Författararkiv: pilabro

I fjol lämnade jag in ett par jordprover för analys och sedan dess försöker jag fixa till så växterna får den näring de behöver. Vissa är känsligare än andra och på framsidan är det en helt annan, oanalyserad, jord, så jag försöker räkna ut vad som saknas när växterna ser ledsna ut.

Bladen på ett par av vinbärsbuskarna på framsidan började få lite vinrött på sig. Jag googlade och kom fram till att de saknade fosfor. Några veckor efter att de fick en omgång fosfor och kväve ser alla nya blad friskt jämngröna ut.

Vinbärsbuskarna på baksidan har inte haft näringsbrist. Däremot har alla fått nät i år för annars tar fåglarna dem.

I lerigaste landet är ph en bra bit över 8 och det är för mycket magnesium. Det är magnesiumet som gör leran klibbig. Högt ph gör att många växter har svårt att ta upp näringsämnen trots att de finns där. Jag har flera buskar av sorten Hebe och när de där fick allt gulare blad så jag bestämde mig för att göra ett experiment. Symptomen tydde på manganbrist, så hälften fick manganfosfat, de andra fick svavel för att sänka ph lokalt.

Några veckor senare ser alla lika friska ut, så åtminstone kortsiktigt fungerade båda metoderna lika bra.

Hebe som fått svavel och gillade det.

Hebe som fått manganfosfat. Äldre gula blad skymtas längre ner.

Nyligen köpte jag fem tomatplantor för sniglarna hade ätit upp alla frösådda. De flesta fortsatte se gröna och friska ut efter att ha varit här ett tag, men två såg olyckliga ut. Den ena fick manganfosfat och den andra fick köpt tomatgödsel som jag hade kvar sedan innan jordanalysen. Nu väntar jag med spänning på om det ska bli någon skillnad.

Fikonet verkar också sakna något, men jag vet inte vad. Den står i oanalyserad jord. Jag har provat ge den lite blandad näring. Vi får se om det fungerar.

De här larverna verkar däremot inte sakna mycket. Lyckliga mumsar de sig igenom en av mina växter och växer för var dag som går. Jag låter dem vara där och hoppas att det blir fina fjärilar till slut.

Barnen är nu på sin sista termin i åk 7 respektive 8. Läsåret slutar 21 juli, och de är avundsjuka på kompisarna i Sverige som redan har sommarlov. K har just fått veta att hon fick sina förstahandsval för nian; dans och extra-matte. Extra-matten är inte svårt att gissa var hon fått ifrån; jag hade varit jätteglad om jag kunnat läsa extra matte i nian. Dans är något hon knappast ärvt utan blivit bra på helt på egen hand.

Barnen i det här landet går 7 år i primary. Som 5-åringar börjar de i Foundation och sen följer ettan till sexan. I olika ämnen sitter eleverna vid olika bord så att de alltid sitter med andra som kommit ungefär lika långt som dem. Varje bord får uppgifter lämpliga för deras nivå. I fyran börjar de flesta med ett främmande språk. Våra barn hade franska, men vissa skolor har spanska. Efter de byter de skola till secondary (vissa skolor, särskilt privata har både primary och secondary). Där kan de läsa fler språk. På skolan här läser alla franska och spanska, men i en grannstad finns det över tio språk att välja mellan, inklusive latin, hindi och kinesiska.

I den skolan där våra barn går nu börjar varje dag med en samling med deras tutor i hemklassrummet. Han tar närvaro, förmedlar information och är den man pratar med om något strular på skolan. När lektionerna börjar har barnen en annan grupp som de är med på de flesta lektionerna och en tredje mindre grupp som de har för slöjd och matlagning. För matte och engelska är det två andra indelningar. Skolan är noga med att påpeka att forskningsresultat visat att matte undervisas bäst om eleverna är indelade efter hur långt de kommit i matte medan engelska undervisas bäst i blandade klasser. Det känns väldigt osvenskt. Tänk om det hade krävts forskningsresultat i Sverige och inte bara inspiration för att införa nya saker, då hade vi kanske varit utan mängdlära, skrivdans och fler barn hade nog fått lära sig stava rätt redan på lågstadiet.

