Författararkiv: pilabro

Igår tog J vår bil till en verkstad för service så jag fick ta bussen. Bussen tar allt annat än raka vägen. Istället får man skramla runt nästan en timme för att komma fram. På vägen dit åkte vi först österut förbi hålan R (bensinmack och en mycket trafikerad rondell plus några hus), sen rakt söderut via Js jobb, vidare till nästa by söderut, tillbaka norrut förbi Js jobb och genom rondellen i hålan R igen, till staden D nordöst ut och slutligen en bit västerut till mitt jobb. Vi åkte inte riktigt i cirklar, men en skrynklig nymåne fick vi i alla fall ihop.

Vägen hem var sådär genomengelsk som hade fått vilken svensk som helst att höja på ögonbrynen, men här är det fullkomligt normalt.

Det var lite halvtomt när jag hoppade på. Jag hade returbiljett som jag köpt på morgonen som chauffören (i blå byfåne-mössa) vek och rev ett jack i på mitten. Vi sa båda tack och jag gick och satte mig.

På en väg ut ur jobb-området på en mindre väg med bara en fil i vardera riktning står det en man i gul väst och tecknar stopp åt bussen. En vit skåpbil som kommit från andra hållet ska parkera framför oss i vårt körfält. När han stannat gör mannen i gul väst glatt tummen upp till chauffören och vi kör över i andra körfältet för att komma förbi den parkerade skåpbilen.

Några hållplatser senare frågar damen som sitter på andra sidan gången om bussen stannar vid sjukhuset i vår lilla stad. Jag svarar att den gör det och erbjuder mig att säga till när vi är där. Damen hade frågat busschauffören men han visste inte. Hon brukar åka en annan busslinje men det hade varit så kallt att vänta på den så hon tog denna istället.

När vi är i centrum is staden D, på ”High Street” kliver det på en man och en kvinna som ser ut som typisk lägre klass. Det är väl inte politiskt korrekt att säga sånt i Sverige, men här är skillnaderna i hur folk klär sig, pratar, väger och beter sig så tydliga klassmarkörer att det är svårt att ducka för det. Mannen bekräftar ytterligare mina fördomar när han frågar om bussen går förbi puben en bit upp för backen. Han verkar nöjd med svaret så de, ber så mycket om ursäkt (oklart varför), visar sina busskort och vaggar fram till närmsta sätena. Två hållplatser senare tackar de chauffören och kliver av vid puben.

High Street är den gamla centrum-kvarlevan i många mindre städer. Där finns en radda med mindre butiker och affärer på vardera sidan gatan. I många städer står en hel del av lokalerna tomma, eller så har det flyttat in olika second hand-butiker. I vissa städer finns slaktaren, bagaren och mejeributiken kvar, men de drar oftast inte in nog med pengar för att husen ska kunna renoveras i samma takt som tidens tand förstör dem. I denna och många andra städer finns numera ett modernt shopping-center inte långt därifrån och det gör det knappast lättare för de gamla butikerna att överleva.

Damen på andra sidan gången berättar för mig att den andra busslinjen är mycket snabbare och åker genom fina byar, men det var alldeles för kallt för att stå och vänta på den. Hoppas bara hon hinner fram innan besökstiden är över. Det ser ut att dra ihop sig till regn också.

Vi åker vidare förbi rondellen i hålan R, förbi Js jobb. Vi skippar byn söderut den här turen och vänder vi tillbaka till rondellen.

Är det på den här vägen, undrar damen. Jag bekräftar att det är rätt väg och att det inte är så jättelångt kvar nu.

Strax efter svänger bussen in i den pittoreska byn H. Jag hade glömt att om man slipper en by får man en annan istället. Vi åker förbi små vita hus med halmtak. Tränger oss fram på vägar där man inte längre kan mötas, för det är bilar parkerade överallt. I en sväng så väntar en mötande bil snällt en bit bort för att vi ska komma förbi. Busschauffören vinkar tack.

