Senaste månaden har jag hållit på och lärt mig tovning. Jag hittade instruktioner för en katt-igloo på youtube och har testat olika grejor tills jag kom underfund med hur jag ville göra det.

Ganska häftigt att

en hög med ull och en halv-tovad måne

kan bli

en sån här mysig grotta.

Fast Cody är ganska nöjd med bara en hög med ull också. Om jag råkat lämna lådan med ull öppen så hoppar han i och sen står han och trampar och spinner i 10 minuter innan han belåtet lägger sig ner och sover mitt i.

Vi får allt svårare att försvara oss om någon beskyller oss för att försöka annektera grannens katt.

För de som inte vet så är den typiska hipstern nån som bor på Södermalm och äter ekologiskt, helst närproducerat (fast det produceras inte så jättemycket på Söder) som tillagats på traditionellt sätt och burits hem i en präktig tygpåse. Eller burits hem inslaget i papper från nån marknad och sen tillagats på traditionellt sätt. Efter att de stannat till på något mysigt vegan-fik och druckit chai-te eller fejk-latte.

Igår när J och jag pysslade i köket slog det oss just att vi betedde oss väldigt hipster-aktigt. J höll på att lägga in sillen. Visserligen inte närproducerad, men vi hade i alla fall koll på ursprung. Den hade saltats på Orkney-öarna och nu hade J haft den blötlagd ett tag för att sen kunna lägga in.

Jag höll på med mina surdegsbröd. Surdegen hade jag köpt på vår lokala kvarn som funnits där i hundratals år och nuvarande ägarna är typ fjärde generationen. För ett par år sedan provade jag att göra surdeg och det var lite för omständligt för att jag skulle göra om det. Men nu är jag mer motiverad, bättre påläst och startade med en köpt liten degklump istället för att blanda mjöl, vatten och torkad frukt och sen vänta en vecka och hoppas att man råkat få i något som gör att det bubblar på ett bra sätt utan att mögla. En pistol-liknande grej som mäter temperatur på distans hjälpte till att få degvätska och deg med en bra temperatur.

Resultatet blev över förväntan. Jag är inte bara stolt, jag är mamma också (mallig menade jag). Inte svårt att gissa vad pappret använts till tidigare.

Vitlök i större mängder än en fjärdedels klyfta ger mig ont i magen. Det har jag vetat i många år, men det har varit något mer också som jag inte lyckats klura ut tidigare. Mest för att det dröjer ett antal timmar innan jag får ont. För ett tag sen bestämde jag mig för att försöka komma underfund med vad mer än vitlök jag var känslig för och följde en diet där man först eliminerar en massa saker som många är känsliga för ett par veckor. Sen provar man en grupp av mat per vecka för att se vilka man märker nån skillnad av.

Det visar sig att jag är laktosintolerant. Det är inte så illa som man först kan tänka eftersom fetare grejor som vispgrädde och creme fraiche innehåller ganska lite laktos och det går bra i måttliga mängder. I lagrad ost har laktosen redan brutits ner till mer lättsmälta kolhydrater, så det går också bra. Laktosfri mjölk smakar nästan som vanligt och funkar alldeles utmärkt i matlagning. Ska det bli laktosfri fil får vi nog göra den själva. Tills vidare äter jag laktosfri yoghurt till frukost.

Sen finns det tabletter med enzymer man kan ta om med maten som kompenserar för ens egna brist på enzymer. Så jag kommer fortsätta äta glass på vårt favoritställe i Oxford.

Medan jag höll på med dieten läste jag på och lärde mig att i surdegsbröd så bryts gluten och annat svårsmält också ned till sånt som är lättare att hantera. Ju längre och surare desto bättre. Nu är jag inte jättekänslig för gluten, men det hör till samma grupp som vitlök och det verkar som att ju mer sånt jag äter totalt desto större är risken att jag ska må dåligt. Därför är min nuvarande plan att försöka göra det till en vana att baka surdegsbröd för att minska totala belastningen, men inte jättesurt, för det är inte särskilt gott. Vi får se hur länge jag orkar hålla på.

Kakao tillhör också samma grupp som vitlök, så mörk choklad begränsar jag till en ruta åt gången. Och mjölkchoklad har mjölk, så det är också borta. Lite trist, men värt att undvika. Ska bara försöka hitta andra godsaker man kan ta till när det känns som att man verkligen behöver muntra upp sig med lite choklad. Morötter, kanske?

Idag har hela familjen gjort köttbullar. Nötfärsen kommer från min chefs kor som går ute på gamla betesängar året runt och dessutom är av nån traditionell nästan utdöd sort. Mera hipster/präktighets-poäng. Och väldigt gott kött. Men kan man inte få vara lite traditionell så här innan jul, utan att få dåligt samvete?

Annars tar vi det ganska lugnt och ser fram emot en lång ledighet.

Önskar er alla en fridfull fjärde advent och en trevlig jul.