I nian (på en del skolor först i tian) börjar barnen specialisera sig inför första omgången slutprov (GCSE) i elvan. De har ett antal ämnen som alla läser (bland annat matte, engelska, naturvetenskap och gymnastik). Skolan här kräver att barnen väljer minst ett främmande språk och ett av historia och geografi (eftersom det senare är inträdeskrav på många av universiteten). Sen kan de välja fritt två ytterligare ämnen, t ex företagande, textilslöjd eller extra gymnastik. Företagande är ganska populärt för de kan åka på en skolresa till New York där de besöker olika företag. Fast det vill till att föräldrarna kan betala för resan också. Extra gymnastik är bara för elever som tränar minst en sport på fritiden på relativt hög nivå, helst två, eftersom betyget baseras på ens resultat i två valfria sporter.

Efter det går många vidare och läser två år till med fyra ämnen första året och sen tre ämnen andra året (A-levels). Resultatet från det används om man söker in på universitetet.

Häromhelgen var det festival i Glastonbury med 135000 människor i gummistövlar som vadade fram i leran mellan de olika scenerna. Mycket av det visas på tv så J och jag avnjöt en festivalkväll i strumplästen i vår soffa. Först såg vi Madness som jag inte kan påminna mig om att jag sett förut, bara hört på radion en massa gånger. När jag pendlar till jobbet har jag alltid på en radiostation som nästan bara spelar 80-talsmusik och där hörs de ofta.

Sen såg vi hela Adeles konsert. Jag hade inte hört talas om henne innan vi flyttade hit, men nu är hon hur stor som helst, så jag antar att hon hörs i Sverige också. En kompis hade varit på konsert med henne för ett par månader sedan och var helt lyrisk över mellansnacket (låtarna kunde hon redan utantill). Och mellansnacket var verkligen lysande. Som att man var hennes bästa kompis och hon delade med sig av stort och smått och ville veta hur det var med mig. Och hur det var med barnet som tappat en av sina stövlar. När festivalkvällen var slut gick J och jag och la oss i vår mjuka, torra säng med ett leende på läpparna. Festivalbesök när det är som bäst.

Mina kollegor var lite smått chockade över gårdagens valresultat. Igår på jobbet gjorde alla varsin gissning på valresultatet och hur många procent som skulle rösta på ena och andra alternativet. De flesta trodde att landet skulle bli kvar i EU, men så blev det inte.

Tidigare har flera frågat mig om jag var orolig för ett lämna-resultat och jag svarade att det kanske skulle innebära lite mer papper att fylla i för att få bo här, men jag trodde inte att vi skulle bli utslängda (det tror jag inte nu heller). Idag pratade folk bara om hur det ska gå för landet om ekonomin störtdyker. Och att många nog kommer ångra att de röstade för att lämna när de inser effekterna av det. Det är en intressant tid vi lever i, men jag tänker inte ligga sömnlös för det. Med tiden märker vi väl hur det går.

När jag var på trädgårdsmarknaden härom helgen pratade jag en hel del med en av försäljarna (hon som hade växten med de häftiga grönfläckiga bladen). Hon hjälpte mig hitta sånt som skulle trivas i alkalisk lerjord. Jag frågade om hon hade några lämpliga växter för min skuggiga slänt ner mot bäcken. Hon tipsade om några sorter men hade ingen av dem till försäljning. När försäljerskan pratar med en annan kund böjer sig en engelsk dam fram mot mig och säger med låg röst; Jag har växter som du kan få…

Damen J, som ser ut at vara nybliven pensionär med grå, bångstyrig page-frisyr och typiska praktisk-engelsk-tant-kläder, berättar lite mer om vad hon har i sin trädgård som skulle passa och sen får jag hennes epostadress. Om du inte lyckas avkoda adressen rätt kan du alltid googla på mitt namn så hittar du min hemsida, lägger hon till.

Senare provar jag att googla på hennes namn och hittar hemsidan. Det visar sig att hon är jazz-sångerska som varit med på ett antal skivor och även varit i USA på turné. Jag tror inte hon är jättekänd, för i listan på spelningar i sommar är det mest små ställen häromkring. Om jag kommer ihåg det får jag nog gå nästa gång hon spelar i vår lilla stad.