På väg ut ur den lilla byn är vägen så smal att inte två bilar kan mötas. Bilen som kommer emot oss kör upp med ena hjulparet i slänten, men det räcker inte. Istället backar den ett par meter, men inte långt nog. Sen står den bara där. Ett par minuter senare ger busschauffören upp och börjar backa istället. Hemmafrun (förutsätter jag) i det stora fina huset intill vägen kommer ut till grinden för att se vad det är som händer (och kanske kolla att ingen använder hennes fina grusade ingång för att mötas). Vi backar en bit till och till slut kommer bilen förbi oss genom att köra upp lite på slänten.

Ca 10 minuter efter tidtabell kommer vi fram till sjukhuset och jag tackar busschauffören och ser till att Damen kommer av. Sen visar jag vägen till sjukhuset som ligger precis på andra sidan vägen, men bakom en mur. Inte förrän vi ser ingången släpper jag iväg henne och önskar henne lycka till med besöket av någon bekant. Några minuter senare är jag äntligen hemma.

Det är intressant med bussturer här, men inte skulle jag vilja tillbringa ett par timmar varje dag på det där viset.

A började skolan i torsdags och K igår (fredag). Så här långt verkar det bra. A fick läxa redan första dagen, så det är ingen mjukstart när man börjar sjuan på ny skola. Nu har vi helgen på oss att vila upp oss innan det är dags igen. Fast K ska på kalas med övernattning hos en klasskompis så hon får vila en annan helg.

När vi ätit middag försöker vi få barnen att hjälpa till att plocka undan. Vissa dagar går det bra, andra lite trögare. På sistone har det gått bättre sedan K hittade på ett roligare sätt att göra det.

”Först gör man så här”, sa hon och lyfte besticken från tallriken och höll dem i luften. Vi andra gjorde lika dant och undrade vad som var på gång.
”Sen gör man så här”, sa hon och höll sin tallrik över mitten av bordet. Vi andra hängde på och ställde våra tallrikar på hennes.
”Sen gör man så här”, sa hon och la sina bestick på tallrikshögen. När vi gjort lika dant bar hon högen till diskmaskinen och stoppade in allt.

Sedan dess har barnen kört med ”Först gör man så här” ganska ofta.

Igår var det torsdag med ärtsoppa (finns bara grön att köpa färdig) och pannkakor. När vi ätit klart soppan höll J och jag lite hoppfullt upp våra skedar i luften. Barnen hängde på med sina skedar, men det var ingen som frivilligt höll fram sin tallrik för att samla ihop allas.

Från köksbordet kan man se ut till vår garageuppfart och plötsligt upptäcker vi att det står en man och en kvinna där ute. Inte väntar vi besök eller någon leverans. Så upptäcker jag att mannen har en prästkrage (nej, inte blomman) och anar vad som är på gång.

Jag går och öppnar och de ber om ursäkt tusen gånger för att de stör mitt i maten. OK då, bara nästan tusen gånger. De ville bara hälsa oss välkomna i Wantage och lämna över lite broschyrer om kyrkan. De fick de så gärna.

”Det var en intressant sked-ritual ni har”, sa de när de var på väg att gå, så jag var tvungen att förklara vad den gick ut på. Gissar att den skandinaviska sked-ritualen blir något de kommer berätta vidare när de pratar om intressanta möten med nyinflyttade.

Nu är hela familjen tillbaka i England igen efter ivrigt semestrande på ett antal ställen i Sverige.

K hann med över två veckor i Norrland med kompisarna innan det var dags att fara till Bromma och bli upplockad av mig och J som just kommit med flyget från England. A hade några dagar med morföräldrarna. Först ett par dar med husbilen på västkusten där de cyklade, klättrade på klippor och utforskade flera öar. Frukost med havsutsikt var en av favoriterna.

Efter att vi hämtat K i Stockholm for vi söderut. Utanför Linköping mellanlandade vi hos Js kompisar som vi brukat fira midsommar hos. De hade dragit ihop ett par till midsommarfamiljer och bjöd på grillat. K spelade spel med de fem tjejerna som redan var där.

