Vår son A

Första dagen i engelska skolan var det en kille, J som tog hand om A. Då tänkte A: Undrar om han blir den första klasskompisen som jag följer med hem. Och så blev det. Vi bestämde flera dagar i förväg och det gjorde att A hade gott om tid att vänja sig vid tanken och räta ut alla frågetecken. För även om han såg fram emot det så kändes det läskigt också. Vi bestämde att han skulle följa med dit direkt efter skolan. När de kom dit skulle de få mellanmål och sen spela Wii. Båda gillar spel där man kör fordon på banor och man behöver inte prata mycket engelska för att umgås. Plan A var att han skulle stanna på middag och att jag skulle hämta honom klockan 6. Plan B var att de skulle ringa före middagen så jag kunde hämta tidigare. Allt var planerat och fjärilarna i magen på plats.

Samma dag ringer min make J från jobbet och undrar om jag kan komma och med lagningsgrejor för han har fått punktering på cykeln. OK, men efter att jag hämtat A.

Lite väl sent inser jag att K och jag behöver mat innan jag ska med lagningsgrejor till J:s jobb (för sen vet man aldrig hur länge det dröjer innan vi är tillbaka). Mitt i matlagningen ringer mamman i familjen där A är och säger att de blir en kvart sena för att hinna äta pudding. Pudding = efterrätt på engelska, den innehåller ibland men inte alltid någon typ av pudding. Men de lovar att fixa hemleverans av A, så jag behöver inte komma och hämta.

Klockan 6 är maten klar. K äter, jag letar lagningsgrejor, lägger takräcke i bilen och kastar i mig en kvarts portion när A äntligen dyker upp med kompisen J och hans pappa. A strålar som en sol och säger att han haft det jättebra. Jag hinner inte fråga mer utan hoppar in i bilen och börjar köra.

Efter 20 meter inser jag att jag inte kommer hitta halvljuset på egen hand så jag stannar vid kanten och ringer J. Det var lätthittat bara man vet att man ska leta lite längre bort från ratten. Vägarna är löjligt smala och inte blir det lättare av att det är mörkt och att man kör på vänster sida. Inte vet jag vad normal fart är på landet, men när jag kör genom byar står det skyltar med den fart jag håller hela tiden. Den i bilen bakom mig är nog rätt nöjd när vi väl far åt olika håll. Det känns rätt bra när jag äntligen kommer fram även om det inte är särskilt långt (mindre än 2 mil med bil, kortare med cykel).

J börjar försöka hitta hålet för att laga det, men ger upp efter ett tag i kylan och blåsten. Sen gör vi ett försök att sätta på takräcket med cykeltillsats. Vår hyresvärd har samma bilmodell som vi (Audi A3), så vi hade visst hopp. Men det verkade behövas något urtag på bilen för att det skulle fungera. Sen fällde vi baksätena och försökte lägga in cykeln där, men den var för stor. Då tog vi en paus, låste cykeln igen, åkte hem, åt middag, tog med skiftnyckel och städhandskar (handskarna är jag stolt ägare av) och åkte tillbaka till J:s jobb. Med hjulen avskruvade gick det att knö in cykeln i bilen och sen for vi hem igen. Två bilvändor på en jobbdag är väl ingen miljövinst direkt (eller tidsvinst), men lite motion fick J i alla fall.

Väl hemma fick vi äntligen höra lite mer om hur A hade haft det hos sin kompis. Mellanmålet hade varit en Fruity shot (dricka) och en munk. Sen hade de spelat Mario Kart, ett annat bilspel och sen ett bilspel som heter Dirt 2 där man kör i lera och sladdar. J kommenterade det hela oavbrutet och A insåg snabbt vad burn rubber (bränna gummi) var. Till middag hade de fått pizza i knät. A beskrev hur de satt i soffan med något som såg ut som en tavla med en kudde under som man hade i knät. Sen hade man sin tallrik på tavlan. Hela familjen satt i vardagsrummet och åt, men lillasystern och mamman satt vid ett litet bord. Efterrätten var nån kaka (pudding) som A redan glömt vad det var för sort och glass. Kompisen J hade pladdrat på i sitt vanliga höga tempo och det fungerar bra även om A inte svarar så mycket eller ens förstår allt. Föräldrarna hade frågat honom lite saker och det hade han förstått och svarat på. Så all oro över hur det skulle gå om han inte förstod bara försvann och det blev riktigt lyckat.