Vi hade bestämt att jag skulle komma förbi och hämta växter efter jobbet i fredags. Hon bor ganska nära mitt jobb, men i en liten by som jag aldrig varit i. Den ligger mellan två av vägarna jag kan ta till jobbet, så jag far någon kilometer därifrån väldigt ofta. GPSen, min trogna, men ibland lite fantasifulla vän, bad mig svänga in på en mycket smal väg (smal till och med med engelska mått mätt). Efter ett tag fick jag möte, men han hittade en mötesplats och blinkade åt mig (det betyder varsågod på bilengelska) så jag kunde fortsätta köra. Nästa mötande hade inte tänkt vara lika vänlig. Jag fick backa 30m till ett ställe där vi kunde mötas. Den andra bilisten lyfte fingrarna från ratten när vi möttes (det betyder tack på bilengelska). Jag skyndade mig att köra ut på nästa väg som hade ett körfält för vardera riktning och vita streck i mitten. Vita streck i mitten är lite av en lyxvara i den här trakten.

Snart var jag framme och parkerade utanför grusgången som går in till damen J:s hus. Enligt instruktionerna ska hon bo vid slutet av den, men det skulle vara bättre att parkera utanför eftersom det är trångt att vända.. Problemet är att där grusgången övergår till två hjulspår med högt gräs emellan så står det två hus. Jag kollar instruktionerna hon skickat för att se om någon av husnamnen står med där. Plötsligt hör jag någon som hojtar till en bit bort. Där de två hjulspåren övergår till en stig in i skogen står jazz-sångerskan. När jag kommer fram ser jag att hon gömt ett hus och en vildvuxen trädgård där inne också.

Precis när jag kommer fram börjar det droppa lite från skyn. Jag tackar ja till en kopp kaffe och får för första gången se en engelsk person dricka kaffe utan mjölk och socker. Två personer, faktiskt. Hennes make gör oss sällskap och medan vi väntar på att regnet kanske ska ta slut pratar vi skola (era barn ska väl gå på svenskt universitet, här kostar det en förmögenhet och de får inte många lärarledda lektioner för det), jobb (maken har varit programmerare), politik (David Cameron är MP-member of parliament- för deras område och de jobbar aktivt för ett annat parti), häst och vagn-träff med folk från hela Europa (nån ska dit och spela jazz), Nescafe (de har mjölk och socker i det för det smakar faktiskt inget vidare, riktigt kaffe dricker de svart) och en hel del annat.

När vi druckit ur kaffet har det faktiskt slutat droppa och vi går ut i trädgården och gräver upp lite olika växter. Jazz-sångerskan och jazz-trumpetar-maken hade varit utomlands några veckor i vintras och det var så milt då att ogräset fullkomligt invaderade trädgården medan de var borta. Även om hon lyckats rensa en del så fick vi leta efter flera av växterna hon tänkt att jag skulle få. Jag fick med mig en hel del hem; tre sorters nävor (den finaste sorten hittade vi ingen jag kunde ta nu men hon ska maila när det går), vintergröna, liljekonvalj (ja, jag vet att de sprider sig, men de ska bara få bo på andra sidan bäcken), vallört och ett par andra som jag inte vet vad de heter. Som bonus fick jag kanel-basilika som hon dragit upp från frön. Väldigt kanelig. Den kanske trivs med min ingefärs-rosmarin som jag köpte på mässan. Jag har även äppelmynta, citrontimjan och apelsintimjan. Börjar undra varför det är så mycket intressantare med kryddor som smakar något annat än det de normalt gör.

När jag körde hemåt kom jag på att jag glömt att ta kort. Kameran hade legat i min ryggsäck hela tiden. Det hade varit så kul att ha foton från hennes vilda trädgård.

När jag åkt drygt halvvägs står det skyltar om att bron över järnvägen är avstängd. De har hållit på och byggt en ny bro och den är nästan färdig. Sedan i början av veckan får man köra sakta över nya bron. Men jag hade sett skyltar om att bron skulle stängas helt över helgen, troligen för att lägga på sista lagret asfalt. Det är bara att ge sig av på småvägar igen. Utan vita streck i mitten, men tillräckligt breda för att två vanliga bilar ska kunna mötas samtidigt som sidospeglarna rensar ogräs som hänger in över vägbanan. För nåt år sedan drog jag in axlarna varje gång jag mötte bilar på så smala vägar (inte för att det hjälpte). Det har jag nästan slutat med. Man vänjer sig vid att det faktiskt får plats två bilar i bredd på vägar som ser ut att vara lagom för en. Om det inte står uttryckligen att det är single lane, förstås.

