Utanför vårt köksfönster växer den här skönheten.
Jag kan jobba, jag är inte rädd…
Kortversionen:
I morse, efter att ha lämnat barnen på skolan tog jag bilen och gav mig av till J:s jobb. De närmsta veckorna ska jag administrera ansökningar och intervjuer där.
Den långa versionen:
I torsdags frågade en av de rekryteringsansvariga på J:s jobb om han trodde att jag var intresserad av att jobba några veckor. De var i desperat behov av någon som administrerar all rekrytering och utan att fundera särskilt länge så svarade jag ok då. Fredag förmiddag blev det bestämt att jag skulle börja på tisdag, dvs idag. 5 timmar om dagen i 6-8 veckor ska jag skyffla ansökningar, boka intervjuer och resor och se till att allt flyter på så bra som möjligt.
Eftersom det är temporärt fick en rekryteringsfirma i uppgift att fixa en anställning åt mig. De gav mig två val, antingen blev jag anställd av dem med en viss lön, eller av ett paraplyföretag med något högre lön. Alla verkade rekommendera paraplylösningen, så jag gick med på det.
Igår var min plan att jag skulle njuta av min sista dag i frihet. Istället gick ett antal (obetalda) timmar åt att skriva ut, fylla i, skanna in och skicka tillbaka blanketter från två olika företag och att läsa alla regler och skriva under på att jag läst dem. På kvällen blev jag klar med den sista. Nu är det bara kvar att faxa in tidrapport till rekryteringsföretaget varje vecka och fylla i samma sak en gång till, fast online, till paraplyföretaget. Jo, en sak till, på torsdag måste jag till Oxford för att ansöka om ett nummer som alla vill ha av mig.
I morse när jag väl kom till J:s jobb behövde jag bara fylla i ett enda papper och få mitt pass kopierat. De var mycket nöjda med rekryteringsföretagets hjälp med min anställning. Det gjorde allt så mycket smidigare.
Större delen av dagen gick åt till att lära mig om allt jag ska göra och att gå runt och hälsa på folk jag kommer jobba med. Framför allt chefer och andra som ofta är med på intervjuer. De flesta hade redan fått ett mail med information om att jag börjat, så det var en och annan som undrade om det bara var en slump att det kommit en till med just det efternamnet. Det är lite kul att få ett ansikte på en massa människor som J pratat om.
I nuläget är det bortåt 20 platser kvar att tillsätta, så det är betydligt lugnare än för ett par månader sedan när de skulle fylla ett nytt kontor med folk. Flera jag pratat med idag verkar tycka att 6-8 veckors jobb för mig är realistiskt, så jag har fortfarande gott hopp om att komma därifrån innan sommaren. Imorgon blir det mer upplärning, men sen måste jag väl börja göra nytta. De jag kommer jobba med verkar riktigt trevliga och jobbet är hanterbart, så det kommer nog gå bra.
I eftermiddag har jag legat i solen på en filt på gräsmattan i vår trädgård och njutit av doften från påskliljorna och av hur vinden fläktat till då och då. Samtidigt har jag försökt intala mig att det här med att jobba är en nyttig erfarenhet och jag kommer bli mycket bättre på engelska och lära mig en massa. Och när det väl är över kommer jag njuta ännu mer av att vara ledig i sommar.
Två rejält misslyckade planer:
– Så sent som i torsdags sa jag till en bekant här att jag inte tänkte försöka hitta jobb på länge. Det är alldeles för trevligt att vara hemmafru och så mycket roligt och intressant att göra på dagarna.
– Jag har alltid tyckt att det är dumt att jobba på samma ställe som sin respektive.
Jag kan jobba, jag är inte rädd.
Kategorier: Hemmaliv i England
2 kommentarer
Vårsådd, Goring och barn-/föräldrafritt
Äntligen tycker till och med engelsmännen att våren är här. Vi har haft några riktigt sköna dagar och utnyttjat dem så gott vi kunnat. Häromdagen gjorde A och jag iordning grönsakslandet och sådde frön (morot, broccoli, purjolök, majrovor, rödbetor, ärtor, pumpa och kanske något mer). Jag hade köpt en trädgårdstidning där det följde med några påsar, sen hittade jag fröförådet som vår landlady lämnat efter sig. A tittade igenom hennes fröpåsar en gång till igår och hittade ruccola. Det är inte hans favorit, men eftersom hans föräldrar envisas med att köpa det då och då tyckte han det var bättre att så lite än att slösa mer pengar på att köpa det.
