Oväntat politiskt

Vår och traditioner

MartenitsaNu har det varit varken varit frost eller blött två mornar i rad och det börjar kännas vår-likt igen. I måndags skickade min Bulgariska kollega N ut ett mail med länkar till information om den Bulgariska vår-traditionen Baba Marta. Han skrev att han hade armband till alla som ville ha. Jag följde en av länkarna och läste om de små garndockorna ”Martenitsa” man gav till sina vänner.
När han kom förbi med armband sa jag att jag hade hoppats på armband med dockor, men det hade han inga.

Nästa morgon när jag kom till jobbet låg det två garndockor på mitt skrivbord. Han berättade att han inte hade gjort några sedan han var barn, så det hade tagit lite tid att komma på hur man gjorde.

Enligt traditionen ska man ha på sig armbanden tills man ser en stork för första gången på våren eller tills man ser ett fruktträd blomma. Då tar man av sig armbandet och knyter fast det i ett träd eller gömmer det under en sten. Allt för lycka, välgång, hälsa och så vidare.

Vårt rödbladiga träd i trädgården är på gång att blomma. Det står lite i vägen för där jag hade tänkt plantera ett äppelträd. Men risken är att vi inte kommer kunna såga ner det för att blomningen är så vacker.

En första blomma som slagit ut.

En första blomma som slagit ut.

Fler på gång. Många fler.

Fler på gång. Många fler.

Kollegorna på jobbet är från en massa olika ställen i världen. Engelsmännen är nog färre än en fjärdedel. Sen har vi nån enstaka walesare och en skotska. Efter engelsmän är nog indierna flest (knappt 10 med 2-3 olika modersmål).

Häromdagen visade BBC filmen Indiens dotter. Dagen efter berättade en av mina indiska kollegor hur rörd och upprörd han hade blivit av den. Den ligger kvar på BBCs hemsida och rekommenderade alla att titta på den. En annan indier protesterade och tyckte att det var dumt att titta på den för den ger en väldigt skev bild av Indien. Kille nummer 2 har tidigare förklarat att arrangerade äktenskap visserligen sker i en del regioner, men att det inte är det vanliga i Indien. Jag tror han är lite less på att Indien betraktas som gammaldags och att man fortfarande lär ut sånt i skolan. Det blev lite diskussion om filmen borde ses eller ej, men första killen skickade länken i alla fall.

Nu när jag sett filmen tycker jag att den var väldigt välgjord och klart sevärd. Men inte tror jag att hela Indien är så där bara för det. Den visas på svt2 imorgon 8/3 22:10, så har ni möjlighet och är intresserade så ta en titt. Lite sent kanske, men man kan säkert se den på svtplay efterråt. Dessutom har den lagts upp på youtube så att folk i Indien kan se den. Där har filmen blivit förbjuden.

Avslutningsvis lite fler trädgårdsbilder. Vår ena Kamelia har äntligen slagit ut sin största knopp. Den har varit på gång ett par veckor, men nu äntligen tittar den fram. Eller snarare bort. Den tittar rakt in i häcken mot grannen. Så från vårt köksfönster ser vi bara baksidan av den.
Kamelia bak
Kamelia fram

De vita julrosorna har kommit ikapp de mörka och blommar för fullt.

De vita julrosorna har kommit ikapp de mörka och blommar för fullt.

Kategorier: Oväntat politiskt, Växter | 2 kommentarer

Utlänning i landet som flödar av ale och lera

Med internet är det lätt att följa nyheterna i Sverige. Kanske är det för att jag är utlänning och varit det förut som diskussionen kring REVA (jakten på papperslösa flyktingar) fångat min uppmärksamhet. Den lyckade invandrarkillens välformulerade brev till ministern fick mig att minnas när jag bodde i Paris en vinter (95-96). Flera bomber hade nyligen sprängts i tunnelbana och pendeltåg. Flera gånger såg jag tungt beväpnade militärer som patrullerade på stationer, papperskorgarna togs bort så ingen kunde lägga bomber där och alla med nordafrikanskt utseende blev ombedda att visa att de inte hade några bomber i sina väskor. De med nordafrikanskt utseende lärde sig snabbt att om man nödvändigtvis måste ta med sig något så fick man bära det i handen eller möjligen i en genomskinlig plastpåse. Annars blev man stoppad var hundrade meter. Vad fantastiskt skönt att det inte är så i Sverige! Eller England. Och, nästan lyxigt att ha rätt hudfärg så man smälter in i landet där man är…

