Hemmaliv i England

När pessimisten ser ett halvtomt glas så ser optimisten ett halvfullt och på sistone har J gått in för att ha fler halvfulla glas. Så när cykeln har punka på morgonen tycker han det är tur att det hände hemma och inte en mil bort. Och när den begagnade fräsen han och en kollega ska fara till Nordengland och titta på inte startar så är han glad att de får veta det innan de åkt fyra timmar i bil dit (enlkel resa). Istället sköt de upp resan några dagar tills felet hade reparerats. Det är ganska trevligt att vara med någon som aktivt försöker vända saker till något positivt för det smittar. Till exempel kan ju elände vändas till något att blogga om.

Häromkvällen hade jag jättetur, för när jag kom hem med bilen så kom J hem samtidigt och upptäckte att det var dåligt med luft i ena framdäcket. Det hade jag inte upptäckt själv förrän det var för sent. Nästa tursamhet är att vi har en däckverkstad ett kvarter bort. J gick dit och de lovade oss en tid ”first thing in the morning”, vilket var 8.00 nästa morgon. För säkerhetsskull parkerade J bilen på gatan utanför verkstaden ifall bilen inte skulle vara körbar nästa morgon. Gånger som denna är jag ganska nöjd med en traditionell könsfördelning. Kanske kan jag skylla på att jag aldrig ägt en bil, men jag är i alla fall mycket tacksam att någon fixar sånt här åt mig.

Morgonen efter fanns det tillräckligt med luft kvar för att köra de sista 30 metrarna in till verkstan. I tio minuter satt jag och bläddrade i boken om de värsta bilarna som sålts i Storbrittanien. Den var ganska underhållande. Sen var det bara att betala £21 och åka till jobbet. Tack vare tur och Js insats så kom jag bara tio minuter sent till jobbet. Halvfullt glas.

Men jag får fortfarande lite hjärtklappning över blotta tanken på att bli stående med trasig bil på en smal väg i morgonrusningen eller mitt i jätterondellen strax innan jag är framme vid jobbet. Med ett jobb inom promenadavstånd hade jag sluppit den spänningen. Nåväl, jag får mycket träning på att köra i vänstertrafik. Halvfullt glas.

Rondellandet har jag i alla fall fått bra kläm på. Tar man bara rätt fil när man kör in så kommer man nästan med automatik ut på det ställe man tänkt sig. Det gäller bara att ha koll så man inte kör in i bilen framför eller kör mot rött i någon av de åtta trafikljusen som är i rondellen. Hemåt är åt vänster. Jobbet är upp åt höger. Och i rusningstrafik är det köer överallt här.

Här går man och hemmafruar sig i godan ro. Tänker att man kanske borde skaffa sig ett jobb. Söker några stycken. Hör inget, inte ens tack för ditt intresse. Sen plötsligt är det telefonintervju, första riktiga intervjun, andra intervjun och inom loppet av två veckor ska man börja jobba. Jag borde ju, redan när jag började söka jobb, ha anat att jag riskerade att bli av med hemmafru-livet. Ändå kommer det nog ett tag innan jag smält det här.

Företaget jag ska jobba på, Sensium Healthcare, tillverkar grejor man klistrar över hjärtat på patienter. Sen skickar grejen trådlöst puls, andning och temperatur till en dator. Personalen på sjukhuset får ett larm om något värde ändras för mycket och man kan även ”surfa” till en patient och kolla hur tillståndet verkar. Mitt jobb är att testa mjukvaran. Det är lite annat än skogsmaskiner, men jag ser fram emot att lära mig en massa nya saker.

Det tar 15-20 minuter att åka dit med bil, 45 med buss och skulle man cykla är det inte säkert att man kommer fram helskinnad för det är smal trafikerad bilväg som gäller. Jag räknar med att ta bilen de flesta dagarna, aldrig cykel. Drygt halva vägen är samma som bilvägen till Js jobb, så vi kan samåka någon gång när han inte vill eller kan cykla. Annars har han små cykelvägar på landet som han kan ta.

