Jobb

Igår när jag kom in på kontoret var det iskallt i vårt rum för någon hade lämnat fönstret öppet övernatten. Nu kanske ni undrar varför någon ställer fönstret på vid gavel så här års. Nej, det är inte ett försök från min sida att påminna er om att det är varmare här än i Norrland.

Vi backar tillbaka ytterligare ett dygn. När jag kom till jobbet morgonen innan var det lite småkulet och en kollega började fundera på om luftkonditioneringen var trasig. Det kändes kallare än de 20 grader den var ställd på och ändå strömmade det ut kylig luft i rummet. Hon ställde om till 27 grader, men inte märkte vi någon skillnad närmsta halvtimmen. Vi drog slutsatsen att luftkonditioneringen gått sönder och tänkte sen inte mer på det.

Det är ganska tydligt att olika människor trivs i olika temperatur, men sedan hon som alltid ställde ner temperaturen slutade så måste jag inte ha kofta på alltid. Bara en hel del. Till och med i somras hade jag ofta kofta på jobbet och om jag nån gång glömt den hemma brukade jag gå utomhus då och då för att tina upp. Visst hade jag kunnat bidra till luftkonditionerings-bråket och ställt om till min egen favorittemperatur, men jag orkade inte. Det var redan för många inblandade i den röran.

På eftermiddagen tog jag av mig koftan för då hade jag slutat frysa. Kollegan intill som gått i kortärmat hela dagen började klaga på att det var för varmt. Efter en stund öppnade han ett fönster. Jag tog på mig koftan igen.

Så här i efterhand känns det som att jag borde kommit ihåg det där med luftkonditionering och 27 grader, men det gjorde jag inte. Någon timme senare var min arbetsdag slut och jag for hem. Man kan också tycka att han som öppnade fönstret borde tänkt på att stänga det igen.

Morgonen efter när jag berättade för honom att det stått öppet hela natten ryckte han på axlarna och tyckte att det inte var hans fel för han var inte den sista som lämnade stället. Vi har en regel att den som är sist ut från sin våning stänger öppna fönster och låser den våningen. Sen kollar den om någon är kvar på den andra våningen och om den inte är det så drar man igång larmet innan man går. Oftast är ett gäng på nerevåningen kvar sist. Dock inte denna kväll. Han som var sist nere glömde kolla om någon var kvar uppe innan han satte igång larmet och åkte hem. Han som var sist uppe tänkte inte på att någon kunde ha öppnat ett fönster mitt i vintern för han hade fullt upp med att stänga av larmet som gick igång nästa gång han rörde sig.

Allt detta ledde till att luftkonditioneringen fick kämpa i motvind och fullkomligt misslyckas i kampen mot fönstret som stod helöppet en natt när hela huset hade blivit av-larmat. Och det var absolut någon annans fel, tyckte alla. Det händer ganska ofta att jag blir frustrerad på mina kollegor. Man får försöka glädja sig åt att det blir en och annan anekdot av det i alla fall.

Slutligen en liten pepparkakshusuppdatering: Veliga pepparkaksfamiljen väntar på ett par dokument om huset de tänkt flytta till och mäklaren tror att det kan bli kontraktskrivning nästa vecka. Så det verkar inte som att de ändrat sig igen, vilket känns skönt. Men ett påskrivet kontrakt i handen hade känts ännu bättre.

Kategorier: Jobb | Lämna en kommentar

Amerikabilderna

Sjukhuset är gammalt (med amerikanska mått mätt) och har diverse tillbyggnader så det är svårt att hitta därinne. Akuten ligger i bottenvåningen längst till höger på bilden.

Sjukhuset är gammalt (med amerikanska mått mätt) och har diverse tillbyggnader så det är svårt att hitta därinne. Akuten ligger i bottenvåningen längst till höger på bilden.

Utanför finns en liten park. Den ser ganska trevlig ut.

Utanför finns en liten park. Den ser ganska trevlig ut.

Men man blir strax påmind om vad det är för typ av område.

Men man blir strax påmind om vad det är för typ av område.

Här är kön utanför akuten. Det tar en liten stund att ta sig igenom scanning och kroppsvisitering.

Här är kön utanför akuten. Det tar en liten stund att ta sig igenom scanning och kroppsvisitering.

De finns en del fina, men många bilar är repiga, krockskadade och rostiga. Bortanför sjukhusets parkering blir man återigen påmind om att stan håller på att förfalla.