Idag läste jag en annan lyckad invandrarkilles svar på det första brevet. Han gav debatten en helt ny dimension och jag insåg att han gav uttryck för något jag kände igen väl. De som jobbat med mig kunde inte undgå att märka hur upprörd jag var efter träffen där tjejer på gymnasiet fick träffa oss kvinnor på mansdominerade arbetsplatser och efter anti-mobbnings-seminariet på vi hade på jobbet.

Det jag var frustrerad över var att kvinnor (invandrare/handikappade/unga/gamla/och alla andra lite annorlunda) förväntas känna sig som offer och måste hitta sätt att stå emot förtrycket och, i den mån vi orkar, kämpa emot det.
Men som det står i svars-brevet/artikeln; ”Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter” … ”Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se”.

Jag väljer att inte se mig som ett offer för köns-diskriminering. När någon beter sig illa mot mig väljer jag att se det som ett missförstånd, eller om det inte funkar, se dem som idioter. Det finns för- och nack-delar med att vara kvinna, men att fokusera på det som är dåligt kommer inte göra att livet känns ett dugg bättre. När jag besökte gymnasieskolan trodde jag att det var för att kunna ge tjejerna där en positiv bild av hur det är att jobba. Inte att vi skulle lära oss feministiskt självförsvar. När vi hade anti-mobbnings-seminarium på jobbet hade jag inte förväntat mig att bli påtvingad offerrollen och att mina manliga kollegor skulle upplysas om att vara extra försiktig med mig, för allt de säger kan misstolkas.

Allt man säger kan misstolkas. Men ska man ta hänsyn till det kan man inte skoja om något. Jag hoppas att fler som läser svars-artikeln ska välja att tolka omvärlden positivt. Annars är risken stor att ni misstolkar mina och andras dåliga skämt eller halv-plumpa kommentarer och blir besvikna. Trots att det inte alls var menat så.

Lite upprörd blev jag igen nu när jag skriver detta. Det händer inte så ofta. Så för att lugna ner mig tänkte jag berätta lite från dagens promenad. Idag lyckades jag nämligen hitta gångstigen jag letade efter för någon vecka sedan. Då när jag fick gå bilvägen hem. Knepet stavas karta. Vad kartan däremot inte säger något om är hur leriga vägarna är. Den engelska leran jag gick i idag vinner i kategorin Förmåga till vidhäftning. För varje steg jag tog växte lerlagret under skorna och det som klämdes upp på sidan av skorna kröp närmre och närmre skosnörena. När jag försökte torka av mig i gräset fastnade det också, så till slut såg det ut som att jag trampat i två fågelbon. Tur inga militanta djurvänner såg mig…

Man anar varför en del behöver en gamm-jeep OCH en stads-jeep. Ordentligt skyltat är det i alla fall.

Man anar varför en del behöver en gamm-jeep OCH en stads-jeep. Ordentligt skyltat är det i alla fall.

Trots leran tog jag mig till en by jag inte varit i tidigare. Ån som rinner genom stan börjar strax ovanför den byn och delar namn med den. Byn var genompitoresk med sin å, halmtak på många av husen och, så klart en gammal kyrka. En man jag mötte sa att den var öppen, så jag passade på att titta på insidan också.

Av kuddhögen att döma kan det nog vara lite småkyligt här inne.

Av kuddhögen att döma kan det nog vara lite småkyligt här inne.

Ingen Barnaby så långt ögat kan nå. Inte ens inne i kyrkan. Men ganska coola gravar.

Ingen Barnaby så långt ögat kan nå. Inte ens inne i kyrkan. Men ganska coola gravar.

Kategorier: Oväntat politiskt | 3 kommentarer

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.