Istället för en bild från en vild trädgård får ni en bild på en vild räv i vår trädgård. Den var mycket närmre oss när vi först såg den, men det var först när han var på väg bort som J hann ta en hygglig bild med sin mobil.

Igår var det nån sorts växtmarknad i trädgården till det stora tjusiga huset i en by i närheten. Jag har lite svårt att hitta de rätta orden på svenska, så jag får nog förklara lite till. Byn ifråga heter Kingston Bagpuize (även engelsmän undrar ibland hur det ska uttalas) och huset eller gården heter samma som byn men med ”house” efteråt.

I Sverige hade man väl kallat det slott, men här är det bara hus.

Det finns en förening som heter Ovanliga växter (fritt översatt) och består av 20-30 mindre odlare av ovanliga växter. Ett antal gånger om året samlas alla odlarna i olika parker och säljer sina växter. Jag hittade dem på internet för ett par månader sedan och såg att de snart skulle komma hit. Och nu var det alltså dags.

Eftersom jag ser huset från vägen till jobbet var det lite extra kul att komma in i parken och se lite mer.

Det fanns mycket fint att köpa. I de flesta stånden kunde man dessutom lämna det man just köpt och komma förbi och hämta det när man skulle hem. Smidigt.

Efter att ha tittat på allt som fanns att köpa och handlat på mig rosmarin med lite ingefära-smak och några växter som skulle trivas i tung basisk lerjord så gick jag en sväng i parken.

Muren (till vänster på bilden) slutade med ett litet tornrum. Utanför växte Wisteria (jag visste inte att de doftade starkt av nektar) och fikon.

Om man gick upp i tornet kunde man gå vidare ut på muren som visade sig vara flera meter bred och full med växter.

Uppe på muren växte de här blommorna. Minns inte namnet just nu, men jag gillade dem så mycket att jag köpte mig en egen planta.

En trädgren växte över muren och bildade en tunnel. När man inte tittade åt sidan så glömde man snabbt bort att man gick högt över marken.

Lite längre bort var det äng med gamla träd. Följer man stigen glesnar träden och man ser fält och the Ridgeway i horisonten. Det gör att parken känns jättestor.

När jag kom hem åt vi tårtan som A hade bakat på morgonen. Det var visserligen mors dag, men det hade vi ingen tanke på varken när jag hittade receptet eller när A bakade.

Hallonmousse på choklad-mandel-botten. Mmm.

Sen gick jag ut i trädgården och planterade allt jag fått med mig hem.

Bladväxten i nedre vänstra hörnet har jag aldrig sett förut, men den var så häftig att jag inte kunde motstå den. Den passar perfekt i skuggiga hörnet vid vår grind.

Majsplantorna jag satte häromveckan verkar trivas. Jordgubbarna likaså.

I år kan i alla fall inte grannkanterna riva runt bland mina små grönsaker. Nätet stoppar effektivt både katter och fåglar. Nu är det bara sniglarna jag har att jaga. Hittills har jag oskadliggjort över 100 sniglar i och intill det här landet. Tydligen var både förra sommaren och senaste vintern perfekta för sniglarna. Suck.

Avslutar med en bild på min söta akleja som fanns här redan när vi flyttade in. En gammal engelsk sort som heter Nora Barlow.

I onsdags för två veckor sedan, strax efter lunch, sa vår rörmokare plötsligt att han var klar. Det var ju kul för honom, men elektrikern hade fortfarande inte varit där för att koppla in det sista, så det gapade fortfarande hål i väggarna och såg bara halvfärdigt ut.

Redan nästa dag började det kännas lite ödsligt. Ingen rörmokare som kommer strax innan man far till jobbet och ingen som möter en när man kommer hem. Jag skyllde på att det behövde målas ett lager till på vissa ställen på toan där nere för att få hit honom igen (den gamla beiga färgen lyste igenom, faktiskt) så han kom en gång till för att fixa till det. Sen var det definitivt klart.