Mycket mer än så blev det inte i fotoväg eftersom kameran mest låg på hotell-rummet. Sista dagen hade jag med allt bagage till sjukhuset, så när jag hade en timme över på slutet gick jag ut och tog några bilder.

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Lite mer av sanningen

Nu sitter jag på flygplatsen i Flint och väntar på planet som ska ta mig tillbaka till Chicago. Framåt lunchdags imorgon landar jag förhoppningsvis på Heathrow.

För att inte oroa er i onödan har jag tidigare låtit bli att skriva att jag varit i Flint. Staden är känd för sina nedlagda bilfabriker och sin mycket höga kriminalitet. De ligger i toppen av USAs kriminalitetslista. Så när chefen frågade mig om jag ville åka dit visste jag att jag inte skulle kunna promenera runt fritt som jag brukar och att det ofta är knarkare på akuten. Då och då får de in knivskurna eller skottskadade också.

Medan jag funderade på mitt svar googlade jag lite och hittade information om att bara man vistas i rätt områden så är det ok. Jag tittade på kartan över farliga områden och konstaterade att sjukhuset låg mitt i ett av de farligaste. Hotellet som bokades låg på ett bra ställe i alla fall.

Det hela kändes inte jättekul, men när jag fick veta att en återförsäljare (T) skulle med blev jag lite lugnare. Han hade varit där flera gånger innan och skulle hämta och lämna mig på hotellet. Då behövde jag inte oroa mig för att hamna på något farligt ställe av misstag i alla fall. 

På akuten såg jag aldrig några uppenbara knarkare. I fredags förra veckan hade en äldre man blivit ihjälskjuten i sitt hem i samband med ett rån, men medan jag var här var det inga skottskador vad jag märkte.

T pratade med några unga militärer som var där som en del i sin utbildning. De sa att detta sjukhus var ett av de absolut bästa för militärer att komma till, just för sjukhusets vana med skottskador. Fast en av dem sa också att det minskat från 65 härom året till 19 nu. Egentligen bara bra men det minskade deras chanser att träna.

För att komma in på akuten fick patienterna passera genom en kontroll så ingen kunde ta med sig vapen dit in i alla fall.

Det enda elände jag såg (förutom en massa krassliga människor som ju ofta samlas på sjukhus) var en del av husen vi åkte förbi. Eftersom stan minskat sin folkmängd finns det många tomma hus med förspikade fönster som bara står och förfaller. Särskilt i området kring sjukhuset.

Sammanfattningsvis är jag faktiskt väldigt glad jag kom hit. Inget farligt hände. Jag har sett massor av intressanta saker, jag har lärt mig en hel del om hur vår produkt fungerar på ett sjukhus och jag har haft väldigt kul med surfarkillen T som gillar språk men inte kunde uttala våg eller hav på svenska. Hans sju sjösjuka sjömän lät mest som sju-sje-sju-ske-sju. Konstigt nog klarade han Örnsköldsvik bättre än Ö-vik. Jag fick godkänt på dude, barrel och en hel del annat jag provade.

Jag har tagit några få kort, men kameran är incheckad, så bilder får ni se senare.

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Framme, bonusmaterial

Idag var det dags att göra nytta på akuten. Strax efter halv 8 blev jag upplockad av T som hör till våra återförsäljare i USA. T berättade om sin resa hit och det fick min att kännas enkel i jämförelse.

På grund av låga moln var det lite klurigt att landa här. Vår pilot landade på andra försöket. T:s pilot lyckades inte landa. Istället flög de till Detroit och väntade på bättre väder. När det blev bättre gjorde han ett nytt försök. Efter tredje och sista försöket blev passagerarna avsläppta kring två på natten i Detroit med informationen “Vi kan tyvärr inte hjälpa er med hotell, men det går ett plan kl 9 imorgon, via Minnesota, då kommer ni fram kl 3 på eftermiddagen”. På grund av passageraruppror kallades säkerhetsvakter in. T lämnade tumultet, hyrde en bil och åkte med en komiker som han blivit bekant med på planet. Så de hade en trevlig tur. Men idag när vi träffades bad han om ursäkt att han var lite trött.

Testningen gick hyggligt. Vi kom inte lika långt som jag hade hoppats, men en bit på väg. Inga dramatiska scener på akuten, men framåt eftermiddagen var även korridorerna fulla med folk i sängar.