Idag har jag varit lite höstmelankolisk när jag fortsatte rensa i min polytunnel medan regnet droppade på plasten. Det var skön temperatur (om man har jacka på), men efter ett par omgångar med rejäl frost så har paprikor och tomater farit rätt illa. För några dagar sedan klippte jag ner allihop och la på komposten.

Idag var det dags att ta hand om Plumeriorna som jag frösådde tidigt i våras. 

På ett par hade bladen redan dött, men merparten såg ut som den ovan. Enligt instruktioner jag hittat på nätet så klippte jag av alla blad nån centimeter ut (för att minimera blödning).

Sen ska de stå mörkt och torrt i garaget över vintern innan de får komma ut i polytunneln nästa vår igen.

De ser lite eländiga ut nu, men med lite tur överlever alla och kanske några blommar nästa sommar.

Barnen hade höstlov förra veckan och måndag-tisdag denna. K och hennes kompisar karvade pumpa som hon sen satte vid vår ingång.

Den såg jättefin ut på halloween-kvällen när vi hade ett värmeljus i.

En annan sak som muntrat upp var företaget som vi beställer det mesta av vår mat från. Jag hade lämnat kommentarer på ett par produkter och jag gissar att det var därför jag plötsligt blev utvald till att få gratis-grejor mot att jag lämnade mer kommentarer på deras hemsida.

Vi fick ett kaffe värt några pund. Det var inte alls tokigt men lite för ljusrostat för oss. Sen fick vi en flaska balsamvinäger, 250ml prissatt till knappa 40 pund!

Superfin förpackning och det godaste balsamvinäger jag någonsin smakat, men jag skulle ändå aldrig betala motsvarande 470kr för nåt tillbehör. 

Fredag-tisdag skulle K vara i Sverige, eftersom det var enda tiden det var lov på båda ställena. J hade kollat tågtider och skjutsade henne till ett tåg som skulle ge mycket god marginal. Åtminstone i vanliga fall.

Tåget hon skulle åka med första biten var sen, så hon missade det planerade tåget vid bytet. Men när hon sen hann med tåget en timme senare skulle hon ändå ha två timmar över när hon kom fram till Gatwick. Om inget oförutsett hände…

Efter ett tag stannade tåget och stod still, i en timme eller så. Efter ett tag meddelades det att det setts några personer på spåret. Då måste det kollas upp innan tågen får fortsätta. Till slut rörde sig tåget igen, men de fick bara åka vidare till nästa station där tåget togs ur drift och de förväntades ta nästa tåg istället. K delade en taxi med några andra medan J checkade in henne (bara handbagage, som tur var).

K kom till Gatwick 33 minuter innan flyget skulle gå och hann med det. Pust. Hon börjar bli stor vår tös som reder ut sånt där (med visst bistånd från pappa med incheckningen). Och jag tror vi var mer stressade över det hela än vad hon var.

Resten av resan och Sverige-vistelsen gick mycket bättre. På hennes födelsedag sms:ade jag och frågade om hon fått nån tårta. Marängtårta igår och chokladtårta idag, svarade hon, men tillade att vi gärna fick ha tårta när hon kom tillbaka till England också.

Idag tog jag in de sista zuccinisarna från trädgården. Man kunde trott att de skulle bli övermogna och ruttna, men istället fick de hårt skal som en pumpa.

Istället för att försöka dela eller skala dem med kniv har jag kommit på att det är enklare att dänga dem i backen några gånger tills de spricker. Sen kan man ugnsrosta delarna.

Avslutningsvis ett par fina skyltar från vår lilla stad. Den första dök upp nån gång i våras när det hade regnat massor och det var översvämning på sina ställen.

Men nästan högst upp på ett backkrön var översvämningsrisken löjligt liten. Till och med då.

Och borde inte någon som jobbar på vägverkets motsvarighet kommit förbi och plockat med sig skylten under den långa heta och torra sommaren vi hade. Å andra sidan har de knappast behövt skylten så ingen har väl saknat den.

Denna bild är tagen från där förra skylten står. Markeringarna kom för nån vecka sedan, men jag undrar om den här skylten också kommer vara kvar om ett halvår.

Nu när det finns mindre och mindre att äta i trädgården tänkte jag ge mig på att sammanfatta årets odling och fundera på hur jag ska göra nästa år.

Men först en bildgåta:

Vad hör den här söta blomman till för växt? Svar kommer längre ner.

Allra mest uppskattat och värt ur arbetssynpunkt var tomatodlingen i polytunneln. Visserligen en hel del pyssel med att binda upp dem och ta bort extragrenar, men från 10 plantor har vi kunnat frossa ett par gånger i veckan från juli och en bra bit in i september. Nu är skörden betydligt mindre och inte riktigt lika fantastiskt god (fast fortfarande mycket godare än köpetomater).

Troligen årets sista stora tomatskörd. Men några till mindre skördar blir det nog.