Igår tog vi bilen till Goring, en by som ligger intill Themsen. På en höjd intill fanns ett strövområde där vi gick en sväng. Det var en kille med någon sorts fallskärm där. Han såg ut att göra sig iordning för att hoppa, så vi stannade för att titta. Jag hade kameran i högsta hugg en lång stund medan han väntade på perfekt vind. Med tiden insåg vi att han bara övade på själva upptagandet av skärmen i luften så då gav vi upp.
Barn på grönbete
När vi blev hungriga åkte vi ner till Goring och fikade på ett litet kafé. Sen gick vi en sväng utmed Themsen, såg en båt passera slussen och såg flera troligen tokdyra hus ner mot vattnet.
Inglasad uteplats
Eftersom vi inte kom på någon som kunde barnvakta våra barn så frågade vi om de kunde tänka sig att vara hemma själva. Inga problem, tyckte de, bara vi får spela dator. Jodå, tyckte vi, bara ni går och lägger er vanlig tid.
Vi kom ett par minuter efter utsatt tid. Det andra paret kom strax efter, med en flaska vin, och lite uppklädda precis som vi. Vi hade lyckats! Först satt vi i soffan ett tag och frågade artiga frågor om jobb och annat. Sen flyttade vi matbordet och åt en utsökt couscous som värdinnan la upp på våra tallrikar. Undrar hur det skulle bli om vi bjöd folk på middag. Skulle gästerna klara av att ta för sig själva, eller skulle jag bli tvungen att ösa upp åt alla. Samtalet gled in på Thatchers begravning. Vissa tycker det är upprörande att hon fick en begravning nästan som en kunglig och att hennes son ärvt en titel. Hur skulle det se ut om man gjorde så med alla premiärministrar! Sen undrade de om svenskar pratar politik när de träffas eller om vi var lite smått chockade över diskussionen. Vi pratade en massa utland också. Ena paret hade bott i Italien i 14 år och andra paret har en lägenhet där nere, men verkar ha sett rätt mycket annat i Europa också. J och jag är ju också vana vid att bo utomlands vid det här laget. Mitt i alltihop ringde min telefon. Det var K som sa att A ville veta om vi kommer hem snart. De hade gått och lagt sig, men inte lyckats somna än.
Efter efterrätt och sen ostbricka rullade vi tillbaka till soffan för lite mer dricka och choklad. Framåt halv tolv gick vi hem. Att säga att det var varmt och skönt är att ta i, men temperaturen var rätt ok när vi gick hem i nattmörkret.
Barnen sov som stockar när vi kom hem. På morgonen frågade vi hur det gått. De verkade tycka att det gått rätt bra, så vi kan nog få gå iväg någon mer kväll. De var nog rätt glada att slippa barnvakt också. Även om de barnvakter vi haft varit jättebra så har barnen alltid protesterat när nämnt ordet barnvakt tidigare.
Imorgon har jag min sista dag i frihet. Åtminstone på ett tag. Hastigt och lustigt blev jag med ett jobb. Det ingick inte i min plan för den närmsta tiden, men jag tror det kan vara bra på lite längre sikt. Detta skriver jag bara för att göra er nyfikna. Den som vill (och inte redan vet) får gärna lämna in en gissning på vad jag ska göra ca 5h om dagen de närmsta 6-8 veckorna.
Kategorier: Hemmaliv i England, Resmål och utflykter
2 kommentarer
Ks klass visar upp sig
Igår var det dags för year 5, som K går i, att visa vad de lärt sig. Föräldrarna till 5:an och alla andra elever kom till gympa-mat-samlingssalen och lyssnade. Barnen berättade bland annat om vad man behöver äta för att kroppen ska må bra. De har även haft choklad-tema så vi fick veta hur man tillverkar choklad och även höra om deras egna försök. Aztek-chokladen var det bara några få som gillade, men mjölkchokladen var mer populär.
K berättade högt och tydligt om frukt och vitaminer. Hon hörde till de som lärt sig sin text utantill.
Idag efter skolan följde K med en klasskompis med familj på tidig pub-middag. Men när K kom tillbaka hem bedyrade hon att hon bara ätit barnportion och delat efterrätt med klasskompisen så hon skulle visst orka äta pannkakor också. Och när J hade stekt det vanliga torsdagslasset med pannkakor så åt hon lika mycket som vanligt.
