Väder

I morse snöade det lappvantar. Åtminstone var det väldigt likt. Vet inte vad den brittiska motsvarigheten kallas. It’s snowing lambs and sheep? Eller den något blötare varianten: Dollops of clutted cream.

Då och då är det någon som lägger in en kommentar till något jag skrivit och jag blir lika glad varje gång. I statistiken ser jag bara hur många som varit inne varje dag och från vilket land. Så att få hälsningar eller en ”gilla” från ett namn eller en signatur jag känner igen är trevligt. Vid det här laget är alla världsdelar täckta, så jag gissar att jag får in en hel del som googlat på felstavat advantage. Men Sverige leder (inte överraskande) följt av Storbrittanien, Norge, Ukraina och USA. I Ukraina finns visserligen ingifta släktingar, men de kan inte svenska och har inte tittat på min blogg. Men det finns även ett företag med advangate i sitt namn (har jag googlat fram), så det förklarar kanske den saken. Övriga länder är relevanta.

Nu vill jag ha tillbaka våren så fler påskliljor vågar slå ut.

Wash your name, your name is dirty, sa K i skolan. Klasskompisarna tyckte det var roligt. Det är tydligt att det går framåt med engelskan för barnen när de börjar med ordvitsar.
K:s klass har fått skriva lappar med vad de uppskattar hos sina klasskompisar och sen fick alla ”sina” lappar. På många av K:s lappar stod det att hon var rolig eller en bra kompis. På en stod det att hon var kul ”because sometimes what she says makes no sence”. K tyckte det var skoj.
Här kommer ett par favorit-ordvitsar från en bok:
What do you call a fish with no eyes? Fsh.
What do you call a deer with no eyes? No eye deer. Fast den funkar bara med brittisk accent där idea uttalas med ett r på slutet.

På tal om deer så finns det ett litet hjortdjur häromkring som heter Muntjac. Tydligen är det någon utlänsk sort som förvildats. De håller mest hus vid klostret härintill, men ibland går de i andra parker och folks trädgårdar och mumsar. De är inte särskilt uppskattade. Barnen och jag såg en i parken nere vid ån, men då trodde jag det var ett kid för den var så liten. Häromdagen såg J och jag en död i vägrenen (väg-hjorten?) strax norr om stan.

Klostret är anglikanskt (inte katolskt) och lever en tynande tillvaro. För ett par år sedan var det ca 30 äldre nunnor där, men hälften bytte över till ett annat kloster, så nu är det 15 kvar. De har redan sålt av en del byggnader i stan, men det är fortfarande mycket gamla hus och mark kvar. Stan spekulerar om det kommer bli bostäder och hur länge det dröjer.

Ett annat stort diskussionsämne är hur mycket nya hus som ska få byggas. Det finns planer på nya områden som kommer öka stans befolkning med kanske 50% (siffran varierar beroende på vem som räknar) och folk är oroliga för trafikkaoset som det kommer innebära. Själva centrum är lite av en flaskhals eftersom stans karaktär fullkomligt skulle ändras om man tog bort de gamla husen från 1600-1800-talet för att bredda vägar och göra mer parkeringsplatser. Samtidigt så sörjer folk att det finns en hel del tomma affärslokaler i centrum. Synd att det är svårt att göra om dem till parkeringsplatser.

Vår grind har skrapat i marken så häromdagen gav jag mig ut på jakt efter brickor att sätta emellan för att höja den lite. Stans lilla hardware store hade bara nästan tillräckligt stora men jag fick lära mig att de kallas washers. De hänvisade mig vidare till Motor-nånting som hade ännu mindre brickor. Där blev jag tipsad om en större butik i ena grannbyn, så igår tog jag en promenad dit. För en gångs skull var vädret helt underbart; soligt, vindstilla och nästan 10 grader. Jag fick sällskap av en mamma jag lärt känna på skolan som skulle med lillasystern till något i stil med öppna förskolan. Hon visade en mysig promenadstig dit så vi slapp gå på trottoaren vid stora vägen. Istället gick vi genom gröna tunnlar, förbi ett par åkrar och nån hage med hästar.

Det visade sig att det var betydligt mer än verktyg och sånt som såldes här. Det kändes det som att kastas tillbaka till Lantmännen för några årtionden sen. Fast upphottat med moderna leksaker (för barn alltså) och moderna bilar på den (så klart) leriga parkeringen. Jag gissar att det finns sånna här ställen kvar på landet här och där i Sverige också, men för mig var det udda.

