Hemmaliv i England

Det låter annorlunda i England. Och då menar jag inte bara hur människorna pratar utan bakgrundsljuden är också annorlunda. På morgonen är det duvornas ”Hrr-hrr-hrr” man hör först. Duvorna här heter Pigeon. Dove är en sån där vit sak med ett blad i munnen. De finns bara på bilder. Pigeons finns i massor i verkligheten och de skitar ner. Bokstavligen. Tvättar man inte bilen tillräckligt ofta fräter det sönder lacken. Annat fågelkvitter kan också höras, men inte lika garanterat som duvornas tutande.

Om man har fönstret öppet så hör man ibland en tupp också. Det finns lite höns i en trädgård en bit bort, men jag vet inte om det är där tuppen bor eller om det är från ”landet” lite längre bort.

På dagen hörs (förstås) duvorna, en och annan hemmasnickrare, enstaka bilar som kör förbi på vår lilla gata och någon gång ibland ett utryckningsfordon längre bort. Vi bor tillräckligt långt ifrån större vägar för att slippa höra trafik i någon större utsträckning. Däremot far det förbi flygplan och helikoptrar stup i kvarten. Undrar om Heathrow har en av sina inflygningsrutter över oss för det är många stora plan som inte är på marsch-höjd. Hundar hör vi betydligt mer sällan än i vi gjorde i Sverige. Undrar om det bara är slumpen att det inte bor några häromkring eller om hundar tidigt lär sig vara tysta i det här landet. I trädgården är det binas surrande som dominerar (om man bortser från vissa fåglar).

Fjärilar finns det också i massor, men de låter inte så mycket. Den här landade på K:s fläta.

När lugnet lägrat sig igen traskar en ekorre förbi på hög höjd. Alla telefon- och elkablar i mellan husen och stolparna är utmärkta promenadvägar för ekorrarna. Duvorna gillar dem också. Murgrönan gillar stolparna, och ibland lyckas de ta sig ända upp till kablarna innan någon kapar dem. Det händer att vi får kattbesök också. En katt har tittat in i köket, men den drog snabbt när vi såg den.

Diskmaskinen och tvättmaskinen spolar ut sitt vatten ner i en brunn utanför huset. Det låter nästan som att vi har en fontän. Ganska mysigt faktiskt. Många hus här har ju de flesta vattenledningarna utanpå huset för att det ska vara lätt att laga när de fryser sönder om vintern. Men vi har bara köksavloppet som går ut på utsidan.

I grannträdgården har damen fått hjälp ut av en personlig assistent (eller vad de kallas här). Assistenten pratar oavbrutet om sitt liv och damen sitter tyst. Ibland är det en annan assistent som bryter på något östspråk. Hon verkar tala med damen och inte bara till henne.

På kvällen ropar J att det är en groda inne på toan. Han hade känt något blött uppe på foten och upptäckte sen vår besökare inne i hörnet. Ytterdörren har stått öppen hela dagen och den tyckte väl att det verkade trevligt här inne. Kanske var det kaklets nyans som lockade för den försökte gång på gång klättra upp på väggen. Vi lyckas till slut övertala den att hoppa ut istället.

På kvällen när man ska sova kan man tjuvlyssna på förbipasserande om man har fönstret öppet. Promenadvägen ner till centrum går alldeles neranför vårt sovrumsfönster. De få som går där på morgonen brukar vara tysta, men på kvällen är folk mer pratsamma. Och nu har duvorna äntligen gett upp för dagen.

Jag glömde skriva om kyrkklockorna. Hur kunde jag missa det? Fyra ding i olika toner per kvart, dygnet runt, från ena klockan inom hörhåll (kyrkan eller klostret, oklart vilken). Så när man kommer till hel timme blir det först en melodi med 16 ding för alla kvartarna och sen med en mörkare ton så många ding som klockan är (1-12 st). Dessutom dingar andra klockan varje hel timme med en egen melodi. Ibland när det är helg kan någon av dem dra igång på allvar och dinga melodier oavbrutet i ett par timmar i streck. Undrar om de körde varje kvart dygnet runt förr i tiden när det var en människa som stod och drog i repen.

Idag var det sista dagen på jobbet för mig. Jag skyndade mig att boka ett par sista intervjuer, skicka nej till några sista stackare och uppdatera listor. På eftermiddagen satt jag en timme med personalansvarig och gick igenom status och vad som var kvar för henne att göra när jag nu slutar.

När det var en kvart kvar på min arbetsdag råkade J gå förbi i kontorslandskapet tillsammans med koncernchefen som var på besök. De stannade bakom mig och pratade och J sa ”Jo förresten, det här är min fru. Hon har hjälpt till att administrera rekryteringen ett tag, men idag är hennes sista dag”. Jag vände mig om och hälsade artigt och insåg vem det var först när jag hörde hans namn. Han såg ut som folk gör mest. Medan vi växlade några ord till dök det plötsligt upp en massa andra runt omkring mig. Bland annat närmsta chefen med en gigantisk blombukett till mig. Efter att ha jobbat två månader!

Enligt J var det mest slump att han råkade gå förbi med koncernchefen där och då. Men det är inte utan att man undrar vad han fått för bild av nya kontoret i Oxfordshire.

I fredags hade barnens skola miljödag. Miljö som i snygga upp på skolan. Flera klasser planterade blommor, andra gjorde inomhusdekorationer. Ett par vuxna rev ner ett staket som inte behövdes. Några dagar innan hade vi fått hem ett papper där det stod att alla barn skulle ha oömma kläder. Dessutom bad de alla föräldrar som hade möjlighet att komma och hjälpa till. Bland annat ville rektorn ha hjälp med att göra mosaik på en vägg. Så snart jag kollat att jag fick ta ledigt från jobbet anmälde jag mitt intresse till mosaiken. Sen övertygade jag min kompis M (med dotter i samma klass som A) att också hänga på.

