Författararkiv: pilabro

Idag var J och jag i Wallingford på SÅ mat-festival där SÅ står för Södra Åskfordshire (mycket fritt översatt). Vi hade tur med vädret. Ingen åska och sol nästan hela tiden.

Ett par kockar underhöll med matlagningstips, t ex att lägga potatisgratängen under press över natten för att bitarna ska se perfekta ut när man skär upp dem.

I det här landet är en tillställning som vill locka barnfamiljer inte komplett utan Punch & Judy, en humoristisk dockteater som funnits sedan 1600-frusit fast. Även om den i första hand vänder sig till barnen så var det en hel del humor i dagens version som bara de vuxna förstod (förhoppningsvis).

Lova att ni inte säger ååå eller skrattar när jag kysser honom, sa Judy till publiken. Lydigt kommer ett långt ååå från publiken när hon väl gör det.

När man är på matfestival vill man givetvis ha en smaskig lunch. J tog en pulled pork (dragen gris) burgare och jag åt en spansk kyckling-burgare. Mums.

Köttbulls-vagnen hade klätts in helt i fuskgräsmatta. Lite innovativt.

Avslutningsvis gick J och jag runt och handlade allt vi ville ha med oss hem. Bland annat israelsikt te, ingefärsdricka med chili-hetta och några små pajer.

Det var inte vild bäver i pajen med det namnet. Bara nötkött och öl. Men nog är det värt att provsmaka bara för namnets skull.

Efter det äventyret rullade vi hem (bokstavligen). Det var ett ganska dyrt nöje, men helt klart värt det om man inte gör det för ofta.

För några veckor sedan lämnade J in sin cykel för reparation. Han cyklar ett par mil om dagen, delvis på oasfalterad (=lerig vintertid) väg och det sliter rätt hårt på cykeln. Några kedjebyten om året brukar det bli och en omgång nya kransar om året. Nu var det dags för stora reparationen och han hade bett cykelaffären fixa allt som behövdes.

Efter ett tag fick han ett telefonsamtal… Det de hittat så långt, som behövde bytas ut, skulle kosta över 400 pund. Och de var inte klara än. Ville J att de skulle fortsätta? Nej, det ville han inte. Det var dags att köpa en ny cykel. Cykelaffären tog inget betalt och J köpte en kedja på nätet för att alls kunna ta sig till jobbet tills han köpt en ny. Gamla kedjan kuggade över om man körde på något annat en helt slät väg eller nerförsbacke.

Härom helgen började J och jag prata om att ta hit en container och slänga lite gamla hyllor och annat som stått på gården och väntat på att bli körda till tippen. Samtidigt skulle vi kunna slänga lite annan gammal bråte och ett par cyklar vi inte använder. Fast kanske någon annan skulle vilja ha vissa av delarna på Js hoj.

På kvällen la han upp den för försäljning. En tv-bänk, några stolar, en torkvinda och en stor gryta (som inte fungerar på induktionshäll) hamnade också på Gumtree som är landets motsvarighet till Blocket. Nästa morgon hade han redan två spekulanter på cykeln och fler ramlade in under dagen. Den första fick cykeln för en brittisk tia och tog glatt min gamla cykel för en tia till när jag frågade. Plötsligt var J tvungen att ta bussen till jobbet för nya cykeln han beställt hade inte kommit än.

Torkvindan gick efter några dagar och igår försvann först tv-bänken och sen var det dags för en stolspekulant. Stolspekulanten var en gänglig man i 30-årsåldern med bruna manchesterbyxor och en senapsgul tröja. J visade stolarna i garaget och jag smygtittade från övervåningen. När han lyfte ut en av stolarna såg jag att byxorna matchade stolsbenen perfekt och fusklädret på dynan och ryggstödet var nästan samma senapsgula nyans som hans tröja. Inte konstigt att han älskade dem. Jag skyndade mig att ta fram kameran, men fick ingen bra bild för bildörren var ivägen.

När J kom in sa jag: Såg du, han matchade stolarna perfekt! J svarade: Tog du kort? Han känner mig rätt väl, min make.

Nu är det bara 10-litersgrytan kvar att sälja. Kanske det går bättre till hösten när det är dags att koka sylt och saft.

Vädret har varit hyggligt på sistone och både J och jag har varit i trädgården och grävt. J la ner en vattenslang från framsidan, runt huset och bort till vår höga stubbe där han skruvade fast en kran. Jättepraktiskt; nu slipper jag släpa vattenkannor runt hela huset. Fast barnen tyckte det såg heldumt ut med en kran på en stubbe. Så där pinsamt som bara föräldrar till tonåringar kan komma på att göra.

J betraktar stolt sitt verk. Min nya rabatt syns bakom honom.

Som många vet håller lokalbefolkningen här på att förbereda sig för extrainsatt val. Med tanke på hur många valöverraskningar vi sett senaste året så känns det lite läskigt. Mindre läskigt var lokalvalet för några dagar sedan. J och jag fick rösta, men vi visste inte riktigt hur man gör här.

