Hemmaliv i England

Idag for mina föräldrar hem. De hade någorlunda tur med vädret de första dagarna så det var bra att vi passade på att gå upp till the Ridgeway då, men sen har det varit lite grått.

I förrgår gick K och morföräldrarna en sväng på stan för att försöka hitta ett par nya skolskor till K. De gamla hade gått sönder efter en dryg månads användning. De kom hem med ett par fina skor och var inte ett dugg sugna på fika när jag frågade. De erkände att de gått på café. K hade fått varm choklad och morotskaka. Nästa dag fick A följa med dem till stan för att han också skulle få eget fika med morföräldrarna. På vägen hem från fikat fick han för sig att han ville handla också. Det var lite oväntat. Han lyckades hitta en långärmad huvtröja med blixtlås som han var riktigt nöjd med. Välbehövligt var det också. Vi har länge pratat om att handla något långärmat till honom för han har i princip vuxit ur alla sina långärmade tröjor utom skoltröjan. Och den kan man ju inte ha när det är helg.

När vi vinkat av morföräldrarna vid bussen som skulle ta dem till Oxford (det går flygbuss därifrån) så försökte vi dämpa sorgen med shopping. K gick ut starkt och hittade snart ett par snygga gympadojjor i svart med rosa detaljer. A provade flera byxor men hittade inget som riktigt passade, så vi gav upp. Istället gick vi till mataffären och köpte ett par lådor med indisk mat att ha till kvällen. Lite hjälpte det. När vi kom hem tröståt vi av chokladen vi fått av mina föräldrar och det hjälpte lite till. På kvällen stoppade jag pilaffris, chicken Korma, Tikka Masala och Madras i ugnen. Dessutom några bollar med gott men okänt innehåll i. Mums.

Här har barnen påsklov i två veckor och börjar igen på måndag, så några dagar är fortfarande kvar på deras ledighet. Vi får väl se om vi hittar på något mer kul. Prognosen för söndag ser rätt fin ut.

En kompis mailade att jag var på bild i Oxford Times. På mosaik-kursen jag gick för några veckor sedan var en journalist med första dagen. Hon skulle skriva en artikel för den glansiga månads-bilagan som kommer med Oxford Times i April. Jag skyndade mig till affären och köpte tidningen. Det var en helsida allmänt om kursstället och de som driver det och sen två sidor om mosaikkursen med en stor bild på hela gänget som visar upp sina alster. Vi ser så stolta ut.

Min skylt med husnumret har jag lackat femtioelva gånger nu så att inte något vatten ska komma in till MDF-skivan som mosaiken sitter på. Men jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska fästa den på staketet utan att göra hål i skivan. Snöre?

Mina barn fortsätter brilljera med sina engelska språkkunskaper. Vi var hos en klasskompis till A och de satt fyra stycken på en studsmatta och började puckla på varann med nallebjörnarna som också var där. Jag gick ut och bad dem ta det lite lugnare med ”the teddy-beers” (teddy-ölen) varpå mina barn säger i kör: ”Teddy-bear”. De engelska barnen var artiga nog att inte rätta mig. Vi får väl se om jag lyckas komma ihåg det. Ett annat ord jag knappt vågar säga är flour (mjöl), för jag är rädd att det ska låta som flower (blomma). Nåväl, alla i lokalbefolkningen tycker att jag pratar jättebra. Det är bara mina barn som är oblyga nog att påpeka misstagen de hör.

Mina föräldrar är här nu så vi visar runt dem i stan och omgivningarna. Igår tog vi bilen till the Ridgeway och promenerade sen i ett område där vatten för länge sedan grävt ut djupa dalar. Förutom att vara ett fint promenadområde för människor så går det får där och (av spåren att dömma) kor ibland. Dessutom fanns det hur mycket kaninhålor som helst. Efter ett tag när vi blev mer uppmärksamma lyckades vi se ett antal kaniner på håll också, men de var snabba att skutta ner i sina hålor innan man kom nära.

Innan vi flyttade hit bestämde jag mig för att besöka Chelsea flower show under det här året när vi skulle bo bara ett par timmar därifrån. Men ju mer jag undersökt det hela desto mer o-värt känns det. Biljetterna är redan slut till de flesta dagarna och folk som varit där säger att allt man gör är att titta på folkmassor som står mellan en själv och blommorna. Det gör sig tydligen bättre på TV. Så nu struntar jag i det. Dessutom har min yngsta bror flaggat för att han ska gå kurs på Heathrow den veckan, så förhoppningsvis kommer han hit.

