Kultur

Min pilateslärare R har uppnått bröllops-ålder. Den där åldern där man går på bröllop stup i kvarten för en stor del av de man känner är i giftas-ålder. I mars var det en kusin som gifte sig och nu är det en kompis som det ska möhippas för.

R är av indiskt ursprung, och de verkar ta bröllop på betydligt mer allvar än svenskar och engelsmän. Det senaste bröllopet tog tre helger i anspråk. Alla tre i norra England. R försökte komma undan ena resan till norra England för de skulle bara vara där på lördagen. På söndagen skulle bröllopet firas i Bristol. Men det gick inte an att smita för fotograferingen skulle vara den lördagen och alla kusiner måste vara med.

Helgen då det var dags att besöka templet för själva vigselceremonin var R magsjuk. Hon lyckades övertyga bruden att de inte skulle åka i samma bil till templet för att inte brudens klänning skulle lukta. Istället satt R och spydde i en påse i en annan bil. Hon missade stora delar av ceremonin också. Bortsett från den dagen hade det varit väldigt kul.

Nu i påsk är det dags för möhippa för nästa brud. Hela tjejgänget ska till Alperna och åka skidor en vecka. En av dem har åkt skidor tidigare. De andra har inte en susning. R har lånat kläder och hjälm för säkerhets skull och räknar med att ramla många gånger.
Hon ångrar lite att hon tackat ja till möhippa nummer två för samma brud. Hon kommer bli ruinerad även om den andra ska vara i England. Själva bröllopet kommer i alla fall bara vara två helger.

Idag när jag kom till jobbet stod det ett fat med massa havreflarn på mitt skrivbord. Det var lätt att gissa vem som bakat dem. Igår hade min bulgariska kollega (han med armbanden) berättat att han gillade havreflarn. Han hade blivit bjuden på det hos kompisar och visste att de fanns att köpa på IKEA.

En sak han gillade särskilt med dem är att de är lite salta blandat med det söta. Jag hade aldrig tänkt på havreflarn som lite salta. I Sverige används nästan alltid saltat smör, men i många länder är det osaltade smöret det vanliga. Om man hittar ett översatt recept brukar det stå osaltat smör plus lite salt. Han hade hittat ett recept på svenska och kört det genom google översatt och trots att det var på svenska i original skulle man tillsätta salt.

Tillbaka till i morse och kakfatet igen. Jag åt inte upp alla själv (bara tre). De smakade faktiskt lite salt. Lite onödigt mycket salt, men de var väldigt goda ändå. Resten ställde jag i köket på jobbet med en lapp om att N bakat svenska havreflarn. Nästa gång jag tittade var det bara ett tomt fat kvar. Och lappen förstås.

Idag var det dags för årets Point to point utanför en av grannbyarna. J:s kollega R hade sagt att det var rävjakt, men när jag googlade på det verkade det vara ett modernt alternativ till rävjakt. Dessutom verkade det som att vem som helst fick komma och titta, bara man betalade inträde. Det var inte bara för överklassen.

När J och jag sa att vi skulle gå dit ville barnen hellre stanna hemma. Hinderbanan låg i närheten av den för långa promenaden som jag lurade med A och mina föräldrar på för ett par veckor sedan. Dagens promenaden gick bra, men det var lite varmare än vi tänkt. Mest för att det för en gångs skull var vindstilla uppe på höjderna.

När vi närmade oss banan såg vi att det var nån kilometer ytterligare för att komma till publiksidan av den. Dessutom var den biten utmed en väg utan trottoarer. Just som vi nämnt det för varann kommer en bil bakifrån, kör över till körfältet på vår sida och saktar in. ”Ska ni till point to point?”, undrar föraren. ”Vill ni åka med”? Ja på båda. ”Hoppa in där bak, då”, uppmanar han oss. Jag tittar i baksätet, där det redan sitter två personer. Sen på pickup-flaket, sen tillbaka i baksätet där jag ser hur de två börjar trycka ihop sig. Jag öppnar dörren och vi knôr in oss, halvt ovanpå varann.