Vi hade fått väldigt kortfattade broschyrer i brevlådan om de olika kandidaterna, men vi ville veta mer. Kvällen innan försökte vi båda söka på nätet för att hitta mer information, men allt som fanns var namn och partitillhörighet. Det var nästan som att det var förbjudet att lägga upp någon som helst information. Med hjälp av gamla tidningsartiklar hittade jag lite mer information och det fick väl duga.

På själva valdagen, eller snarare kvällen, gick J och jag till vår ”polling station”. Vi hade med våra pass för vi var inte säkra på om svenskt körkort skulle räknas som ID-handling. När vi kom in sa J sitt namn och de bad om hans adress istället. De hittade vår gata och husnummer i sina papper och där stod våra namn. Vi fick varsin vikt lapp, gick bakom varsitt skynke, kryssade i max två av de åtta (eller var det tio?) kandidaterna enligt instruktionerna på vår lapp, vek ihop lapparna igen och stoppade dem i stora lådan. Ingen frågade efter någon ID-handling. Antar att de tänkte att hade vi velat fuska hade vi väl inte sett så förvirrade och bortkomna ut. Eller så är lokalvalet inte viktigt nog för att man ska bry sig.

Till stora valet får inte vi utlänningar rösta, bara hålla tummarna för att det inte ska bli Corbyn.

Igår var det dags att hämta barnen på Heathrow. På nyheterna hade de varnat att det kunde bli mycket trafik på påskdagen. Lite konstigt, tyckte vi, eftersom de flesta är lediga annandag påsk också. Men vad vet vi om engelska påskvanor. Vanligtvis tar det drygt en timme med bil till Heathrow, men händer det en olycka på M4:an eller fel sida av M25:an (ringvägen runt London) så kan det plötsligt ta tvärstopp. Vi bestämde oss för att öka på den vanliga marginalen med en extra timme och äta middag på Heathrow.

Sen kom jag på att man kanske skulle turista lite närmre Heathrow för att göra något trevligt av marginalen istället för att bara sitta på flygplatsen. När man närmar sig Heathrow ser man Windsor Castle. Jag surfade dit och läste att de har massa Rhododendron och Magnolia i parken intill. Taget. Fast de hade bara öppet till 6 så det blev ett par timmar på Heathrow i alla fall.

När vi närmade oss Windsor Great Park insåg jag att jag borde kollat upp bättre var blommorna var och vilken parkeringsplats som var närmast. Vi parkerade vid ett besökscentrum med försäljning och restaurang. Där kunde man även betala inträde till det allra heligaste. Eller snarare den finaste delen av parken. Till resten av parken behövde man inte betala. Den verkade vara parkerings-biljetts-finansierad.

Jag frågade damen i kassan var man kunde hitta Rhododendron. Hennes blick gick från mitt ansikte, ner till skorna och upp igen. ”Är ni flera i ert sällskap?” undrade hon. ”Några barn eller äldre kanske?” Jag försäkrade att det bara var jag och min man och att vi båda var bra på att gå. Då pekade hon ut i vilken riktning vi skulle gå mot The Valley Gardens och att vi skulle svänga höger vid totempålen. Efter en bit på den stigen skulle vi hitta The Punch Bowl där de växte. ”Fast de är inte riktigt som finast än”, sa hon som avslutning.

35 minuter skulle det ta. J och jag gjorde det på 20 blankt.

En bit efter totempålen såg jag Rhododendron efter Rhododendron i knopp till höger om stigen. Sen kom några utslagna här och där, blandat med blommande Magnolia. Jag gick runt med ett stort leende och fotograferade.

Vit magnolia i full blom och en av de första Rhododendron jag såg i blom (liten rosa till höger). Stubben var cool.

Hittade ett helt träd med sådana här blomklasar. Har någon en aning om vad det kan vara?

Vi hade fått med en liten karta på området och insåg att The Punch Bowl, som hon rekommenderat, låg på vänster sida om stigen. Vi bestämde oss för att fortsatta runt en bit och sen komma tillbaka mot The Punch Bowl. Vi såg fler och fler blommande Magnolia och sen var vi plötsligt framme vid The Punch Bowl.

Det spelar ingen roll om det är ännu finare om ett par veckor. Blomsterprakten här duger gott åt mig.

De som satte de ljusgröna flikbladiga lönnarna här och där mellan Rhododendron-buskarna visste vad de gjorde.

Översållad…

En härlig sak med parken var att det var tillåtet att gå överallt. Man kunde smyga in mellan stammarna och gömma sig under blommorna. Folk hade picknick här och där och vi såg några som spelade fotboll.

När jag var i sexårsåldern (tror jag) var vi i Sofiero i Skåne och jag minns än i dag hur jag gick runt och var alldeles fascinerad över Rhododendron där. De växte högt över mitt huvud på båda sidor om stigen och var alldeles fulla med blommor. Ibland när man ser något igen som man tyckte var helt fantastiskt som barn så är det inte lika häftigt längre, men den här gången blev jag inte besviken.

