nummer ett och J googlade lite och upplyste mig om att de hade väldigt många hemlösa. På kvällen bläddrar jag mellan kanalerna på TV och hamnar på en lokal kanal där de pratar om just det. Enligt dem är det många som blir utslängda från sina familjer när de kommer ut som homosexuella. Då åker de till Brighton och hoppas på ett varmt mottagande och att allt ska bli bra, men det blir ofta inte riktigt så och istället blir de uteliggare.

Jag såg ganska många uteliggare och när jag kom ner till stranden såg jag även en pir, men den såg inte riktigt ut som jag hade tänkt mig.

Det visade sig att det fanns två pirer och den äldre hade lämnats att förfalla i många år. 2002 och 2003 brann den. Men den är vacker i solnedgången, tycker jag.

Jag hade läst på lite själv också och visste att det fanns en massa gränder med intressanta affärer och matställen, The Lanes och North Lane.

Folkmyller i kvällningen på en av de relativt breda raka vägarna i North Lane.

Choklad-tårte-butik ibland de smala slingrande gränderna i The Lanes. Först på tredje försöket lyckades jag hitta dit (skulle tagit med karta). Damen i högra fönstret är en tårta, helt i choklad.

En av deras mindre tårtor.

Första dagen hittade jag en butik med roliga och fina smycken. Bland annat ett halsband med en katt på en vespa som jag var väldigt sugen på att köpa, men den var inte billig. Funderade länge och väl på om jag skulle gå tillbaka dit och köpa den, men lyckades inte hitta igen butiken när jag försökte två dagar senare. På kvällen lyckades jag hitta butiken på nätet, inklusive adress, men kom inte förbi någon mer gång när stället var öppet.

Här är ett halsband från deras skyltfönster. Tog bilden sista morgonen innan de öppnade.

En annan sak man ska se när man är där är the Royal Pavilion. Den är ganska stor och det är massa skyltar som visar åt vilket håll den ligger, men det var först på min andra promenad jag lyckades hitta dit. Stan är lite lurig om man inte tar med karta…

The Royal Pavilion ser väldigt o-brittisk ut.

För övrigt var kursen intressant för oss som jobbar med mjukvarutestning, men jag tror få av mina bloggläsare skulle uppskatta en lång rapport av innehållet. Jag har i alla fall fått en massa nya idéer om hur jag kan testa bättre och mer effektivt än jag gjort hittills.

Vet inte om det är typiskt engelskt eller bara typiskt för skolan där våra barn går, men nån gång i halvåret är det dags att träffa lärarna. Då bokar man fem-minuters-samtal med alla lärare som man vill prata med och ser till att det blir minst fem minuter emellan varje samtal så man hinner gå mellan de olika klassrummen.

Sen går man från lärare till lärare och med tiden ligger alla allt mer efter schemat, men det brukar lösa sig ändå. Vissa lärare pratar mest med eleven (Hur tycker du det går?), medan andra rapporterar mest av till föräldern om allt de gjort, kommer att göra och hur det går för mitt barn.

Häromveckan var K och jag på skolan för samtal med bara religionsläraren. Det är snart dags för de avslutande religions-proven så därför hade de ett extra-tillfälle för det.

Elever här har, i princip, två stora prov-omgångar: GCSE som tas i slutet av årskurs 11 där de tentar av en massa ämnen (engelska, matte, annat språk, naturvetenskap, historia eller geografi plus två tillval). När det är klart väljer de ca fyra ämnen som de läser ytterligare två år och sen tentar av dem. För de flesta ämnen har man två prov samma vecka, med olika ämnen olika veckor (tror jag), och i de flesta ämnena det är bara provresultaten som räknas. K har dans som tillval och där är det inte riktigt bara slutproven som gäller.

Våra barns skola har töjt lite på reglerna. De börjar med GCSE-förberedelserna redan i nian. De flesta andra börjar fokusera på allvar först i tian. Dessutom har de religionsprovet året innan allt annat. Så mer religionslektioner i nian och tian, men sen ett ämne mindre att plugga till i elvan.

Tillbaka till religions-kvällen på skolan. Medan vi väntade på vår tur tittade vi på all information som de satt upp om provet. Alla skolor väljer två religioner, våra barn tentar på Kristendom och Islam. Det stod lite om vardera religionen och sen minst lika mycket om hur proven är upplagda. Först kommer några 1-poängs-frågor, sen två-poängs, sen tror jag det var en fem-poängare innan den avslutande 12-poängaren. Sen en uppräkning av alla delar man måste ha med för att få full pott på 12-poängaren.

