I tisdags hämtade vi barnen på Heathrow efter deras vecka i Sverige. Tillbakaresan gick bättre än ditresan. Dels för att de började bli vana och dels för att mormor skickat med en rejäl matsäck: Bulle, två daimkakor och en kexchoklad till varje barn. Flygpersonalen gav dem juice, och hade de inte tackat nej så hade fått chips också (hade de vetat att de inte behövde betala så hade de tackat ja).

Sen fick vi veta om en massa underbara saker som hänt under veckan. Gröna Lund visste vi om sedan tidigare. Bad tre gånger, tårta två, massa spel-spelande med morföräldrarna, minigolf och mycket annat. Vi fick berätta för barnen om allt som hänt här. Hyrbilen har bytts ut. Hallonen har fortsatt mogna i en rasande hastighet. Barnen har sluppit en lång promenad på the Ridgeway och en annan lång promenad i Newbury.

När vi kom till parkeringshuset på Heathrow fick bilen godkänt. Vår lilla svarta Audi A3 är bytt mot en mörk Volvo V40 med massa säkerhetsfinesser. Jag vet inte varför hyrbilsfirman envisas med att byta då och då, men det här är vår tredje bil här och i oktober ska vi få en ny igen. Tired of German techno, try some Swedish metal, som det lär ska heta i reklamen. Bland finesserna finns lampor som lyser när man har en annan bil i ”döda vinkeln” på sidan och om man närmar sig bilen framför lite för fort lyser det också och låter ordentligt. Sido-kollen funkar bra, men när vi närmade oss en bro över motorvägen blev bilen rädd och skrek till så vi också blev skrämda. Sen tittar den på vägskyltar för att ha koll på hastighetsbegränsningar. Det lyckas bra så länge det inte är alltför mycket växter framför (vilket det är då och då här i England).

Den inbyggda GPS:en såg fin ut och tjöt inte så fort det är hastighetskontroll, så vi ställde in adressen till ett restaurang-ställe en kvart ifrån Heathrow. Det gick bra att följa instruktionerna i drygt 100m, sen sa den höger utan att mena det och plötsligt låg vi i fel fil och fick göra ett omtag. Tio minuter senare hade den lyckats skicka runt oss så vi var tillbaka där vi startade. Denna gång struntade vi i när den sa höger och lyckades ta rätt vänsterfil för att komma igenom nästa rondell. Sen gick det bra i säkert fem minuter i sträck innan den sa åt oss att ta andra avfarten i en rondell när vi skulle ta den tredje. Nån kilometer bort blev det u-sväng i nästa rondell och sen tillbaka igen. Där någonstans ledsnade vi ur fullkomligt och letade rätt på vår egna lilla GPS. Innan jag hann få igång den hade bilens GPS skickat oss åt fel håll för tredje gången. Men när vår GPS fått adressen och hittat sina satelliter så blev det rätt direkt. Restaurangen, Amerikansk-Italiensk, var så bra som vi förväntade oss (det är en kedja vi ätit på förr) och sen fick vår egna GPS lotsa oss tillbaka till motorvägen så vi kunde fara hem med våra trötta barn.

Det var inte bara barnen som var trötta. Jag hade passat på att göra London på egen hand under dagen. J skjutsade mig till stationen på morgonen på väg till jobbet och sen tog jag tåget in. Först gick jag en lång promenad genom Hyde Park. Där var en salig blandning av joggare, turister, barnfamiljer och en massa hundar med tillhörande ägare. Hundarna sprang lösa och nosade på och lekte med andra hundar de mötte. Cyklisterna höll sig på ett par cykelvägar och det var tydliga skyltar med hur mycket böter det var om man cyklade någon annan stans.