Nästa dag träffade jag pappan och passade på att fråga honom lite mer. Tydligen hade de pratat en hel del med A och det verkade som han förstod allt. När de hade ätit klart pizzan hade A lutat sig bak i soffan, klappat sig på magen och sagt något i stil med ”Jag inte bara gillade det här, jag älskade det”.

A går i fyran här (i Sverige går han i tvåan) och igår var det fyrorna som visade vad de lärt sig för hela skolan och för sina föräldrar. Föräldrarna fick sätta sig längst bak i gympa-samlings-mat-salen på bänkar. Sen kom eleverna in på led klassvis och satte sig på golvet framför. Fyrorna (knappt 30 stycken) satt redan längst fram på en lång rad med kläder på tema 1940-tal. Fyrorna hade dessutom varsin namnlapp i brun papp, en egen-tillverkad gasmask och en brun kartong till gasmasken.
När alla satt sig började programmet med att en av eleverna hälsade välkommen. Sen turades de om att berätta om vad de lärt sig, visa bilder, läsa egna berättelser, spela teater, dansa och slutligen sjöng alla tillsammans. Mycket handlade om andra världskriget och om hur det var att vara barn då, men det var även ett drama om att hålla det man lovar. Allt var väldigt välgjort. Mot slutet var det A som reste sig upp och sa att de skulle sjunga en sång för oss. På engelska, inför nästan 200 personer! Modigt!

Barnen visar bilder de gjort på Blitzen.

Här sjunger de ”Hey, mister Miller” med melodi inspirerad av ”In the mood” av Glenn Miller. En melodi som min pappa och jag brukade låta tillsammans när jag växte upp.

På morgonen var A både spänd och nyfiken på hur det skulle bli i skolan. Han berättade att han drömt att han skulle ta på sig skoluniformen. Först tog han på de svarta byxorna, sen en blåvit-randig tröja istället för den vinröda. Vilken tur att det bara var en dröm.

På skolan lämnade vi av K vid femmornas klassrum. Sen gick vi till fyrans klassrum och läraren Ms B som hälsade A välkommen. Ms B bad en pojke på skolgården komma in för att hälsa på A. Men pojken var ledsen för att jullovet var slut, så han satt mest och grät. A började jobba med dagens första uppgift istället; hitta ord som är gömda på ett papper med massa bokstäver. Det har han gjort på engelska förut, så det var inte så svårt. Ms B sa hejdå till mig så jag gick hem. Inskolning verkar inte vara någon stor grej här.

När resten av A:s klass kom in i klassrummet stirrade de på honom och A tyckte det var jobbigt. Några försökte prata lite, men A förstod inte.
På rasten lekte A tagen med bland annat en kille (J) som var väldigt snäll mot A.
Nästa lektion var matte. Man skulle jobba i par och J kom direkt till A och ville att de skulle jobba tillsammans. De använde klossar för att bygga torn och lära sig bråktal. Om man till exempel har tio klossar och tar fem av dem så är det five tens (eller nåt).
På musiken sjöng de lite men mest var det dans. Ingen favoritlektion.
På lunchen satt alla i klassrummet och åt sin medhavda lunch. A var jättenöjd med sin macka med ost och salami. De flesta andra hade också mackor. En del hade en liten påse chips med sig också.
Vad som hände på eftermiddagen är oklart. Det började nog bli för mycket för att komma ihåg allt.

När skolan var slut klockan tre kom A ut med ett stort leende. Strax efter kommer nya kompisen J och säger att han vill presentera A för sin mamma och sin lillasyster. Vi hälsar på dem och pratar lite. En pratstund med Ms B hinner vi med också. Hon tycker att det har gått bra. A har leende tagit sig igenom dagen, men hon tror nog att han är rätt trött nu. I samma stund gäspar han stort.
Vi går hem och firar med mango och kakor.