Sen var det dags att prata med läraren. Vad tror du att du kommer få för betyg? började han med att fråga. Han trodde nog att hon kunde göra bättre än det hon föreslog, så sen började han i detalj gå igenom exakt vad hon behövde förbättra för att få mer poäng på 12-poängaren.

K har vid flera tillfällen nämnt att hon inte gillar att fokus är bara på slut-proven. Aldrig något om att lära för livet. Och när jag satt där och lyssnade på läraren förstod jag precis vad hon menade.

Men å andra sidan så är 12-poängarna upplagda på ett sätt som nog faktiskt ger dem något de kan ha nytta av senare. Frågorna börjar med ett påstående. Läraren tog som exempel: Abort är mord. Vad är kristendomens ståndpunkt i frågan? För att få så många poäng som möjligt ska man ge exempel på en bibelvers (koranvers för islamfrågor) som kristna kan ha som argument, man ska skriva vad man tycker om det. Sen ska man lägga fram olika för-och mot-argument för påståendet och avslutningsvis skriva vad ens egen ståndpunkt är och varför. Lite nyttigt för livet borde det väl vara.

Han berättade vilka delar K redan gjorde bra och vilka delar av de 12 poängen hon behövde bli bättre på.

Å tredje sidan så sitter eleverna i ett par år och lär sig för- och mot-argument utantill för en massa påståenden och då är vi väl tillbaka på korvstoppning igen.

En annan sak som är väldigt annorlunda med lärar-föräldra-kontakten här är att man då och då får ett vykort där det står att någon av ens barn gjort riktigt bra ifrån sig i ett visst ämne på sistone; Att ett prov gått bra eller att de alltid ställer upp och hjälper sina klasskompisar. Igår fick jag ett telefonsamtal om att mitt barn ofta har handen i luften och har bra frågor och kommentarer på lektionerna i den lärarens ämne. Min första tanke när de ringde från skolan mitt på dagen var att någon blivit sjuk, men läraren hade bara lite tid över och ville passa på att berätta att det gick bra.

Vi har hört från bekanta med barn som har mycket mer spring i benen än våra att man kan få brev och telefonsamtal när det inte är bra också, men det har vi sluppit.

A hade tröttnat på den rödaktiga heltäckningsmattan i hans rum. Inte nog med att han ogillade färgen, mattan hade dessutom blivit mer och mer noppig med tiden. Vi brukar köra ett större hemförbättrings-projekt om året och i år var det dags för hans rum.

Bäst att dammsuga ordentligt innan man försöker vika ihop och bära ut mattan.

När mattan var borta kändes golvet som sandpapper. Det var bara att ta fram dammsugaren igen. Gamla ägarna gick troligen in med skorna på. Sand och lera som de dragit in har diffunderat ner till under mattan där dammsugaren inte kommer åt det. Hu.

A ville ha ett golv i mellangrått med plankmönster. Laminat-golv har jag lagt förr, men den här gången föll valet på ett golv i så kallad lyx-vinyl (fritt översatt). Liknande klick-system som laminat, men mycket lättare att dela bitarna och mycket lättare att hamna lite lite snett när man sätter ihop dem.

Eftersom A skulle bli tvungen att hjälpa till med hela renoveringen bestämde han att vi inte behövde måla något. Listerna hade olika färg (vit eller gul) beroende på om de haft möbler framför, men han var tydlig med att de inte behövde målas.

Vi testar vilket håll som blir bäst (vi valde högra varianten). Längst till vänster ser man vad gul listen är där det stått möbler framför.

När sista golv-biten (efter en del hårdhänt bankande) satt på plats var det dags för smala lister längst ner för att täcka skarven mot gamla listen. Nya listerna var bara grundmålade när jag köpte dem, men väldigt mycket vitare än befintliga lister. Överraskning.

På något sätt övertygades jag om att jag nog skulle måla listerna i alla fall. Och det blev bra, men det var inte kul.

Nu går det mesta i rummet i svart, grönt eller grått. Ett par vita detaljer finns kvar, men de ska bytas ut mot svarta på sikt. A är väldigt nöjd med stilen.

Nytt stort skrivbord fick han och sen köpte han svart-gröna hörlurar som matchar datorn.