På vägen tillbaka gick vi förbi trädgårdsarbetarnas tillhåll.

Våga inte köra för fort här.

På Heathrow hann vi med både middag, kaffe, lite läsning och ganska mycket titta på folk innan barnen äntligen dök upp med en assistent. J visade med ID att han verkligen var rätt person och sen var barnen våra igen. Vi tyckte det var trevligt att se dem igen, men men hade de fått välja själva hade de hellre varit kvar i Norrland.

Trafiken hem var lika normal som dit. Det enda som skilde var att andelen lastbilar var mycket lägre än en vanlig dag. Kanske vi visste bäst ändå.

Nu har barnen haft påsklov i två veckor och vi föräldrar i drygt en. Första helgen och på min lediga onsdag hjälptes A och jag åt med plattläggning i trädgården.

Kanten mot grönsakslandet gjorde jag klart nu i påskhelgen. Landet blev samtidigt något större.

Gräsmattan har hämtat sig efter vertikalskärningen. De bruna fläckarna är där det i stort sett bara växte mossa tidigare. Det tar lite tid innan de enstaka grässtråna lyckas fylla ut plättarna igen nu när konkurrensen försvunnit.

På torsdagen i barnens första lov-vecka flög vi till Sverige för att fira min mamma och träffa lite släkt och vänner. Första stoppet var Js hos Js mamma i Uppland.

A gillade att hjälpa till med hästarna, men det fanns gott om tid att bara dega framför tv:n också.

Ena hästen var ny, men den andra har vi träffat många gånger.

Efter en övernattning där åkte vi vidare till mina föräldrar. Enligt en urgammal tradition så ska man ta kort på sina små telningar när de sitter bland vitsipporna i skogen intill där jag växte upp. Det finns bilder på mig när jag sitter där och vi lyckades ta kort på lilla K när det blommade som bäst.

Här är K knappa året.

Kommer man lite för tidigt är det bara lite blåsippor som blommar. De lyckas aldrig bilda samma matta som vitsipporna gör.

Här är K igen på nästan samma ställe några år senare. Fast nån har lagt en stock mitt i bilden. Mest blåsippor och några få vitsippor, så de är lite svåra att se.

A lyckades vi aldrig få någon bebis-bild på, men han gick med på att posera som stor

På lördagen var det först restaurangbesök med trerätters för att fira min mamma. När vi kom tillbaka till mina föräldrar bullade de upp med tårtor och kakor. Mmm. Våra barn lekte med sina två små kusiner och de små verkade väldigt nöjda med all uppmärksamhet de fick. Trots åldersskillnaden verkade alla ha mysigt tillsammans.

På söndagen hade de små åkt hem och då spelade våra barn Monopol och Karriär med morföräldrarna. J och jag som inte är lika spelgalna som övriga gänget tog en lång promenad istället.

Söndag eftermiddag var det dags att ta barnen till Landvetter för vidare färd mot Norrland.

Jag är nästan säker på att barnen åkte med det här planet som just är på väg att lyfta (fast det syns inte, varken att barnen är i eller att det just ska lyfta).

Barnen skulle tillbringa en vecka med sina gamla kompisar. Eftersom påsklovet där är efter påsk så fick våra barn gå i sin gamla skola några dagar också. Jag tror de gillade rasterna mest, men det var rätt kul att vara med på lektionerna också. K fick till och med göra ett biologiprov på sånt som hon läste förra terminen. När hon hjälpte kompisarna att öva inför provet lärde hon sig de svenska orden för allting, så nu kan hon både och.

J och jag åkte vidare för ett kort besök hos hans pappa med fru. Där vankades det mer god mat och till det kunde man få husets äppeldricka som musteriet förpackat i smidiga lådor med kran. Jättegott.

Js bror tittade förbi en sväng också, men det missade jag för jag var tvungen att jobba lite. Chefen var bortrest (längre tid och längre bort), jag var ansvarig för eventuella fel hos våra kunder och de behövde hjälp bums.

Nästa dag åkte J och jag till Arlanda och sen tillbaka till England.

På vägen till Arlanda tänkte jag på vad grå naturen är innan gräset kommit igång på allvar på våren.

Vi missade en helg med 20 grader, men växterna i vår trädgård hade inte missat den tillfälliga värmeböljan.

Fikon före vår resa

Fikon efter att vi varit borta en vecka

Ett par aprikos-kart hittade jag på vårt ena aprikosträd. Hade hoppats på lite mer efter att A och jag hjälpt till att pollinera en massa blommor.

Vinrankorna hade bara knoppar till det som skulle bli grenar innan vi åkte. Nu var grenarna upp till 15cm.

Näst sista omgången med påsklilja (min favorit av de jag satte i höstas) blommar för fullt. Önskar jag hittade förpackningen så jag kunde se vad den hette.

I somras hade jag hit en gräsmatteman som höll med om att vår gräsmatta behövde vertikalskäras. Han tyckte också att vi skulle skaffa oss en gräsklippare med lite mer klös i. Ny gräsklippare köpte vi i höstas, men tyvärr hade han lite för många kunder på kö för att hinna skära vår gräsmatta på hösten. Idag var det i alla fall äntligen dags.