Väldigt sent åkte vi vidare och kom till mina föräldrar vid midnatt. A hade redan somnat så vi väntade till nästa morgon med att krama honom.

Dan därpå började vi firandet av min far som fyllde år. Den dagen blev det god middag på en uteservering vid en sjö. Vädret var nästan för varmt när vi började, men när solen sjönk lite blev det härligt. Vi fick pappa att berätta (minst) en anekdot eller bra minne per 10 år han levat. Mycket hade vi hört innan men några nya berättelser var det också.

Nästa dag åkte vi upp på Tabergs topp för lunch och lite bangolf.

Nästa dag bar det norrut igen. Nu var det dags för semester på landet hos farmor.

Nästa dag (igår) åkte vi hem och nu tar vi igen oss (utom J som redan är tillbaka på jobbet). A och jag har plockat 2 liter björnbär vid garageuppfarten och vi har ätit varsin gurka (stor som en halv köpe-gurka). Det smäller visserligen inte högre än födelsedagstårta och luftpistolskytte, men det är ganska trevligt det med.

Nu när båda barnen är i Sverige så har man plötsligt lite extra tid om kvällarna. Nyss gick jag ut i trädgården för att se om jag kunde se något stjärnfall. Det känns fortfarande exotiskt att himlen är mörk samtidigt som det är någorlunda ljumt ute.

På staketet mot bäcken satt en katt (troligen den brunspräckliga, av storleken, pälslängden och de grå nyanserna att döma). Han brukar vara ganska blyg men ikväll satt han kvar när jag kom. Jag la mig ner på rygg på altanen och började spana mot himlen. De är mer sparsamma med gatlamporna här än i Sverige, så himlen är inte så där orange-aktig som den är i större svenska städer. Jag såg ganska mycket stjärnor, och hade mina ögon varit yngre hade jag nog sett ännu fler.

Några minuter låg jag och lyssnade på billjuden från de två större vägarna i närheten. Ett flygplan hördes långt borta. Sen såg jag ett ljus som långsamt rörde sig över himlen. Först tänkte jag att det var ännu ett flygplan, men det hördes inget från det hållet, så jag insåg att det nog var ett stjärnfall. Ljuset blev sakta starkare och starkare, sen snabbt svagare och så var det borta.

Jag låg kvar ett bra tag för att se om det kom något mer. Katten tröttnade snart och gick. När jag började frysa om mina bara armar gav jag upp och gick in. Inte kom jag ihåg att önska något, heller. Fast det jag önskade förra gången (för över 20 år sedan) inträffade aldrig, så jag tror inte att det funkar. Åtminstone inte varje gång.

K är i Norrland med sina kompisar och vi tror hon har det bra, för vi har inte hört något annat. Imorgon åker A till mormor och morfar i södra Sverige för egna äventyr. Det vankas västkust med husbil för dem om vädret inte är för hemskt. Det blir lite tomt här utan barnen.

I våras röjde jag alla synliga björnbärsbuskar från rabatten och gav mig själv 1-0 för den matchen. Jag misstänkte att det skulle bli en returmatch, men jag anade inte hur tuff den skulle bli.

Björnbärsplantor har en central tillväxtpunkt, strax under jord. Får man bort den så spelar det ingen roll om det är lite rötter kvar i jorden; den plantan kommer inte tillbaka. Däremot kan ju fler björnbärsfrön som hamnat i marken gro.

Med hallon är det helt annorlunda. De skickar ut långa rötter åt sidorna och så länge en bit rot är kvar i jorden så kommer det nya hallonbuskar. Det visade sig att det inte bara var björnbär i rabatten. Det fanns hallonrötter också. För nån vecka sedan bestämde jag mig för att ta itu med returmatchen.

När första hålet var en meter djupt och ännu bredare (och det började bli mörkt) gav jag upp och kapade rötterna som gick rakt ner. De var för tjocka för att jag skulle kunna dra upp dem. Det borde i alla fall ta ett tag innan de skickar upp något till ytan igen och då ska de få så de tiger ett tag till.