På eftermiddagen for T till sitt hotell och slumrade nån timme medan jag jobbade vidare. Sen tog han med mig till en indisk restaurang. Medan vi åt försökte vi bräcka varann med bilder på när vi surfar i jättevågor (han), diamanter (jag) och våra barn (båda). Allt på en kul och trevlig nivå.

J har mailat om deras vidare äventyr. Hos farmor har barnen fått rida (hästen gick lugnt och försiktigt och det var bra) och sitta bakom i sulky (hästen travade i ganska högt tempo vilket också var uppskattat). Sen har det blivit bad också förstås.

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Framme, del 2

I fredags kväll fick jag ett SMS från J med texten “Framme” och inget mer. Men det räckte för att veta att de kommit fram till Dalarna ungefär den tiden på kvällen de trodde (sent).
Sedan dess har jag fått lite mer rapporter från honom. I sjön intill finns det någon slags uppblåst studsmatta som blev väldigt popular. De har varit en sväng till Rättvik och åkt rode loch ätit rättviksglass. Hos någon granne har de hoppat studmatta och spelat brännboll. Låter som en väldigt aktiv och rolig semester så här långt.

Min gårdag kändes inte lika aktiv och inspirerande. Här kommer en kort sammanfattning:
5:00 Väckning, sen frukost
5:30 Taxi plockade upp mig
Drygt 3h på Heathrow
Drygt 8h på plan till Chicago
5,5h på Chicagos flygplats. Skulle varit kortare, mer om det längre ner
1h på nästa flygplan
1-2h för att ta mig till hotellet som ligger I närheten av flygplatsen.

Motsvarande 3 på natten, brittisk tid kom jag i alla fall i säng. Det var väldigt skönt.

Inför den här resan körde jag min vanliga riskanalys-metod. Eftersom aldrig något av det jag oroat mig för händer, utan bara andra konstigheter, så ägnar jag en hel del tid att tänka ut och oroa mig för så mycket jag kan komma på. För en gangs skull lyckades det bara halvbra. Kanske hade jag oroat mig för generellt: “Det blir förseningar” kanske inte var specifikt nog för att planen skulle fungera.

När vi kom till Chicago såg jag att planet jag skulle åka vidare med var 20 minuter sent. Planet vi troligen skulle åka med var försenat till Chicago. En stund senare var förseningen ytterligare en halvtimme. Sen en till.

Tillslut började det närma sig. Men med mindre än en halvtimme till avgång så var det lite misstänkt att personalen inte dykt upp vid gaten. Vid det här laget borde de ju veta om planet var på väg till Chicago eller inte.

Personalen dyker upp, tiden flyttas fram 10 minuter till. Personalen försvinner. Ett plan dyker upp utanför, men stannar till för det är ingen där som vinkar in den de sista metrarna. En kille dyker upp, vinkar in och börjar fippla med gången som passagerarna ska gå ut på. Först kör han den åt fel hall, sen rätt men lite snett…

Någon av passagerarna som väntar sager åt övriga att de bytt gate. Vi går till nya gaten. Inget plan där. Men personal. Piloter och kabinpersonal dyker också upp. Lite hoppfullt. 10 minuter till på vår avgångstid. Planet kommer och vi går på. Taxar ut drygt två timmar sent. Vi var inte imponerade.

På väg upp i luften var utsikten fin över Chicago. Sen kom lite moln, men ovanför dem var det jättefint. Blandade lätta skyar, mjuka sjok och små tussar med lite solnedgångs-färger. På andra sidan sjön såg man en rad med upptornade moln. De såg ut som ulliga vita får på övre halvan och ulliga lite kammade orange-rosa får på nedre halvan.

När vi närmade oss det högsta molnet svängde piloten så vi rundade det. Molnet var det mest perfekta moln jag någonsin rundat och jag kände att den här resan var kanske värd att göra ändå. En perfekt regnbåge lite senare hjälpte också till.

Sen kom verkligheten. Leta efter bussen som skulle gå till hotellet. Hitta personal som kan hjälpa mig. “Hallå, någon där?” Ringa hotellet. Det skulle stå Holliday Inn på bussen, inte Marriott. Hoppade på nästa Holliday Inn. Åkte in till centrum och fel Holliday Inn. Chauffören trodde han gjort dagens sista körning, men efter att de i receptionen dubbelkollat att jag verkligen var incheckad på stället jag sa så var han snall och körde mig tillbaka till hotellet intill flygplatsen.