Jag skulle önska det fanns ett bättre namn på en som har som jobb att ta hand om folks gräsmattor och inget annat. Det känns inte som trädgårdsmästare passar riktigt. Möjligen gräsmattemästare, men tills jag kommer på något bättre får han heta gräsmattemannen.

Igår skojade jag  med J och sa att jag skulle be gräsmattemannen att horisontalklippa gräsmattan också, när han ändå var här. J gav mig ett snett leende och sa att jag hade ju redan gjort det för ett par dagar sedan. Och det hade han ju rätt i. För att förbereda för vertikalskärningen skulle gräsmattan klippas så kort som möjligt inom rimliga gränser.

Förra veckan kollade jag väderprognosen. Den dagen det var minst sannolikhet för regn var jag beredd med gräsklipparen direkt efter jobbet. Jag satte den på lägsta nivån (2cm) och sen tog A och jag en bit var. På den nivån och med mycket mossa att trycka sig igenom går det lite trögt även med motor.

Så här fint växte mossa, smörblommeblad och enstaka grässtrån innan A och jag halshuggit dem.

Efter klippning blev det ganska slätt, men på den liggande/krälande grässorten klipptes allt grönt bort och bara den äldsta, ljusa bottenbiten blev kvar.

Nåväl, tanken med vertikalskärningen är ju att få bort en massa gammalt groll och börja om med nya fräscha grässtrån, så att vi har lite beiga fläckar känns inte som något att ligga sömnlös över.

Efter vertikalskärning var det mycket tydligt att något hänt. Jag har inte använt photoshop för att ta bort färgen på bilden. Den försvann av sig själv. Kanske det grå vädret hjälpte till. 

Vi tror och hoppas på ny färg inom några veckor. Men inte är det vackert just nu. Allt gammalt groll som lossnade blev ihopkrattat och stoppat i sopsäckar (8st av en mindre modell).

Efter föregående bild behövs lite julrosor som piggar upp. Den här till exempel.

Och den här

Igår kändes det som att våren började här. Men innan jag visar bilder på det så kommer vinterbilden:

En dag för ett par veckor sedan snöade det faktiskt så mycket att man kunde se spår av det på backen.

Barnen hade lov förra veckan och bonusledigt (studiedag) fredagen innan dess. A och hans kompis M (han som var här och gjorde pepparkakshus) hade bestämt dig för att åka till Abingdons skateboard-område och åka lite den fredagen. Barnen i Abingdon hade inte lov den dagen så de räknade med att få ha området för sig själva.

M bor drygt halvvägs till Abingdon och tar lokalbuss till skolan. A är inte så van vid att åka buss, så M tog bussen hit, satt kvar medan den vände och sen hoppade A på. Ett tag senare åkte de förbi Ms hus igen och sen till Abingdon, där, visade det sig, ingen av dem hittade något vidare. Med mobilernas hjälp kom de fram till skate-parken tillslut och hade en heldag med skateboard och sparkcykel. Lunch åt de på en servering i närheten och sen var det ut igen ett par timmar. Mitt i allt började det snöa, men ingen av dem var ens i närheten av att frysa. När A kom hem, på sen eftermiddag, var han trött men mycket nöjd med sin dag.

Som om inte den motionen räckte så övertalade han J att skjutsa dem till ett studsmatteställe i Swindon helgen efter. Jag hängde med, men såg till att bli avsläppt på ett Outlet i närheten. Jag hittade lite kläder och när jag kände mig nöjd med den typen av shopping så dök Lindt-butiken upp. Hade ingen aning att de hade så många olika smaker på sina kulor. Dessutom var det lösvikt så man kunde ta ett par stycken av alla sorter som såg goda ut. Oups, blev det ett kvarts kilo? När de plockade upp mig efter sitt hoppande var grabbarna rätt spaka, så lite choklad kom väl till pass för inte de inte skulle somna direkt på vägen hem. J fick också förstås, även om han inte hoppat.

Häromdagen fick vi mail från Sverige med lite uppdateringar från en del av släkten. Mailet avslutades med en kommentar om min blog och ”Ser fram emot odlingssäsongen med fina bilder på alla blommor i er trädgård.” Så på begäran kommer första delen av det nu.

Påskliljorna som heter January slog äntligen ut, bara tre veckor sent, men bilden på dem blev inte så fin.

Mini-påskliljorna Tete-a-tete och den högre sorten bakom (som jag inte minns vad den heter) slog också ut igår. Krokusarna har varit framme ett tag, men hyacinten är nyutslagen.

Idag slog två påskliljor av sorten ”February gold” ut också. De prickade rätt månad, men ”January” börjar kännas som falsk marknadsföring.

En liten klase vintergäck, som jag hoppas ska sprida sig lite lagom med tiden.

Svalörtens framfart i rabatten har jag stoppat, för den blev för mycket, men lite mer vintergäck än så här vill jag gärna ha på sikt.