Ett par dagar senare när kroppen vilat upp sig fortsatte jag ett par meter bort med nästa hål. Den så kallade prydnadsbusken blev av med några grenar till för att jag skulle komma åt bättre. Djupt hål i brant slänt och rötter åt alla möjliga håll… Det blev inte klart den dagen. Eller nästa.

Trött i ryggen, med valkar i händerna och en vecka senare har jag tagit mig runt hela ”prydnasbusken” och fått bort alla hallonrötter jag hittat utom de som går jätte-djupt ner. Där fick dom!

Eftersom många av plantorna i grönsakslandet ser lite eländiga ut och jag just läst en bok om hur man odlar näringsrika grönsaker så skickade jag jord från grönsakslandet och rabatten bakom huset (där hallonrötterna var) för analys. Det jag räknat ut på egen hand var att det var lera (ganska lätt att inse), att det fanns mycket kalcium i jorden och att hallonrabatten hade för mycket magnesium. Magnesium gör leran kletig när den är blöt och stenhård när den är torr.

När provresultatet kom fick jag veta att det var en fet jord med alldeles för mycket kalium och att pH var kring 8, vilket tyder på att det varit jordbruksmark som övergödslats med Kalium tills pH var så högt att det inte längre växte något vidare där. Det är väl då man säljer det till villaträdgårdar. Konstigt nog var inte för mycket kalcium, snarare lite för lite för att vara optimalt.

Enligt boken om näringsrika grönsaker så är det bästa jag kan göra nu att ha på en massa svavel. Till exempel Kalciumsulfat (kalk) för då kommer Kalciumet byta plats med Kaliumet. Kaliumsulfatet som bildas är vattenlösligt och kommer åka ner i underjorden och förhoppningsvis göra den lite mer näringsrik för växter med djupa rötter (våga inte ens nämna hallon för mig!).

Sen ska jag sätta till mycket mer fosfor och lite järn också för att det ska bli riktigt bra. Så mycket gammalt rostigt järnskrot som jag hittat när jag grävt trodde jag att det skulle räcka, men tydligen inte.

För någon månad sedan, innan jordanalysen, så testade jag att strö på lite rent svavel på några av de eländigaste växterna och bara det har gjort skillnad. Pumpaväxten som såg döende ut har nu sin första pumpa (4cm stor). Jag hoppas verkligen att ännu mer av de rätta sakerna kan göra nästa års växter ännu lyckligare.

Björnbären vid bäcken (som gärna får bo där) håller på att mogna. Förra helgen räckte de till att koka ihop en sås att ha över en citron-cheesecake. I torsdags gick A och jag ut och bara mumsade en lång stund. Jag hoppas att det räcker till en hel efterrätt i helgen. Det kan kräva att man tar på sig långärmat och vågar sig in bland nässlor och björnbärsgrenar, inte bara tar de som sitter lättplockat.

Det har varit lite segt med bloggandet på senare tid. Det kanske är ett tecken på att vi blivit etablerade och att allt som händer har redan hänt förut. Inte nog med det, jag har redan skrivit om det förut.

Hur intressant är det att skriva om ännu en tur till IKEA? Att bilen blev så full att vi trodde hjulen skulle skrapa i fälgarna? Fast det gjorde de inte, så vi var än en gång nöjda med vår bils kapacitet. I framtiden kommer vi nog inte parkera på toppen av parkeringshuset i en kuststad. Det finns alltid för många måsar på sådana ställen och även om vår bil är tuff så vill vi ju ta väl hand om den.

Annat som hänt förut är att ett av våra barn förbereds för att börja på ny skola. Hur spännande är det att blogga om igen? Men för A är det ju nytt. Han har aldrig börjat 7:an förut. För några veckor sedan när vi var på besök på nya skolan fick han träffa sina blivande klasskompisar. De hade fått önska vilka de ville fortsätta att gå med och han fick med fyra av sina favoriter till nya klassen. Det killgänget jublade tillsammans. Fast just nu är A mest nöjd med att äntligen ha sommarlov.

