Hemmaliv i England

Utflykten till Bath för A och hans klasskompisar gick bra, men han tyckte den var o-värd. Över en timme i buss för att se det där romerska badet igen. Samma gamla romare. Igår var det deras tur att ansvara för skolans ”assembly”. De sjöng, berättade, spelade blockflöjt och visade hur romarna ställde sig i sköldpaddsformation för att skydda sig mot fienden (se bilden nedan).

Kaprifolen är översållad med blommor och rosen intill är också jättefin. Övriga rosor i trädgården är inte i närheten. Flera av dem har farit väldigt illa av den sena frosten.

Tidigare har jag av någon anledning inte gillat lupiner, men den här mörkröda är jag väldigt förtjust i.

Nu har jag klarat de första och värsta tre veckorna på jobbet. De flesta arbetsuppgifter har jag fått kläm på efter att ha gjort dem några gånger. Jag är inte längre förkyld och jättetrött. Att-göra-listan blir inte längre och längre för varje dag utan har definitivt vänt och håller sig någorlunda kort. Den största utmaningen jag har den här veckan är att hitta någon lämplig på Tysklands-kontoret som kan hjälpa mig ordna en videokonferens med en tysk kille som ska intervjuas. Sen räknar jag med tre ganska ok veckor när jag känner att jag klarar av vad jag håller på och efter det får vi se om jag hinner bli uttråkad innan jobbet är slut. Sedan jag började har de lyckats anställa några stycken och är på väg att förhandla klart med ett par till, så mängden lediga jobb minskar snabbt. För många andra kommer det innebära att de inom kort får ett tack-för-visat-intresse-brev från mig. Snart har jag avspisat fler människor på några veckor än jag gjort i hela livet tidigare.

Även resan till och från jobbet går mycket bättre nu. Jag seglar igenom rondellerna med en helt annan säkerhet än de första dagarna och har lärt mig ett och annat om engelsk trafik-rytm. Efter att jag lämnat barnen på skolan om morgonen backar jag ut vår lilla bil från vår lilla parkeringplats ut på vår lilla gata. Det gäller att kolla så att ingen kommer uppifrån för då kan man lika gärna köra in igen. Det går inte att möta ens en cyklist de närmsta 30 metrarna uppåt. Högst upp är det högersväng (tänk svensk vänstersväng) i uppförsbacke ut på en ganska trafikerad väg. Sen kommer några smårondeller och ett par stora ”riktiga” rondeller innan man kommer till ett par dubbelrondeller. Tänk fyra vägar som bara nästan möts på ett ställe. Då gör man två mini-rondeller på raken så att när man precis kommit in i den första måste man hålla koll på om man ska väja för någon är på väg in i nästa. Som tur är så har ingen av rondellerna rödljus i sig. Det är annars ganska vanligt här. Inte heller har vi någon magic roundabout. Wikipedia förklarar det bättre än jag och vill man se mer finns det youtube-klipp på hur de fungerar. Mellan de båda dubbel-rondellerna är vägen hyggligt bred men med många bilar parkerade. Oftast parkeras bilarna halvägs upp på trottoaren, så då kan man mötas på vägen (fast inte om det kommer en lastbil). Är det däremot någon som parkerat på vägen får man vänta tills det blir ledigt att köra förbi.

Efter den andra dubbelrondellen är man ute på landet där den smala vägen slingrar sig igenom det kuperade landskapet. Jag tror man får köra i 60mph där, men det är det sällan någon som gör. Sikten är för dålig och man vet aldrig vad som är runt nästa krök. Ofta kommer man ikapp en cyklist (i hjälm och gul väst för att synas) och då är det bara att sakta ner och vänta tills det är möjligt att köra om. Så ibland blir det 10-20mph ett tag, men det är ingen som hetsar upp sig över det utan de flesta ligger lungt i kön och väntar. Kommer man efter en traktor är det lika dant.