Fullt ös på julrosorna.

Violerna som kämpat tappert och blommat hela vintern ser onekligen lite luggslitna ut.

Jag har just nallat rejält av mangolden till middagen, så den ser också lite tuggad ut, men nu är det mycket nya blad igen efter en lite lugnare period i december och januari.

Gräset vid vår garageuppfart ligger lite skuggigt och tidigare vintrar har det nästan försvunnit helt under all mossa. Sen kommer koltrastarna och vänder upp-och-ned på alla mosspluppar och dräller dem på asfalten. Det är väl lättare att leta insekter under mossa än gräs.

Min plan är att byta ut allt gräs där mot annat som trivs bättre och jag är rätt nöjd med hur mycket finare det är i bortersta hörnet jämfört med tidigare vintrar.

Kombinationen av färger och bladformer är rätt trevlig, om jag får säga det själv.

Hoppas att du som önskade blombilder härifrån fått ditt lystmäte nu, för ett tag i alla fall.

I november var K på konsert i London med en kompis M och hennes mamma. Bandet heter 21 piloter fast med norskt ö. K kom hem jättenöjd men sen hade hon så många prov i skolan att hon inte hann visa korten hon tog. Nu har jag fått se dem och vi har valt ut några för att visa här.

Sångaren klev in i en boll och vandrade sen runt över folkhavet. Han var bara några meter från K när hon tog den här bilden.

Mycket ljud och ljus

Bar överkropp till publikens förtjusning

För några veckor sedan ville K till London igen. Denna gång för att träffa kompisen E från Sverige. E och hans pappa var där för att fira att E fyllt 15.

Jag hade inte lust att låta K vara i London på egen hand, så jag propsade på att åka med och lämna över henne till E och hans pappa. När vi kom fram till Paddington station visade det sig att bara E var där. Han och pappan hade varit i London några dagar och han hittade rätt bra vid det här laget. Utan pappa. Så efter att jag fått E och hans pappas mobilnummer släppte jag iväg ungdomarna, tog ett djupt andetag och gick sen och turistade på egen hand.

Lunch åt jag på ett litet egyptiskt ställe. Det var gott, trevligt och relativt billigt. Turisttips i London: Ät alltid utländsk mat. London har hur många bra icke-engelska restauranger som helst. Bra engelsk mat är svår att hitta, särskilt till rimligt pris i London.

I Jubelee Gardens (nära London Eye) hade de en Skandinavien-inspirerad vinter-nånting. Påstod de.

Fast varken inspirerad eller vinter tyckte jag stämde. Och om det Skandinaviskaste de kunde hitta är söt-sliskig svensk cider så står jag över.

Det gick att få köttbullar och hjort-burgare också, men jag var inte sugen på att sitta ute i kylan och äta det. Vandrade vidare kring Waterloo station där jag aldrig varit förut och efter ett tag fick jag sms från K att det var dags att ses igen. När jag försökte svara hade jag slut pengar på mobilen. Bankkortet jag använde senast hade makulerats efter att nån skurk försökt (men misslyckats med) att få ut pengar från det, så jag kunde inte enkelt fylla på mer. Istället blev jag tvungen att hitta en tyst plats där jag kunde ringa till telefonoperatören och berätta mitt nya bankkortsnummer. Inte blev det bättre av att jag hamnade på något call center i Indien. Efter ett antal Ursäkta, kan du ta om det där, Förlåt vad sa du och så vidare, hade jag äntligen pengar på mobilen igen. Fast då hade K och E kommit på att de ville umgås ett tag till, så jag fick turista vidare.

När de var klara bestämde K och jag att vi skulle ses vid Embankment tunnelbanestation.

På bron intill Embankment stod en man och rostade jordnötter och cashewnötter så jag köpte en mugg. Varmt och gott i ett annars lite småkallt och grått London.

När jag kommer in på Embankment stannar jag och funderar på hur jag ska kunna hitta K, men precis då kommer hon mot mig, så det var inga problem. I samma veva får jag ett sms från Es pappa som undrar om jag vet var de är. K berättar att E fått slut på batteriet i mobilen. K var med när han köpte en laddare och sen lämnade hon honom på ett café där han skulle ladda telefonen. Jag lovar Es pappa att vi ska gå tillbaka till caféet och meddela när vi hittar honom.

En halvtimme senare har vi fortfarande inte hittat rätt gata eller café, men då får jag ett nytt sms om att E kontaktat sin pappa, så vi behövde inte leta längre.

Istället tar vi tunnelbanan mot Paddington. Tunnelbanepersonalen höll på att förbereda sig för strejk, men vi visste att vi hade ett par timmars marginal innan de skulle dra igång. I högtalarna berättade de gång på gång om strejken och det kändes som att de tog i allt mer för varje gång. Till slut kunde vi räkna med 3-5 timmars förseningar på morgonen efter och vi fick verkligen skylla oss själva om vi gav oss ut i det.

