Hemmaliv i England

Vår hyresvärd har ett namn som får mig att tänka på får, så det dröjde inte länge innan vi började kalla honom fåret S… Nu när helgerna är över gör J ett nytt försök att få tag på honom. I förrgår försökte J ringa honom ett par gånger, sen skickade han ett SMS och bad S höra av sig. Igår lyckades J nå honom på telefon men då satt S i bilen och kunde inte prata, men han lovade att ringa inom en timme, eller till kvällen. I morse fick J ett SMS med en ursäkt och löfte om att han ska ringa ikväll istället. Hur mycket sätter ni på att han hör av sig ikväll?

Toaproblemet var inte lika allvarligt som vi först befarade. En del äldre toaletter sluter tätt lite dåligt och tar in mer vatten hela tiden trots att tanken redan är full. Engelska toaletter har ett speciellt rör ut genom väggen och några cm till där överskottsvattnet rinner ut. Vår inkontinenta toalett droppar ut sitt överflöd snett ut mot tomtgränsen och in hos grannen. Det kommer alltså inget in i vår vägg som jag trodde innan.

Allmän varning för engelska toaletter med den här typen av spak; De är ofta svårspolade. Har de några år på nacken krävs ofta ett antal tryck och lite tur för att köra igång spolningen.

Ni som ogillar skryt (eller tycker att jag är tillräckligt mallig som det är) kan sluta läsa här.

Ni andra kanske kan glädjas med mig att jag just fått väl godkänt på projektuppgiften för fortsättningskursen i programmering som jag gått senaste halvåret. Äntligen är sista delen på kursen klar. Sen början av december har jag kodat ett egenpåhittat program. Han som rättade skrev:

Jag är imponerad av detta arbete. Fantastisk trevligt att se hur du lyckas göra ett relativt komplext program förståeligt att använda … Mycket bra jobbat!

Ganska bra för en testare/projektledare/hemmafru, om jag får säga det själv. Förhoppningsvis underlättar det att hitta test-jobb med denna kurs i bakfickan. Annars får jag väl vara hemmafru ett tag till. Inte helt fel det heller.

J och jag har jobbat på duktigt så nu är flera rum klara för inflyttning. Planen är att flytta in imorgon (fredag) så vi hinner provsova en natt innan barnen kommer tillbaka från Sverige på lördag. Vi hoppas att de kommer trivas i sina nya rum.

A får ett mycket större rum än på förra stället. På byrån sitter mysiga gänget och väntar på honom.

Ks nya rum. Husets bruna gardiner är bytta mot mycket snyggare.

Bra saker:

.
Dåliga saker:

.
Det är bara att inse; våra fördomar om engelsk byggnadskonst har nu blivit besannade. Året som gick hade vi bara en utomordentlig tur med boendet.

Idag var vi hem till några bekanta för att hämta bord, stolar och torktumlare som ändå bara stod i deras garage och samlade damm. Vi stannade på kaffe och berättade anekdoter. De har tydligen haft problem med småstölder ett par gånger. En gång tog tjuvarna en prydnads-skottkärra med Flitig Lisa i. Flitig Lisa är en sån där växt som blommar överdådigt och som fäller en vansinnig massa vissnade blommor hela tiden. Om du är växttjuv så bör du undvika växter som fäller konstant. Våra bekanta följde blomspåren flera kvarter och hittade tillslut häcken som skottkärran trängts igenom in till en trädgård. Trädgården var full med unga män som inte såg samarbetsvilliga ut, så våra bekanta gick hem och ringde polisen istället. Polisen var först inte ett dugg intresserad av att hjälpa till att ta tillbaka en prydnadsskottkärra, men när de fick höra adressen blev det fullt pådrag. Det var tydligen en känd knarkhandlare som bodde där och nu hade polisen plötsligt en anledning att göra husrannsakan. Polisen kom senare tillbaka med skottkärran och blommorna (om än något tilltufsade). Tjuvarna tror jag blev åtalade för både det ena och det andra (bland annat stölder av fler blommor). Så slutet gott allting gott.