Väl framme på jobbet har de lyckats anställa en mycket artig man till receptionen. Ofta håller han upp ytterdörren när man kommer och frågar hur det står till. Någon gång har han till och med lämnat över de blå skoskydden till mig. Annars får man ta själv ur en låda. Där inne sitter de flesta i kontorslandskap, men J har flyttat in i ett av chefsrummen med glasväggar. Gissar att det är lite mer ostört där.

I fikarummet finns kaffemaskiner med tillhörande ploppar i olika färger som man kan stoppa i för att välja smak och styrka. Det finns gott om kex och småkakor varje dag (fast jag är duktig och håller mig borta från dem) och frukt tisdag till torsdag ungefär. Jag vet inte om det är en engelsk tradition eller om det bara är här, men väldigt ofta är det någon som fyller år och ställer en massa muffins och andra smaskiga kakor i fikarummet till alla som vill ha (jag hjälper gärna till och firar). När de var få i början var det kanske rimligt, men när man börjar bli 50-100 personer blir det mycket fika…

De har en clean-desk-policy också. Det betyder att när du går från jobbet stoppar du in dator och allt annat i skåpet intill skrivbordet. Dels för att det ska se prydligt ut och dels så att någon annan kan sitta där när du inte är där. Innan jag började var det en av cheferna som tog alla laptops som stod framme en kväll och la på sitt kontor. Det blev lite panik på morgonen när de som glömt eller struntat i att låsa in sina datorer inte hittade dem. Gissar att folk blev bättre på att följa reglerna efter det.
Häromdagen hörde jag en inte helt seriös diskussion om hur man skulle göra om de ville köra simuleringar på sin dator över natten. Om man kanske kunde borra hål i skåpet för att få in sladdarna dit. Eller om man kunde ansöka om dispens.

När det kommer folk som ska intervjuas ansvarar jag för ”meet and greet”. Det betyder att man hälsar dem välkomna, visar dem till lämpligt rum, frågar om de vill ha något att dricka, fixar dricka och sen sitter och är trevlig med personen tills de som ska intervjua kommer. Om någon ber om te med mjölk och socker har jag inte en aning om hur man gör det på ett bra sätt. Gissar att även om jag skulle göra ett uselt te med mjölk och lägga upp sockerbitarna på helt fel sätt så kommer de inte att klaga i alla fall. Man klagar inte när man får komma på intervju.

Igår dök det upp en man som trodde att han hade en intervju. Men den intervjun avbokade jag i fredags eftersom jag fått veta genom rekryteringsbyrån att han inte längre var intresserad. Men med en flexibel organsation ordnar det sig ändå. Jag skakade fram kaffe och någon som kunde intervjua honom strax innan jag gick hem för dagen och i morse när jag kom till tillbaka fick jag veta att han blivit erbjuden och hunnit tacka ja till ett jobb.

Tiden går fort när man har roligt och nu börjar det bli dags för mig att avsluta dagens bloggande och göra kväll.

På söndag 18:45 tror jag att SVT visar det avsnitt av Bulldog som K och nästan hela hennes klass är med i publiken. Deras före detta klasskompis är huvudperson och ska få välja hund till en date. K sitter nära mittgången, så hon borde kunna synas i bild några gånger. Det hela spelades in i oktober och vi var två mammor som följde med barnen dit. Det var helt klart värt att ta ledigt från jobbet några timmar för att få se tv-inspelningen.

Barnen verkar ha ärvt vårt intresse för ordvitsar och roar sig då och då med att hitta på egna. Idag hittade A på ett par bondgårdsvitsar som vi lekte vidare med:
Vad får bonden för svar när han frågar om det finns några djur som vill ha glass? – Gäss (Yes) !
Vilket djur kommer snabbast när bonden frågar? – Gåsen i botten!