Igår var sista intervjun, idag är min sista dag som hemmafru och imorgon börjar jag jobba!

Idag vill jag även gratulera min ena bror med familj till gossebarnet som föddes idag. Så får vi se om vi får gratta andra brodern till något annat snart.

The Great British Bake Off heter en mycket populär TV-serie där de medverkande amatörerna tävlar i bakning. Inspirerade av det så var det idag kaktävling på Js jobb, men själva bakandet gjordes hemma i förväg utan kameror. Alla som ville vara med betalade en deltagaravgift och sen är tanken att alla som vill provsmaka betalar för bitarna de äter.

J provbakade en kanellängd redan för ett par veckor sedan som fick klart godkänt av familjen. Men sen förtydligades reglerna för tävlingen; man skulle ta med en ”cake”. J plockade då fram ett gammalt favorit-recept på en äppelkaka med mycket kanel och ingefära. Även denna fick med beröm godkänt av familjen vid provbakningen. Det är ont om svenska äpplen här, men engelska Bramley-äpplen är ett utomordentligt substitut. De är fantastiskt smakrika och fortfarande lite syrliga när de tillagats.

Den riktiga kakan bakades igår och i morse tog J faktiskt bilen till jobbet för att den skulle komma fram i prefekt skick.

Första pris gick till muffinsar i form av fåret Shaun. De hade huvuden av marsipan och ull av små marshmallows. Pris för godaste kaka gick till Js äppelkaka ”High fat, high carb”, med kommentaren ”jag har aldrig smakat ens något liknande”. J kom stolt hem med en slickepott i vinst och, förstås äran.

Totalt gav tävlingsavgifter och kakförsäljning över £130 till en välgörenhetsorganisation som hjälper barn med cancer och deras familjer.

För det mesta är jag en tålmodig och mild kvinna, men ibland händer det att jag ledsnar ur och blir lite vrång. Igår vid nattningen berättade J för K att mamma håller på att skriva ett argt brev till IKEA. ”Skriver hon många utropstecken då”, undrade K, för det brukar K göra när hon är arg. ”Nej”, svarade J, ”men kanske skriver hon fula ord med stora bokstäver”. Men de enades om att jag nog bara var sarkastisk, för det är typiskt mig när jag blir irriterad.

Först skrev jag ett brev som riktigt dröp av sarkasmer (det tänker jag inte visa). Sen strök jag en del och skrev om lite till så att det blev något jag kunde stå för även när jag lugnat ner mig. Innan leveransstrulet började så hade IKEA slarvat bort två brev från mig på grund av datorstrul som tydligen drabbade de flesta som försökte kontakta IKEA. De hade redan bett om ursäkt och fått förlåtelse för det när de lovade att skicka en ersättnings-planka till sängen vi köpte i samband med flytten.

Bild jag skickade till IKEA som visar hur stora runda hålet borrats för nära kanten så att när man skruvat så mycket det går är det fortfarande en halv cm glipa.

Dear IKEA customer service,
I have still not received the spare part you repeatedly have promised to send me.

The following has happened:
1) You gave me information that the part would come Wednesday 12th February and that they would take the faulty part back.
2) Wednesday 12th – Disassembled bed to be able to return faulty part. I waited in my house the whole day. Nothing happened
3) Thursday 13th – You (probably a driver) phoned and told me that delivery would be today between 9 and 13. I waited in all day. Nothing happened.
4) I wrote the e-mail you can read bellow.
5) You left a message on my phone with a number of apologies, a new delivery date Sunday, promise to make sure this delivery goes well and that I will receive £15 voucher as a compensation.
6) Sunday 16th – I waited in my house the whole day. Nothing happened.
7) Monday 17th – Phone call from you. New delivery date on Wednesday. More apologies. Promise that the driver will phone an hour in advance so I don’t have to wait in my house all day
8) Wednesday 19th – No delivery.