Drygt en vecka senare, i torsdags förra veckan, kom äntligen elektrikern. När han varit här tidigare hade han bara suckat och skakat på huvudet när han såg våra proppskåp i garaget. Vi hade kommit överrens om att han skulle byta ut hela rasket och göra det så det uppfyllde nuvarande regler. Ett certifikat på det skulle vi också få. Tydligen kan det vara bra när man ska sälja huset.

Råttboet i garaget tog längre tid en han hade tänkt sig, men han hann klart med det samma dag i alla fall. Däremot blev det inget gjort i våra badrum. Vi var fortfarande utan golvvärme, vägglampor och eluttag. A fick fortsätta längta efter sin fina spegel ett tag till.

Igår kunde vi äntligen säga äntligen på riktigt. Elektrikern kom, installerade, certifierade och sen var allt klart.

Äntligen är vägglamporna på plats. Golvvärmen får vi prova till hösten.

Spegeln visar tiden i ena hörnet och har beröringsfri på-och-av-knapp till lampan. Det syns inte så väl, men A har valt ljust blå färg till väggarna. Husets första o-beiga rum!

Containern är hämtad. De hade ett fiffigt nät som fälldes över för att inte skräpet ska flyga iväg när de åker.

Förra veckan hittade vi mina gamla rollerblades i garaget. A, som har samma skostorlek som mig, provade dem och blev förtjust. Han fick med sig K på en skateboard (nytt för henne) och efter en stund hade båda fått hyggligt kläm på hur de skulle ta sig fram. Det var ett par glada och svettiga barn som kom in ett bra tag senare.

Nästa dag var de ute igen, men kom hem igen ganska snart för spännet på ena skridskon hade gått sönder när A ramlade. Efter 20 år i en kartong kan jag ha viss förståelse för att plasten inte håller för stötar längre. Jag lovade att vi skulle köpa nya skridskor vilket vi gjorde också.

En till åktur blev det med mina gamla innan vi hann iväg och köpa nya till A. Silvertejp är lite svårare att dra åt, men det fungerade hyggligt i alla fall.

Inte Kent som i snart fd svensk musikgrupp, utan Kent som i sydöstra hörnet av England.

K har länge intresserat sig för Japan och drömmer om att få åka dit. När jag för ett tag sedan surfade på internet och snubblade över ett ställe där man kan ha picknick under blommande körsbärsträd på japanskt vis så blev hon eld och lågor. Brogdale som stället heter är Englands största plantering för bevarande av olika sorters fruktträd som en levande genbank. Under ett antal veckor om våren kan man komma dit, lära sig lite om odlingen och om Japan och sen ha picknick. Vi har följt väderprognosen noggrant sedan en månad tillbaka, men varje helg har det varit kallt och regnigt. Förra helgen skulle det bli grått men torrt och över 10 grader, så då var vi nästan på gång. Men sen kom prognosen för denna helgen; 20 grader och sol. Taget!

Det tar 2,5 timmar dit i vanlig trafik så vi bestämde oss för att åka tidigt för att minimera risken att hamna i bilkö. Upp i ottan, bara en pizzabulle som snabbfrukost (pizzadeg med fyllning som bakas ut på kanelbullevis) och tandborstning, sen fyll kylväskan, in med allt och alla i bilen och iväg kvart i sju.

Planen gick utmärkt. Nästan ingen trafik alls (för att vara här) första timmen. Efter två timmar var vi redan framme i Rochester där jag hade sett ut ett pannkaksställe som vi skulle äta frukost på.

Pannkakorna var allt vi önskade och lite till.

Efter frukosten var det dags att besöka den gamla borgen som låg snett över vägen från pannkaksstället.

A berättade att han fått lära sig om den typen av fästningar i skolan. Tydligen ganska vanlig sort. De äldsta bitarna av den här var från 1066.

Det var visserligen en ruin, men en hel del gamla detaljer fanns kvar. Murbruket var fullt med snäckskal.

Om man gick alla trapporna upp till toppen belönades man med utsikt åt alla håll.

I hamninloppet låg en ubåt.

