Det blev några intensiva dagar i Sverige. Som jag skrev tidigare försvann K snabbt till kompisar. Henne såg jag inte igen förrän näst sista dagen. Då hade vi stämt träff på stan för att hon skulle få sin stora födelsedagspresent; ta hål i öronen. Två av kompisarna var med och vi stod i en ring kring K när det var dags.
– Vill du höra hur den låter? undrade hon som skötte pistolen. K nickade och hon smällde av ett skott i luften. Kompisarna bidrog med berättelser om hur ont det gör (bara lite och det går snart över) och detaljer kring infektioner, så stämningen var på topp.
K valde örhängen och sen sa det pang. Lite ont gjorde det, men det gick snart över. Och hittills har hon klarat sig från infektioner.

A hade inte planerat sin vecka lika noggrannt som K, så första heldagen hittade vi ingen kompis åt honom. Istället fick han följa med mig till mitt fd jobb och bjuda på englskt godis. Han tyckte det var kul att lyssna på vad killarna sa och mumsade i sig en hel del av godiset också. På kvällen träffade jag ett tjej-gäng. Det var inte lika kul för honom, men efterrätten var smaskig och han hade fri tillgång till TV och gerbiler.

Resten av veckan gick bättre för A. Det blev ett par övernattningar, en sväng med bus eller godis och massa annat kul. J kom till Sverige på torsdagen och vi åt en lyxig restaurang-middag på tu man hand en kväll. Det händer inte så ofta.
Jag träffade ett par vänner på lunch respektive promenad och middag. Då insåg jag att jag har en bit kvar innan samtalen flyter lika lätt i England. Inte bara för språket utan även för att jag inte känner någon här så väl än. Det tar lite tid att hitta bra kompisar.

Hemresan gick utan några nya förluster. Anteckningsblocket plockades upp på första flygplatsen, men jackan hade inte hittats på Heathrow. K lånade en av mina jackor när hon gick till skolan, men jag fick tillbaka den omgående. Det var 10 grader ute och då tycker K det är för varmt med jacka.

I helgen var vi i Paris. Barnen, eller snarare deras lärare, hade studiedag så vi fick lite längre helg. Det var lite blandade intryck.
K: Det luktar dass här.
P: Ja, det är någon som kissat.
A: Här?!
P: Ja, så gör folk i Paris.
Efter en stunds funderande …
A (besviken) : Jag som tyckte att det lät så mysigt med Paris…
Sista dagen…
K (också besviken) : Frankrike är mycket bättre. Varför kan vi inte bo här nästa år istället för i England? Då kan vi ju lära oss franska också.

Lördag morgon tog vi tåget till London, tunnelbana en bit och sen tåget genom tunneln till Frankrike. Förra gången jag åkte under Engelska kanalen (från Frankrike-hållet och för väldigt många år sedan) minns jag att tåget gick väldigt fort genom Frankrike, hyggligt fort genom tunneln och sen blev det tvärstopp när man kom till England. Där tuffade tåget i sakta mak genom små byar med nerfällda bommar. Nu har de byggt ett nytt rakare spår och kan hålla god fart även i England. De har byggt en tunnel under stora delar av London också, så även den biten gick smidigt.

Tillbaka till nutid, eller i lördags… Hotellet, Campanile, låg på promenadavstånd från stationen. J försökte komma på vad hotellnamnet betydde. Han tänkte på sorkar och var lite orolig att det skulle kännas som ett sorkhål. Men sen kom han på att sork är campagnol. Rummen visade sig vara halvsmå, ljusa och hyggligt fräscha, så det var ingen fara. Betydligt dyrare än för massa år sedan, men fortfarande långt från London-priser. Snarare jämförbart med en norrlänsk stad som vi ska besöka om ett par veckor.

Första eftermiddagen gick vi till Sacre Coeur (vit kyrka på toppen av en hög kulle). Vi kom upp bakvägen och där var det ganska lugnt, men framför kyrkan var det massa människor och en scen. Vi är inte sådana som gillar att trängas i folkmassor, så jag tog täten för att ta oss därifrån och började gå i riktning mot ett torg där det brukar stå några målare. Mer människor… Det verkade vara någon sorts mat-och-vin-från-olika-ställen-grej med olika stånd där man kunde köpa mat. Med familjen på släptåg försökte jag baxa oss genom folkhavet så fort jag kunde. Men runt nästa hörn var det ännu fler. Då skippade jag planen att ta oss till målar-torget. Nu var siktet inställt på första bästa gränd utan mat och folk. En liten bit till och sen var vi äntligen på en lugn gata igen och började gå neråt.

Men säg den glädje som varar för evigt. Plötsligt hör vi säckpipor på avstånd. I Paris! Vi står och håller för öronen ett tag och gör sen ett ryck. Vi kryssar mellan de som spelar och marscherar och tar oss ut helskinnade på andra sidan.

Det var visserligen snart 20 år sedan jag bodde i Paris, men jag litar någorlunda på mitt lokalsinne, så vi fortsätter traska neråt-bortåt och håller utkik efter ett fik. Det är lätt att tro att ställen där det står ”Café” är en bra idé då. Kan vara bra, om man är sugen på mat och öl. Men vill man ha kaffe och kaka är det bättre att leta efter ”Salon de thé”. Vi hittar tillslut ett creperie där vi får pannkakor med nutella och banan. Duger som fika-surrugat. Mitt lokalsinne verkar ha tagit slut, för när vi sen hittar en tunnelbanestation ligger den inte riktigt där jag hade trott.

Nästa morgon börjar med hotellfrukost. I Paris kan frukostbuffe betyda baguette och croissant med både honung och flera sorters marmelad att välja på. Det här hotellet hade en betydlig bättre buffe. Nu fick vi starta dagen med yoghurt, müsli, frukt och pannkakor.

Idag skulle vi äntligen upp i Eiffeltornet. På tunnelbanan dit såg vi några Österrikare, eller möjligen Schweizare, i trikåer. Det kändes som en något överdriven turistklädsel, men ska man gå långt är det ju bra med bekväma skor i alla fall. När vi närmade oss Eiffeltornet kom det fler trikåmänniskor. Vi hade turen att komma från rätt håll, för på andra sidan tornet var det tusentals trikåmänniskor som skulle springa något lopp.

Det var kort kö till trapporna, desto längre tid tog det att gå upp. Halva gänget stannade på andra våningen, de andra två tog hissen till tredje. Sikten var bra, men det var lite kallt och blåsigt. Vi stannade uppe ett bra tag och hann se några av de snabbare trikåerna komma i mål.

Efter lunch åkte vi rundtursbuss förbi de viktigaste turistställena i stan. Barnen älskade det och hade nog gärna åkt ett varv till.

Sista dagen skyndade vi oss till en rundtursbåt (efter att ha avnjutit en mycket god frukost med många pannkakor med nutella på). Barnen gillade båten också. Extra roligt var det när de kände igen en bro eller något hus där vi passerat dagen innan.

Ja, mycket var sig likt även om några detaljer hade ändrats. Det var fler cyklar på gatorna än förr, och en del av motorcyklarna hade två hjul framtill. Gissar att det blir stadigare i låga hastigheter, men hur ligger man i kurvorna med en sådan?