Väl hemma satte jag dit brickorna och grinden blev som ny (nästan). Sen satte jag mig på plattorna brevid grinden i solen och bara njöt en halvtimme innan det var dags att hämta barn. När barnen kommer ut från skolan frågar A om jag vet något om en utflykt till nån park som hans klasskompis F pratat om. F:s mamma har just kommit och berättar att de tänkt gå till lekparken en halvtimme innan vi går hem. Vi är fyra mammor och åtta barn som går/rullar dit tillsammans och det dröjer inte länge förrän det är fullt ös på lekparken. F:s mamma har med lite kakor och äppelbitar och vi stannar betydligt längre än en halvtimme.

På kvällen är det stjärnklart och rejält med frost. Idag är det grått och disigt igen, så jag passar på att tvätta, röja lite och blogga. Det växlar fort.

J har varit i Österrike ett par dagar och skulle kommit hem torsdag kväll, men igår var det snöstorm i Wien, så de blev kvar där han varit och jobbat. Idag har han flugit till Wien, men nu är det Heathrow som har lite problem. Ett plan från Wien ska landa i kväll, övriga står det cancelled på. Det planet som ska gå är överbokat, så J har fått plats på ett plan i morgon bitti. Han får passa på att njuta av Wien så länge.

På barnens skola var barnen upprymda och gjorde snögubbar häromdagen när det hade snöat. På eftermiddagen var det grönt igen utom där snögubbarna var. Alla pratade om hur kallt det var (kring nollan) och lärarna bad att barnen skulle få med sig muggar för varm choklad nästa dag.
Nästa morgon var också iskall (-2 grader typ) så alla barnen fick varm choklad för att tina upp efter promenaden till skolan. Vi blev uppmanade att lyssna på radion om mornarna framöver för att veta om skolan är stängd på grund av tuffa väderförhållanden.

Igår när jag handlade mat vid tvåtiden var det fullt med folk på affären. Jag har inte riktigt kommit underfund med när man kan förvänta sig att det är fullt och inte, men torsdag tidig eftermiddag kändes skumt. När jag kom till kassan berättade kassörskan att det var en ovanligt stressig dag. Alla passar på att handla innan snön ska komma på fredagen.

I morse var det 1 cm snö och inte särskilt mycket vind. Visserligen skulle det komma mer under dagen, men vi traskade iväg mot skolan som vanligt. Knappt halvvägs kommer några i bil som varit till skolan och vänt. Skolan är stängd. Barnen jublar och ett par andra föräldrar försöker nästan be mig om ursäkt för att England inte klarar lite snö (dåliga däck, inga snöplogar, ovana att köra i snö och så vidare). De såg på mitt leende att jag tyckte det var lite roligt.

J och jag kom överens om att även om snön rör till det lite och det dröjer någon dag tills vi ses så blir det ett par dagar att minnas. Nu får vi dessutom nytta av snöskyffeln som flyttkillarna råkade få med sig hit.

Jag fick ganska snabbt igen för mitt senaste blogg-inlägg. I morse när vi vaknade var det ett par cm kramsnö ute. Det ingick inte i min plan. Jag var klar med vinter för den här gången. Barnen funderade på om de vekligen kunde ha sina vinterstövlar. Alla andra kommer säkert i sina svarta skol-skor. Men när vi kom till skolan hade både barn och vuxna sina gummistövlar i alla möjliga färger och mönster. Tunna stickade fingervantar var också vanligt. Inget vidare i blöt kramsnö…

Efter mycket om och men är jag nu lycklig ägare till mitt första checkhäfte någonsin. Äntligen ska jag kunna betala skolutflykter för barnen, avgifter till föreningar och annat. Så snart vi fått in lite pengar på kontot förstås.
För några dagar sedan gick J och jag till banken. Vi hade med hyreskontrakt och gas-räkning för att bevisa att vi bor här. Dessutom pass och ett rekomendationsbrev från J:s företag. Hyreskontraktet dög inte, enligt bankens lista och på gas-räkningen stod bara Mr & Mrs och sen J:s hela namn. Så med det vi hade med oss kunde bara J få ett konto, jag kunde inte dela det med honom. Jag undrade om vigselbevis skulle duga. Bankmannen ringde något samtal och kom fram till att det fick duga ändå. Väl hemma kom vi på att vi inte fått någon IBAN-kod till vårt konto. Det behövs för att kunna föra över pengar från utlandet. Nästa dag gick jag tillbaka igen. Nu var det tydligt att jag var accepterad och att vi bor i en ganska liten stad. Jag behövde varken säga mitt namn eller kontonummer. Vår bankman ordnade numret åt mig ändå.
Nu har jag betalkort, kod och checkar. Väntar bara på att våra pengar från Sverige ska komma hit. Tills dess håller jag mitt svenska kreditkort varmt.