Favoritsorterna var alla små körsbärstomater:

1. Orange Paruche (supersöt, nästan som frukt),
2. Sungold (också orange och söt),
3. Rosella (mycket tomatig smak, röd med mörkgrön topp)
4. Flamingo (avlång röd-rosa med fast tomatigt fruktkött och liten andel kärnor)

Längre ner kom stora vackra Skykomish. Gul-orange-röd som en solnedgång (bredvid byttan på bilden ovan), men med smak som bara var lite bättre än köpetomater. Sen lilla gula Ildi stora röda Russian rose. En stor besvikelse var Gardeners delight som vi odlade i växthuset i Norrland med stor framgång. Här bara sprack skalet och den smakade inte kyss mig en gång (som J skulle ha uttryckt det)

Längst ner på listan kommer Green zebra. Fint randig men smakar nästan lika lite som köpta tomater. Så länge vi har massa andra får de hänga kvar på plantan.

Mest valuta för insatsen gav gurkplantan i polytunneln. En ensam planta producerade stora goda gurkor i en takt vi hade svårt att hänga med under ett par månader. A hann fullständigt tröttna på att äta gurka till varannan middag men vi andra njöt. I skrivande stund finns det en stor gurka kvar i tunneln och sen är det slut för i år.

Melonerna i tunneln var också trevliga. Smakade ungefär som bra köpe-meloner, men trevligt att man fick ett par små i veckan när det var säsong. Och alltid perfekt mogna. Det blev som en bonusefterrätt då och då.

Zuccini är så löjligt lättodlat att jag insisterar på att ha en eller två plantor. Man får ner dem i jorden och sen behöver man i stort sett inte göra något mer. När man väl behöver en zuccini är det lättare att gå ut i trädgården än att gå till affären. Men det blir många zucchini över som ingen vill ha…

Tunnelns överraskning var persilja. Aldrig tidigare har vi haft ett sånt överskott av stora gröna persiljeblad. Man riktigt såg hur lycklig plantan var i värmen där inne (eller var det den näringsrika jorden?). Och jag som trodde att vanlig svensk sommar var perfekt för persilja.

Förra vintern hade jag kål, blomkål och broccoli i tunneln. I skymningsdags, vintern igenom var jag ute och jagade sniglar flera gånger i veckan. Inte roligt. Framåt vårkanten började det bildas kål och vi hann äta ett par stycken innan det plötsligt kom en varm vecka och allt blev klart samtidigt. Fem blomkålshuvuden på väg att bli övermogna samma vecka är inte roligt. Den här vintern står jag över sånt som sniglar gillar.

Ett par sorters salladslök övervintrade i tunneln också. De som vi inte hann äta upp i salladslök-stadiet har nu övergått till att se ut som vanlig lök respektive nåt purjoliknande. Och eftersom vi alltid har lök i kylen är det aldrig nån som kommer ihåg att använda dem. Nåväl, inte mycket arbetsinsats förspilld där. Vi får se om det blir nåt nästa säsong.

Bildgåtan i början visade en goji-blomma. För ett par år sen köpte jag en goji-planta av nån ny sort som skulle växa lite mer kompakt än de vanliga och dessutom få bär redan första säsongen.

Det där med kompakt stämde inget vidare. Den med små mjöldaggs-andgipna blad är goji. Den med större blad är rosenkvitten.

Det där med första säsongen var inte heller rätt. Men nu, säsong två (eller är det tre?), så har jag faktiskt fått några bär.

Nu har jag provsmakat bären också. Det var lite av ett antiklimax. De smakade inte så jättemycket och det finns många andra frukter och bär som är betydligt godare (och dessutom ett fint växtsätt). 

Amaranterna har vuxit duktigt också. Det är snart dags att ta hand om fröna. Vi får väl se hur pyssligt det är att sortera ut och sen koka dem. Oavsett om de är värda att odla för fröna eller inte så kan jag odla dem för utseendet och för att de är väldigt lättskötta.

Sen till något helt annat. A har börjat spela rugby i ett lag som flera av hans kompisar är med i. Hittills har han tränat tre gånger och tycker det är jättekul.

I slutet av augusti var vi i Göteborg ett par dagar. J, A och jag flög från Gatwick och mötte K som kom från Norrland på Landvetter.

Vi testade airbnb för första gången och hade hyrt ett litet gårdshus i ett villaområde ganska nära Liseberg. Vi tog buss, spårvagn (barnen gillade att åka spårvagn) och liten promenad dit och det funkade bra. Huset var precis så fint som det hade sett ut på bilderna. Vi fick kök, uteplats och barnen fick varsitt eget rum för hälften så mycket som två hotellrum hade kostat oss. Dessutom fanns det lite ätbart som tidigare gäster lämnat; knäckebröd, salta pinnar och nutella, bland annat.

Eftermiddagen tillbringade K med en kompis som hon bara träffat på nätet tidigare. Han går på Chalmers och brukar hjälpa K och andra med matte på något forum på nätet. Vi föräldrar var med vid överlämningen, pratade en liten stund med honom, och försökte avgöra om vi kunde lita på att han skulle behandla vår dotter väl. Lite läskigt är det alltid när K ska träffa sina nätkompisar.