Att åka till fel hotell ingick inte i min riskanalys. Måste ta med det nästa gång.

Lite jetlaggad vaknade jag tidigt i morse. Men nu har frukostmatsalen öppnat och jag är hungrig. Snart är det dags för min första arbetsdag på akuten.

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Framme

Fortsattning kommer en annan dag. Nu ska jag antligen fa sova i en sang!

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Lunchpromenad

På lunchen tar kollegan M och jag ofta en promenad. Det som stoppar oss är antingen regn eller kollegor som bara måste ha Ms hjälp med något bums (det senare är faktiskt vanligast). Fem minuter bort från vår arbetsplats slutar arbetsplatsområdet och man är ute på landet på en stor äng med stigar som går runt och snett över på ett par ställen.

På sina ställen har det mesta redan blommat över, men bortre halvan är fortfarande översållad med olika sorters ängsblommor som jag inte kan namnet på.

På sina ställen har det mesta redan blommat över, men bortre halvan är fortfarande översållad med olika sorters ängsblommor som jag inte kan namnet på.


På ena sidan ängen ligger en åker och bortanför den några hus här och där bland träddungarna. Lite för långt bort för att vi ska hinna dit på lunchen.

På ena sidan ängen ligger en åker och bortanför den några hus här och där bland träddungarna. Lite för långt bort för att vi ska hinna dit på lunchen.


Tittar man åt andra hållet är vyn något mindre pitoresk...

Tittar man åt andra hållet är vyn något mindre pitoresk…


Kolkraftdelen av Didcot Power Station, med sina sex gigantiska torn, stängde de i våras eftersom de inte uppfyllde de nya reningskraven och det skulle bli för dyrt att bygga om. Däremot är gas-delen med högsmala skorstenar kvar.
Sista söndagen i juli ska tre av de tjocka tornen sprängas (inte de som är på bilden). De andra tre kommer sprängas om 2-3 år. Först var det sagt att de skulle göra sprängandet till en speciell händelse som folk skulle få komma och titta på (på lämpligt avstånd). Men när de tänkt igenom det där med säkerhet blev det bestämt att göra det mellan 3 och 5 en söndagsmorgon för att så få som möjligt ska vara där. Jag funderar på att pallra mig upp tidigt för att vara i närheten när de spränger, men jag vet inte riktigt om jag orkar. Solen går inte upp förrän kvart över fem, så risken är att man bara hör när det händer och sen får ett stort damm-moln över sig. M försöker övertala mig med löfte om campingstolar och termos med varm choklad. Vi får se hur det går.
Avslutningsvis en bild från vår trädgård.

Avslutningsvis en bild från vår trädgård.

Kategorier: Hemmaliv i England, Jobb | Lämna en kommentar

Längtan efter en dator

När A fyllde år fick han äntligen pengar så det räckte till en ny dator. Den beställdes samma dag, men sen tog leveransen en halv evighet. I helgen var barnens farmor här och hälsade på, så A blev lite distraherad i sin väntan. Bland annat åkte vi till ett ställe strax hitom mitt jobb som har hemgjord glass. Vi var även på elektron-acceleratorn intill Js jobb på studiebesök.

Kontrollrummet var ganska häftigt. På skärmarna ser man ringen där elektronerna far runt och i varje hörn (det är egentligen en 48-hörning) far det ut ljus när elektronerna tvingas svänga. Ljuset används för olika typer av forskning.

Kontrollrummet var ganska häftigt. På skärmarna ser man ringen där elektronerna far runt och i varje hörn (det är egentligen en 48-hörning) far det ut ljus när elektronerna tvingas svänga. Ljuset används för olika typer av forskning.


A blev fotad med en fossilkopia. Bilden kommer nog i nästa nummer av ställets tidning.

A blev fotad med en fossilkopia. Bilden kommer nog i nästa nummer av ställets tidning.


Jag gillade konsten som olika grupper och personer gjort.

Jag gillade konsten som olika grupper och personer gjort.

På måndagen hade barnen studiedag, så J och de skjutsade farmor till flyget. På vägen hem var de på en liten djurpark med gulliga surikat-ungar.

På måndag eftermiddag dök den efterlängtade datorn upp och jag lovade hjälpa till att dra igång den. Tyvärr hade jag vid beställningen glömt att kolla att operativsystem ingick, och det gjorde det förstås inte.