Nästa uppgivna dröm är statistrollen i Midsomer. I en mindre stad som denna finns det alltid någon som känner någon så det gick fort att hitta dessa några. Men efter deras efterforskningar fick jag följande till svar:

The people whom I contacted haven’t been in it for some time. They were placed by an acting agency but no longer have its details, and can only suggest that you search online for acting agencies in the south of England and ask them if they deal with the show.

Så istället för att försöka jaga rätt på en acting agency i en höstack så ger jag upp. Hade de behövt fler statister så hade det varit lättare att hitta dem på internet. Hade jag haft långtråkigt om dagarna kanske jag hade försökt lite till, men jag har fullt upp med livet här.

Dagens planer slapp jag förkasta även om de inte blev precis som jag hade tänkt. Jag skulle gå en liten sväng till närmsta grannbyn västerut för att köpa lacknafta och titta på all annan rolig bråte de säljer på det där stället. Det är bara en dryg kilometer dit, men för säkerhets skull stoppade jag en banan i ryggsäcken.

När jag hade 100 meter kvar såg jag en liten skylt där det stod Footpath och namnet på nästa by. Där har jag aldrig gått förut, så jag svängde in för att gå en liten bit. Först gick den förbi några gårdar med höns och ankor i pittoreska dammar. Sen följde den en gammal kanal med träd- och busk-kanter och sen åkrar på sidorna. Den ser mer ut som ett brett dike, men jag vet att det är en gammal kanal för det står skyltar om vem man ska kontakta om man vill hjälpa till att restaurera den. Det var fint och ganska skönt att gå där, trots noll grader och frisk vind. Fast sen kom jag på att jag hade vinden i ryggen och att det kanske skulle bli värre att gå tillbaka…

I by nummer två nickade jag åt en kvinna med skottkärra på andra sidan vägen. Efter ett varv i den lilla byn och runt den obligatoriska kyrkan i Midsomer-stil så började jag gå tillbaka. Då mötte jag kvinnan igen, nu utan skottkärra. Vi växlade några ord om kallt promenadväder och sen föreslog hon att jag skulle ta en annan väg tillbaka. Förbi några hästhagar, sen vidare uppåt förbi något som började på k och sen in till vänster i en liten allé. Då skulle jag gå uppe på åsen på vägen tillbaka och få fin utsikt. Varför inte, tänkte jag och tackade för förslaget.

Hästhagarna var lätthittade. Sen kom jag till by nummer tre. Mer engelsk landsbygdscharm med halmtak och ankdamm i mitten (ankor äter gräs och ska inte matas med bröd). En footpath-skylt pekade vänster, fast vägen saknade de kanter som jag tycker hör till en allé. Den gick åt rätt håll, så provade ändå. Efter att ha passerat en liten damm och gått genom två grindar befann jag mig i en hage och där tog stigen slut. Höger, vänster eller rakt fram? Jag vände istället, gick tillbaka till byn och fortsatte uppåt. Nån allé hittade jag inte, så jag tog stora vägen tillbaka istället. Stor och stor… Den är som landsvägarna är mest här. Två bilar kan mötas, men två bilar och en person är olämpligt i full hastighet. Så fort det kom en bil på min sida klättrade jag upp på vägbanken och ibland gick jag i åkerkanten. I en kilometer och stark sidvind. Som tur var blåste det i riktning mot bonden som gödslade sin åker, inte från honom. Det var i vilket fall skönt att svänga in på en mindre väg efter det.

Till slut fick jag min lacknafta i by nummer ett, åt min banan och hittade ytterligare en ny footpath som tog mig hemåt utan några större omvägar. Och först sista kilometern började delar av kroppen (fötterna t ex) protestera mot att det blivit lite väl långt.

I fredags möttes delar av damklubben för promendad. Regnet strilade ner och de tre första som kom (jag inkluderad) hade redan promenerat till träffpunkten så vi använde det som ursäkt för att gå rakt till ett fik i stan. En fjärde dam kom i bil, men hon propsade inte på att promenera längre än till fiket.
Över varsin kaffe (mer eller mindre utspädd med mjölk) gled samtalet snart in på planerade husbyggen i stan. Vår stad har ca 10.000 invånare och grannstaden som den i princip sitter ihop med har 8.000. Planen är att hus för ca 10.000 personer ska byggas här de närmsta 10 åren. En ganska saftig ökning som många protesterar mot, särskilt som det redan nu är trångt med alla bilar i centrum och politikerna inte verkar ha någon bra plan för hur det ska hanteras.

