Inte helt seriöst

I lördags kom J tillbaka från Sverige och hade med sig lite information gällande vad som är modernt i moderlandet nuförtiden. Vi har ofta roat oss med hur engelmännen (eller snarare kvinnorna) klär sig, men när J var i Sverige blev han påmind om att väldigt många svenska småbarnsmammor har jeanskjol. Det ser man aldrig här.

En trend i Sverige just nu (troligen och förhoppningsvis bara i Stockholm) är korta kostymbyxor. Enligt en artikel min kära make läste så ska byxorna vara så korta att strumporna syns ordentligt. Då kan man med fördel skoja till det lite och välja ett par färgglada strumpor till kostymen. På sommaren kan man till och med gå helt utan strumpor för att visa hur modemedveten man är, allt enligt tidningsartikeln. Sug på den ni.

En annan Stockholmstrend är gourmet-hamburgare som serveras på korvmoj-sätt. Har man betalat för en svindyr, utsökt god hamburgare kan man väl ändå få en riktig tallrik i porslin att ha den på! 

Efter fläskkotletter, surdegshotell, vinägermammor och fel storlek på kläderna undrar man vad nästa spännande grej ska bli. Visst underhållningsvärde har de i alla fall, Stockholmarna.

Och så ett par bonusbilder från mobilen nu när jag råkade hitta sladden.

Terminal 1, Chicago O’Hare flygplats. Eftersom jag förknippar Chicago med stålkonstruktioner gillar jag hur tydligt stålbalkarna har en plats i arkitekturen även här. Att sen slänga in en kopia på ett dinosaurieskelett vars hals imiterar formen är genialt. Ursäkta om mina kommentarer blev lite pretentiösa.

Utanför mitt jobb står de tomma mjölkflaskorna och väntar på att bli upplockade av mjölkbudet. Nästan så man skulle beställa hem mjölk bara för att ha provat på det en gång i livet. Inte kan ett hyggligt modernt land som Storbritannien fortsätta ha mjölkbud och lördagsutdelning av posten i all evighet?

Efter middagen satt J och jag och filosoferade med varsin kopp kaffe ute på trappen. Här kommer ett litet smakprov på våra samtalsämnen. Känsliga läsare varnas.

Undrar varför svalorna flyger så högt där uppe. Där finns det väl inte mycket flugor. Kanske flugorna hade en konferens och bestämde sig för att flyga högt upp för att slippa bli uppätna av en duva. Hellre blir man tagen av en svala. Duvdöden är bara såå patetisk. Tänk, det sista man känner innan man dör är duvans andedräkt med doft av billig varmkorv och gamla fimpar.

Nog måste det kännas trist för delfinerna att ha en massa intelligens och sen bara ett par små flärpar till fenor. Dem kan man ju inte göra mycket med.
Hört på delfinkonferens: Hur tycker ni att vi ska utnyttja vår intelligens bäst? Ja vet, vi jagar strömming! Wow, det var smart!
Jag kom just på en lysande lösning på Fermats andra sats. Wow, det var smart. Skynda dig att skriva ner den innan du glömmer. Nej, just nä, det går ju inte.

Sen satt vi en stund och drömde om en något större trädgård, där man kan sitta utan att benen når ut på gatan när man sträcker på sig. Vår trädgård är så liten att om man försöker gå igenom den blir det diffraktion och då kan man hamna var som helst.

Igår råkade jag ut för ett par lagom oväntade saker. De är inte överraskande som händelser. Men när jag vakande på morgonen räknade jag inte med att jag skulle registrera dem under dagen.

En stund efter lunch så hade en vårdcentral i Kungsbacka slut på telefontider för dagen. Det sker väl på rätt många vårdcentraler i Sverige varje vecka, så det var egentligen inte så speciellt. Men inte blir man glad av det, heller.