Visst ser den cool ut?

Visst ser den cool ut?


Halva första kvällen gick åt till att hitta ett lagligt Windows 7 att köpa för nedladdning. Andra halvan försökte jag få in Windows i nya burken. Mitt i filexpanderingen blev det bara svart. Jag googlade och hittade lite tips, fipplade med partitioner mm och försökte ladda in igen. Nu blev det svart mycket tidigare. Googlade lite till, laddade ner något program som kunde formatera hårddisk. Mera svart. Fipplade mer, nu gick det inte längre köra lilla programmet och dessutom var det sovdags för länge sedan.

Nästa dag efter jobbet hade jag nån mer idé på något jag kunde prova, kom en bit men sen var det svart igen. J höll på med det sista på en viktig inlämningsuppgift för kursen han går, så han kunde inte hjälpa till. Googlade mer men kom inte på något. Ringde mamma (fast det hade inget med datorn att göra). Vid nattningen sa jag till A att jag kände mig skyldig att jag inte kunde fixa hans dator. Då sa han att han kände sig skyldig för att jag var tvungen att ägna hans dator så mycket tid. Vi kvittade skyldigheterna och lovade varann att inte fortsätta med det.

Tredje dagen började jag titta på det igen när J kom förbi och undrade om han skulle försöka hjälpa till nu när inlämningen var gjord. Hon som jobbat med mjukvara hela sitt vuxna liv lämnade med varm hand över till doktorn i materialteknik. Jag berättade vad jag gjort och fick några motfrågor jag inte kunde svara på. Datorn har genomskinlig sida och J tittade in där och frågade om jag sett kabeln som hängde löst…

Kabeln visade sig gå till grafikkortets fläkt (inte visste jag att den hade en egen) och plötsligt kändes det väldigt rimligt att grafikkortet överhettat och skärmen blivit svart. När kabeln satts i sin kontakt snurrade fläkten och sen gick det att få in Windows på första försöket. Åtminstone nästan.

Fläktsladd (bild tagen underifrån)

Fläktsladd (bild tagen underifrån)


Vi är nu på dag fyra och datorn står fortfarande och tuggar uppdateringar. Men det finns lite mer hopp än för ett par dagar sedan.

Idag är det tre månader sedan jag började jobba och det har varit lite segt. Ibland har jag funderat på att be om att få jobba deltid för arbetsuppgifterna har inte räckt för att fylla dagarna. Men den här veckan smällde det till. Så från att ha haft långtråkigt har jag nu börjat undra om jag inte borde hållit tyst istället för att erbjuda mig att hjälpa till.

En grannavdelning sysslar med lite forskningsnära grejor och min chefs chef tyckte att jag skulle hjälpa dem med en utredning som är lite bråttom. Igår fick jag lära mig analysverktyget som en på avdelningen snickrat ihop och idag plockade chefen där ihop sånt som jag skulle läsa. Om jag vill och min chef tycker att jag har tid så kan det bli en sväng till nåt universitet i London för att låna deras utrustning ett par dagar också. Min chef var nog lite för överumplad för att säga något annat än ok. Vi får väl se hur det går. Nästa vecka kan det vara något annat som är jätteviktigt istället.

Jag behöver bara läsa de två första kapitlen i den här tegelstenen. Sen fick jag en artikel på 50 sidor jag ska läsa också...

Jag behöver bara läsa de två första kapitlen i den här tegelstenen. Sen fick jag en artikel på 50 sidor jag ska läsa också…

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Fullt upp

Sedan senast har mina föräldrar varit här, barnen har fått påsklov och har det fortfarande och jag har kollat tempen på 17 kollegor två gånger om dagen.

Barnen har påsklov i två veckor så det passade extra bra att mina föräldrar kom och var med dem ena veckan. Bland höjdpunkterna var utflykt till ett äventyrsbad dit man först fick åka buss, sen tåg och sen trassla sig ut på rätt sida om stationen för att komma fram. Badandet var lyckat och enda problemet på hemresan var att bussen inte kom på evigheter. Bussarna hade troligen fastnat i Oxford där en avstängd väg orsakat trafikkaos. Vägen fick stängas av akut ett par veckor eftersom avloppssystemet kollapsat. Så går det när folk fyller avloppet med frityrolja och annat som inte ska dit, sa de förmanande på TV. Dessutom visade de avskräckande bilder. Tur vi inte har lukt-TV.