Nu är jag klar med ihopskruvandet av 17 möbler och dessutom några lampor. K hann göra flera lampor också, innan hon åkte till Sverige. A har också gjort nån.

Jag känner mig riktigt nöjd med min insats. Det är trevligt att kunna sätta ihop riktiga möbler trots att jag inte kan snickra. Men efter ett tag så börjar kroppen protestera mot mängden ovana rörelser. Värst är nog fingertopparna, sen resten av händerna, följt av rygg och armar. På liten gnällig sistaplats finns knäna som tycker jag skavt dem mot golvet för mycket när jag krupit omkring. Framöver får nog skruv-musklerna och gnäll-skinnet på knäna det lite lugnare. Benen får däremot jobba mer när saker ska bäras ner och upp för trappor från ett trevåningshus till ett annat.

Annat jag är nöjd med är
– J som med jämna mellanrum sett till att det finns mat och värme åt mig så jag orkar hålla igång. Maten kräver mer insats oftare än att starta om värmepannan, men båda delar är väsentliga för effektivt möbelskruvande. Dessutom är han en hejare på att städa.
– Min lilla batteridrivna skruvdragare som jag köpte för någon vecka sedan. Också en pärla.
– Att vädret varit hyggligt större delen av tiden när vi promenerat mellan våra bostäder.
– Belgisk mörk choklad med hasselnötter och att när man rör sig hela dagarna gör det inte så mycket om man stoppar i sig en hel del kalorier. Dessutom har jag hört från säker källa (Seinfeld) att kalorier man äter stående inte räknas.

I eftermiddags gick vi in i en ny fas; överflyttningen av våra saker började på allvar. Vi tog nästan alla Ks grejer och stuvade in i bilen. Hon hade packat det mesta i lådor innan hon for, så det gick smidigt. Hennes skrivbord var vi tvungna att skruva isär lite, men då gick det också in i bilen. Övriga möbler i hennes rum hör till huset så de fick vara kvar.

När vi burit in alla Ks saker i nya huset upptäckte jag att någon lämnat en limpa i en varukorg på vår mur. Lite oväntat. Bor det en dement människa i närheten, eller är det någon sorts manifestation? För vad i så fall? Hjälp en uteliggare eller en fågel? Rädda oskyldiga bröd som hamnat bakom galler? Eller är det en inflyttningspresent från en blyg granne? Vi lät den stå kvar.

Mataffärens parkering syns i bakgrunden på bilden. J och jag har funderat på att köra kundvagnen ända hem när vi handlat. Det är ju bara marginellt längre än bortersta parkeringsplatsen. Eller blir man misstänkt för kundvagnssnatteri då?

Nu har vi haft några dagar när vi växlat mellan julfirande (äta upp alla goda rester) och rengöring av huset vi ska bo i nästa år. Vi har bland annat spelat Forbidden desert som barnen fick i julklapp. Det spelet kan jag verkligen rekommendera. Istället för det vanliga där en vinner och resten förlorar så gäller det att samarbeta för att hitta allt som gömts i sanden innan någon får slut på vatten och dör eller sandhögarna blir för stora. Antingen lyckas man och då vinner alla eller så misslyckas man. Dessutom får man välja svårighetsgrad. Vi kör enklaste än så länge.

På städfronten går det sakta framåt. När man kör med matt-tvättaren (som en dammsugare fast den sprutar och suger vatten också) så får man upp en hel del. I ett lerigt land där man har heltäckningsmattor i nästan alla rum, varför kan man inte ta av sig ytterskorna vid ytterdörren??? På de smutsigaste ställena är skummet man suger upp brunt första gången, men framåt fjärde gången man går över samma ställe är det vitt. Det är lite tillfredställande även om det tar mycket tid.

Förutom problemet med att diskmaskinen läcker så har vi hittat lite fler saker som inte funkar. Vi kommer inte kunna använda duschen intill vårt sovrum. Det är stora sprickor i kaklet så duschar man finns det risk att det börjar regna i köket. Sen stänger värmepannan av sig efter ett par timmar igång och kräver lite trixande för att starta igen. Dessutom verkar hyresvärden vara en sån där som säger att han ska ringa / komma imorgon, men inte gör det. Men annars är det bra.