På kvällen hade Tom Cruise ihjäl alla elakingar på TV och fick tillslut tjejen, och det är ju inte heller så oväntat. Men det händer inte ofta att jag tittar på hela filmer med honom. Han påstås vara praktexemplet på en alfa-hanne, men är inte riktigt min stil. Har han gjort något värt att minnas sedan han blandade drinkar på 80-talet? Lite mer intelligens, rätt typ av humor och pålitlighet krävs för att intressera mig. Det räcker inte att raka sig mellan ögonbrynen, skaffa lite muskler och le sött åt alla tjejer i närheten. Nej, han gjorde mig inte heller glad. Idag måste jag välja aktiviteter och underhållning bättre.

Tillbaka till vårdcentralen… Min vän L, vars dotter med familj bor i Sverige, bad mig undersöka möjligheterna att få familjen TBE-vaccinerad. BVC hade sagt att de måste kontakta en annan läkare för att göra det. L hade letat rätt på telefonnumret till närmsta sjukhus, så hon gav mig det och en uppmaning att kolla om det gick att vaccinera sig på en lördag. Jag var lite skeptisk, men ringde numret jag fått. Efter att sjukhusets växel kopplat mig vidare till en vårdcentral och jag tryckt 2 för övriga ärenden ett par gånger så kom jag till telefonsvararen som sa att tiderna var slut.

Sen skrev jag ”VÅRDCENTRAL” på ett papper och sa åt L att hennes dotter skulle kontakta dem istället. Och så föklarade jag vad BVC, vårdcentral och sjukhus har för uppdelning och varför folk tröttnar på telefonmeddelanden och sätter sig på akuten istället. Där får man i alla fall nästan alltid hjälp samma dygn. Fast TBE-sprutor ger de nog inte.

Färdiggnällt för den här gången. Jag ska försöka vara mer positiv i nästa inlägg.

Av någon anledning som jag inte kan förklara så har jag alltid gillat att göra självtest av olika typer. Svara ja eller nej på en massa frågor, eller välj den av a, b eller c som stämmer bäst på dig. Men fram till nu har jag alltid hamnat mitt emellan och aldrig lyckats stämma in på något. Envist har jag testat vidare.

När jag sökte mitt första riktiga jobb och gjorde ett personlighetestest visade resultatet att jag svarade inkonsekvent. Som tur var lyckades jag snacka mig ur det och fick jobbet ändå. Jag drog till med ”flexibel och anpassar mig efter situationen” och det köpte de. Det låter mer positivt än inkonsekvent.

Då och då är det val och jag vet aldrig hur jag ska rösta. Så varför inte göra ett test. Men när testen visar att jag har lite gemensamt med tre partier och inget alls med övriga, så är det inte till så stor hjälp. Som tur är så ska man rösta till både kommun, landsting och riksdag, så jag brukar helgardera.

Testa om du är party-pingla eller tråkmåns – Nähä, ingetdera.
Tonåring – inte det heller. Känns ju bra ändå. K är det inte heller, trots att det var hennes tidning.

På en jobbsökarkurs fick jag göra det stora testet där man får en av 16 möjliga 4-bokstavsförkortningar efter att ha svarat på massor av frågor. Det visade sig att jag delvis passade i fyra av de sexton grupperna. Jag var mitt emellan introvert och extrovert. Mitt emellan förnuft och känsla. Hade de testat stolthet och fördom hade jag säkert hamnat på mitten där också.
Så medan alla andra andra på kursen satt där nöjda och glada med sina fyra bokstäver och foldern som berättade om just deras styrkor, svagheter och utvecklingsmöjligheter så försökte den som ledde testet trösta mig med att jag troligen har lätt att förstå många typer av människor eftersom jag har mycket gemensamt med de flesta. Kan ingen ge mig några bokstäver!? ville jag fråga.

Aspbergertestet hade jag en del rätt på, men långt ifrån tillräckligt för att räknas. Vuxen-ADHD kanske en gnutta närmre, men inte godkänt.