De andra dagarna förvandlade mina barn och föräldrar vårt vardagsrum till en riktig spelhåla. Nu har de spelat alla spel vi har och några till som de hittade regler till på internet. Fast Kubb spelade de utomhus som tur var.

På helgen hann jag ta med dem på en lite för lång promenad. Det var fina utsikter, gulliga små föl och pittoreska hus. När vi väl kom fram till caféet i en grannby så hade det nyss stängt. A hade ont i fötterna så jag valde ”ring en vän” och bad J komma med bilen och hämta honom. Han tog med min pappa också och sen gick A och morfar och fikade själva medan mamma och jag promenerade tillbaka.

På jobbet känner alla igen mig vid det här laget. Vi är ca 50 pers utspridda i olika rum (mest kontorslandskap), så även om jag inte mäter alla så har jag frågat i princip alla om de kan tänka sig att delta och dessutom ser de mig flera gånger om dagen.
Att hitta frivilliga är en uppgift jag inte uppskattar, men det har en kul bieffekt; alla ursäkter folk tar till för att slippa.

Jag tar en speciell medicin som gör att jag inte svettas, så det är inte meningsfullt att testa på mig.

Jag har feber idag och kommer ha det resten av veckan också.

Jag ligger i skiljsmässa och kan bli tvungen att åka iväg från jobbet med mycket kort varsel

Titta här på min arm. Jag är så hårig att det gör jätteont att ta bort tejpen.

Att försöka skylla på att man sportar och duschar mycket hjälper inte. Perfekt, svarar jag, då utsätts termistorn för lite tuffare tag. Häromdagen hade en finsk kille på den när han badade bastu efter ett gym-pass. Vilken hjälte! Imorgon tar denna testomgången slut. Nu hoppas jag att jag ska hinna bli upptagen med viktig mjukvarutestning så ingen får för sig att jag ska ansvara för att hitta frivilliga igen nästa gång det behövs.

I helgen gjorde vi ett nytt försök att fika på caféet i grannbyn. Denna gång såg vi till att komma långt innan stängningsdags. På vägen dit stannade vi vid en hage med en massa lamm som ligger vid vägen till Js jobb. Lammen roade sig med att skutta runt, klättra på sina mammor, slurpa lite mjölk och sen ligga och vila i gräset.

Mycket mer idylliskt än så här blir det knappast.

Mycket mer idylliskt än så här blir det knappast.


"Vi hade trivts ännu bättre om det inte kom en massa folk och störde hela tiden..."

”Vi hade trivts ännu bättre om det inte kom en massa folk och störde hela tiden…”

Kategorier: Hemmaliv i England, Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Vänta det oväntade

Igår kom chefens chef förbi och började knäppa upp skjortan. ”Jag såg ditt mail och förstod vinken”, sa han. En stund innan hade jag mailat honom och skrivit att jag behövde sex, men bara lyckats hitta fyra frivilliga till tester av de nya termistorerna. Det var inte så många som hade lust att ha dem påtejpade hela helgen, men på måndag borde det gå bra att hitta frivilliga till de sista två.

Termistorn är en liten avlång grej som man har i armhålan och som används för att mäta temperatur. Från den går det ut ett par krulliga sladdar som man tejpar på varsin sida om axeln. Jag har satt en på mig själv också. J tyckte jag skulle tejpa krullsladden bakom örat istället och se ut som en säkerhetssnubbe.

Efter att jag tejpat på termistorn på chefens chef så övertalade han en till ”frivillig”, så jag fick folk till alla termistorerna. När den sista killen tagit av sig skjortan och jag höll på att tejpa fast utrustningen på honom sa han: ”Det var inte riktigt det här du förväntade dig att göra när du började för en vecka sedan?”. Det var visserligen sant, men jag sa att jag alltid förväntade mig det oväntade så jag var inte särskilt överraskad ändå.

I morse upptäckte vi en ny oväntad sak. Vi har ju tidigare upptäckt en korg med bröd på vår mur och grannen har fått en reklamskylt för en närliggande restaurang. På vår mur stod det den här gången ett glas med något som gissningsvis inte var gott nog att avsluta.

Halvfullt glas

Halvfullt glas

Kategorier: Inte helt seriöst, Jobb | 2 kommentarer

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.