I morse skjutsade J barnen och mig till grannstadens järnvägsstation innan han for vidare till jobbet. En timme senare klev vi av i London. Efter lite letande hittade vi tunnelbanan, köade för att köpa en endagsbiljett, tog rulltrapporna ner och klev sen på nästa tåg. Vid Piccadilly Circus bytte vi tåg (nej, barnen ville inte upp och titta… Pernilla Wahlgren, vemdå?) och åkte vidare till Leicester Square.

Sushi funkar utmärkt att grunda med när man ska leta spår efter trollkarlar
Styrkta av maten gick vi vidare några kvarter och tittade på ett par inspelningsplatser innan vi tröttnade och lämnade den typen av magi åt sitt öde.
Vid Trafalgar square fanns både imponerande hus, fontäner, människor, flygplan och annat att titta på. En man hade en docka i trådar som han kunde styra till att göra allt möjligt. A var imponerad och la en peng i hatten. Då klättrade dockan upp på honom. Tyvärr hade jag inte kameran framme då, men det syntes att A tyckte det var kul även om han blev lite överraskad.

Tom tog hjälp av två herrar i publiken för att mödosamt (och skämtsamt) klättra upp på sin enhjuling.
Strax intill hittade vi en creperia och fick oss varsin pannkaka med nutella. Barnen undrade om det inte var för sött för mig. Men jag svarade att man får kämpa sig igenom det. Den massiva dosen av Paris-nostalgi tog bort den värsta sötsliskigheten för mig.
Vi gick vidare ner mot Themsen och över på en gångbro. Solen sken, det var nästan tio grader varmt och vi hade det rätt gott. På andra sidan låg London Eye (Millenie-pariser-hjulet) och väntade på oss och en massa andra turister. Fast i februari är köerna inte så farliga, trots att det är skollov. Efter någon halvtimmes väntan och fotografering framför en grön vägg fick vi äntligen kliva in.

Utsikt från London Eye bland annat ner mot bron där vi nyss gick. Det är fortfarande en bit kvar till högsta punkten här.
När J plockat upp oss på stationen blev det pub-middag i grannstan innan vi åkte hem och festade på våra cupcakes (som för övrigt var alltför söta för mig, men barnen var nöjda).
Efter nattning tog det inte många minuter innan barnen slocknade och nu börjar det bli dags för mig också efter en mycket lyckad dag. Min riskanalys-strategi fungerade som vanligt. Inget av allt jag oroat mig för inträffade. För en gångs skull inget annat dåligt heller. Bara en massa bra. Men man blir trött av det också.

Klättra igenom ett tennisracket? Häpnar!
Det gula på bilden som ser ut som ett skärp är ett tennisracket. Jag fattar inte hur han lyckades få det över bröstkorgen och axlarna.