Rochesters katedral (som lär ska vara fin på insidan också) låg alldeles nedanför.

Efter turistandet var det dags att åka till körsbärsträden. Vi bad GPSen hitta en större mataffär där vi kunde köpa vatten billigare än mitt i turistkvarteren. Det blev inte lika bra som vi tänkt. Den visade oss till ett sort köpcentrum där man var tvungen att köra runt i bilköer i 10 minuter för att få betala 90p för en parkering. Sen tog det lika länge till att köa för att komma ut från området. Väl ute på större väg igen så hade Londonborna vaknat, insett att det var en fin dag och korkat igen alla vägar ut mot kusten. GPSen trodde att det skulle ta en timme att åka sträckan som vi behövde göra på under 30 minuter…

Egentligen skulle man komma kvart i ett för att vara med på rundvandringen som skulle börja klockan ett. När vi kom dit två minuter över ett möttes vi av en ensam guide. Först trodde vi att resten redan gått, men det visade sig att den andra familjen som skulle vara med skulle hämta något på parkeringen och kommer strax. Trots försening var vi plötsligt först.

Första stopp på rundvandringen var i ett rum där de gjort iordning lite information om Hanami som traditionen att sitta under körsbärsträd om våren heter. Vi fick smaka lite japanska godsaker och jasmin-te (smakade som grönt te).

De som ville fick prova en enkel variant av en japansk kimono. Mor och dotter är lika som bär; ett hallon och ett körsbär.

Sen tittade vi på äppelträd (två äldre av varje sort och två yngre av varje sort som ska ta över på sikt), körsbärsträd, kvitten och hasselnötter. Päron- och plommonodlingen låg lite längre bort, så de fick vi inte se.

Här är Isaac Newton-sorten. Den hette Kents-nånting på den tiden när han satt i en släktings trädgård och tittade på äpplen som föll till marken (enligt hans egen beskrivning av det föll äpplet inte på hans huvud). Detta träd är en ymp i rakt nedstigande led från exakt det trädet.

Kvitten-blommorna sitter en och en i toppen på varsin gren.

När vi gått runt i 45 minuter var det dags att äta medhavd picknick under prydnadskörsbärsträden. De hade lagt ut presenningar att sitta på och K valde ut en plats under det finaste trädet åt oss.

Små bollar av rispapper hängde i träden också.

Ett helt träd fullt med fluffiga blommor över oss. När det blåste till lite snöade det ljusrosa blomblad.

Picknicken var en succé, men mycket mer än vi orkade äta. Pastasalladen lyckades vi klämma i oss, men pizzabullar, bröd, ost, kex och frukt som blev över räckte till middag när vi kom hem på kvällen.

Efter picknicken åkte vi vidare till Canterbury. Jag hade hoppats på en guidad roddtur där, men det var för lång kö. Istället strosade vi runt lite och fick sen kaffe och milkshake.

Innanför porten ligger den mycket kända katedralen i Canterbury, men det kostade en massa pengar att komma närmre än så här. Vill ni se mer är det bara att googla.

Benjis är en godisbutik med lite annat smått och gott. Till exempel kan man fylla en mugg med lösgodis och sen gör de en milkshake av det. Barnen fick varsin. J fick en vanlig glass. Jag stod över för jag var fortfarande mätt.

När mjölkskakarna (som barnen kallar milkshake) var slut och vår ork var nästan slut satte vi oss i bilen och åkte hemåt. Trötta men lyckliga.

Till hösten har fruktträdsstället rundvandringar med provsmakning. Det kan hända att J och jag åker dit igen när äpplena är mogna. Kanske får jag mig en båttur i Canterbury då också.

Vi har haft både vår och försommarkänsla mellan regniga och blåsiga dagar, men senaste veckan har det gått för mycket tillbaka. Var och varannan dag vaknar man och det är frost ute.

En frostmorgon var det fint mönster på bilen. Alltid något att glädja sig åt.

Fast jag har hört att det varit snöoväder i södra Sverige, så ni kanske bara tycker att jag är gnällig.

Medan vi fortfarande hade försommarkänsla gjorde K en lång blomkrans som hon satte runt foten.