På Paddington-stationen där vårt tåg hemåt skulle gå ifrån var det knökafullt. Det hade varit en olycka en bit ut så alla tåg var inställda tills vidare. I högtalarna berättade de om alternativa vägar man kan ta med buss och tåg från andra stationer i London, men inget var lämpligt för oss. Vi köpte lite mackor och satte oss på golvet och väntade som de flesta andra.

När vi ätit klart meddelar de i högtalarna att tågen strax ska börja gå igen.

Alla flockas framför tavlorna som meddelar vilket spår tågen ska gå från.

Plötsligt kommer informationen upp och alla rusar mot sitt tåg för att försöka få en sittplats. Åt vårt håll går det fyra tåg i timmen så med 1-2 timmars uppehåll är det ganska många om sittplatserna, men vi lyckas hitta två platser intill varann. 45 minuter senare får tåget äntligen lämna stationen. Det var en trevlig utflykt, men vi är rätt trötta när vi äntligen kommer hem på kvällen.

Hade tänkt önska alla mina läsare god jul, men det blev inte riktigt gjort… Nåväl, en god fortsättning på det halv-nya året kan ni få i alla fall.

Strax innan jul var J och jag på mitt jobbs julfest på Eynsham hall.

Ståndsmässigt som sig bör.

Vi hade blivit lovade taxi på jobbets bekostnad men jag kollade upp priser och det visade sig att det blev billigare om jobbet betalade för övernattning i ett av annexen, så knappt hälften (fem personer) övernattade och resten for hem med taxi.

Middagen var alldeles utmärkt och hade de obligatoriska smällkaramellerna med en löjlig papperskrona att ha på huvudet, ballonger som skriker när luften far ur dem, konfetti-skjutare, en lapp med en rolig historia och en liten överraskning. Överraskningen kan vara en liten fånig figur, en mini-kortlek eller något annat inte särskilt användbart.

I paketet för kvällen ingick även en lapp som man kunde byta in mot spelmarker vid roulette eller black jack-borden. Så efter middagen spelade jag roulette för första gången i mitt liv (tror jag). Och jag vann, flera gånger. Tillslut hade jag ca 25 gånger fler marker än när jag började och alla de andra från mitt jobb hade slut på sina. Då pausade jag ett tag och kom tillbaka strax innan halv elva. Den som hade flest marker vid halv elva skulle få en flaska champagne. Allra sista omgången innan halv elva satte en man alla sina sista tio marker på 17 och den kom upp, så han vann champagnen. Snopet.

Annexet var inte riktigt lika tråkigt som annex till svenska slott brukar vara. Jag provade några när jag jobbade i Stockholm och de brukar kännas som sparsamt möblerade baracker. Har man riktigt otur så har duschdraperiet börjat mögla. Den här byggnaden kändes fräsch och stabil, om än lite tråkig, men de hade över-designade möbler.

Skrivbordet och den illgröna telefonen var inte att leka med.

Men varför kan man inte sätta in en kran med blandare ens i badrum byggda på 2010-talet?

Strax därefter var det jul med allt vad det innebär.

Vi hade ingen gran i år. Bestämde oss för att vår palm fick duga. Kändes faktiskt lite mer Betlehemskt än en gran.

Som ni ser i bakgrunden på bilden ovan fick vi (inte helt överraskande) en grön jul. Det har varit neråt -5 några gånger i vinter och rejält med frost, men det har inte varit någon snö att tala om. Fast en kväll kom det lite snöblandat fnul i luften och K började skrika att det snöade. Sen hörde jag henne upphetsat berätta om det på skype för kompisarna i Norrland. De var inte särskilt imponerade.

Julmiddan hade det mesta man kan önska sig. Det är nästan löjligt enkelt att vara svensk i England när det mesta man behöver hittas hos vår vanliga matleverantör. Och man har en make som är bra på att laga mat.

Fast den grova senapen är från ikea. Glögg köpte vi därifrån också.

Jullovet gick i datorbyggandets tecken. Barnen hade önskat sig datordelar så att A skulle få en snabbare dator för att kunna spela sina favoritspel bättre. K fick överta en del av hans gamla datordelar och sen fyllde vi på med annat så att hennes dator skulle bli hyggligt snabb också.

Det var många timmars pyssel innan allt fungerade, men A gillade att lära sig om hur allt fungerade. Bra förberedelse inför datorkursen han har valt till nästa år i skolan.

När vi trodde att allt var klart och bra visade det sig att båda datorerna snart blev sega och hade kommunikationsproblem. Efter ominstallation blev As dator tillslut frisk. För K dröjde det till den här veckan innan vi fick hennes favoritspel att fungera. Det verkar som att hennes dator slutat själv-dö nu också. Förut dog den och startade om 2-3 gånger i veckan. Hade jag vetat hur mycket jobb det skulle bli hade jag nog tvekat. Men nu i februari är i alla fall alla nöjda och glada med sina julklappar. Utom J och jag, förstås. Vi fick choklad som vi önskat oss och den är slut för länge sedan.

En kylig dag hittade J en hink med vatten som jag glömt i trädgården. Den var lagom frusen för att bli en bra islykta. Det här är nog det vintrigaste det blev i år.

