Redan för ett par år sedan fick jag höra att vinodlare i Champagne köper mark med lämplig jordart i England för att kunna fortsätta göra mousserande vin av Champagne-typ i framtiden om klimatändringar gör det svårare att få till det i Frankrike.

Vingården som damklubben besökte häromkvällen satsar däremot inte på Champagne-kopior. Ägaren var mer än tydlig med vad han tycker om den drycken: ”Värsta marknadsföring-tricket på flera hundra år”. Man odlar druvor som egentligen passar i varmare klimat, plockar dem innan de mognat ordentlig och sen ger långlagring på jäst smaken och bubblorna döljer hur surt det är egentligen.
Dessutom förutspådde han att en stor bubbla kommer spricka inom några få år. Massa nyrika engelsmän (fotbollsspelare mm) har köpt mark och börjat odla samma druvor som i Champagne. Det tar några år för vinstockarna att bli stora nog och sen ytterligare några innan bubblet är klart, så snart kommer England ha ett överflöd av bubbel som ingen vet om någon kommer vilja köpa.

Stället vi besökte satsar på många olika lite ovanligare sorters druvor som mår bra i lite tuffare klimat, men de har haft ett par år när det inte blev något alls på grund av sen frost respektive regnig sommar. Då var paret glada att de har deltidsjobb på annat håll också.

Först tog frun med oss på rundvandring. Vi fick se hunden som skrämmer bort fåglar och kaniner (fast kaninerna gräver bara mer hål, så det är en ojämn kamp). Sen fick vi se två rovfågel-liknande drakar på stolpar. Med lite hjälp av vinden flyger de själva och håller fler fåglar borta. Sen har de en tryckluftskanon som de skrämmer fåglar med när det är vindstilla och spegel-grejor som också hjälper. Huvudsaken är att man byter taktik ofta för annars inser fåglarna snart att det inte är farligt.

En gång blev en ornitolog lurad av en av drakarna. När han inte kände igen vad han trodde var en fågel så sa ägaren att det var ”a kite”. Vilket både betyder en flygande drake och rovfågeln glada. Men de redde snart ut missförståndet.

Efter rundvandringen fick vi smaka tre torra vita, ett rose- och ett rött vin. Alla smakade vin, men på nya sätt. Ett par var lite lika vin på druvor jag kände till sen tidigare, men resten hade helt nya smaker. Inte alls dumt. Ägaren berättade att han har ett rosa bubbel på gång, men det dröjer ytterligare ett par månader innan det kommer ut till försäljning.

För ett par år sedan regnade det precis när knopparna skulle slå ut vilket gjorde att på en av sorterna blev i princip ingen blomma befruktad alls. Tvärt emot vad jag trodde så blir det druvor ändå. Inte riktigt lika många, betydligt mindre, kärnfria och med mycket mer smak och sötma. På dem gjorde han ett sött desservin, som enligt honom blev riktigt bra. Tyvärr fick vi inte prova det.

På det hela taget verkar det vara fruktansvärt mycket jobb att ha vingård här och väldigt osäkert, men har man det som sin stora hobby så gissar jag att det är kul att experimentera med olika jäsningar och blandningar. Och framför allt att få smaka på slutresultatet.

Mina föräldrar har varit här en sväng. Jag trodde att vi tagit med alla släktingar till de obligatoriska ställena vid det här laget, men så var det inte. Minns inte riktigt vad vi gjorde förra gången de hälsade på. Vi tog igen det nu i alla fall. På fredagen när barnen var i skolan for vi till vita hästen och promenerade bort till den urgamla graven i närheten (5000år?).

På lördagen gjorde vi London osäkert. Först gick vi trapporna upp till Whispering Gallery i St Pauls. Vi lyckades dåligt med viskandet så vi frågade en vakt. Hon sa att man skulle sitta ner och viska nära väggen. Hon hade en riktigt stark viskröst. Vi gick en bit bort och försökte viska till varann, men de på andra sidan hörde fortfarande inget.
”SIT DOWN!” hör vi plötsligt vakten väsa. ”SIT DOWN AND WHISPER!!!” Alla hoppade till för det lät snarast som en arg befallning. Som att det var förbjudet att stå. Jag tror bara att hon ville vara hjälpsam, men jag är inte säker. Vi lyckades till slut med 20-meters-viskningar, men inte tvärs över till andra sidan.
Sen gick några av oss vidare lika många trappsteg till uppåt och njöt av utsikten över London från toppen. Man blev nästan yr i alla spiraltrapporna, men det var det värt.