Jobbandet går hyggligt. Idag har jag bokat intervjuer för glatta livet. Hon som jag ska ta över från försöker städa undan allt gammalt groll. Allt nytt skickar hon till mig med kort information om vad som behöver göras. Ofta får jag leta igenom långa mailkonversationer för att räkna ut vilka som ska vara med på vilken intervju, i vilka länder de är och vilket jobb intervjun handlar om. Men det går hyggligt, det tar bara lite tid i början. Än så länge blir min att-göra-lista bara längre för varje dag. Det hela ska ju vara över om 6-8 veckor, så senast om några veckor borde listan börja krympa. J skymtar jag bara då och då. Ofta iklädd skyddsväst och djupt inne i en diskussion med några kollegor.

Efter jobbet var det dags att fara till Oxford för att ansöka om Numret som alla vill ha av mig. För att slippa köra bil i rusningstrafik i Oxford (som inte är särskilt enkel att köra bil eller parkera i) så tog jag bussen till jobbet redan på morgonen. Bussen till Oxford dök upp lite tidigare än väntat och när jag sa vart jag skulle så bad chauffören mig sitta ner tills han kört till ändhållplatsen och tillbaka. Sen kunde jag betala. Väl tillbaka på samma ställe var vi efter tidtabell, men det gjorde inget för jag hade sett till att ha god marginal. Bussarna här är inte kända för sin punktlighet. Jag åkte med superexpress-bussen (ja, de kallar den faktiskt så). Efter att ha kört igenom ett antal små byar och runt i en stad en halvtimme så kom vi äntligen ut på motorvägen. Fast mot slutet blev det trafikstockning och ännu mer försening.

Med 10 minuters marginal var jag framme på jobb-centret (lite som en korsning mellan arbetsförmedlingen och socialen) och fick nästan direkt komma till en man som skulle hjälpa mig med ansökan. Lite John Cleese var det över honom. På datorn hade han all information som jag uppgett när jag ringde och bokade tid, bland annat adresser och födelsedata. John-surrogatet tog sen fram etten 10-sidig blankett där han började fylla i allt som stod på datorskärmen för hand. Sättet att stirra på skärmen med hakan framskjuten, sen ner i blanketten och tillbaka såg väldigt John-Cleesigt ut. Det mörka ostyriga håret hjälpte till. Då och då vände han sig till mig med frågor eller förklaringar.
”Har du med dig ditt födelsebevis? Inte det, nåja det gör ingenting. Absolut ingenting.”
”Nu har jag skrivit av de uppgifter jag behöver i ditt pass. Du ska strax få tillbaka det när jag gjort en kopia, men jag lägger det här så länge.” Medan han förklarade så klappade han passet.
”Det här styker jag eftersom du är från Sverige, det är bara för vissa länder vi måste ställa några extra frågor” Jag tjuvtittade och såg Norge, Danmark, Holland, Grekland och en hel del annat där. Undrar vad skillnaden är.
”Jaså, du har bott i Schweiz och Frankrike också. Schweiz räknas inte, så jag skriver bara Sverige och Frankrike.”
”Vi fattar inga beslut här, det gör de på Isle of White.
”Om 2-3 veckor kommer du få ett brev från Isle of White med ditt nummer. Du kommer få det på ett vanligt papper. Inte ett inplastat kort.” Han tittade på mig för att se att jag verkligen förstått att det inte kommer vara inplastat.

När John-människan var klar såg jag att jag skulle hinna med en tidigare buss än jag tänkt mig. Och det var nog tur, för den hann bli nästan en halvtimme sen (mer bilköer) innan jag kom hem till A som varit ensam hemma sedan skolan slutade. Jag kastade i mig lite mat och tog sen bilen till byn East H och hämtade K hos en klasskompis precis på det klockslag jag lovat komma. Pust. Tjejerna hade haft kul tillsammans och K tyckte att deras hus var jättemysigt. Det är ett riktigt gammaldags ställe med halmtak och lågt i tak och litet inne. Där fanns även en riktigt stor hund och en liten taxvalp som båda lånade K:s skor. Flickorna hade målat naglarna rosa och glittriga. Hur ska det gå imorgon? undrade jag. Men enligt Ks kompis så verkade inte deras lärare bry sig om skolregeln att nagelack inte är tillåtet. Hon brukar bara säga att det är fint. Vi håller tummarna för att det går bra.