Kategorier: Hemmaliv i England, Vår dotter K
Lämna en kommentar
Hemmafruar på sightseeing
Oxford var sig likt med horder av franska och spanska tonåringar. Lite förre än i somras, men tillräckligt för att man ska tröttna.
Det kändes lyxigt med en halvdag helt för sig själv. Det finns en stor bokhandel där som jag tillbringade nästan en timme i. Ändå köpte jag bara en bok. Den handlade om Eden project. Ett ställe jag definitivt ska till det här året. Leksaksavdelningen på stans äldsta varuhus var inte att leka med (eller jo…). Där fanns massor av experiment-kit och annat kul. Jag köpte ett spel åt barnen och tänkte att jag får ta med dem dit någon gång.
I bussen på vägen hem SMS:ade och ringde jag med mina två sydafrikanska vänner för att bestämma om dagens utflykt. Våra makar jobbar på samma ställe numera och vi tillbringar en del tid tillsammans med att utforska omgivningarna. Vi hemmafruar har hektiska liv (åtminstone vissa av oss), så vi har börjat boka tid för våra träffar ett par veckor i förväg för att hitta tider som passar alla tre.
Idag åkte vi till stan som går under namnet Causton i Midsomer-programmen. Den är jättemysig med en massa små butiker. Idag var det torghandel på det lilla torget. Vi passade på att smaka bröd och ost och jag köpte med mig en bit getost hem. Vi gick en promenad utmed Themsen och ett område där det en gång varit ett slott. Vi skojade om att var man än gräver i England hittar man gamla slott eller boplatser.
Vallgraven och lite av murstocken till köket på slottet var i princip allt som var kvar över jord.
När det blev dags för lunch gick vi till ett anrikt ställe som en av de andra kände till. Mina förväntningar på vad man vill ha kring 12-tiden på dagen stämde inte riktig med de andras. Jag sneglade länge på morotskakan som var det mest lunchlika jag såg, men valde tillslut en brownie eftersom morotskakor här ofta är för söta för mig. Brownien serverades på en svart serviett med en tunn strimma chokladsås zick-zack över tallriken. Mycket delikat och säkert lika många kalorier som en vanlig lunch, så det gick ingen nöd på mig.
Resten av veckan har jag två promenader dagtid och två kvällsaktiviteter inbokade, sen borde jag försöka hinna med att städa också…
Äntligen vågar lite fler påskliljor titta fram i vår trädgård
Kategorier: Hemmaliv i England, Resmål och utflykter
Lämna en kommentar
Avsked och blandad shopping
Idag for mina föräldrar hem. De hade någorlunda tur med vädret de första dagarna så det var bra att vi passade på att gå upp till the Ridgeway då, men sen har det varit lite grått.
Vanligaste modellen på skolskor för flickor kostar inte så mycket, men håller inte riktigt för naturutflykter på helgerna. Killarna får ha gympadojjor.
När vi vinkat av morföräldrarna vid bussen som skulle ta dem till Oxford (det går flygbuss därifrån) så försökte vi dämpa sorgen med shopping. K gick ut starkt och hittade snart ett par snygga gympadojjor i svart med rosa detaljer. A provade flera byxor men hittade inget som riktigt passade, så vi gav upp. Istället gick vi till mataffären och köpte ett par lådor med indisk mat att ha till kvällen. Lite hjälpte det. När vi kom hem tröståt vi av chokladen vi fått av mina föräldrar och det hjälpte lite till. På kvällen stoppade jag pilaffris, chicken Korma, Tikka Masala och Madras i ugnen. Dessutom några bollar med gott men okänt innehåll i. Mums.
Här har barnen påsklov i två veckor och börjar igen på måndag, så några dagar är fortfarande kvar på deras ledighet. Vi får väl se om vi hittar på något mer kul. Prognosen för söndag ser rätt fin ut.
Kategorier: Hemmaliv i England
Lämna en kommentar
Känd från media
Känner ni igen handen nere till höger?
Min skylt med husnumret har jag lackat femtioelva gånger nu så att inte något vatten ska komma in till MDF-skivan som mosaiken sitter på. Men jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska fästa den på staketet utan att göra hål i skivan. Snöre?