Barnen slutade skolan för bara någon vecka sedan, lagom till det blev svalare och dessutom regn. Men det hindrar dem inte från att vara ute och hoppa studsmatta nästan varje dag. När det är för dåligt sitter de i spelrummet och bygger lego eller spelar yatzy. Spelrummet är äntligen iordninggjort efter att alla lådor och möbler kom från Sverige. Vardagsrummet är också nästan klart. Det är bara två strategiska kartonger kvar där; de två som står framför öppningen till skorstenen och ser till att inga fler duvor kan ta sig in. Sen väntar vi på kaminen som ska installeras i augusti.

Lite små nya saker händer ändå då och då, så jag ska försöka göra en omstart i bloggandet.

K och jag har varit på teater för en av hennes kompisar var med och spelade. Det var några till av artisterna som var bekanta och en del föräldrar i publiken också. Det blir väl lätt att man känner igen både barn och föräldrar när ens barn gått ett par år på en av de tre låg-mellanstadie-skolorna i stan. Ganska skön känsla att inte vara så ny och inte känna någon längre.

Ett par dagar senare var det Ks tur att stå på scen när skolan hade dansuppvisning. För de äldre eleverna var det allvar. De som valt dans som ett av ämnena de sista åren fick årets eller sitt avgångsbetyg baserat på uppträdandet. De dansade många olika danser. För de yngre, som K, var det bara en kortare dans som avslutning på fria aktiviteter.

Trädgården växer lite periodvis. Ett tag var det bara varmt och torrt. Då blev gräsmattan brun och jag släpade vattenkannor från framsidan där kranen sitter till baksidan där alla planteringar är (jag måste fixa en kran på baksidan). Sen var det omväxlande regn och sol då växte gräset och ogräset som om det hade betalt.

Grönsakerna i landet växer inte alls lika snabbt som brännässlorna på andra sidan bäcken, men så har väl nässlorna haft längre tid på sig att etablera sig. Ska jag vara ärlig så såg grönsakerna faktiskt ganska eländiga ut, trots att de fått lite gödning vid planteringen. Kanske var det lite som var problemet. De fick lite mer och det gjorde att de flesta såg lite friskare ut. Men löken och en av pumpasorterna såg fortfarande inte ut att trivas. Jag köpte ett par böcker om jord och klurade ut att det var alldeles för kalkrikt för att de skulle kunna suga upp de näringsämnen de behövde från jorden. Efter att ha pudrat både bladen och jorden med gult svavel för att sura ner jorden så piggnade de faktiskt till. Fast det luktade inget vidare.

I min jakt på bättre jord har jag skickat två påsar jord till ett lab för analys. Det ska bli spännande att se resultatet. Att det är mycket kalk i är ganska uppenbart. Då och då hittar man vita smulor som går att rita med. Men hur bra eller dåligt resten är vet jag inte. Kanske räcker det att få ner PH lite för att fler grönsaker ska trivas.

Förra helgen (fredag-måndag) var A och hans klass på skolresa. De åkte buss drygt en timme söder ut, nästan till havet. Där var de på en aktivitets-lägergård och aktiverade sig. A hade ingen kamera med, men berättade lite grann och resten får vi bara gissa oss till.
Häftigast var en jättehög gunga och att klättra upp i ett torn och, iförd klättersele, kliva rakt ut i luften och åka linbana ner.
Blötast var det att bygga flottar med hjälp av små plasttunnor. Även om den flöt ganska högt från början så man kunde sitta och dingla med benen så blev fötterna (och gymnastikskorna) snabbt blöta när alla lagkamraterna kommit upp på flotten också. Det andra laget i dammen hade en flotte som inte höll så länge. Då såg de till att flotten som A och hans lag hade också gick sönder. Genomblött men kul.
A berättade att hans gymnastikskor hade fått stå ute och torka den natten. Nästa dag när han satte på sig dem var de fortfarande blöta. Nästa kväll var de också blöta, så de fick tillbringa en till natt ute. Dan därpå var de faktiskt torra när A satte på sig dem.