Nyligen visade jag bilder på blommorna man kan se när man tittar ut genom norr-fönstren i köket. Utanför söderfönstret blommar en prydnadskörsbär för fullt så här års, men utsikten är kanske inte den bästa just det här året.

Prydnadsträd och annat fint vi kan se från köket.

Badrumsfixningen går framåt så sakteliga. I fredags sa vår rörmokare äntligen något vi väntat på: Jag vill att ni duschar i helgen. Skulle det mot förmodan vara något som är fel så är det bättre att det upptäcks så snart som möjligt. Men han bedyrade att han hittills aldrig misslyckats med en installation.

En av de bästa sakerna med nya duschen är att vattnet kommer ut från en så bred sak att man utan problem kan få vatten på båda axlarna samtidigt. Dessutom var temperaturen lätt att ställa in precis som man ville ha den. Det har jag saknat.

Nu har J också duschat. Han meddelar att det droppar lite från där duschmunstycket sitter fast. Men annars var han också väldigt nöjd.

Toadelen närmar sig färdigställande, fast vi väntar på en lucka som säljaren missade att beställa. Till dubbelskåp behövs två luckor. Hyllorna i hörnet ska inte ha någon lucka. Där kan man lägga sin halvlästa tidning om man vill.

Senaste veckan har jag ringt till företaget vi köpte inredningen ifrån nästan varje dag. Förutom luckan saknades en bänkskiva och det gick åt mer sidoskivor än jag hade trott. Sidoskivorna används till att snickra ihop snygga hörn, alltså. Sidorna på skåpen klarar jag faktiskt av att räkna.

Dessutom fick vi fel färg på en av limflaskorna för att sätta fast bänkskivorna. Rörmokaren ringde mig på jobbet och sa att han hittade en isvit och en glaciärvit, men ingen svart. Jag minns inte vad vår vita skiva hette, men det var något med is eller snö. När jag kom hem kollade jag upp vad den hette; arktisk vit. Fast det visade sig att det isvita limmet var till den. Ännu ett samtal och några dagars väntan för att få hem svart lim.

När elektrikern var här i torsdags och installerade lampor mm började rörmokaren med toan nere. Han berättade att han hade varit tvungen att slå sönder toan för att få loss den ur parketten. Jag sa att det inte gjorde något, vi hade ändå inte tänkt spara toan. Han hade i alla fall sparat vattenkranarna åt oss för de var av ganska bra kvalitet. En för kallt och en för varmt vatten. Dessa två kranar var den främsta orsaken till att vi bestämde oss för att göra om toan nere redan nu. I övrigt var det inget större fel på det rummet. Kranarna åker ut.

Så här långt har han kommit efter två dagar. Det går betydligt snabbare än uppe eftersom vi behåller golvet och elementet. Enda pysslet var att täcka igen hålet där toan stått med bitar snodda från ett annat ställe där ett skåp ändå kommer dölja stölden.

Den lila grejen nere i hörnet på bilden är en väldigt engelsk dammsugare. Men den verkar fungera bra ändå. Det är alltid prydligt när vår rörmokare går hem för dagen.

Badrumsinstallationen går framåt i väntad takt även om det varit några missöden på vägen. När installatören slog på och av vattnet visade det sig att packningen i kranen man gör det på var i princip utsliten. Kranen började droppa och fick bytas ut.

När han sen slog av och på varmvattnet blev det lite för mycket för en annan koppling så han fick såga upp ett hål i taket i vardagsrummet för att komma åt den och byta till en ny. Huset är ca 20 år gammal och kopplingarna borde hållit längre än så, men ibland får man en som har lite sämre kvalitet, förklarade rörmokaren. Den han installerat nu borde hålla 50-60 år. Sa han.

Eftersom vi bara har en fungerande dusch blev det kö på kvällen när tre ville duscha. När den sista duschade droppade det från taket i toan som ligger precis under. Det droppade ganska mycket… Då är det skönt att veta att det kommer en römokare morgonen efter.

Det visade sig att silikonfogen mellan badkaret och väggen hade släppt. Troligen för att badkaret sjönk ner lite för mycket när vuxna människor står i det. Vår tålmodiga rörmokare sågade upp ett par hål i taket på toan för att undersöka. Sen tog han bort det gamla silikonet vid badkarskanten och la dit tre nya lager. Enligt honom var det badrummet välgjort, men de borde ha satt någon typ av stopp så att inte badkaret skulle röra på sig. ”Det kommer att släppa igen med tiden, men ring mig när det händer så kommer jag och fixar det”, sa han.