Mina barn fortsätter brilljera med sina engelska språkkunskaper. Vi var hos en klasskompis till A och de satt fyra stycken på en studsmatta och började puckla på varann med nallebjörnarna som också var där. Jag gick ut och bad dem ta det lite lugnare med ”the teddy-beers” (teddy-ölen) varpå mina barn säger i kör: ”Teddy-bear”. De engelska barnen var artiga nog att inte rätta mig. Vi får väl se om jag lyckas komma ihåg det. Ett annat ord jag knappt vågar säga är flour (mjöl), för jag är rädd att det ska låta som flower (blomma). Nåväl, alla i lokalbefolkningen tycker att jag pratar jättebra. Det är bara mina barn som är oblyga nog att påpeka misstagen de hör.
Mina föräldrar är här nu så vi visar runt dem i stan och omgivningarna. Igår tog vi bilen till the Ridgeway och promenerade sen i ett område där vatten för länge sedan grävt ut djupa dalar. Förutom att vara ett fint promenadområde för människor så går det får där och (av spåren att dömma) kor ibland. Dessutom fanns det hur mycket kaninhålor som helst. Efter ett tag när vi blev mer uppmärksamma lyckades vi se ett antal kaniner på håll också, men de var snabba att skutta ner i sina hålor innan man kom nära.
Barnen och morföräldrarna utforskar omgivningarna. Till skillnad från svenska får så svarar inte de engelska när man säger Bä till dem.
Vi hittade mycekt krita, benrester och hagelpatroner. Finns det något samband?
Kategorier: Hemmaliv i England
4 kommentarer
K mitt i smeten
Idag tog vi bilen till en by en halvmil bort för att promenera i par-byarna East och West H som omväxling. Eftersom vi aldrig varit där förut och kartan bara visar var promenadvägarna går, inte hur leriga de är, så tog vi gummistövlar hela gänget. Eller nästan. A hade redan börjat ta på sig gymnastikskorna och då blev det alldeles för jobbigt att byta. Men överdragsbyxorna åkte på i alla fall. K tog med sina överdragsbyxor också.
När vi parkerat i East H och gått femtio meter undrar J var K:s överdragsbyxor är. ”I bilen”, säger K glatt. Och där fick de ligga kvar.
Vi kom till en å med information på en skylt. Samma å som i vår stad, men nedströms. Häromdagen var vi i par-byarna uppströms och promenerade. Ån är tydligen speciell på grund av berggrunden här och innehåller fiskarter och annat som är lite ovanligt. Det står skyltar om det lite var stans, men jag har aldrig lyckats se någon fisk. Att byar kommer i par verkar däremot vara väldigt vanligt.
Vi följde ån en bit och sen när det stod en grön skylt med Footpath och pekade vänster tog vi av ditåt. Via någons gårdsplan med lustiga änder på och sen igenom en grind in i en hästhage. Det var tydligt skyltat att man skulle följa stigen och ha hundar i koppel, så vi visste att vi var på rätt väg. Problemet var att hästhagen var lite lerig. Med gummistövlar gick det ganska bra till en början. Och A var tillräckligt lätt för att inte glida ner i hovspåren på samma sätt som vi större. Men sen kom ett blötare parti, så jag sa åt A att klättra på staketet tills han kommit förbi det värsta.
A missförstår mig och börjar klättra över till andra sidan staketet. Tre hästar kommer fram och vill mysa med oss. K ropar ”Jag har fastnat”. J försöker få A att stanna kvar på denna sidan staketet och tänker bära honom förbi det värsta. Jag försöker få hästarna att flytta på sig och plötsligt gapskrattar K. Där sitter hon med rumpan i leran och tar sig ingenstans. Jag klafsar fram till henne, samtidigt som jag motar bort hästarna så gott det går. När jag tar tag i K:s hand för att dra upp henne är jag på väg att falla också. Andra försöket tar jag spjärn mot staketet och då kommer hon loss.
Vi bestämmer oss för att retirera och snart är vi på fast mark igen.
Leggings med strass på är kanske inte bästa promenadklädseln.
Men så lätt ger vi inte upp. På kartan finns en till lämplig stig och snart är vi på väg mot West H igen. Strax utanför nästa by hittar vi en kjol i gräset. Det finns mycket kläder i det här landet som inte riktigt är min stil… Och i byn finns det både små stugor med halmtak och ståtligare ställen. En hel del från 1900-talet också, men det är inte lika kul att ta kort på.