Nu i helgen har vädret varit lite trist så vi har varit husliga. A bakade, med viss assistans från mig, en smarrig nutellakaka.

I helgen har vi blivit med husdjur också. Den lilla parveln låg stilla under skänken i flera timmar innan han vågade sig ut på upptäcktsfärd i huset. Först lite försiktiga varv i köket. Sniffar på allting. Han lyckades backa in under en stol och fastna. Men med lite hjälp kom han loss. Sen ut i hallen. Mattan där var lite läskig, då var det mer spännande i badrummet. Han lyckades kravla in under soffan, men kom inte ut igen. Jag var till slut tvungen att lyfta upp soffan. Efter att ha tittat till A i hans rum var det dags att krypa in under skänken i köket igen och hämta nya krafter.

Vi har insett att det krävs lite undanplockning av trasmattor och högre ben på soffan för att han ska kunna städa ordentligt. Så helt automatiskt är det inte. Men jag kan tycka att det är ganska trevligt att sitta i soffan och se på när den far runt. Även om jag måste rädda den när den fastnat. Planen är att den ska städa när vi är på jobb och skola. Tills vi fixat längre ben får vi väl pallra upp soffan på lite böcker eller något annat lämpligt.

Min morfar somnade nyligen in för gott och i förra veckan var vi till Värmland på begravning. Mer om det längre ner.

K har växt ordentligt på senare år. Det är inte många centimeter kvar tills hon går om mig. Hon behövde nya fin-skor till begravningen och hittade ett par med både lite platå och klack. När hon provade dem här hemma såg hon plötsligt ner på mig. Det kändes konstigt. Som tur var hade jag redan ett par svarta fin-skor med tillräckligt hög klack för att gå om henne igen.

Ks längd har gjort att hennes gamla cykel ser lite fjuttig ut. Hon hade sett ut en favorit på internet i klassisk farmorsstil. Hon skrev ut en bild på den och sen gick vi till lokala cykelhandlaren som säljer det märket. Tyvärr hörde Ks cykel till Norden-sortimentet, så de kunde inte köpa in den. Däremot var de villiga att skruva ihop den (mot en kostnad) om vi kunde ordna så att den skickades hit.

Jag gjorde som vanligt, ringde min snälla mamma, la huvudet på sned och frågade om inte hon kunde tänka sig att kolla upp om det var möjligt att få hit favoritcykeln. Det visade sig att de kunde sälja den omonterad i en låda lämplig för flygfrakt, men själva frakten var vi tvungna att ordna med själva.

Efter lite fler undersökningar som bland annat min bror, frakt-experten, var inblandad i så kom vi fram till att det var klart billigast att ta med den som udda-bagage på flyget (0kr extra istället för några tusen). Cykelfirman gav oss mått på lådan de skulle skicka cykeln i. Det var inom flygbolagets gränser. För att kolla om vi skulle kunna få hem den från Heatrow tog J ut mittensätet bak på vår bil och mätte. Vi skulle ha 2cm marginal på höjden och inte mycket mer på längden och bredden. För säkerhets skull bokade han en ganska stor hyrbil också.

Som jag skrivit tidigare skickade vi barnen till Sverige och mina föräldrar redan i måndags. I torsdags flög J och jag till Sverige, men direkt till Js släkt i Närke. I fredags åkte vi till Värmland och strålade samman med barnen, mina föräldrar, mina bröder och lilla M vid min mormors grav. Jag hade inte varit där sedan begravningen för två år sedan och hade inte sett graven, bara hört talas om den fina naturstenen.

I karavan – husbilen med våra föräldrar först, sen tre bilar med syskonen i – åkte vi till en restaurang och åt lunch och sen vidare mot byn där morfars begravning skulle vara.

En liten bit till så var vi framme vid kyrkan.