Utbyggnaden är alltså ett återkommande samtalsämne som verkar engagera de flesta jag träffar här i stan. Ett annat är att så många affärslokaler står tomma i centrum. Sedan det nya köpcentrumet kom för fem år sedan är det många småbutiker som fått slå igen. Jag har inte vågat nämna att en utbyggnad på bostadssidan kanske ökar kundunderlaget i centrum.

När vi satt där över våra koppar med kaffe / vuxenvälling berättade G lite mer om protestgruppen som hon varit med och dragit igång. De har redan en hemsida, G och en till ska finansiera flygblad som de tänkt dela ut i alla hushåll och om några dagar är det dags för första officiella mötet där de ska välja ordförande mm. Jag kommer på mötet, säger L direkt. Det kommer ändå byggas en massa, men är man inte med och protesterar så har man ingen rätt att klaga efteråt, tycker hon. L har varit politiskt aktiv tidigare (folkvald på lokalnivå) och har koll på hur det går till. Det gäller att protestera så mycket man bara orkar, så kanske vi kan göra någon liten sak bättre i alla fall, säger hon entusiastiskt. Jag är lite för ny i stan för att vilja engagera mig i något sånt här, men det är kul att höra diskussionerna. Samtalet fortsätter på temat ”nybyggen där man glömde tänka efter”, t ex mer bostäder i ett område där det redan nu är problem med att avloppsvatten kommer upp i folks hus när det regnar och områden precis i utkanten av staden men utan trottoar eller gångbana sista biten för att gå till stan.

Lokalpolitiken är för övrigt den sandlåda man förväntar sig i en liten stad. Ena veckan får vi flygblad från ena partiet vars frontfigur stolt poserar vid ett nytt övergångsställe som kommer göra det så mycket säkrare att gå över vägen. Nästa vecka är det från andra partiet som påpekar att det var faktiskt de som beslutade om finansieringen av övergångsstället när de styrde i stan. Sen är det tidningsrubriker om att de offentliga toaletterna i stan ska bort och hur mycket de kostar varje år. Följt av flygblad med att vi ska minsann inte ta bort toaletterna, vi ska byta ut dem mot modernare. Ett tag hade de (enligt tidningen) lagt ner förlossningen i stan, men sen blev det dementerat. Den skulle bara renoveras och på nyöppningen var frontfiguren där och poserade för foto. Det är ca 1,5 mil till två betydligt större städer och mindre än tre mil till en ordentligt stor stad och vi har egen förlossning. Jag kan förstå om Kiruna vill ha kvar sin förlossning för det är massa mil till närmsta ställe, men här! Men kanske kommer det väl till pass om det flyttar in en massa blivande barnfamiljer i alla de nya husen.

För några veckor sedan var det fyllnadsval till en topposition i lokala styret (tidigare personen hade dött oväntat). På en torsdags-promenad med nationella hälsogänget träffade jag ena kandidaten. Hon berättade att hon tidigare hade tillhört ena partiet men ledsnat ut på att partierna bara gnällde på varann istället för att fokusera på vad som är bäst för stan, så hon hoppade av. Nu ställde hon upp som oberoende istället. Häromveckan sågs vi igen och då kunde jag gratulera henne till vinsten i valet. Gissar att det är fler som tröttnat på de sittande partierna.

Så här mycket politik har jag inte utsatt mig för i hela mitt tidigare liv. Vet inte riktigt hur det blev så här. Det var inte med flit.

På skolan var det utklädningsdag (igen) häromdagen. Alla som ville klädde ut sig till en favoritfigur från någon bok. K var Yotsuba, en japansk flicka. Kimonon är från ett japanskt bad i Stockholm som hennes morfar varit på flera gånger och därför hade fler badrockar än han behövde. Vi kortade den 15cm och satte på en av mina scarfsar (visste väl att det var bra att ta med mer än man tror man kommer använda). Med ett par tofsar i håret blev hon jättefin, eller hur?