Inne i bilen är det hjärtlig stämning. Ett par av dem var med även förra året. J och jag känner att vi verkligen får hela den engelska upplevelsen, tack vare ankomsten i denna bil. När vi närmar oss parkeringen på fältet skyller föraren på sin skröpliga svärfar, så vi får ok att åka till handikapparkeringen. Även nästa och nästa parkeringsvakt godkänner svärfar även om han inte har handikappskylten med. Vi gav vår chaufför ett bidrag till parkeringsavgiften, sa hejdå och började utforska området.

Ganska snart träffade vi Js kollega R med familj (som jag också känner). R var nog lite imponerad av att vi gått dit, men sen sa han att det ska bli regn snart. Prognosen vi tittade på igår hade sagt uppehåll hela dagen, så vi trodde inte riktigt på honom. Han tog upp telefonen ur fickan och visade. Äh, sa J, den där visar bara äppel-väder, det kan man inte lita på.

Vi gick vidare på jakt efter en öl och en cider. Strax råkar vi på en till av Js kollegor som också säger att det ska bli regn. Suck. Han berättade att i fjol hade det blivit så lerigt i backen där bilarna var parkerade att de hade varit tvungna att dra loss de flesta med traktor. Det var en ovanligt stor andel rejäla Landrovers och liknande på parkeringen. Undrar om ägarna skaffat dem sedan dess.

J och jag hittar öltältet efter ett tag. Så långt bort som möjligt från både vadslagning och karuseller. Vi inser snart att det är här ungdomarna och de unga vuxna hänger. De som vuxit upp på en stor hästgård på landet och varit på liknande tillställningar under hela sin uppväxt. Gång på gång ser vi dem stöta på bekanta: Kram, kram och ”Vad gör ni här?”. Däremot inga kindpussar i det här socialt rätt höga skiktet. Inga djupa urringningar, inga hejdlösa hårfärger (vi såg en enda med rosa hår, gömt under en keps), inga högklackade skor. Här har hälften på smutsiga gummistövlar med öppet blixtlås eller liknande på sidan. Övriga har något annat förnuftigt på fötterna. Inga tjejer är feta, däremot börjar vissa av killarna lägga på sig lite. Många av de unga killarna ser lite klonade ut. Gubbarna vågar ta ut svängarna lite mer i sina klädval, men många ser ut som en parodi av en ”Country gentleman”. När jag ser mig omkring får jag gång på gång en bisarr känsla av att vara med på en filminspelning av en utstuderat brittisk film. Att folk omkring mig är utklädda statister. Fast en kille bryter mönstret lite. Både J och jag tänker ”Jönssonligan” när vi får syn på honom. Men han hade nog smält in i vilket svenskt öltält som helst, bara han hade kunnat några ord på svenska.

När J och jag hade fått några regndroppar på oss (och det började ändå bli dags) började vi gå mot utgången.

Himlen var fortfarande ganska ljus, så vi tänkte att det nog går över snabbt. ”Det här är ju inte mer än vad som får plats i Rs ficka”, sa J och syftade på kollegans äppelmobil. En halvtimme och ett antal blixtar senare trodde J fortfarande att det var på väg att sluta. Men efter 45 minuter när vi nästan var hemma så klarnade det faktiskt. Vi var inte genomblöta och inte frös vi heller, men det var rätt skönt att byta till torra kläder när vi kommit hem.

J och jag har varit på teater. Grannfrun är med i en amatörteatergrupp som brukar spela två gånger om året i gamla kvarnen i grannsamhället och nu var det dags igen. Lite orolig är man ju för att gå på teater här i Midsomerbygden, men vi tänkte att om bara inte fru Barnaby är där så klarar vi oss nog.