Medan K blev runtvisad på Chalmers tog vi andra tre spårvagn till Masthugget och promenerade upp till kyrkan. Utsikten därifrån är fantastisk. Man ser stora delar av Göteborg och hela hamninloppet. Hyggligt väder hade vi också. Sen promenerade vi in mot centrum, via ett område där jag bodde en gång i tiden. Oj så nostalgisk man blir.

Nästa morgon var det dags för årets nya Chalmerister att börja och de samlades traditionsenligt på Götaplatsen halv nio. Dags för nästa nästa nostalgi-tripp. I stort sett allt var som när jag började. Största skillnaden var att några små drönare flög runt och filmade det hela.

Eleverna letar rätt på sin linje och ställer sig där. Sen är det hejaramsor och annat skrän tills det är dags att tåga upp till skolan.

Sen tog vi spårvagn ut till Saltholmen och båt vidare till Styrsö. Smidigt att samma tredagars lokaltrafik-kort gäller från Landvetter och ända ut i skärgården. Mer nostalgi.

Göteborgs skärgård är verkligen fin med sina klippor och alla båtar.

Vi promenerade upp till högsta punkten och satt där och njöt en stund.

Sen vidare ner till en by och tillbaka till byn dit vi kommit med båten.

I restaurangen vid hamnen åt vi jättedyra räkmackor, men det var det värt. Stort berg med färska räkor, det hittar man bara vid kusten.

Nästa dag tog jag med hela gänget för att visa dem ”mitt” Chalmers. Vi tog spårvagn dit (barnen älskar fortfarande att åka spårvagn) genom en tunnel som inte fanns när jag gick där. Kårhuset var totalt ändrat och ordentligt moderniserat, men vissa detaljer kände jag igen.

När vi gick förbi föreläsningssalarna där jag brukade vara så fick K syn på en till Chalmerist som hon bara träffat på nätet innan. Han var ansvarig för att ta hand om nykomlingarna så han hade tackat nej när K frågat om han hade tid att ses. Men några minuter gick bra innan han var tvungen att återgå till att visa nya elever rätt igen. Han hade färgat håret orange för den uppgiften, och tack vare det lyckades K se honom bland hundratals andra.

Efter det gick vi ner till centrum och tog vi pendelbåten över till andra sidan vattnet. Där hittade vi ett fik med köttbullemackor. Därmed kunde J pricka av att han uppnått sitt mål med resan.

Sista dagen blev det mer båtåkning och sen Liseberg på eftermiddagen innan det var dags för nästa stora punkt på Sverigeresan; att träffa morföräldrarna och kusinerna.

Igår fredags när jag kom in i min polytunnel på eftermiddagen doftade det äntligen melon. Jag kollade den gulaste och den hade en spricka i skalet, så det var inte mycket att vänta på. A och jag fick oss varsin stor bit och melonen var hur söt som helst hela vägen ut till skalet. Resten delade vi på till frukost morgonen efter.

Sorten heter Collective farm woman och ska komma österifrån. Fröna kommer från ett mindre ställe som specialiserat sig på att hålla liv i äldre sorter som är värda att odla.

Ett dygn senare var melondoften ännu starkare i tunneln och jag hittade en gul melon av den andra sorten.

Idag plockade jag melon nummer två och åt till frukost. Den har ett namn som börjar på Minnesota och fortsätter med ett ord som inte längre är politiskt korrekt, men har att göra med deras litenhet.

Minnesota-melonerna var inte alls lika söta, men hade en god melonsmak.

Tomaterna har nu kommit till en den punkt där vi inte längre orkade äta upp alla jag plockade in till middan. J hade grillat och till det gjorde han en smaskig sallad med hemodlade gula, orangea, rosa och röda tomater, gurka (också från tunneln), mozzarella och olivolja. Mums. Och så mycket att vi har rester kvar.

Igår eftermiddag satte J och jag upp bron som jag köpt. Vi har visserligen inte så mycket land på andra sidan bäcken, men då och då ska man över för att röja lite och då är det smidigare med en riktig bro än att balansera på balken som ligger över eller att hoppa. Men allra mest vill jag ha en bro för att kunna sitta eller ligga uppe på den och titta ner på vattnet.

Vi har i många år tänkt att vi skulle ha en liten damm i trädgården. För ett antal år sedan (alldeles för många) fick vi i pengar i present från mina föräldrar som skulle gå till dammen. I samma veva dök Englands-planerna upp så vi sköt dammen på framtiden tills vi visste var vi skulle bo permanent.

Nu vet vi var vi ska bo åtminstånde några år, men någon damm har det inte blivit än. Vi har ju vår lilla bäck. Därför bestämmer jag härmed att vår 40-årspresent (tror jag det var) blev en bro där man kan titta ner i bäcken istället för en damm. Och jag är väldigt nöjd med den presenten. Tack så jättemycket till mina föräldrar.

Vår fina bro

A har hunnit varit i Norrland och kommit tillbaka. Vi fick inte så mycket mer information ur honom än att de hade badat nästan alla dagar. Ibland i samma sjö – närmsta badstället / det som ligger en cykeltur bort / bryggan på ön dit man måste ta kanoten. Andra dagar i nån annan sjö eller i en fors. Mycket bättre svensk sommar än så får man leta efter.