Nu har vi ett hål i taket i vardagsrummet och två hål i taket på neretoan, men i vårt badrum börjar hålen fyllas igen.

Här har golvvärmen lagts in med ett utjämningslager av något grått klet ovanpå. Duschen (som rörmokaren tyckte var väldigt tung) har fått en mycket stabil ram att sitta på som ska orka hålla upp alltihop.

Idag (söndag morgon) var vår rörmokare här igen tillsammans med sin bror snickaren. För väggpanelerna till duschen ville vår rörmokare ha hjälp så att det blev riktigt bra och söndag morgon passade bäst för hans bror. Vi gick villigt med på det, för om det gör att vårt badrum blir ännu finare kan det definitivt vara värt att gå upp klockan sju en helgmorgon.

Golvet inlagt och väggpanelerna till duschen uppe.

Efter allt grävande i trädgården häromveckan var jag lite mör och sen har det droppat utomhus ganska ofta också. Men på min lediga dag i onsdags var det varmt och soligt. Jag roade mig med lite ogräsrensning och beskärning och njöt av blommorna.

Ena Kamelian blommar som att den hade betalt. Jag beskar en Hebe som stod framför så nu kan vi se den från köksfönstret.

Julrosorna har blommat för fullt ända sedan i vintras. De är också i norr-rabatten som man ser från köksfönstret.

Efter silikon-lagningen i barnens badrum har vi provat att duscha igen. Nu droppar det mycket mindre än förut. Bara lite lite grann från där duschen sitter fast i väggen… Men vi har en rörmokare som kommer i morgon och han verkar duktig och noggrann, så jag är inte särskilt orolig.

Förutom besök och plantering så har J lämnat in slutuppgiften för sina studier (äntligen!) och dessutom har vi påbörjat badrumsrenovering under lovet.

Vårt badrum har ju sett väldigt engelskt ut så det låg högt upp på vår lista över sånt som behöver åtgärdas.

Redan för ett par månader sedan började jag beslutsprocessen genom att besöka olika försäljningsställen. Här är almdörren, den vita toppskivan och hantaget som A har valt till nere-toan (den som är närmast hans rum).

Här är från ett annat besök på samma ställe. Nu är J med och pekar på sitt favorithantag (senare, när han inte var med, valde jag ett annat som passade bättre med duschkabinens handtag). Vi kommer ha svart topskiva med glitter i och ekluckor.

J och jag valde stora varmgrå golvplattor som känns mjuka när man stryker dem med handen. Jag köpte små provburkar med färg för att hitta den bästa. Lapparna är prov på plattorna som ska sitta i duschen. Vi valde en varm-vit med glitter i. Det blir mycket glitter för att vara oss, men jag tror slutresultatet blir bra.

I onsdags drog badrumsjobbet igång på allvar. Det är en fd kollegas man som gör det (samma som grävde upp mina buskar som jag inte ville ha). Det tog honom en dag att tömma vårt badrum.

Container full med saker jag INTE kommer att sakna.

Allra minst kommer jag sakna kranarna med H och C på för kallt och varmt vatten. Jag får rysningar bara jag tänker på dem.

Lite mögel är väl bara att vänta i ett engelskt badrum som är 20 år gammalt. Som tur var så var allt torrt nu i alla fall. Här har han stoppat in en hel del nya rör istället för de gamla. Vi håller tummarna för att de håller tätt i nästa 20 år.

Under veckan som kommer så är planen att golvvärmen och golvplattorna ska in. Det ser vi fram emot. Det är tur vi har två badrum så vi inte behöver gå smutsiga i fyra veckor, men det blir lite kö till duschen ibland. Först när vårt badrum är helt klart kommer han göra nere-toan. Den kommer vi nog inte sakna lika mycket. Fast det ska bli trevligt när allt är klart och vi kan njuta av engreppsblandare och moderna toaletter på alla ställen.

Imorgon börjar barnen skolan igen efter över två veckors lov. Det ser de inte fram emot.