Utflykt till London

I morse skjutsade J barnen och mig till grannstadens järnvägsstation innan han for vidare till jobbet. En timme senare klev vi av i London. Efter lite letande hittade vi tunnelbanan, köade för att köpa en endagsbiljett, tog rulltrapporna ner och klev sen på nästa tåg. Vid Piccadilly Circus bytte vi tåg (nej, barnen ville inte upp och titta… Pernilla Wahlgren, vemdå?) och åkte vidare till Leicester Square.

Därifrån utgår en Harry-Potter-promenad som jag hittade instruktioner till på nätet. Vi började följa den, men avvek redan efter ett kvarter när vi hittade ett trevligt matställe.
Styrkta av maten gick vi vidare några kvarter och tittade på ett par inspelningsplatser innan vi tröttnade och lämnade den typen av magi åt sitt öde.

Vid Trafalgar square fanns både imponerande hus, fontäner, människor, flygplan och annat att titta på. En man hade en docka i trådar som han kunde styra till att göra allt möjligt. A var imponerad och la en peng i hatten. Då klättrade dockan upp på honom. Tyvärr hade jag inte kameran framme då, men det syntes att A tyckte det var kul även om han blev lite överraskad.

Sen gick vi vidare till Covent Garden där en pratglad kille lockade publiken att oh-a och applådera när han utförde sina konster. Han var kul och det märks att barnen tränat engelska ett tag nu för de hängde med på ganska mycket av det han sa. Det var första gången jag såg någon klättra igenom ett tennisracket. Imponerande. Tennisracket var utan strängar, men riktigt (en i publiken fick kontrollera det) och kroppen var också riktig (också kontrollerat).
Strax intill hittade vi en creperia och fick oss varsin pannkaka med nutella. Barnen undrade om det inte var för sött för mig. Men jag svarade att man får kämpa sig igenom det. Den massiva dosen av Paris-nostalgi tog bort den värsta sötsliskigheten för mig.

Vi gick vidare ner mot Themsen och över på en gångbro. Solen sken, det var nästan tio grader varmt och vi hade det rätt gott. På andra sidan låg London Eye (Millenie-pariser-hjulet) och väntade på oss och en massa andra turister. Fast i februari är köerna inte så farliga, trots att det är skollov. Efter någon halvtimmes väntan och fotografering framför en grön vägg fick vi äntligen kliva in.

När vi kom ner igen fick vi (så klart) köpa fotot på oss själva, men med London-Eye-bakgrund. Så har ni vägarna förbi, ta en titt i köket så kanske ni hittar kylskåpsmagneten.

När vi gått över bron började allt promenerande ta ut sin rätt. Trötta fötter och huvuden fullproppade med intryck längtade efter vila. Vi tog tuben till ett cupcake-ställe intill South Kensington-stationen. Där valde vi ut fyra cupcakes och fick dem förpackade. K tog den tjusiga påsen och sen åkte vi vidare till järnvägsstationen och tog tåget hem.

När J plockat upp oss på stationen blev det pub-middag i grannstan innan vi åkte hem och festade på våra cupcakes (som för övrigt var alltför söta för mig, men barnen var nöjda).

Efter nattning tog det inte många minuter innan barnen slocknade och nu börjar det bli dags för mig också efter en mycket lyckad dag. Min riskanalys-strategi fungerade som vanligt. Inget av allt jag oroat mig för inträffade. För en gångs skull inget annat dåligt heller. Bara en massa bra. Men man blir trött av det också.