Efter Hyde Park promenerade jag vidare till Harrods. Där har jag varit en gång för evigheter sedan, men jag hade glömt hur det såg ut. Olika rum var dekorerade i helt olika stil, från klassiska stuckaturer till indiskt mm. Överallt stod det vakter och vanlig personal. Personalen hälsade vänligt på besökarna (en bråkdel var nog där för att handla, resten bara tittade). Inga spår av snobbighet alls. På hattavdelningen beundrade jag jobbet som låg bakom en del av kreationerna. Fast jag skulle inte vilja ha någon. För ett par månader sedan såg jag en dokumentärfilm om en som gjorde hattar och kläder dekorerade med fjädrar. Han satt och klippte varje liten fjäder för hand. Sådana hattar fanns det ganska många av i olika stilar. Tydligen finns det människor som vill se ut om att en fågel somnat i håret.
Sen gick jag vidare till den tjusigare klänningsavdelningen. Där fanns en häftig tunn känning med en massa pärlor på. Handsydd stod det och jag visste att där har några sömmerskor suttit i några veckor med en pärla i taget.

Efter det gick jag till Science Museum och rekognoserade. Många museum är det fri entre på, men man får gärna donera lite pengar. Det är bra för då kan man gå in en liten stund och kolla om det är något värt att ta med barnen på. Jag bestämde mig för att uppmana J att ta med A dit. Jag tror de kommer gilla att titta på raketer och flygplan. Sen kan de gå i museum-shoppen och titta på alla roliga experimentlådor och annat man kan köpa.

Dagens stora stopp var Westfield, ett gigantiskt köpcenter som ligger mellan fyra tunnelbanestationer. När jag hoppade av i Shepherd’s Bush Market var det tydligt att jag lämnat turist-London och kommit till London för de som faktiskt bor där på riktigt. Det var fortfarande ett myller av nationaliteter, men utmed gatan trängdes hamburgerställen med grillad-kyckling och affärer där allt (skräp) kostar en pund. Det fanns inga skyltar eller kartor med ledtrådar om var det gigantiska köpcentret skulle ligga och jag var utanför min egen London-karta. Som tur var mindes jag kartbilden jag googlat fram, så jag gick ett kvarter åt vänster, svängde vänster och där såg jag det. Gigantiskt.

Håll hårt i lädret, hade mannen som sålde tågbiljetten på morgonen uppmanat mig. Gissar att han hade en fru som skulle kunna bränna en månadslön på några timmar där inne. Det dröjde inte många meter innan det kom fram en kvinna som ville att jag skulle prova ett fantastiskt handsalt. Hon hällde det i min hand och sen var jag tvungen att följa med till försäljningsstället tio meter bort för att kunna skölja av det när jag gnuggat det på händerna. Fiffigt sätt för att få med sig folk. Sen fick jag handkräm och en nagel polerad. Tror du på mirakel? frågade hon när hon nästan polerat klart. Nageln blev verkligen fin så sen ville hon sälja filen tillsammans med en nagelbandskräm och en body lotion för 40 pund. 400kr! När jag började backa därifrån så undrade hon om jag var student. Inte riktigt, tyckte jag, men det var fel svar, så hon undrade igen om jag inte var lite student i alla fall. För då kunde jag få köpa filen för 25 pund. Livstidsgaranti ingick även i studentpriset. Men jag klarade mig, det blev ingen fil. Jag har sett mina föräldrar inte köpa andelslägenhet på Gran Canaria. Det är all träning man behöver för att klara professionella övertalare.

En stund senare var det en som ville att jag skulle provsmaka godis. Jag bad om en chokladbit och frågade om hon inte hade någon med kaffesmak. Jodå, det hade hon. Jag fick en och den var god. Det är inte så jätteofta man råkar på sånt så jag köpte glatt choklad för knappt ett pund. Och jag tror jag blev mycket gladare av det än av välpolerade naglar för 25 gånger så mycket. Kläder för 22 pund blev det också och lite mat. Men tågbiljetten jag köpte på morgonen var ändå London-turens klart största utgift.

När J föreslog att vi skulle åka till havet igen, redan nästa helg, gav jag honom en lång blick. Klentrogen tror jag är ett bra ord här, skeptisk passar också. Men han tyckte att vi skulle göra ett nytt försök, men förbereda oss bättre den här gången. Så redan fredag eftermiddag packade vi för fullt och provianterade. Sen (!) skrevs lista vad som borde med och slutligen jämfördes allt som var nedstoppat med det som stod på listan. J googlade fram parkeringsplats, frukostställe med pannkakor och två lunchställen alldeles intill varann och precis vid stranden i Bournemouth.