Igår åkte vi till Heathrow och lämnade barnen. Brittish Airways hade en speciell lounge för ensamåkande barn och det sista vi såg av barnen var när de blev invisade dit och en i personalen berättade att de kunde ta för sig av snacks och dricka. A såg mycket nöjd ut med det arrangemanget.

På kvällen fick jag SMS om att de kommit till mina föräldrar och att de stannat i Borås och kastat snöboll.

Idag kom lastbilen med IKEA-möblerna vi beställt. Männen såg mycket tveksamma ut när jag sa att allt skulle upp en trappa och sen till höger. ”Ska allt in i samma rum? Det är ju jättemycket, titta här”. När jag höll fast vid att allt skulle dit fortsatte han oja sig.
”Sofforna kommer inte få plats i trappen” var nästa invändning.
”Jag trodde IKEA bara hade platta paket”, svarade jag. Men jag gick med på att de kunde ställa sofforna i vardagsrummet på nedervåningen om de inte kunde få dem uppför trappen.

När de var klara visade det sig att båda sofforna hamnat på högkant i vår minimala hall. Suck. Pressade man lite gick det att ta sig förbi in till köket. En riktig flyttkarl hade utan vidare fått upp dem för trappen. Så hejdlöst smalt är det faktiskt inte, särskilt inte för att vara här. En engelsk flyttkarl borde vara expert på att lirka upp saker för smala trappor. Men de här var väl bara lastbilschaufförer.

Vardagsrummet före IKEA.

Drygt hälften av IKEA-lådorna. Växterna och lamporna i bakgrunden köpte jag för julklappspengar från min morfar och hans fru. Jag festade till och köpte en mycket dyrare palm än jag tänkt från början. Tack S och morfar.

Jo, jag är medveten om att vit inte är en bra färg på soffa. Men den var ca £100 billigare än någon annan färg. Och vi har inte tänkt ha dem så jättelänge.

De senaste veckorna har det blivit mer och mer tydligt att engelsmännen är mer jul-hysteriska än vad svenskarna är. På damklubbens fredagspromenader har det stora samtalsämnet varit vilka man köpt julklapp till (föräldrar, makar, syskon, barn, barnbarn och vissa andra), hur man ska lyckas få julklapparna till dem (via släktingar man ändå ska träffa till helgen / posten, men vad dyrt det är att skicka paket), var man ska fira jul och med vem, och sist men inte minst alla julkort.

Julkortsdiskussionen räcker till en egen paragraf, eller fler… I veckor har ett par av damerna gång på gång bett sina respektive välja ut vilka julkort de vill skriva, så man inte ska ta deras favoriter. Men har de gjort det än? Nä. Det kommer säkert sluta som häromåret när man tillslut gav upp, skrev ett lass julkort och när han väl skulle göra sina så visade det sig att de som är kvar har samma motiv som han skickade förra året. Det går ju inte an att skicka samma kort två gånger i rad till alla sina affärsbekanta. Att skriva 150-200 julkort är inte ovanligt. Arbetskamrater, vänner och bekanta måste ju få varsitt. Som tur är måste man inte posta alla, det går bra att lämna dem när man ändå träffar mottagarna.

Nästan varje dag kommer barnen hem från skolan med några nya julkort från sina klasskompisar. Vissa delar bara ut till sina bästa kompisar, men många ger till hela klassen.

Familjens totala samling av engelska julkort så här långt.

Häromkvällen hade damklubben ”Christmas social”. Det är knytkalas med jultema. Eftersom det var den 13e tog jag med lussekatter. Jag skulle tagit med instruktioner också för en av damerna delade sin och hade smör och ost på. Men hon såg nöjd ut ändå.