Häromkring finns det inte så många sjöar. Det finns en del gamla vattenfyllda stenbrott där man, mot betalning, kan få bada, paddla, segla eller ägna sig åt andra vattensporter. Men vanligt gratis utebad är det få som ägnar sig åt.

K är på lite längre Sverige-tur. Från henne får vi inte så mycket information heller. Vi tar det som ett tecken på att hon har det bra och fullt upp.

När båda barnen var iväg föreslog J att vi skulle göra något vuxet tillsammans på helgen. Med min pilates inbokad på lördag förmiddag och en IKEA-leverans som skulle komma någon gång under söndagen så var det bara lördag eftermiddag kvar till det.

Vi åkte till Hungerford som jag hade hört skulle vara en mysig liten stad, och det var den. J hade googlat på populära fikaställen och vi började med kaffe och kaka på ett sånt. Det var fint, gott och trevligt. Allt vad vi hade hoppats på.

Sen gick vi en sväng utmed kanalen.

Längst bort skymtar man kyrkan som vi också tog en titt på. Enligt skylt hade stenen till kyrkan transporterats från Bath på kanalen en gång i tiden.

Vi blev omkörda av en man med två hundar på en kanalbåt. Vid nästa sluss kom vi ikapp igen. Han gick först och stängde på ena sidan, sen runt på andra för att stänga där, men då gled första porten upp igen. Jag erbjöd mig att hjälpa, men var inte stark nog. När J kom så lyckades vi stänga på vår sida samtidigt som han stängde på andra sidan. När man väl fått igen dem trycker vattnet emot, så de förblev stängda.

Hundarna satt ibland i båten och ibland sprang de bredvid. Men de var inte till mycket hjälp i slussen. Till vänster ser man bron som knuffats åt sidan för att båtarna ska komma förbi. Efter slussning förväntas man knuffa tillbaka den.

Vi gick förbi ytterligare nån sluss och sen kom vi till stället där en å skulle korsa kanalen enligt kartan. Vi var nyfikna på hur det skulle se ut.

Det visade sig att ån gick under kanalen.

På vägen tillbaka mötte vi vår slusskompis med hundarna och vi vinkade till varann.

Nästa dag kom IKEA-paketen. Nästan som julafton. Vårt gästrum har länge känts lite dysfunktionellt och jag har funderat på hur jag ska få till en arbetsyta och en massa rum att gömma återstående flyttkartonger, till exempel den med julsaker. Jag har kommit ganska långt med monterandet, men väntar fortfarande på att de ska skicka mig ett par saker som saknas. Får återkomma med bilder när det är klart.

Något som däremot blivit klart är TV-soffan. För ett par år sedan färgade jag överdragen med en grå färg. Det blev betydligt mörkare än jag hade tänkt, men funkade ganska bra ändå. Senaste månaderna har vi märkt att färgen börjat blekna, speciellt där man sitter och den biten som är närmast fönstret. Fast den bleknade till brunt istället för till grått. Gruff. Så när jag ändå skulle beställa grejor kollade jag om de hade grå överdrag och nu fanns det.

Första dynan bytt på. Ganska mycket gråare än det gamla överdraget. Nöjd.

Tyvärr gillar katten Cody det nya överdraget bättre än det gamla. Sedan vi köpte klöspinnen åt honom för några månader sedan har han nästan bara använt den. Men nya sofföverdraget har han provat ett par gånger. Än så länge har det räckt att lyfta bort tassarna för att han ska sluta.

I sommar har fönstren stått på vid gavel och då har Cody hittat nya ställen att utforska. Lite läskigt ser det ut när han balanserar på den smala fönsterbrädan.

I badrummet har vi ett takfönster som han lyckades hoppa upp till via badrumsskåpen och sen ut på taket. Nästa gång han försökte var fönstret stängt. Han såg både snopen och förorättad ut. Stackars kisse.

I tunneln växer gurkorna så det knakar. Vi äter en till middag nästan varje dag.

Tomaterna mognar också, men inte så det räcker till att frossa varje dag. Jag har inte kommit på hur man ska veta när den gröna sorten är mogen.

Ska bli spännande att smaka småmelonerna när de blir klara. 

Tydligen ska man vänta med att plocka meloner tills det riktigt doftar melon om den. Jag har en som är helgul och ser väldigt mogen ut, men den har inte börjat dofta än. Varje dag den här veckan har jag gått ut i polytunneln och hoppats att det ska hända.

Päronen är fortfarande stenhårda. Kanske jag borde gallrat ännu mer. Det är tydligt att svagväxande rotstock påverkar grenarnas storlek snarare än fruktens.

Och så är det björnbärs-tid. Massa björnbär i alla orensade områden intill vår trädgård (och lite i). De flesta är svåra att nå utan skyddsutrustning, men i kanten kan man plocka. Jättegott på pannkakorna om torsdagarna. Och smaskigt i smulpaj.