Men igår kom äntligen genombrottet. Jag läste i någon tidning om högkänslighet med en länk till ett test. För första gången någonsin fick jag tillräckligt många rätt för att få godkänt. Testet gav mig min första riktiga förkortning: HSP (Highly Sensistive Person). Det stod även att 15-20% av alla människor är högkänsliga, så risken är väl stor att det snart är jättetrendigt att vara HSP nu när begreppet börjar bli känt. Lite som på 90-talet när jag fick mus-arm och alla andra hade det också, samtidigt. Det kändes lite beige. Tills vidare ska jag i alla fall njuta av att jag äntligen fått några egna bokstäver precis som alla andra.

I vår lilla stad finns det fyra tydliga kategorier av biltyper.

Först de som bor i stan:
Antingen bor man i ett vanligt område med smala gator och/eller ont om parkeringsutrymme. Då har man en liten bil. Gammal, ny eller mittemellan varierar. Jag ska inte ge mig in på bilmärken för det är inte riktigt min gren, men både engelska och utlänska förekommer.
Eller så hör man till de som har haft råd att flytta in i någon av de få finare områdena där husen kostar från £600.000 och uppåt. Då har man parkeringsplats på egna tomten för minst två stora bilar. Vissa har till och med något så extravagant som dubbelgarage. Här har man stora nya bilar, ibland till och med kombi.

Sen har vi de som bor på landet. De är inte lika många, men bor inte långt härifrån och går ibland på gatan som vanliga människor. Där finns också två varianter: Ny fet SUV och äldre jeep-liknande sak som säkert tjänstgjort i något krig innan den fick en värdig ålderdom här. Hur värdigt det nu är att köra runt i leran. Jag är inte säker på om det är två kategorier människor med varsin favoritbil eller om det är samma personer som har (minst) en av varje och väljer bil efter väglag. Jag ska forska vidare.

Slutligen extragruppen; sportbilar. Antingen små eller ganska breda, gissningsvis beroende på parkeringsmöjligheter. De glider runt som skållade troll på de smala slingriga vägarna.

Vår bil är liten, dels för att vi bor på en smal gata och dels för att jag propsade på det. Ska jag ha en rimlig chans att ta mig in ett engelskt parkeringshus i en bil med ratten på höger sida så hjälper det om bilen är så liten som möjligt.

Nästa betraktelse gäller stilen på lokalbefolkningen själva. Egentligen tycker jag inte att man ska ha en stilpolis som haffar folk som ser för illa ut, men vissa kanske skulle behöva en liten tillsägelse. Stil-känsliga personer varnas för att läsa resten av detta inlägg.

Efter 20 år och lika många kilo till så kan det vara dags att pensionera sina leopardmönstrade leggings även om de är ett favoritplagg. Bara för att tyget är så elastiskt att det fortfarande går (om än med viss möda) att komma i dem så är det olämpligt. Tyvärr är denna o-stil alldeles för vanligt här.

Och den häftiga frisyren med rakade sidor och rosafärgat hår som står rakt upp var kanske en riktig brudmagnet på åttio-talet (eller när det nu var), men tappar lite i stil när man börjar bli tunnhårig där bak. Han kanske tycker att det ser coolt ut framifrån när han tittar sig i spegeln och anar inte vad vi bakom honom ser. Kan inte någon vänlig själ tipsa honom att det är dags att hitta på något nytt? Just denna frisyr har jag bara sett en gång.

Byxor att växa i kan ju se lite roliga ut på barn, fast det brukar ordna sig på några månader. Men när man gång på gång ser vuxna som släpar byxbenen i lervällingen vill man lyfta upp dem (människorna och byxbenen), krama dem och säga: jag ska visa dig hur man fållar så kommer allt kännas mycket bättre sen.

Vi fick brev idag om att en granne två hus bort vill bygga ett garden house. Ansökningshandligar och överklagansmöjligheter finns på internet, så jag gick in och kollade. Det såg fint ut och stör inte vår utsikt något. Det som oroar mig lite är att byggnaden kommer vara easily and safely accessable to all people irrespective of age, disability and gender. Kommer det springa en massa handikappade i olika åldrar och kön i deras trädgård, eller kommer det begränsas till familjens vänner och bekanta? Det här är ett väldigt lugnt och tryggt område och gatan är lite för liten för att klara stora folkmassor även om de har små bilar.