Utan vidare missöden går vi tillbaka till vår bil i East H. I ån sköljer vi av stövlarna så gott det går, men det blir en hel del lera kvar ändå. Det är något visst med ån ändå. Mindre än en meter ner ligger den platta botten. Den är nästan vit och jag tror den är rätt hård också, annars hade vattnet gröpt ur mer genom åren. Men vad kanterna består av behöver jag knappast berätta (ledtråd: det är brunt och kladdigt under gräset).
I bilen ligger ett par rena överdragsbyxor som K får byta till innan hon får gå in i bilen. Hennes stövlar lägger vi försiktigt på A:s överdragsbyxor i bakluckan.
Imorgon blir det för hemmafrun att tvätta leriga stövlar och byxor. Igen.
Nu har barnen har två veckors påsklov att njuta av och om ett par dagar kommer mormor och morfar och hälsar på. Jag har förvarnat att de ska ta med sig något rejält att ha på fötterna…
Kategorier: Hemmaliv i England, Vår dotter K
Lämna en kommentar
Utlänning i landet som flödar av ale och lera
Med internet är det lätt att följa nyheterna i Sverige. Kanske är det för att jag är utlänning och varit det förut som diskussionen kring REVA (jakten på papperslösa flyktingar) fångat min uppmärksamhet. Den lyckade invandrarkillens välformulerade brev till ministern fick mig att minnas när jag bodde i Paris en vinter (95-96). Flera bomber hade nyligen sprängts i tunnelbana och pendeltåg. Flera gånger såg jag tungt beväpnade militärer som patrullerade på stationer, papperskorgarna togs bort så ingen kunde lägga bomber där och alla med nordafrikanskt utseende blev ombedda att visa att de inte hade några bomber i sina väskor. De med nordafrikanskt utseende lärde sig snabbt att om man nödvändigtvis måste ta med sig något så fick man bära det i handen eller möjligen i en genomskinlig plastpåse. Annars blev man stoppad var hundrade meter. Vad fantastiskt skönt att det inte är så i Sverige! Eller England. Och, nästan lyxigt att ha rätt hudfärg så man smälter in i landet där man är…
Idag läste jag en annan lyckad invandrarkilles svar på det första brevet. Han gav debatten en helt ny dimension och jag insåg att han gav uttryck för något jag kände igen väl. De som jobbat med mig kunde inte undgå att märka hur upprörd jag var efter träffen där tjejer på gymnasiet fick träffa oss kvinnor på mansdominerade arbetsplatser och efter anti-mobbnings-seminariet på vi hade på jobbet.
Det jag var frustrerad över var att kvinnor (invandrare/handikappade/unga/gamla/och alla andra lite annorlunda) förväntas känna sig som offer och måste hitta sätt att stå emot förtrycket och, i den mån vi orkar, kämpa emot det.
Men som det står i svars-brevet/artikeln; ”Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter” … ”Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se”.
Jag väljer att inte se mig som ett offer för köns-diskriminering. När någon beter sig illa mot mig väljer jag att se det som ett missförstånd, eller om det inte funkar, se dem som idioter. Det finns för- och nack-delar med att vara kvinna, men att fokusera på det som är dåligt kommer inte göra att livet känns ett dugg bättre. När jag besökte gymnasieskolan trodde jag att det var för att kunna ge tjejerna där en positiv bild av hur det är att jobba. Inte att vi skulle lära oss feministiskt självförsvar. När vi hade anti-mobbnings-seminarium på jobbet hade jag inte förväntat mig att bli påtvingad offerrollen och att mina manliga kollegor skulle upplysas om att vara extra försiktig med mig, för allt de säger kan misstolkas.
Allt man säger kan misstolkas. Men ska man ta hänsyn till det kan man inte skoja om något. Jag hoppas att fler som läser svars-artikeln ska välja att tolka omvärlden positivt. Annars är risken stor att ni misstolkar mina och andras dåliga skämt eller halv-plumpa kommentarer och blir besvikna. Trots att det inte alls var menat så.
Lite upprörd blev jag igen nu när jag skriver detta. Det händer inte så ofta. Så för att lugna ner mig tänkte jag berätta lite från dagens promenad. Idag lyckades jag nämligen hitta gångstigen jag letade efter för någon vecka sedan. Då när jag fick gå bilvägen hem. Knepet stavas karta. Vad kartan däremot inte säger något om är hur leriga vägarna är. Den engelska leran jag gick i idag vinner i kategorin Förmåga till vidhäftning. För varje steg jag tog växte lerlagret under skorna och det som klämdes upp på sidan av skorna kröp närmre och närmre skosnörena. När jag försökte torka av mig i gräset fastnade det också, så till slut såg det ut som att jag trampat i två fågelbon. Tur inga militanta djurvänner såg mig…
Man anar varför en del behöver en gamm-jeep OCH en stads-jeep. Ordentligt skyltat är det i alla fall.