Lördag morgon gick vi upp ganska tidigt, stoppade i oss minifrukost, packade det sista och dubbelkollade att alla väskor kom in i bilen. Tio i sju kom vi iväg. Det var nästan en timme tidigare än förra helgen och det visade sig vara helt perfekt. Det var redan en hel del bilar ute, men ingen köbildning än. När vi kom till parkeringsplatsen kvart över åtta var 75% av platserna fortfarande lediga och på frukoststället var det fortfarande ganska lugnt. Det var ett surf-inrett ställe precis vid stranden med goda pannkakor, smoothies och färskpressad juice, men ganska dålig musik. Medan vi satt där droppade det in fler kunder hela tiden. Det var en intressant blandning av ”vanliga” pensionärer, surfare i 50+-åldern och mot slutet lite barnvagnssällskap.

När vi kom ner till stranden funderade vi på vart tidvattnet var på väg. Vi sneglade på hur långt ner andra hade satt sig och valde en plats ganska nära vattnet. Sanden var jättefin, men på några ställen låg det lite små stenar. De var mer välslipade än stenarna i Portsmouth och en del av dem hade nog funkat bra för att kasta macka med om det inte hade varit så vågigt. Barnen hittade några taggiga skal också som vi inte räknat ut vad de hört till för djur. Det såg inte ut som sjöborre, för de brukar vara runda.

Medan barnen lekte i vattenbrynet låg J och jag och latade oss på filten i solen en stund. Sen gick jag till en av strandaffärerna och köpte solhatt och strandtält. Jag hade sett andra med strandtält och det var precis så där bra som jag hade föreställt mig. Dels kunde man lägga in alla grejor där så de inte blev så sandiga. Dels kunde man ligga i skuggan där temperaturen var helt perfekt. Så där låg vi och lyssnade till vågorna och alla människor runt omkring. Det var många som pratade ryska, men även andra språk (inklusive engelska) hördes. Det kändes som att vara på utlandssemester på någon badort. När barnen kom förbi fick de fruit shoots (juice blandat med vatten i häftiga små flaskor), scones och äpplen. J och jag badade lite också, men mest låg vi och latade oss i skuggan.

Vid tvåtiden hade barnen badat klart. K kände sig nöjd och A var så trött att han helt enkelt inte orkade mer. Vi packade ihop och gick till närmsta lunchstället. Där var det några lediga bord men en massa andra gäster och ganska rörigt, så vi gick vidare uppför backen till det andra stället J tittat ut. Det var betydligt mindre och väldigt lugnt i jämförelse. Ännu ett ställe med surf-tema och bland annat riktigt fina hamburgare. Man kunde välja till olika tillbehör på sin burgare. Barnen beställde med grillad ananas vilket gjorde burgarna ännu högre och svårare att äta, men det såg smaskigt ut. Till efterrätt åt vi lokalproducerad glass och sorbet. När vi beställde påpekade servitrisen att vissa av kulorna var sorbet och andra glass och hon undrade om det var ok. När vi sa att det gick bra förtydligade hon att alla tre kulorna kommer i samma skål, inte var för sig. Vi tyckte fortfarande att det var alldeles utmärkt. Och det var jättegott, men jag gissar att man inte blandar på det viset häromkring.

Efter maten hade A fått tillbaka lite energi och ville gå en sväng på piren, så det gjorde vi innan vi for hem igen. Trötta men lyckliga.

Våra gäster åkte vidare till London i lördags och enligt väderprognosen skulle det bli soligt och varmt i hela södra England, så vi bestämde oss för att åka till sydkusten på söndagen. Vi började packa och tänka på detaljer lite försent, så till slut skrev vi en lista med det vi skulle komma ihåg att packa på söndagmorgonen. Vi hade i alla fall som plan att åka till ett köpcentrum i Portsmouth och äta rejäl frukost och sen parkera oss på en av stränderna som omringar staden. Vi utnyttjade Google-kartan för att se var det fanns parkeringsplatser intill havet.

Efter en natts sömn klev vi upp halvtidigt, snabbåt lite frukost, packade allt som stod på listan och drog iväg.