Vi har haft en väldigt vintrig vinter den här gången. Ordentligt med snö tre gånger och ordentligt med minusgrader har rört till det lite för engelsmännen. Den här gången var det kallsnö och till (nästan) allas förvåning gick det inte att göra snögubbar. Mycket mystiskt… Barnens skola har varit stängd två gånger i vinter. Vi vet att det kommit mer i Sverige, men oredan och förvirringen här har nog varit större.

När de började prata om att stänga Js jobb så var han mycket tydlig med att han tyckte det var bara dumheter. Nästa dag blev det värre och prognosen såg än värre ut framöver. J tyckte fortfarande det var dumheter att prata om att stänga.

I fredags var det bara han och ett tiotal andra på jobbet. Och han erkände att det var ganska skönt att ta bilen istället för cykeln till jobbet (jag jobbade hemifrån, precis som alla mina kollegor och barnens skola var stängd). Dessutom hade en bil stått och slirat i lilla backen utanför vårt hus på morgonen så då körde han ut åt andra hållet. Sen hade det stått en lastbil på tvären i en backe några hundra meter innan jobbet så han fick vända och köra en lite längre väg. Men på det stora hela tyckte han det var tramsigt med alla som tyckte de skulle stänga för dan.

Barnen njöt av ledigheten med att försöka dämma upp bäcken med hjälp av snö. Det gick inget vidare.

Avslutar med en bild från veckan innan. Julrosorna var jätte-fina då. Nu när all snön är borta räknar jag med att de snart slutar sura.

Julen tillbringade vi i England. Den var (som väntat) grön, men i mellandagarna kom det lite mer snö, så när vi tog bilen mot Heathrow var det faktiskt lite vitt på åkrarna.

När vi landade i Sverige och åkte till Örebro var det ingen snö. K har vid det här laget kompisar hon hittat på nätet över hela Sverige, och hon hade bett att vi skulle stanna till i Örebro så hon kunde träffa en av dem där. Medan vi hälsade på släkten var de ute och gjorde stan osäker (eller fikade och tittade på svampen).

Nästa stopp var i Uppland där min yngsta bror S skulle gifta sig på nyårsafton. Han bor i USA, så vi har inte sett honom på ett par år. Hans stora kärlek hade vi hört rykten om sedan strax innan han flyttade till USA, men inte träffat. Eftersom de bett K hålla i brudbuketten i kyrkan föreslog jag att vi skulle ses kvällen innan bröllopet. Dessutom ville jag gärna träffa dem innan.

Vi blev hembjudna till hennes föräldrar där släkt och vänner hjälpte till med de sista förberedelserna (brudbukett och andra blomsterarrangemang). Kyrkan och stället där hennes föräldrar bor är inte långt från Js mamma, så övernattning var lätt ordnat för oss.

Det var trevligt att träffa S efter så lång tid, men framförallt kändes det bra att träffa hans blivande fru och hennes familj ordentligt. Vi blev kvar på middag och våra barn spelade tv-spel med hennes lillebror som bara var ett par år äldre än K.

Nästa dag var det dags för bröllop.

När det var dags för K att hålla buketten var det fotograferingsförbud, så det har jag tyvärr ingen bild på, men hon klarade det galant.

Festen var trevlig och tack vare alla bra tal så kändes det som att vi fick vi lära känna ”andra sidan” mycket bättre. Roligt att se våra barn och småkusinerna tillsammans. Det märks att både de stora och små tycker det är mysigt att ses.

En av presenterna som brudparet fick var en sabrerings-kniv. Bruden blev jättelycklig och ville prova. De gick ut på trappen för säkerhets skull, och en som gjort det förr gav henne instruktioner. Mycket bra instruktioner, verkade det som, för hon lyckades på första försöket. Efteråt såg det ut som att korken hade en grön glasring runt midjan.

Dagen efter (!) kalaset roade vi oss med att göra ansiktsmasker av farmors alg-tabletter och ha skönhetssalong i hennes kök.

K tyckte att hennes hud blev finare efteråt, men jag vet inte om jag märkte någon större skillnad. Vi fick med oss tabletter hem så vi kan göra det fler gånger. Nästa gång ska vi ha i Aloe Vera också. A har vid det här laget två krukor med Aloe Vera (från en liten planta) och det växer som ogräs.

Tillbaka i England var snön borta, julrosorna blommar för fullt och snödroppar och hyacinter står i knopp.