Kortversionen:
I morse, efter att ha lämnat barnen på skolan tog jag bilen och gav mig av till J:s jobb. De närmsta veckorna ska jag administrera ansökningar och intervjuer där.

Den långa versionen:
I torsdags frågade en av de rekryteringsansvariga på J:s jobb om han trodde att jag var intresserad av att jobba några veckor. De var i desperat behov av någon som administrerar all rekrytering och utan att fundera särskilt länge så svarade jag ok då. Fredag förmiddag blev det bestämt att jag skulle börja på tisdag, dvs idag. 5 timmar om dagen i 6-8 veckor ska jag skyffla ansökningar, boka intervjuer och resor och se till att allt flyter på så bra som möjligt.

Eftersom det är temporärt fick en rekryteringsfirma i uppgift att fixa en anställning åt mig. De gav mig två val, antingen blev jag anställd av dem med en viss lön, eller av ett paraplyföretag med något högre lön. Alla verkade rekommendera paraplylösningen, så jag gick med på det.

Igår var min plan att jag skulle njuta av min sista dag i frihet. Istället gick ett antal (obetalda) timmar åt att skriva ut, fylla i, skanna in och skicka tillbaka blanketter från två olika företag och att läsa alla regler och skriva under på att jag läst dem. På kvällen blev jag klar med den sista. Nu är det bara kvar att faxa in tidrapport till rekryteringsföretaget varje vecka och fylla i samma sak en gång till, fast online, till paraplyföretaget. Jo, en sak till, på torsdag måste jag till Oxford för att ansöka om ett nummer som alla vill ha av mig.

I morse när jag väl kom till J:s jobb behövde jag bara fylla i ett enda papper och få mitt pass kopierat. De var mycket nöjda med rekryteringsföretagets hjälp med min anställning. Det gjorde allt så mycket smidigare.

Större delen av dagen gick åt till att lära mig om allt jag ska göra och att gå runt och hälsa på folk jag kommer jobba med. Framför allt chefer och andra som ofta är med på intervjuer. De flesta hade redan fått ett mail med information om att jag börjat, så det var en och annan som undrade om det bara var en slump att det kommit en till med just det efternamnet. Det är lite kul att få ett ansikte på en massa människor som J pratat om.
I nuläget är det bortåt 20 platser kvar att tillsätta, så det är betydligt lugnare än för ett par månader sedan när de skulle fylla ett nytt kontor med folk. Flera jag pratat med idag verkar tycka att 6-8 veckors jobb för mig är realistiskt, så jag har fortfarande gott hopp om att komma därifrån innan sommaren. Imorgon blir det mer upplärning, men sen måste jag väl börja göra nytta. De jag kommer jobba med verkar riktigt trevliga och jobbet är hanterbart, så det kommer nog gå bra.

I eftermiddag har jag legat i solen på en filt på gräsmattan i vår trädgård och njutit av doften från påskliljorna och av hur vinden fläktat till då och då. Samtidigt har jag försökt intala mig att det här med att jobba är en nyttig erfarenhet och jag kommer bli mycket bättre på engelska och lära mig en massa. Och när det väl är över kommer jag njuta ännu mer av att vara ledig i sommar.

Två rejält misslyckade planer:
– Så sent som i torsdags sa jag till en bekant här att jag inte tänkte försöka hitta jobb på länge. Det är alldeles för trevligt att vara hemmafru och så mycket roligt och intressant att göra på dagarna.
– Jag har alltid tyckt att det är dumt att jobba på samma ställe som sin respektive.

Jag kan jobba, jag är inte rädd.