På fredag morgon traskade vi och ytterligare en mamma plus hennes treåring till rektorn, redo att dra igång med mosaiken. Men hon hade inte förberett något, för hon hade inte hört att någon förälder var intresserad. Suck. Nåja, nu när vi ändå var där kunde vi ju lika gärna hjälpa till med något annat. Det slutade med att jag hamnade på skjul-ommålning med hälften av sexorna och de andra gjorde dream-catchers med andra hälften.

Resursläraren D och jag satte igång att förbereda. Vi tittade på skjulen och jag föreslog att vi skulle måla det ena och slakta det andra skjulet. D tyckte det lät som en riktigt bra idé. Det andra skjulet var lite ruttet och saknade ett par brädor, men eftersom det var oklart vems skjul det var så fick vi inte gå loss på det med en slägga eller ens elda på det lite. Det kan vara föräldra-föreningen som skaffat skjulet och då är det deras egendom även om det står på skolgården och används till att förvara gamla kartonger och skolgrejor som borde slängas.

Först fick eleverna sandpappra första skjulet en stund, men alla tröttnade på det ganska snabbt. Då drog vi igång målningen. Efter en stund kom deras lärare förbi och undrade varför de inte hade hanskar. Oups, tänkte inte på det. När de målat en stund till, med handskar, och var nästan klara med den bit de nådde så försvann koncentrationen snabbt. Sen ägnade jag tio minuter åt att torka färg från hår, armar och tillslut ett öga på olika elever. Sen sa vi åt dem att målningen av skjul och varann var slut. Dags att gå in och tvätta sig.

Bild tagen när barnen fortfarande bara målade på skjulet.

Efter det tyckte vi att vi gjort vårt, så vi tre mammor och en treåring drog på stan och gjorde sånt som hemmafruar gör (shoppar, fikar och skvallrar). Sen hann jag städa lite också innan jag hämtade barnen.

J har ju fyllt år också. Nu har han uppnått den aktningsvärda ålder som är svaret på frågan om livet, universum och allting (vet man inte det svaret så kan jag tipsa om att läsa Liftarens guide till galaxen). På den stora dagen var han på teambuilding med jobbet, så då firade vi inte så mycket. Men efter det har han fått jordgubbar (engelska är nästan lika goda som svenska), kramar, pussar och två svenska stekspadar som jag köpte på ICA Maxi senast vi var i Sverige. En i stål och en i teflon. Osthyvlar tog vi med en massa, men av någon anledning kom bara en gammal stekspade med i flyttlasset och de engelska duger inte riktigt åt J:s pannkaksstekande.

Idag avslutade vi firandet med en tårta gjord på ett modifierat Budapestrulle-recept. Det var nog första gången sedan jag kom med i bilden som han ville ha något annat än jordgubbstårta när han fyller år. Jag är fortfarande lite chockad. Samtidigt känns det fint att vi fortfarande kan överraska varann ibland.

Midsommarafton blev bara en vanlig jobbdag för J. Han saknade festen vi brukar vara på utanför Linköping (bara missad den midsommar A var tre veckor). Som tur var ringde kompisarna därifrån och sjöng J:s sång som alltid brukar sjungas där och då. Det är en hyllningssång till Thomas Wassberg, den störste av de stora.

Nu när både J och jag jobbar och vi inte har någon hemmafru som tar hand om allt längre så händer det att vi känner oss lite utarbetade på kvällen och sjunker ner framför TV:n i hopp om en stunds förströelse. Det svåra är att hitta något som båda står ut med. Heminredning har J tröttnat på för länge sedan, och jag börjar ha fått min dos också. Spännande eller otäcka program går bort för att jag inte ska få mardrömmar. CSI ser vi ibland. Det är mer fånigt än spännande (t ex Horace när han tar av sig glasögonen för femtioelfte gången).

Har vi tur går Extreme engineering. Då kan man få se hur en lyx-skyskrapa i Chicago byggs, eller en gigantisk snedkabelbro i Hongkong. Grand Designs går också an. Där bygger människor sitt drömhus, antingen från början eller utgående från en ruin eller kanske en gammal lada. Stort, oftast dyrt och häftigt. Eftersom standard för engelska hus är litet, trångt och o-häftigt så är det befriande att se lite takhöjd och sovrum som rymmer mer än en säng och ett par skor.

När inget intressant finns hamnar vi på riktiga lågvattenmärken. Sånt som får Big Brother att kännas som… nej, kvalitet går inte att nämna i samma mening som Big Brother… men som om det har ett manus, eller i alla fall att någon med hjärna varit inblandad. Sen sitter vi och gapar över vad engelska ungdomar gör och säger (och vilka fula dialekter de har), tills vi efter tio minuter kippar efter luft och måste byta till något annat för att kunna andas igen.

Kanske hamnar vi då istället på Big Rich Atlanta, där amerikanska tokrika ungdomar och deras föräldrar minglar, bråkar och försöker bli populära genom att lägga en massa pengar på välgörenhet. Gissar att hemmafruar med för mycket tid och för mycket pengar måste hitta något spännande för att få dagarna att gå. Borde jag akta mig för att återgå till hemmafrulivet? Nej, jag tror inte att jag ligger i riskzonen för att bli sån. Så mycket pengar har vi inte. Fast, jag har ju redan blivit inbjuden till en välgörenhetsmiddag hos en av mina väninnor. Tyvärr kunde jag inte komma, men det var nära… Är det påväg utför med mig?