I min polytunnel är det fullt ös. Två av vitkålshuvudena som jag satte i september åt vi upp redan innan jul.

En dag när jag var ensam hemma plockade jag ihop det här att ha till lunchen. I början av januari!

För en vecka sedan var det dags för mer snö. Mycket mer. Men bara för vissa. På lördagen for A och 40 andra elever med flyg till Grenoble och sen vidare med buss nästan till Italienska gränsen. På grund av all snö gick det inte ta närmsta vägen dit, så istället för 2,5 timmar blev bussresan 5,5 timmar.

Väl framme gick det mesta bra. Skidåkningen gick jättebra. De hade 2h före lunch och 2 h efter lunch varje dag med en lokal skidlärare. Mot slutet av veckan åkte A tryggt nerför röda backar (näst brantaste) och läraren tog till och med med dem till svarta backar (brantaste). Fast i de svarta var det lååånga svängar över hela backen som gällde så det inte skulle gå för fort. Lite hopp gjorde de också.

En eftermiddag var det pulkaåkning. De flesta tyckte det var jättekul, men A var inte imponerad. Man tog sin stjärtlapp, gick upp för en liten kulle och sen stod man i kö en lång stund för de fick bara åka fyra åt gången.

Idag kom han tillbaka, trött, förkyld, men väldigt nöjd med veckan som varit.

Hur får man två tonåringar ur sängen fortast om klockan är före 9 en söndagmorgon?

Skrik ”Det snöar!”

Först hörde jag K röra på sig, sen var det tyst en liten stund, sen ropade hon tillbaka ”Galet!”. Fort på med kläder och nerför trappen. Innan hon hunnit ner kom A fullt påklädd ut från sitt rum.

Jag plockade fram mina överdrags-byxor till barnen. Mina vantar och mina stövlar fick de också på sig (båda har samma skostorlek som mig). A bad att få låna min jacka också. Sen ut så fort de bara kunde.

I full färd med att göra bollar till en snögubbe.

Nästan färdig, men han utan mössa och med ofodrade vinterbyxor utanpå jeans började bli kulen och behövde gå in och värma sig. Hon med fodrade vinterbyxor (över sina shorts!) klarade sig lite längre.

Efter ett par vintrar i stort sett helt utan snö är det onekligen lite annorlunda att se det inte bara snöa utan även ligga ett lager på marken. Enligt prognosen kommer det snöa mer idag och sen ligga tills tisdag. Och det är redan djupare än vi sett någon gång sedan vi flyttade hit.

Orange betyder att trafiken är långsammare än vanligt. Vid rött är det värre. Mörkrött brukar betyda helt stopp. Skönt vi inte behöver åka någonstans.

Var inte du här i fjol? undrade mannen och tittade på mig. Nu får ni en liten stund på er att gissa vilken man som sa det till mig.

1. En svensk baron som var med svenska kungaparet här i trakten för att jaga och efteråt dinerade på en pub i närheten.
2. Mannen som ansvarade för snurrning av roulett-hjulet (heter det croupier, eller är det bara de som delar ut kort som kallas för det?)
3.  Mannen som ansvarar för åsnan som katolska kyrkan har med i sitt adventsfirande.

Så till lite annat… Legosorterandet är äntligen avklarat. Alla set ligger isärtagna i varsina plastpåsar med en liten lapp som meddelar om det är komplett eller vilka bitar som saknas. Jag har just börjat beställa saknade reservdelar på nätet. Inte alls särskilt dyrt faktiskt.

Min favorit är nog hippisarna med sin husbil och stora fisk på grillen. Saknar bara en ljusgrön liten platt bit.

Man undrar lite hur dykarens kropp och ena simfenan försvann. Jag hittade inga blodspår.

Sen gör ryktet gällande att svenska kungaparet var här i trakten för ett par veckor sedan, tillsammans med ett lass svenska baroner och baronessor. Hela gänget (inklusive en massa jaktvapen) checkade in på en pub och åt middag i ett privat rum där. Efter middagen meddelade kungen att han ville röka cigarr. Personalen sa att det tyvärr inte var tillåtet, varpå kungen tyckte något i stil med: Jag tror nog att det går bra ändå. När han tände sin cigarr tog alla de andra männen också fram sina cigarrer och kvinnorna sina cigaretter.

Allt enligt en som känner en… Men jag träffade aldrig någon av dem.