Efter begravningen åkte de flesta av barn, barnbarn och ett barnbarnsbarn hem till morfars fru. Många i den delen av släkten har jag inte sett på länge, eller alls. Det var trevligt att få lära känna dem lite bättre.

Innan vi tog med oss barnen och åkte tillbaka till Närke så försökte vi flytta över Ks cykel från husbilen till vår hyrbil. Det gick inte alls. Inte nog med att hyrbilen hade något lägre bagageutrymme, vi var ganska säkra på att lådan var högre också. Lådan med cykeln fick åka in i husbilen igen och vi fick ett löfte om att de skulle komma med den till flygplatsen när det var dags för oss att checka in.

Nästa dag tittade vi förbi hos Js bror M. Hans söner hade växt och kojfiskarna i stora dammen var fler än någonsin trots att fiskgjusen tittar förbi i stort sett varje dag och tar ett par stycken.

På eftermiddagen åkte vi till flyget, fick cykellådan av mina föräldrar och försökte checka in den. ”Är däcken tömda på luft?” undrade mannen i incheckningen. Det hade vi ingen aning om. Så det var bara att bryta sig in i den väl förslutna lådan. De var inte tömda, men vi lyckades ordna det utan att behöva ta upp cykeln. Vi fick lite tejp och snöre och lyckades få ihop det någorlunda igen.

… eller vad som krävs för att jag ska skaffa ett tvitterkonto.

Igår kom spanienresenärena tillbaka. Bara en halvtimme efter utsatt tid rullade bussen in på skolgården och trötta elever och lärare började kliva ut. Jag stod där och väntade på min dotter, men det var bara okända ansikten som klev av. Rutorna var tonade, men man kunde ändå ana att bussen började bli tom. Orolig undrade jag om K mådde dåligt och låg där och orkade inte ens ta sig ut (jag kan snabbt fantisera ihop rejäla mardrömssenario när jag är på det humöret). Mer trötta okända ansikten kommer ur bussen.
Sen kommer hon äntligen, min dotter. Med ett stort leende över hela ansiktet. Resan hade varit fantastisk och hon var hur nöjd som helst. De fem tjejerna från hennes klass hade suttit allra längst bak i bussen.

Medan K berättade om allt som hänt började vi traska hem. Det enda som varit jobbigt var bussresorna för hon hade knappt kunnat sova.

På eftermiddagen kom de äntligen fram till Tossa del mar där de skulle bo. K och kompisen K2 delade ett hotellrum som hade balkongutsikt över hotellpoolen. Det var lite för kallt för att bada, men ett bad blev det i alla fall.
Två av dagarna åkte de till Barcelona, tittade på turisställen och mycket annat.



Men höjdpunkten för K var dagen på äventyrsparken Port Aventura.

Spanien hade inte skollov när de var där, så det var jättekorta köer. Favoritbanan (med vatten) hann de åka fem gånger. När de kom till slutet sprang de upp till början och kunde åka direkt igen. K och K2 åkte även en riktigt snabb bana, som var lite i värsta laget. Inget K ångrar, men de var överens om att en gång var alldeles tillräckligt.

Eleverna hade fått en lista med ord och meningar som kan vara användbar när man handlar glass (typ en kula jordgubb och så vidare). Med listan följde också en uppmaning att faktiskt köpa glass på spanska och att få en underskrift från försäljaren att man hade gjort det. K fick med beröm godkänt av säljaren när hon köpte sin glass.

Så på det hela taget hade allt varit jättebra utom att det var väldigt långtråkigt att åka buss, men det var det värt.

För någon vecka sedan chockade J mig med att föreslå att vi skulle titta på Eurovisonsslagerfestivalen i år. Under alla år vi hängt ihop har det aldrig hänt tidigare. Jag funderade på om han hade feber eller nåt.