Idag var det äntligen dags för sommarlov. Barnen gick halvdag, men det lät inte som att de hann lära sig så mycket. När de kommit hem firade vi med glass. Mycket glass. Mitt i kom jag på att barnen inte fått nån lunch. Men det var ingen som var ledsen för det.

Förra veckan plus måndag och tisdag den här har K pryat där J jobbar. Varje dag har hon kommit hem trött men helnöjd och berättat vad hon fått göra och om allt hon lärt sig. Första dagen röntgade de hennes mobil, men mest har det varit seriösa grejor. Hon har dels fått hjälpa till med experiment och analysera resultat, men även jobbat med underhåll och till exempel bytt filter.

Tre av dagarna cyklade K och J tillsammans, men däremellan tog K buss för hon är inte van att cykla så långt. En av bussdagarna ringde hon mig och frågade om jag kunde skjutsa henne till tennisen när hon kom hem, för hon skulle nog komma lite sent. Bussen hon åkte med gick via Didcot, sa hon. Hmm, tänkte jag, det låter som att hon hamnat på bussen som går i andra riktningen (precis som A gjorde för ett par veckor sedan). Jag bad henne dubbelkolla med chauffören och hoppa av så snart som möjligt innan hon kom ut på motorvägen mot Oxford.

Mycket riktigt, bussen var på väg mot Oxford. Med på bussen var även en kompis till K som pryade i samma område. Bussen kör ett litet varv på det området både när den ska till och från oss, så hållplatserna är samma i båda riktningarna. Eftersom både K och hennes kompis klev på samma buss på olika ställen så är de ganska säkra på att den var felskyltad. Och busschauffören hade sett lite olycklig ut när de frågade vart bussen var på väg. Det var nog fler som hade frågat.

Nåväl, de hoppade av i rättan tid. Medan de väntade på att kompisens mamma skulle hämta dem gick de in på ett fik och köpte varsin kaka. Kompisen köpte kaffe också, men K ville inte ha det. När kaffet var klart kom den som jobbade där med en liten mugg varm choklad till K också. Det tyckte hon var jätte-rart.

K missade halva tennisen, men hann spela en liten stund innan det var dags för avslutningsfika inför sommarlovet.

Förra helgen hängde J och jag på en grupp som ungefär heter Oxfordshires helg-vandrare. Denna helgs promenad startade i vår stad. Man får hänga på ett par gånger innan man blir medlem, så vi tyckte det var ett bra tillfälle att prova. Prognosen var 26 grader och strålande sol och promenaden var närmre 2 mil, så det kändes lite långt för oss ovana. Vi bestämde att om det blev för mycket kunde vi alltid avbryta i förtid.

Gruppen är en av många grupper i ett större nätverk. Det finns ytterligare en helg-vandrar-grupp i området, men de är för 20-39 åringar (ungefär). Vår grupp är för de som inte passar in där men bara vill gå på helgerna. Dvs mestadels medelålders arbetande eller nyblivna pensionärer. Sen finns det ett antal grupper som går på vardagar också. Det antyddes att medelåldern var betydligt högre i vardags-grupperna, men hastigheten lägre.

Paus i sommarvärmen

Det var ett väldigt socialt och trevligt gäng. Efter ett par timmar hade man hunnit prata med nästan alla en stund. Nån sa att en sak han gillade med det här är att man träffar så många olika människor. Fast så jätte-olika tyckte vi nog inte de var; medelålders, medelklass, under medelvikt, utanpå-fickor på byxorna och med keps eller hatt.

När vi gått nån mil började mina fötter och ben kännas lite sega, så vi sa hejdå och tog en kortare väg tillbaka. Vi var väldigt nöjda med turen, men det var skönt att dra av sig skorna när vi kom hem. Ytterligare en timmes promenad hade nog inte varit lika kul.

Avslutningsvis en kort trädgårdsrapport.

Den röda amaranten är jättefin intill blommorna som är av sorten ”Magnus”. Det var nog mer tur än skicklighet att de hamnade intill varann.

Gurkorna i tunneln börjar komma upp i storlek nu.

Häromdagen hade vi gurk-smaktest. En lite större ljusare gurka från tunneln och en något mindre och mörkare gurka som växt under bar himmel. Inte oväntat var det lite mer smak på ute-gurkan. Men båda var jätte-goda och smakade mycket mer än vanliga köpe-gurkor.

Och vi ligger hopplöst efter på zucchini-fronten efter att vi fick regn i fredags. Plopp sa det och så hade vi flera stycken stora och massor av halvstora. 

Vi har en zucchini-planta till med nästan lika mycket. Undrar om jag blir tvungen att göra zucchini-kaka igen till helgen (nästan som morotskaka med philadelphia- och lime-smet på toppen).

Här har det varit varmt länge och då orkar man inte göra så mycket mer än det nödvändigaste. Resten av tiden går åt att sitta still i skuggan och njuta. Idag var det något svalare. Jag tog med mig kameran ut för att dokumentera trädgården. Om man bara ser till att vattna emellanåt så växer det så det knakar.

Det ser ut som att vi får sex aprikoser i år. Två fler än i fjol. En liten gren hänger det två på, så den har fått ett stöd-snöre så den inte bryts.