I fredags var det dags för julfest. Denna gång med Js jobb, men på samma fina ställe som vi var på med mitt jobb innan förra julen (Eynsham Hall). Nu när vi varit på engelsk julfest några gånger vet vi vad man kan förvänta sig och det var mycket som var sig likt: Prosecco (aldrig Champagne) till välkomstdrink, brysselkål, papperskronor till alla att ha på huvudet under middagen, smällkarameller och i dem en påse med dåliga vitsar, ett litet pyssel och långsmala ballonger som tjuter när man släpper iväg dem, och så vidare.

Vad sa ena snögubben till den andra?
-”Känner du lukten av morot?”

Nytt för i år var en trollkarl som gick runt mellan borden och underhöll. Han lyckades bland annat trolla fram en sedel ur en kiwi-frukt.

Efter middagen satt vi och drack kaffe, mumsade på mince pies och pratade med en vars son går i en parallellklass till A. Som vanligt hade alla fått en leksakspeng att bränna på black jack eller roulette. Efter ett bra tag började ta oss mot spel-hörnet, men träffade bekanta på vägen och pratade en stund. När vi väl kom fram till roulett-bordet hade de just kört allra sista omgången för kvällen och den som då hade mest marker kvar vann en flaska champagne. Där stod jag med min låtsaspeng och såg snopen ut. Då tittade han som skötte det hela på mig och sa: Du var väl här i fjol, va? Jag kände mig som värsta spelmissbrukaren, men var ju tvungen att erkänna att jag stått där för ett år sedan och vunnit stora högar med marker bara för att i allra sista omgången bli omkörd av någon som satte alla sina pengar på en siffra och vann.

Vi hade tur och fick bo i ”The Lodge” i år, i bästa hörnet. Från sovrummet hade vi den här utsikten (och herrgården till höger)

Tidigare år har jag inte sett mig omkring särskilt mycket, men i år tog jag med mig kameran och gick en sväng i dagsljus.

Barnen var hemma själva och klarar det alldeles utmärkt. Bara man mutar dem med lite indisk mat och en god efterrätt så har de inget emot att vara ensamma hemma en natt.

Katolska kyrkans inlånade åsna har jag bara sett på bild, men jag har träffat kvinnan som ansvarar för den. Fast bara en gång och det var några år sedan.

J har en plan. På något sätt fick han resten av familjen att gå med på att vi kör en gemensam storstädning innan jul. Som en mjukstart bestämde jag mig för att städa legolådorna för barnen har lämnat legoåldern. Vi har en hel del lego och med tiden har bitar från tåg, brandbilar, sopbilar, ambulanser, fort, havsmonster och hus blivit lite blandade. Min plan är att bygga ihop allt jag kan hitta beskrivningar till och se om det går att få några grejor kompletta. Sen när det är gjort kan man bestämma vad man ska göra med det.

Efter ganska många timmars byggande, delvis med hjälp från A, så ser det inte särskilt välstädat ut.

Av de 20-30 grejor jag byggt ihop har nästan alla minst en bit som saknas, och nu har jag kommit till botten på sista lådan. Jag ska ta ett till varv med alla och dubbelkolla att det som saknas verkligen inte dykt upp. Sen blir det dags att fundera på om man ska komplettera eller ge upp. En kollega tipsade om ett web-ställe där folk säljer enskilda lego-bitar. Det är bara att söka på form och färg så ser man bitar till salu från hela världen.

I min poly-tunnel växer det så det knakar. Idag åt jag lite asiatiska bladgrönsaker stekta med färsk ingefära och worcestersås till lunchen. Inte så tokigt, men kanske inte något att bjuda barnen på. En av sorterna, nån sorts jätte-senap, smakar lite som wasabi. Den har de provat utan att grimasera, men de som bara smakar grönt blad brukar inte vara populära.

Från frön och små plantor i september till det här i november. För en som bott för länge i Norrland är det både fascinerande och förbryllande.

Största kålhuvudet är stort nog att ge en del mat, men hur vet man när det är färdigt? Kan kål bli övermoget? Största ärtskidan är drygt en centimeter. Tvekade en kort stund men bestämde mig för att låta den växa lite till.

Vi har haft minusgrader några enstaka nätter, men det verkar inte spela nån roll för grönsakerna. Nu är det milt igen, men med regn och blåst. Den engelska vintern utanför tunneln är inget vidare.