När vi kom dit spanade vi lite, men ingen vi kände igen från Midsomer verkade vara där. Till en början var det ingen under 70 år heller förutom vi själva. Vi köpte en remsa raffel tickets (lotter) för ett pund och satte oss ganska långt fram (fortfarande spanande). Vi bläddrade lite i programmet och jag kunde konstatera att jag kände ytterligare två av skådespelarna. De hade haft lite otur med den som skulle spela Pat. Den första Pat slutade redan i höstas. Pat nummer två blev alldeles nyligen sjukskriven. De bad om ursäkt för att Pat nummer tre (som visade sig vara den fjärde i gänget som jag kände sedan tidigare) gick runt med manus i hand. Hon hade inte hunnit lära sig allt utantill än.

När teatern började dröjde det inte många minuter innan den förste är mördad med en köttkniv i ryggen. ”Cut” ropar regissören. Han vill ha mer inlevelse och mycket mer blod. Själva teatern handlar om ett gäng som övar in en teaterföreställning. Vi får se mer övningar och mellansnack och sen är det dags att öva mord-scenen igen. Men när den blodiga mannen med köttkniven faller ”död” ner så faller en av kvinnorna död ner också, förgiftad. Nu måste de väl ändå kalla in Mr Barnaby… Men, nej, det gör de inte. De skjuter på premiären en vecka och övar vidare, med lite ändrad roll-lista. Pat, som tidigare varit ansvarig för scenbygge mm, får på kort varsel hoppa in i en roll (kusligt likt verkligheten och ändå inte). Det visar sig tillslut att det var Pat som stod för giftmordet. Vem som var knivmördaren får vi aldrig veta.

Efteråt pratar vi en stund med R, en av skådespelarna som jag kände (han i röd jacka på bilden). Han frågar om inte J vill vara med i deras teatergrupp. De har lite brist på yngre herrar. J hoppade inte på det direkt, men han sa heller inte blankt nej som jag hade förväntat mig. Finns det en liten skådespelardröm i honom som jag inte anat tidigare?

Vi vann ett armbandsur med massa strass på lotteriet. Någon av chokladaskarna hade väl varit bättre, men en vinst är ju alltid en vinst. Promenaden hem gick som tur var helt mordfritt.

I helgen firar vår lilla stad Alfred. Inte hört talas om honom? King Alfred the great? Han som på 800-talet enade större delen av England, kämpade för att fler skulle få möjlighet att lära sig läsa och gång på gång stoppade vikingarna från att invadera landet. Han står staty på torget i vår lilla stad, eftersom det var här han föddes. Men eftersom ingen vet hur han såg ut så är ansiktet på statyn istället väldigt likt den lord som betalade för att statyn skulle tillverkas.

För många år sedan (åtminstone mer än 30 enligt hon som berättade det för mig) brukade man hylla Alfred en dag i slutet av oktober varje år. I år tyckte vår borgmästare att vi skulle ta upp den traditionen igen. Det krockar visserligen med en litterär festival till minne av stadens store diktare, Betjeman, men vänder sig nog till en lite annan publik. Inte hört talas om poeten Betjeman heller? Det hade inte jag heller förut.

Tillbaka till vikingarna. I helgen var både vikingarna och saxarna i parken för att slåss. Dessutom hade de fruar med som satt i sina tält och väntade på att ta hand om sina utsvultna karlar. Under tiden berättade de för oss besökare om hantverk, mat och andra traditioner. Välgjort och intressant.

Efter en strid hörde jag följande när en av saxarna kom tillbaka till sin fru:
– Well, how did it go? Did you die?
– Many times! But I died splendidly.

Striderna var av olika typer. Ibland alla vikingar mot alla saxer.

Ibland var reglerna att alla slogs två och två. När man dödat sin motståndare fick man leta rätt på en ny ledig motståndare.

I högtalarna berättade en man hur det gick till och förklarade hur det där med vapenlicens fungerade:
– Om du gillar ett vapen så får du använda det.
Vissa saker var enklare förr.