During this time my husband and have slept on the floor. Now we have given up waiting and will put the bed back together. It will probably not break due to the fault and if it does we will handle that then.

Please don’t phone me again. I have a slight hearing disability and find it stressful to talk to strangers on the phone.
Please don’t attempt to deliver the spare part again.
And don’t send that £15 voucher. Such a small sum is more of an insult after all the trouble we have had due to your numerous mistakes. A full refund on that bed is more appropriate.

Regards, P…, a previously loyal customer for the last 20 years.

Jag ber om ursäkt för min icke perfekta engelska, men jag tror att budskapet går fram ändå.

Nu väntar vi bara på fåret Shaun, förlåt jag menar vår hyresvärd, som lovat att komma på lördag och installera en ny diskmaskin. Sen ska väl allt som behövdes fixas i samband med flytten för två månader sedan vara klart. Och det ska bli så skönt att inte behöva handdiska längre!

Plötsligt sitter man där och njuter i solen på stans ”Tennis lawn club”, med ryggen mot den mörka söderväggen. Temperaturen är kring åtta plusgrader. Jag småpratar lite med ett par andra medlemmar, ser ut över de som spelar och det känns lite som att man klivit upp ett par pinnhål på den sociala stegen. Är det inte så här de har det, de rika hemmafruarna?

Om vi backar en månad så sa K att hon ville börja spela tennis, så jag lovade att kolla upp om det fanns någon tennis i stan (letandet gick sådär till en början). För två veckor sedan, när A och jag var ute och promenerade, så gick vi förbi några tennisbanor där folk höll på att spela. Kan vi inte stanna och titta lite? föreslog han. Vi hann bara börja närma oss staketet så kom en kvinna fram till oss och undrade om vi var intresserade av att spela tennis.

Det visade sig att tennisklubben har en egen inkastare. Vi följde med in i klubbhuset, fick anmälningsblankett och uppmaning att kontakta tränaren. ”Han är väldigt uppskattad och har träning för barnen på måndagar”, fick vi veta. En vecka senare var barnen på sitt första träningspass och sen skaffade vi racketar till dem, blev medlemmar och började ”hänga” på klubben. Med medlemskapet följer en egen nyckel så vi kan gå dit när vi vill om det inte är match. Barnen har lov den här veckan, så de har redan varit där och spelat ett par gånger.

Innan vi hann bli medlemmar provspelade barnen på en gräsplan i närheten. Det var ingen vidare studs i den vattendränkta marken, men det var kul ändå. Servar var lättare att öva än att slå fram och tillbaka till varann.

PS Hade det varit ett riktigt societet-ställe hade nog klubbhuset haft servering och vi hade suttit utanför och sippat på Champagne i solen, men då hade nog avgiften varit därefter också. Budgetvarianten duger gott åt oss. Särskilt som det bara är ett par kvarter bort och det inte verkar krävas dyra kläder och utrustning för att passa in.

På sistone har vi fått flera telefonsamtal från Sverige på liknande tema. ”Är ni blöta om fötterna?” ”Hur går det för J att cykla till jobbet?”

Vår stad ligger faktiskt riktigt bra till för att klara sig mot översvämningar, så vi behöver inte oroa oss för det. J har tagit bilen ett par riktigt regniga dagar, men annars cyklar han. Och varje helg tvättar han bort veckans ler-lager från cykeln.

För de som måste pendla till Oxford är det värre. Troligen är båda de två närmsta infarterna till Oxford avstängda nu, för andra gången på ett par veckor. Tidigare idag var bara ena avstängd. Oxford är lite knölig i rusningstrafik i vanliga fall. När de tvingas stänga av två av huvudvägarna ut kan det ta någon timme extra att åka därifrån. Men när man tittar på flygfoton från andra delar av England känns det som ett ganska litet problem ändå.