K var visserligen trött, men hon tyckte ändå att det var en jättebra idé. Till första låten satt vi bänkade framför TVn. Efter någon timme gav A upp och gick och spelade dator istället. Vi andra höll ut. Dissade och hissade låtar, artister, kläder och falska toner, så där som man ska göra. Lite fick man en känsla av att hälften av klänningarna var tillverkade från samma mönster; ett mönster med glipa ända ner till naveln. Nåväl, det finns de som saknar stilkänsla, men ändå kan sjunga bra.

När det var dags att rösta frågade K om hon fick ringa och rösta på Sverige, och det fick hon. Hon var mycket nöjd med sin insats och ännu mer nöjd när Måns vann. Efter att han fått spela sin låt igen var det över midnatt och sovdags för en ganska trött familj. Jag var imponerad att K fortfarande var vaken efter bara någon timmes sömn natten innan.

Idag (söndag) förmiddag kom K plötsligt på att en lärare fortfarande hade hennes pass. Och imorgon ska hon och A åka till mormor och morfar i Sverige. Dessutom är det helgdag imorgon och skollov resten av veckan. Ingen bra kombination.

I Sverige antar jag att man hade tittat efter lärarens telefonnummer i skolkatalogen eller kanske på eniro. Här är telefonnummer mycket mer hemliga. Det finns visserligen telefonnummer på internet, men många har tagit bort sina därifrån för att slippa en del av alla försäljare som ringer.

Vi lyckades hitta en person mer rätt namn som bodde inom rimligt pendlingsavstånd, så jag försökte ringa henne. Det tutade upptaget. Försökte tjugo gånger till närmsta timmen eller två. Fortfarande upptaget. Jag hittade twitterkonton till en annan lärare som var med. Försökte ”svara” på ett av hennes inlägg för att be henne om hjälp. Det krävdes ju att man hade ett eget konto för det. Suck. Men vad gör man inte för en chans att hitta passet.

Sen gick K och jag till en huslänga mitt emot skolan där hon visste att en lärare bodde. Vi knackade på en dörr. Ingen hemma. Vi knackade på en dörr till, men där var bara dottern till ägaren på besök och hon visste inte var Mrs H bodde. En dörr till. Jodå, herr och fru H bor i nästa hus. Slutligen knackar vi på Mrs Hs dörr och även är är bara en dotter hemma på besök. Hennes föräldrar har just åkt på semester. Suck. Men hon frågar vad vi ville och vi berättar om passet. Hon lovar att se om hon kan hitta någon som kan hjälpa oss.

K och jag går hem igen för vi behöver lunch innan vi går till nästa ställe. Jag vet i vilket hus före detta rektorn bor och har pratat med honom en gång. Jag tänkte att om vi inte lyckas med något annat så ska jag höra med honom.

När vi kommer hem föreslår jag till K att hon ska SMSa sina klasskompisar och fråga om inte någon förälder känner någon som känner någon som kan hjälpa oss få tag på passet. Inte långt efter kommer ett svar. En klasskompis påminner om att pappan till en av de andra jobbar på skolan. Hon med pappan brukar inte ha mobilen på om helgen, så jag ringer mamman istället. De har inte numret till läraren, men lovar försöka få tag på det.

Inom en timme ringer läraren och jag kan fara dit efter middagen och hämta passet. Hon bor trekvart bort ute på den genom-engelska landsbygden där vägarna är för smala för möte och där hjortar och harar hoppar runt. Och jag är bara så nöjd när jag äntligen kommer dit och får passet i min hand.

Idag har vi vinkat hejdå till K och ca 50 andra sjuor som ska till Spanien några dagar. De ska bo på hotel i en stad som ligger vid havet nån timme från Barcelona. På dagarna ska de se de kändaste delarna av Barcelona (två dagar) och en berg-och-dal-bane-park (en dag) sen blir det lite fritid i staden de bor i (och i hotellpoolen) och en kväll med tapas.

Vi hoppas att de får en jättebra vecka. FÖr bara några dagar sedan var det 40 grader i Spanien, men prognosen för närmsta dagarna är knappa 20 grader. Det låter lite mer hanterbart även om K hade hoppats på riktig sommarvärme.