Fikon blir det däremot färre i år. En är snart mogen, men nästa två startade sent på säsongen, så de kanske inte hinner mogna.

Min mini-vingård försöker jag beskära enligt några av konstens alla regler. Det går ganska bra. Det är tydligt att olika sorter har olika typer av blad.

Alla tre sorterna har ett antal klasar vardera (en på nästan varje vertikal gren) och druvorna börjar få lite storlek nu.

Jordgubbssäsongen är nästan över, men vi har ett par sorter som ger lite gubbar då och då hela sommaren, så idag fick vi två var igen.

I fjol tog fåglarna alla rosa vinbär en dag. Jag hade sett att bären var nästan mogna och när jag tittade nästa dag fanns det inte ett enda bär kvar. I år såg jag till att sätta på nät i god tid. Vi fick massa bär och de är riktigt söta och fina. De vita och röda vinbären fick också nät, men eftersom de är lite surare har inte åtgången varit lika stor på dem. En kaka har det blivit och förstås lite småätande när man går förbi. Men de rosa är mycket godare.

Krusbär blev det heller inga till oss i fjol för ett lass larver käkade upp alla blad medan jag var ouppmärksam. Busken överlevde i alla fall.
I år gick den biten bättre. Jag hade ihjäl massa larver och räddade i alla fall hälften av bladen. Så i år blev det bär och nu var de äntligen mogna. Men jag hade inte insett att fåglar gillar krusbär… Idag var det helt ren-ätet. K besviken, för hon är den som längtat mest efter krusbär. Nästa år ska den busken få nät också.

Mina frö-sådda amaranter har alla olika färg och form. Denna har tätast blomma. Sen finns det en med korvig lila blomma och en med röda blad.

I tunneln så växer gurka-plantan åt alla håll. Till en början blev det bara massor av 2cm-gurkor, men efter en rejäl beskärning har vi nu en stor gurka. Hoppas den följs av fler.

Samma sorts gurka har jag utomhus också. Där är det bara ett par grenar totalt och den längsta är ca 70 cm. Den har redan producerat fyra gurkor över 10 cm.

Så här söta är gurkorna när de är nyfödda. Lite taggiga, men inte så det gör ont.

Huvudorsaken till att jag skaffade en polytunnel var för att kunna odla tomater under tak. Annars åker de på nån röta och dör lagom till tomaterna börjar bli klara. Sjukdomen kan tydligen bara få fäste om den kommer med vattendroppar på tomatbladen, så även i en tunnel ska man vara noggrann med att inte skvätta vatten på bladen när man vattnar.

I år har jag ca 10 sorters tomater i tunneln för att se vilka vi gillar bäst.

Jag tror det är hettan, snarare än vattenbrist som gjort att alla tomatblad är ihop-rullade.

Tomatsorten Flamingo har finast blommor

Men andra tomatsorter har betydligt fler blommor

I mitten av tunneln växer två sorters melon. Den ena sorten har redan tre knytnävsstora meloner på gång. Det är en liten snabb-mognande sort, men jag har ingen aning hur långt de har kvar till full storlek.

Och trots värmeböljan så längtar jag inte tillbaka till Norrland. Jag kan sakna södra Sverige ibland, men inte de korta somrarna i norr. Barnen däremot saknar svenskt sommarlov. De har fortfarande två veckor kvar tills lovet börjar. Fast mesta delen av den tiden ska K prya på Js jobb. Hoppas det blir kul för henne.

Förra helgen var J och jag in Winchester och turistade. Det är en lagom stor stad med en maffig katedral (som det kostar massor att gå in i, så jag tjuvkikade bara lite från ingången) och ett glass-café med många smaskiga sorter. Glassen kändes viktigare, så vi la våra pengar där istället. Att tjuvkika på glass är ganska meningslöst.

Att vi hamnade i Winchester denna helg är en lång historia som började med att jag hade lite ont i foten när jag gick. Närmare bestämt leden där stortån sitter fast (ja mamma, det kan vara några av dina gener jag har att tacka för det). Efter några veckor hade det inte gått över och jag började få ont i andra knät och vaden. Troligen för att jag börjat gå lite snett.

”Vi får väl skicka dig till veterinären”, tyckte J när jag berättade det. Så kan jag springa fram och tillbaka i stallgången och sen få veta vilken kota som behöver masseras eller led som behöver sprutas. Orsaken till hältan sitter ofta någon annan stans än där det gör ont.

Hmm, tyckte jag, och började leta på internet istället. Efter en del letande köpte jag en bok om hur man ska gå bättre (yttersidan! av fötterna ska helst vara parallella och barfota mycket är jättebra) och en bok om bindvävs-massage. Bindväv låter så tråkigt, engelska ”fascia” känns mycket coolare.

Bindvävsboken gick ut på att man masserar olika delar av kroppen med hjälp av en boll och en mjuk lång rulle. Båda kostar en förmögenhet. Vardera. Jag beställde en plagiat-rulle och letade länge och väl efter lagom mjuka bollar i pingis-boll-storlek. På Poundland (en affär där precis allting kostar en pund styck, och för varje år blir lönsamheten en allt större utmaning) hittade jag trepack bollar som var lagom små och mjuka.

