Utlänning i landet som flödar av ale och lera

Med internet är det lätt att följa nyheterna i Sverige. Kanske är det för att jag är utlänning och varit det förut som diskussionen kring REVA (jakten på papperslösa flyktingar) fångat min uppmärksamhet. Den lyckade invandrarkillens välformulerade brev till ministern fick mig att minnas när jag bodde i Paris en vinter (95-96). Flera bomber hade nyligen sprängts i tunnelbana och pendeltåg. Flera gånger såg jag tungt beväpnade militärer som patrullerade på stationer, papperskorgarna togs bort så ingen kunde lägga bomber där och alla med nordafrikanskt utseende blev ombedda att visa att de inte hade några bomber i sina väskor. De med nordafrikanskt utseende lärde sig snabbt att om man nödvändigtvis måste ta med sig något så fick man bära det i handen eller möjligen i en genomskinlig plastpåse. Annars blev man stoppad var hundrade meter. Vad fantastiskt skönt att det inte är så i Sverige! Eller England. Och, nästan lyxigt att ha rätt hudfärg så man smälter in i landet där man är…

Idag läste jag en annan lyckad invandrarkilles svar på det första brevet. Han gav debatten en helt ny dimension och jag insåg att han gav uttryck för något jag kände igen väl. De som jobbat med mig kunde inte undgå att märka hur upprörd jag var efter träffen där tjejer på gymnasiet fick träffa oss kvinnor på mansdominerade arbetsplatser och efter anti-mobbnings-seminariet på vi hade på jobbet.

Det jag var frustrerad över var att kvinnor (invandrare/handikappade/unga/gamla/och alla andra lite annorlunda) förväntas känna sig som offer och måste hitta sätt att stå emot förtrycket och, i den mån vi orkar, kämpa emot det.
Men som det står i svars-brevet/artikeln; ”Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter” … ”Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se”.

Jag väljer att inte se mig som ett offer för köns-diskriminering. När någon beter sig illa mot mig väljer jag att se det som ett missförstånd, eller om det inte funkar, se dem som idioter. Det finns för- och nack-delar med att vara kvinna, men att fokusera på det som är dåligt kommer inte göra att livet känns ett dugg bättre. När jag besökte gymnasieskolan trodde jag att det var för att kunna ge tjejerna där en positiv bild av hur det är att jobba. Inte att vi skulle lära oss feministiskt självförsvar. När vi hade anti-mobbnings-seminarium på jobbet hade jag inte förväntat mig att bli påtvingad offerrollen och att mina manliga kollegor skulle upplysas om att vara extra försiktig med mig, för allt de säger kan misstolkas.

Allt man säger kan misstolkas. Men ska man ta hänsyn till det kan man inte skoja om något. Jag hoppas att fler som läser svars-artikeln ska välja att tolka omvärlden positivt. Annars är risken stor att ni misstolkar mina och andras dåliga skämt eller halv-plumpa kommentarer och blir besvikna. Trots att det inte alls var menat så.

Lite upprörd blev jag igen nu när jag skriver detta. Det händer inte så ofta. Så för att lugna ner mig tänkte jag berätta lite från dagens promenad. Idag lyckades jag nämligen hitta gångstigen jag letade efter för någon vecka sedan. Då när jag fick gå bilvägen hem. Knepet stavas karta. Vad kartan däremot inte säger något om är hur leriga vägarna är. Den engelska leran jag gick i idag vinner i kategorin Förmåga till vidhäftning. För varje steg jag tog växte lerlagret under skorna och det som klämdes upp på sidan av skorna kröp närmre och närmre skosnörena. När jag försökte torka av mig i gräset fastnade det också, så till slut såg det ut som att jag trampat i två fågelbon. Tur inga militanta djurvänner såg mig…

Man anar varför en del behöver en gamm-jeep OCH en stads-jeep. Ordentligt skyltat är det i alla fall.

Trots leran tog jag mig till en by jag inte varit i tidigare. Ån som rinner genom stan börjar strax ovanför den byn och delar namn med den. Byn var genompitoresk med sin å, halmtak på många av husen och, så klart en gammal kyrka. En man jag mötte sa att den var öppen, så jag passade på att titta på insidan också.

Av kuddhögen att döma kan det nog vara lite småkyligt här inne.

Ingen Barnaby så långt ögat kan nå. Inte ens inne i kyrkan. Men ganska coola gravar.