Sen drog K och jag på shopping. Hon har väntat länge på att jag skulle uppylla löftet om London-shopping och äntligen blev det av. Tre timmar där hon fick gå i vilka affärer hon ville. Allra bäst var nog besöket på japanska klädkedjan Superdry där hon köpte en huvtröja i present från mormor och morfar. Superdry hade jag aldrig sett innan vi flyttade hit, men här är det väldigt trendigt och K älskar det. Hon köpte några plagg på H&M också.

Övriga åkte kanalbåt och hamnade på en gigantisk marknad med massa godsaker och mat från olika länder. A åt sig mätt på kakor med jordnötssmör i och orkade inte med något annat av allt gott som fanns. Mina föräldrar missade nog också att disponera loppet på bästa sätt.

Kvällen avslutades med middag på en italiensk restaurang med levande musik. Det blev alldeles för sent, bland annat för att maten skulle fraktas hit från Italien (enligt servitören) så alla var totalt slut när vi kom hem vid elvatiden på kvällen. Tur att det är vilodag på söndagen.

Efter någon dag i Bude började jag ana att våtdräkterna kanske inte bara skyddade mot kyla. Kanske de stoppade en del av sanden som annars tar sig in under badkläder och skaver. Efter ett rejält bad var barnen rödprickiga och efter flera bad blev det lite obekvämt.

För att vila skavsår tog vi en sväng i centrum och letade ny baddräkt till K. Hennes nuvarande köpte vi i USA för flera år sedan och hittills har vi aldrig sett någon lika fin igen. Varken i norra Sverige eller Englands inland. Vi hoppades att det skulle gå bättre på en badort. Stan var full med surfställen och de som jobbade där såg precis ut som man förväntar sig av en surfer-dude; jämn-brun på alla synliga ställen (troligen vita på magen) och halvlångt rufsigt blont hår. Men efter att ha besökt 10-20 affärer (hälften surf-ställen, hälften klädaffärer) så fick vi ge upp. Det fanns en hel del baddräkter, men ingen var fin nog. Däremot köpte vi en drake.

Vi köpte lite picknickmat också och gick upp på en kulle i närheten för att prova draken. Den hade två linor så man skulle kunna styra den. Kul men lite svårt i början. Som tur var tålde den att störta i backen.

Sen blev det mer badande, mer promenader på kullar, mer drakflygning, mer goda middagar på hotellet och ett par svängar till ett ställe med fantastiskt god glass, innan vi började resan hem på fredagen. GPS-en var ställd på en stad med en kanal där vi stannade för att äta. När man tittade på kartan såg det (förstås) ganska platt ut, men det visade sig att det var väldigt kuperat där och kanalen låg högt upp över centrum. Tydligen är den kanalen byggd helt utan slussar och då hade den hamnat där uppe för att kunna följa bergssidan till en stad längre bort. Det såg fint ut, men det var fullt med getingar, så det blev inte så lugnt och trevligt som vi hade hoppats på. Lika bra att fortsätta hemåt så snart vi fått i oss lite mat.

Resten av resan gick hyggligt. Lite bilköer, men inte särskilt mycket för att vara i England. När vi närmade oss slutet på resan började husen se ut som vanligt igen. Det är intressant att se hur mycket arkitekturen och byggmaterialen skiljer sig mellan olika regioner som egentligen inte ligger särskilt långt ifrån varann. Min favorit är stenhusen i Cotswold med stora stenblock i beige-gula nyanser. Rött tegel med dekorationer i andra tegelfärger (gult eller grått), som vi har här är inte heller så tokigt. Gamla vita hus med halmtak (som också finns här) är ju vackra, men jag skulle inte vilja bo i ett. De har i allmänhet takhöjd på två meter och rummen är inte mycket bredare än det heller. Men, som sagt, de är vackra att se på.