Nu har vi vårkänning med julrosor, snödroppar och några enstaka primula som blommar.

Påskliljorna med namnet ”January” hann inte blomma i tid. J försöker ursäkta dem med att det varit en kall vinter. De ligger i alla fall före ”February Gold”.

När barnen suttit inne för länge med sina datorer gav vi dem ett ultimatum. Antingen följer ni med oss på promenad eller så rör ni på er själva minst en halvtimme. Vi fick gå själva.

Det där med att klä sig efter vädret som man gör i Sverige verkar barnen ha glömt och istället anammat engelsk stil; Är det kallt så fryser man eller går snabbare.

Till skolan har de ALDRIG jacka för skoljackan är ful och det är bara töntiga barn som har den. Istället är det college-tröja när det är som allra kallast och annars bara t-T-shirt. Jag köpte en skoljacka när K började på ny skola för 2,5 år sedan och jag tror aldrig någon av barnen haft den på sig. Inte ens när det är -5 på morgonen tittar de åt den. Inte mössa och vantar, heller.

Avslutar med en gryningsbild från vår garageuppfart som ganska tydligt visar att det flygs en del över oss.

Det börjar lacka mot jul och för en gångs skull har vi ganska mycket för oss. I fredas var J och jag på en ”Comedy club” här i stan. Tre olika stå-uppare var där och gjorde vad de kunde för att få publiken att skratta. Vi var väl ett kanske ett åttiotal gäster vid olika bord. Det ingick ett glas bubbel eller ett glas mulled wine (engelsk glögg), men sen hade folk bunkrat upp med chips och liknande småplock. I väntan på att det skulle börja småpratade vi lite med de andra vid vårt bord och sippade på våra glas.

Första ståupparen var en kvinna som även kunde trolla lite. Sen kom en långsmal kille som visserligen älskade sin hustru, men han hade en hel del inte helt snällt att säga om henne. Lite dumt kan jag tycka det är att skämta på hennes bekostnad, men annars var han kul. Slutligen kom en mycket stor man som ursprungligen var från Australien. Han berättade att i stort sett varje dag kommer det fram någon till honom och säjer, ”Oj, vad stor du är.” Lite tröttsamt. Han skämtade en del om det och en del om dvärgar. Gissar att är man så gigantiskt är det ok att skämta om dvärgar.

På lördagen tog vi igen oss och tittade på en muntjac som hälsade på i vår trädgård. För att vara någon sorts hjortdjur, kan jag tycka att de inte är särskilt vackra. Ser mer ut som påpälsade grisar i kroppen. Fast ska man mest smyga i buskarna, som de här gör så är det kanske en bra form.

Han mumsade på smörblommeblad och det gör mig ingenting. Tyvärr verkade han gilla hyacinterna som växte där förra våren.Det gör lite mer.

Då och då tittade han mot huset, men sen tuggade han vidare, så han kan knappast blivit skrämd av att en hel familj betraktade och fotograferade honom.

I söndags kom min kompis K på besök för att måla min dotter Ks händer med henna. Kompis K är från Indien och målar ofta sina händer och fötter, men tyckte det var kul att få göra det på någon annan. Det är hon som jag jobbade med tidigare och som tagit fotot som vi har över teven.

Eftersom det är nagellacks-förbud på barnens skola så visste vi inte om hennamålning skulle vara ok. Som kompromiss valde vi den här helgen för barnen skulle bara gå i skola måndag och halva tisdagen den här veckan. Tillräckligt kort för att någorlunda kunna dölja målningen. Dessutom målades bara handflatorna. Samtidigt så skulle hon ha gott om tid att visa upp sina händer för kompisarna på skolan.

Hennasmeten kommer i en smal tub och sen klämmer man ut lagom med smet allt eftersom.

När allt målas så börjar det sakta torka. Efter någon timme duttade min kompis K på limejuice blandat med socker för att det skulle sitta fast längre och inte börja flaga av för att det blev torrt. Senare på kvällen gjorde jag om samma procedur.

Efter några timmar skrapar man av färgen och då har huden under blivit alldeles orange.

Det är ganska kletigt av både färgen och lime-socker-blandningen, men man ska helst inte tvätta händerna de närmsta 48 timmarna efteråt medan färgen fortsätter att reagera med något i huden. Vi lindade tyg runt händerna när hon skulle sova, men det hade fallit av på morgonen. Lakanen verkade ha klarat sig bra i alla fall.

Morgonen efter har färgen mörknat betydligt. Hur mörkt det blir beror bland annat på hur tunn hud man har.

Efter 48 timmar har färgen mörknat ytterligare och K får äntligen tvätta händerna.

Nu får vi se hur många veckor det håller innan det bleknat bort igen.

Tänk, nu är det drygt fyra år sedan jag började blogga. Det har blivit lite tunnare med inlägg på senare tid, men allt är inte lika nytt och spännande längre. Fast nog händer det bra mycket mer än det jag skriver om. Då och då tänker jag att det här ska jag lägga upp på bloggen, men sen blir det inte av. Här kommer några samlade sådana saker i alla fall.