Det här är högsta nivån jag sett, men det har varit över bilvägen en gång för några år sedan. Jag skulle inte vilja bo i huset på andra sidan. Bäcken rinner rakt under det.

Stans lägst liggande trädgård är drabbad precis som i fjol. Här brukar det vara gräsmatta och små fruktträd. En till trädgård är drabbad.

På ett ställe har sandsäckar lagts ut. Men när jag gick förbi låg de flesta i bäcken, och där gör de inte så stor nytta.

Så till något torrare… I helgen städade J och jag den lilla trädgården. Två säckar med grenar, löv och mossa tog vi till återvinningen. Sen våtsopades ytorna och när det mesta gammalt groll var borta så torkade plattorna upp bara solen tittade fram en liten stund.

Trädgård före städning.

Lite städad

Vintern här har varit mild hittills; enstaka frostnätter, oftast 5-10 grader om dagarna. Och så en hel del regn, så klart. Det har droppat så där ofta som man tror det ska vara en typisk engelsk vinter. Sen visar det sig att vi just genomlidit den blötaste januari i mannaminne här. De dagar det varit fint väder har det känts som vår, så jag hade helt missat att lida. Istället har jag glatt mig åt allt grönt som kommer upp i våra små rabatter runt uteplatsen. Snödroppar till exempel.

I måndags dök plötsligt rörmokaren upp. Han lyckades fixa toan på mittenvåningen så den inte längre droppar vatten på grannens vägg. Nu går det att spola 10 gånger av 10 också (utan hink). Värmepannan var lite klurigare att fixa på egen hand så på eftermiddagen kom han tillbaka i sällskap med en elektriker. De ägnade ytterligare någon timme åt värmen innan de beslutade sig för att beställa ett nytt kretskort. För att inget ytterligare skulle gå sönder ställde de om pannan så den gick lite försiktigt några timmar på morgonen och några på kvällen.

Idag kom rörmokaren tillbaka i sällskap med hyresvärden, kretskortet och en ny kran till köket. När rörmokaren fick höra att värmen inte dött en enda gång sedan han var här i måndags bestämde han sig för att vi kan köra på de mjukare inställningarna dygnet runt framöver. Det blev inget nytt kretskort installerat.

Hyresvärden hade med sig silikon och tätade duschen på mellanvåningen. Så från och med i morgon (när det stelnat) så kommer vi kunna duscha i badrummet intill vårt sovrum utan att det droppar från taket på våningen under. Det blir skönt att inte behöva gå ner till det kalla badrummet vid garaget.

J hade tidigare mätt upp att kökskranen droppade nio liter per dygn och nu när kranen bytts blev det plötsligt alldeles tyst i köket. När rörmokaren och hyresvärden åkt så undersökte J kranen noggrannare och sen kom han till mig. ”Du måste komma och kolla på kökskranen”, säger han fnissande. Engelsmän är ju långt efter övriga Europa med att blanda varmt och kallt vatten i samma kran. De installerar fortfarande en del handfat med dubbla kranar i nya hus, men det blir allt vanligare med en kombinerad. Denna kran är ett försiktigt steg på vägen mot moderna kranar. Det kommer en varm och en kall stråle i samma kran och drar man på lite så blandar de sig i luften.

Jag fick godkänt från värden att ändra bäst jag ville i trädgården, så nu har jag köpt en sekatör och gått loss på de två barrbuskarna. Jag gillar inte att sticka mig på växter. Inte rosor heller, men de är vackra och har oftast god doft, så de kommer undan med en anmärkning. Men barrväxter har inget ursäktande över sig. I morgon ska jag utvärdera resultatet och se om jag ska ge dem en omgång till eller om de blivit tillräckligt mycket mindre.

Nu är det bara lagning eller byte av diskmaskinen som vi väntar på. I övrigt är vår nya bostad i riktigt bra skick.