Nu har vi just kommit hem från en kortsemester i staden Bude i Cornwall. Utmattade men ganska nöjda med det vi upplevt.

I måndags morse, efter en minifrukost, tog vi bilen och vår egna GPS och styrde kosan mot Bristol och ett ställe med banan-och-blåbärs-pannkakor. Tyvärr har de nyligen gjort om centrum så vi fick problem när GPSen försökte skicka in oss på gågator hela tiden. Hmm, kanske dags att köpa nya kartor till vår trotjänare. Efter tre varv runt centrum gav vi upp och körde in i första bästa parkeringsgarage. Där var det TRÅNGT. Inte fullt, bara väldigt lite plats att köra mellan parkeringsplatserna. Skohorn, infällda backspeglar, backsensor och tålamod att köra fram och tillbaka åtta gånger behövdes för att komma in (ok, en liten överdrift), men J klarade det till slut. När vi kom till huset där restaurangen skulle vara gick vi ett varv runt kvarteret innan vi insåg att man skulle ta rulltrappan i huset mitt emot ett par våningar upp och sen gå på en bro över till restaurangen. Vi såg även närmsta parkeringshuset, men fortfarande ingen bil-ingång till det… Pannkakorna var i alla fall precis vad vi väntade oss, så slutet gott allting gott.

Nästa stopp var i en liten stad norr om Dartmoor. Vi köpte trekantsmackor och hade picknick vid en slottsruin. Efter att ha haft ihjäl en störande geting gick det helt utan missöden. Runt slottet stupade det brant neråt, men det fanns inga räcken. Inte ens en varningsskylt. Så osvenskt. Det låg inte högar med döda turister neranför, så jag gissar att de flesta är tillräckligt försiktiga ändå. Efter en liten promenad i skogen intill gav vi oss av på dagens sista etapp och sen eftermiddag kom vi fram till Bude.

Vårt hotell var inte många meter från stranden. Incheckningen blev lite rörig för det var redan en man i rummet som barnen skulle ha. Det var något företag som hade bokat hans rum och det enda han kom ihåg var att företaget började på A, så när han såg vårt efternamn i listan var han säker på att det var rätt. Barnen fick ett annat rum istället, närmre vårt på översta våningen. De fick utsikt över stranden norrut och vi fick utsikt över stranden söderut. Kan det bli bättre? Ja, om vi sluppit heltäckningsmattan i badrummet och separata kranar för varm- och kallvatten i handfatet, kanske. Duschdraperi hade varit fint också.

Sen var det dags att prova havet. Mitt krav när jag letade semesterställe var 1) fin sandstrand, 2) klippor och kullar att vandra på. En kollega tipsade om Bude som skulle stämma perfekt på den beskrivningen, men när vi kom ner till stranden var det fullt med stenar. Visserligen mjukslipade av vågorna, men ändå. Mitt mod skönk som en sten på stranden. En bit ut i vattnet blev det betydligt bättre. Där var det perfekt sand och härliga vågor att hoppa i. Snart insåg vi att när vattnet är som högst når det till stenarna, men resten av tiden är det bara, bara sand.


Nästa dag blev det (förstås) mer bad. De flesta hade våtdräkt på sig och en så kallad bodyboard att ligga på magen och surfa med. Våtdräkt behövdes inte. När man efter ett par timmars plaskande gick upp ur vattnet berodde det på hunger och utmattning, inte att man blivit kall. Däremot skaffade vi ett par brädor till barnen. Det var lite lurigt att fånga vågorna, men när man lyckades kunde man åka med ända in till stranden. När man inte lyckades kunde man råka dyka ner i botten för tidigt, tvärstanna och göra en kullerbytta. Men det var också kul. Fast det var skönt att det fanns badvakter, i fall något skulle hända. Under tiden vi var där såg vi dem aldrig göra någon räddning. De stod bara och spanade hela dagarna och påminnde de badande om att man skulle hålla sig mellan de gul-röda flaggorna.

Nej, nu börjar det bli sovdags för mig. Får skriva mer en annan dag.