Vår gräsmatta har blivit ganska tovig med tiden. En av grässorterna som vi har ganska mycket av föredrar att växa längs med marken och grena sig istället för att växa rakt upp. Trasslar man ut en sån får man 20 cm långa härvor som bara är gröna på den yttre halvan. Jag försökte få hit en gräsmatte-människa för att ordna det, men han hade inte tid förrän till våren. Fast han tyckte att vi borde byta ut vår manuella gräsklippare av klassisk model mot en motordriven.

När det var Black Friday i november kollade jag vad Amazon hade att erbjuda och precis den gräsklipparmodellen som jag hade sett ut var ordentligt nedsatt. Jag slog till direkt. Några dagar senare provkörde J underverket. Större delen av gräsmattan körde han på normal höjd. Men när han satte den på riktigt lågt klippte den rakt igenom det horizontella gräset. Nackdelen var att det bara blev bruna stubbar kvar, men nu börjar det bli grönt igen.

Förutom den vanliga engelska skolan här så läser barnen svenska på distans (samma svenska-kurs som på skolor i Sverige). A håller på med ett avsnitt om Astrid Lindgren och har just läst lite om både Madicken och jul i Bullerbyn. Sen kom han till frågorna… Vem i berättelserna skulle du helst vilja vara? Förklara varför.

A vill inte vara någon av dem och inte jag heller. Tanten som får en korg med julmat; blinda farfar som får hjälp med att klä granen; Lasse, Bosse, Britta och allt vad de heter som går runt som en gullig massa och sprider julglädje och sen får en klänning och en docka i julklapp (kanske inte Lasse och Bosse, då). Lisabet som tappas bort i julhandeln och lägger sig för att dö i en snödriva; eller Madicken som gråter hjärtat ur sig medan föräldrarna letar.

Du får ljuga, sa jag till A. Ta den som är minst illa och ljug ihop något fint. Eller ta den ensamma tanten som fick en korg julmat. Du kan skriva att hon har det nog tufft där i sin ensamhet, men på julafton är det ändå ganska bra att vara hon. Så visar du att du reflekterat lite också (eller att mamma försökt göra det åt dig). Vi får väl se hur det går.

Till lite roligare julförberedelser. På barnens skola är det bakverks-tävling i veckan. A och hans kompis M hade bestämt sig för att göra ett pepparkakshus. A lockade hit M genom att berätta att hans pappa vunnit pepparkakshus-tävlingar för länge sedan.

Slutresultatet blev ganska kladdigt, men kockarna var mycket nöjda. Nu väntar de bara på att tävlingen ska vara över så de får äta upp sitt verk. Det är ändå bara därför de är med.

Jag har roat mig med eget inredningspyssel. Vår vita ikea-soffa är lite för vit för mig. Jag skaffade ett paket grå färg och provfärgade ett par örngott. De blev jämnt mellangrå och smälte in snyggt med skinnfåtöljen. Okej då, jag kunde inte låta bli att roa mig med lite batik på kuddarna, men de partier som inte haft tråd kring sig blev jämnt och fint mellangrå.

Glad i hågen köpte jag fler paket med samma färg och använde precis samma proportioner med färg i förhållande till vad tyget vägde. In med färg och två av överdragen i tvättmaskinen. Ut kommer överdragen nästan svarta. Inte riktigt vad jag planerat. Resten i samma proportioner får också samma mörkgrå färg. Tur att alla soff-tygerna blev samma i alla fall.

Vit soffa före.

Mörkgrå soffa efter. Lite bättre tycker jag att det blev. Det matchar ju ”fötterna” på fåtöljen och pallen i alla fall.

J hade sitt första stora julpyssel i söndags när han bakade lussekatter för att ta med till jobbet. Jag har varit förkyld i helgen och höll mig undan från köket. Barnen ville inte hjälpa till när de fick höra att nästan allt skulle till våra jobb (dessutom har K sex prov den här veckan), så stackars J fick göra allt själv. Han var rätt trött mot slutet av eftermiddagen när han äntligen var klar.

Det går åt många bullar för att mätta alla på hans jobb.

För att slippa cykla till jobbet med alla bullarna gick han över till en bilburen kollega som bor ett kvarter bort och lämnade bullarna där (tillsammans med en liten påse bullar till hans familj). Under tiden lagade jag middag. Sen åt barnen och jag middag. När vi just gått från bordet kom J hem. Han hade suttit i en soffa och druckit vin och pratat med kollegan och hans fru nån timme. Jag tycker att han var väl värd en stunds avkoppling efter att ha stått i köket hela dagen.

J hade med sig 90 bullar till sitt jobb och jag tog med mig 12 till mitt. Det var nog ganska lagom för alla hans gick åt och det var bara två kvar på mitt jobb när jag gick hem för dagen.

Ett par påsar lämnades här hemma också. Vi får väl se om det vi har i frysen räcker till julafton eller om vi måste baka mer.