Trots leran tog jag mig till en by jag inte varit i tidigare. Ån som rinner genom stan börjar strax ovanför den byn och delar namn med den. Byn var genompitoresk med sin å, halmtak på många av husen och, så klart en gammal kyrka. En man jag mötte sa att den var öppen, så jag passade på att titta på insidan också.
Av kuddhögen att döma kan det nog vara lite småkyligt här inne.
Ingen Barnaby så långt ögat kan nå. Inte ens inne i kyrkan. Men ganska coola gravar.
Kategorier: Oväntat politiskt
3 kommentarer
Inget dopp i Bath, Weston-super-Mud och ännu mer lera
Nej, A pratar inte i telefon, han lyssnar på information om stället. Det fanns på flera språk och egen variant för barn.
Lördag morgon åkte vi först till Bath för att titta på de romerska baden där. Att staden Bath är så kuperad kom som en överraskning för mig. Det syns inte så väl på google earth. På det romerska badet fick man inte ens doppa fingrarna i vattnet och det var lite av en besvikelse. Jag hade velat känna vilken temperatur det var. Är det varma källor så vill man ju känna att det är varmt. Det var betydligt mer historisk information där än jag hade väntat mig. J tittade och lysnade på allt medan barnen och jag gick i förväg och sen satt vid badet i dimman och väntade. Jag hade gärna sett mer av Bath, t ex har de en fin katedral som man kan gå en rundtur i, men barnen ville till havet. Nu.
Havsutsikt från hotellrummet. Jubel!
Efter att ha tinat upp på hotellet tog vi ett varv till ute, dels för att leta matställen och dels för att gå lite till på stranden. Denna gång hade barnen gummistövlar på sig och det var tur för nu när vattenlinjen gick några meter längre ut var det väldigt lerigt där. Det gick inte längre att gå ut till vattnet. Att samla snäckor en bit in var inte riktigt lika kul som att kunna plaska i vattnet.
Weston är ett klassiskt semesterställe, men jag var inte så imponerad. Visserligen är det varmare på sommaren, men att bo vid en fin strand utan att kunna bada?! Nej, till sommaren ska vi åka till en bad-bar strand istället.
Middag åt vi på en restaurang som också låg vid havet. Det blev tydligt att de drar ner på utbudet vintertid, men de kanske skulle bytt meny. Jag beställde svärdfisk – den är tyvärr slut. Och hemlagad äppelpaj – den är tyvärr också slut. Grillad tonfisk och chokladkaka fanns, så jag behövde inte gå därifrån hungrig.
Söndagmorgon gick vi en till sväng ut på piren så långt det gick att gå. Det var lågvatten och nu fick vi se mer av leran som gett staden sitt smeknamn (lera=mud). Vattenlinjen låg nu långt utanför piren och allt man såg var lera med pölar i och några enstaka båtar som låg på sidan och väntade på bättre tider. Vi bestämde oss för att åka norrut och leta efter en bättre strand på hemvägen.
Nästa semesterort är Clevedon, men vid stranden hittade vi ingen parkeringsplats och plötsligt var vi påväg ut ur stan. Vi hittade en parkering vid en skylt där det stod footpath, så vi chansade på att det skulle vara fint. När vi tittade på gångvägen bestämde vi oss för att byta till gummistövlar hela gänget. Barnen fick täckbyxor också. Vi gick och gled nerför en lerbank tills vi kom till en gångväg parallellt med havet och jättefin utsikt. Ett par hundra meter bort hittade vi en trappa ner till havet. Ladye Bay blev snabbt ett favoritställe för barnen. Det var fortfarande lågvatten, men här var det en massa stenar att gå på och lera emellan att gegga med. Kan det bli bättre?
Efter lite mer promenerande utmed havet åkte vi hemåt. Trötta, men ganska nöjda ändå.
Nu har jag torkat av leran från barnens jackor, för de behöver dem till skolan imorgon. Stövlar och täckbyxor tar jag imorgon. Något ska väl hemmafrun ha att göra då också.
Kategorier: Kultur, Resmål och utflykter, Väder
3 kommentarer
AdWantage 