På kvällen när jag stod och trampade på en av bollarna för att massera fotsulan upptäckte jag att det stod Trump på bollarna tillsammans med en liten amerikansk flagga. Det kändes plötsligt ännu bättre att stå och trampa på bollen.

Jag kan inte påstå att jag märkte några dramatiska resultat av övningarna, och det var ganska svårt att följa instruktionerna i boken så jag började leta på nätet efter kurser. Det fanns ett par i London, men det är lite lurigt att ta sig dit bara över en vardagskväll. Sen hittade jag en introduktionskurs strax söder om Winchester som skulle vara en söndag om knappt två veckor. Det kunde kanske vara något. Fast jag ville inte köra dit själv; för mycket trafik på den vägen för mig. Om jag bara kunde lura med J, så kunde han köra, tänkte jag.

Nästa dag när jag låg på rullen och gjorde nån övning kom J förbi och sa: ”När du lärt dig det där får du visa mig också. Kanske det hjälper när jag är spänd i ryggen”.
”Kanske vi ska gå på kurs tillsammans nästa söndag och lära oss det av någon som kan det på riktig”, föreslog jag. J såg lite chockad ut, men hämtade sig förhållandevis snabbt. Inom ett par dar hade jag fått ok på att anmäla oss.

Söndag förmiddag var det dags. Instruktören hälsade med ett ”ni måste vara P… och J…” med oväntat bra uttal på våra namn. ”Svenskar?” undrade hon och vi bekräftade. Det visade sig att hon bott i Stockholm några år.

Efter introduktion fick vi ligga ner och känna efter. Sen ligga på rullen och andas i alla riktningar (uppåt med bröstkorgen, ut åt sidorna med bröstkorgen och ner i diafragman, sen alla riktningar samtidigt). Lite mer ligga och känna efter. Fot- och hand-massage med bollarna. Mer jämföra före och efter.

Vid det här laget hade jag redan undrat ett tag om J ångrade bittert att han följt med.

Ben- och rygg-massage med rullen och ännu en omgång ligga på rygg och känna efter. Jag kan inte påstå att jag kände någon nämnvärd skillnad den här gången heller, trots att jag nu gjort allt helt enligt lärarens instruktioner. Lite prickade det i armarna efter hand-massagen och det var tydligen bra. Fast min vad kändes mer spänd än innan. Nåväl, för en del tar det flera veckor innan de börjar märka skillnad enligt boken. Jag får väl öva ett tag till.

Vi avböjde vänligt men bestämt när läraren försökte sälja på oss bollar och rullar för att vi skulle kunna öva vidare hemma (£110 för både och!). Hon såg inte nöjd ut när jag berättade om billiga plagiat-rullen jag hade hemma. Jag sa inget om att bollarna hade Trump på sig.

När vi kom ut frågade jag (något oroligt) J vad han tyckt. ”Min rygg känns helt bra nu. Jag var väldigt stel i morse, men det är borta”, sa han. Tänka sig.

Vi tog en liten promenad i den pittoreska byn där kursen varit. Bland annat förbi Hylands frukthörna.

Liten, till synes idyllisk gränd som leder upp mot kyrkan.

Sen åkte vi vidare till Winchester.

Där stod självaste King Alfred staty. Honom har vi sett förr.

Det var torgmarknad, men vi lät bli att köpa mat där som legat framme i värmen halva dan. Inga kylblock, ingenting som skyddade de små pajerna, köttbitarna och cholkadmjölken från solens brännande strålar. Istället köpte vi mackor på en vanlig mataffär. Lite tråkigare, mycket säkrare, en varm dag som denna. Intill King Alfred-statyn låg klosterparken där de gödslat med sittbänkar. Vi hittade snabbt en ledig och åt våra mackor där.

Vi traskade uppför huvud-gågatan i folkmyllret

När gågatan tagit slut hittade vi nåt ställe som påstod att de hade ”det” runda bordet. Vi betalade inte inträde där heller. Istället hittade vi en park med utsikt över stan och landsbygden bortanför. Där satt vi och njöt i skuggan.

Som avslutning på dagen åt vi varsin glass på ett ställe med massa sorter. De hade ett par sorters vegan-glass. Enligt nån skylt har de vegan-tisdag och -onsdag varje vecka när de har mycket fler såna sorter framme. Det kändes som att vi hamnat i Englands svar på Umeå. Undrar om det finns många militanta feminister i Winchester också. Vi såg inga uppenbara såna, men de kanske bara är ute efter mörkrets inbrott.

Senaste veckan har jag fortsatt öva lite varje dag. Känner ingen markant skillnad än, men kanske min rejäla svank blivit en halv storlek mindre. J har inte gjort något mer förrän idag. ”Har du fått ont i ryggen igen?” undrade jag när jag hittade honom liggande på rullen. Han erkände att så var fallet. Efteråt kände han sig mycket bättre igen. Tänka sig.