I Sverige vaktas ju saffran i kassan, så för säkerhets skull frågade runt i god tid innan hur man köper saffran här. De svar jag fick var
1) ”Ingen aning, jag har aldrig köpt det”
2) ”Jag har aldrig köpt det, jag brukar använda gurkmeja istället”
3) ”Jag har aldrig köpt det, men prova Waitrose, de brukar ha lite udda grejor”
följt av ”Saffran är väl jättedyrt?”.
Det visade sig att kollar man bara kryddhyllan så finns det 0,4g i en liten papperspåse i en vanlig kryddburk på båda större mataffärerna i stan.

Förutom lussekatter njöt vi av pajer, krustader med chiliräk-röra, getost inlindad i italiensk skinka, lax med röra, kex, ost och flera efterrätter.
Sen var det dags för Christmas crackers. Det är stora smällkarameller som är obligatoriska så här års. När man drar i dem smäller det (om man har tur) och sen ramlar det ut en papperskrona (att sätta på huvudet), kanske lite glitter eller konfetti, en vits eller gåta och kanske en liten överraskning.

På slutet var det kortutdelning. Alla som hade julkort med sig hade lagt dem på ett speciellt bord med en hög för varje mottagare. Min hög, som blev levererad till soffan där jag satt, hade fyra kort i sig.

Han som kommer med vår grönsaksprenumeration varje tisdag lämnade också ett julkort. Undrar om jag förväntas köpa en julklapp till honom för att säkra att leveranserna sker på ett trevligt sätt även nästa år.

Själv brukar jag inte skicka julkort annat än undantagsvis. Och i år blir nog inget undantag heller. Kanske jag skriver något fint på bloggen istället. Så vänta er inte att jag plötsligt ska bli jätte-engelsk och skicka kort till alla jag känner.

Matlagning har aldrig varit min starka sida. Mest på grund av ointresse, okunskap och säkert annat som börjar på o också. Om man dessutom hellre betalar någon annan för att städa så är kanske inte att bli hemmafru ett självklart val.

I Sverige tog J oftast hand om riktig matlagning och jag värmde rester de dagar jag hämtade barnen. Mod slutet hade vi Linas och ICAs matkassar. Instruktionerna där är väldigt tydliga så då började jag öva lite. När vi kom hit plockade jag ofta fram några Lina- eller ICA-recept inför veckohandlingen och fortsatte träna (fast nu betydligt fler dagar i veckan). I höstas lanserades Gustos matlåda här. Det blev lite enklare igen, för allt man behövde till recepten låg i matlådan. Man behövde inte längre översätta udda ingredienser eller försöka hitta ersättningar för potatismjöl, smaksatt Kelda och annat svårhittat.

För några veckor sedan började vi med grönsakslådor också. Varje tisdag får vi hem en låda med potatis och sju sorters grönsaker. Vilka grönsaker det blir vet man några dagar i förväg. Det man kryssat för i sin ”dislikes list” slipper man. Då får man något annat istället. Spenat och alla sorters bönor är kryssade i vår lista. Det är ofta lite udda grejor. Bland annat har vi fått gul blomkål, lila morötter och nån sorts pumpa.

Övning ger ju färdighet och, om jag får säga det själv, börjar jag bli hygglig på att slänga ihop maträtter nu. Planen för idag var att göra något med lite öring-rester som låg i kylen. I lådan som kom i morse fanns det bland annat cavolo nero (italiensk svartkål) och purjolök. Jag bestämde mig för att göra en gratäng. Cavolon och purjon fick koka en liten stund medan jag delade fisken och tärnade ett lass kokta potatisar som också låg i kylen. Några kvistar rosmarin från trädgården hackades och hamnade med resten i formen. Sen kokade jag ihop smör, mjöl, buljong och rörde sen ner några äggulor plus en grädd-slatt och hällde på innan allt åkte in i ugnen. Mot slutet åkte lite riven parmesanost på (även den över från tidigare matlagning).

Det blev riktigt gott, och jag är så stolt över mig själv att jag lyckats lära mig så mycket. Det är fortfarande inte roligt att laga mat nästan varje dag, men det är inte hemskt heller. Då och då är det faktiskt kul och framför allt tillfredställande när det blir lyckat.

Till gratängen drack vi vuxna andra halvan av ett italienskt vitt vin som var kvar från i helgen. Lite vardagslyx.