Resan ner gick hyggligt, men när vi kom till motorvägen som London-borna tar sydväst blev det genast mycket mer trafik. Hastigheten gick ner, men det rullade hyggligt i alla fall. Efter ett tag delade sig vägen. Vi tog vägen mot Portsmouth, nästan alla andra åkte vidare mot Bournemouth som ligger lite längre bort från London. Hmm, undrar om det är ett tecken på att stränderna inte är så bra dit vi ska, tänkte J och jag. Att stranden i Bournemouth är förstklassig, det visste vi sedan tidigare, men det kan ju vara kul att se fler ställen.

Efter bara en liten felkörning hittade vi frukoststället vi sett ut och fick oss varsin hög pannkakor med banan och blåbärssylt. För att vara säkra på att orka med bad och strandlek så dränkte vi pannkakorna i lönnsirap och drack varsin smoothie till. Jag passade på att fråga servitrisen om det var någon särskild strand i närheten som hon rekommenderade, men det gjorde hon inte. Det är bara sten överallt, sa hon.

Portsmouth ligger på en udde, så ska man åka någon annan stans blir det en bit bilåkning och sen hamnar man väl i bilköer med Londonborna, så vi bestämde oss för att åka till stranden vi tänkt. Och mycket riktigt, fullt med stenar. Visserligen avskavda av vågorna, men fortfarande väldigt obekväma att gå på. Det är nackdelen med Google-kartan, den har inte tillräcklig upplösning för att man ska kunna se om det är sten eller sand.

K drog på sig baddräkten ändå och gick försiktigt ner till vattnet. En meter ut blev hon stående. Det gjorde ju nästan lika ont att gå där ute. A började leta efter sina badbyxor. Ganska snart insåg vi att vi lämnat kassen som hans badbyxor och handduk låg i där hemma. Vi bestämde att han skulle bada i sina shorts och sitta med handduk i bilen på vägen hem. A kom i men lyckades få saltvatten i munnen och kom upp ganska snabbt igen. Jag vill ha vatten, sa han. Var är vattnet? Vi hade gjort iordning ett antal flaskor med citronvatten, men de var också kvar hemma… Frukten hade kommit med i alla fall så han fick ett äpple.

Det blev lite badat för K och A till slut. Men K tröttnade snart på stenarna och satte sig och läste istället. Jag klev i några gånger och doppade benen, men vattnet var lite för kallt för att jag skulle vilja doppa hela mig. Det var riktigt varmt i luften så jag ville hellre njuta av det. A tyckte det var trist att bada utan sällskap, så när jag inte ville längre övertygade han J att komma i. Men när J började leta efter sina badbyxor var de förstås kvar i kassen hemma. Och han hade inte lust att bada i långbyxor.

Efter tre timmar gav vi upp och bestämde oss för att hitta ett ställe där vi kunde köpa nya byxor till A och sen hitta ett matställe. GPS:en påstod att det fanns ett Tesco mindre än en kilometer bort. Förutom mat brukar Tesco ha allt möjligt annat man kan behöva (typ Coop Forum). Men detta Tesco var bara en liten närbutik på en gata full med andra små butiker som inte säljer kläder, bara antikviteter, begravningstjänster, pizza och indisk mat. Nu började vi bli hungriga, så mitt förslag var att bara köpa trekants-mackor som man kan äta i bara kalsonger och handuk, och sen åka hem. Men J hade adressen till ett köpcentrum på vägen hem som nog skulle ha både byxor och mat. Och så blev det. A fick nya badbyxor (som nästan såg ut som shorts) från Marks and Spencers och sen åt vi på en italiensk-amerikansk restaurang. Men vid det här laget var A så utmattad av dagens alla motgångar att han nästan slocknade. Lite mat fick han i sig till slut, men i bilen hem sov han gott. Väl hemma slocknade jag också på eftermiddagen.

På kvällen funderade J och jag på vad vi lärt oss av den här dagen. 1) Gör om gör rätt, eller 2) Gör aldrig mer om. Vi får se. Kanske när vi börjar glömma detaljerna att vi gör ett nytt försök att åka till havet.

Vädret var perfekt hela dagen, precis som väderprognosen hade förutspått. Det har inget med tur att göra. Möjligen avsaknad av otur.