Författararkiv: pilabro

Lite mer av sanningen

Nu sitter jag på flygplatsen i Flint och väntar på planet som ska ta mig tillbaka till Chicago. Framåt lunchdags imorgon landar jag förhoppningsvis på Heathrow.

För att inte oroa er i onödan har jag tidigare låtit bli att skriva att jag varit i Flint. Staden är känd för sina nedlagda bilfabriker och sin mycket höga kriminalitet. De ligger i toppen av USAs kriminalitetslista. Så när chefen frågade mig om jag ville åka dit visste jag att jag inte skulle kunna promenera runt fritt som jag brukar och att det ofta är knarkare på akuten. Då och då får de in knivskurna eller skottskadade också.

Medan jag funderade på mitt svar googlade jag lite och hittade information om att bara man vistas i rätt områden så är det ok. Jag tittade på kartan över farliga områden och konstaterade att sjukhuset låg mitt i ett av de farligaste. Hotellet som bokades låg på ett bra ställe i alla fall.

Det hela kändes inte jättekul, men när jag fick veta att en återförsäljare (T) skulle med blev jag lite lugnare. Han hade varit där flera gånger innan och skulle hämta och lämna mig på hotellet. Då behövde jag inte oroa mig för att hamna på något farligt ställe av misstag i alla fall. 

På akuten såg jag aldrig några uppenbara knarkare. I fredags förra veckan hade en äldre man blivit ihjälskjuten i sitt hem i samband med ett rån, men medan jag var här var det inga skottskador vad jag märkte.

T pratade med några unga militärer som var där som en del i sin utbildning. De sa att detta sjukhus var ett av de absolut bästa för militärer att komma till, just för sjukhusets vana med skottskador. Fast en av dem sa också att det minskat från 65 härom året till 19 nu. Egentligen bara bra men det minskade deras chanser att träna.

För att komma in på akuten fick patienterna passera genom en kontroll så ingen kunde ta med sig vapen dit in i alla fall.

Det enda elände jag såg (förutom en massa krassliga människor som ju ofta samlas på sjukhus) var en del av husen vi åkte förbi. Eftersom stan minskat sin folkmängd finns det många tomma hus med förspikade fönster som bara står och förfaller. Särskilt i området kring sjukhuset.

Sammanfattningsvis är jag faktiskt väldigt glad jag kom hit. Inget farligt hände. Jag har sett massor av intressanta saker, jag har lärt mig en hel del om hur vår produkt fungerar på ett sjukhus och jag har haft väldigt kul med surfarkillen T som gillar språk men inte kunde uttala våg eller hav på svenska. Hans sju sjösjuka sjömän lät mest som sju-sje-sju-ske-sju. Konstigt nog klarade han Örnsköldsvik bättre än Ö-vik. Jag fick godkänt på dude, barrel och en hel del annat jag provade.

Jag har tagit några få kort, men kameran är incheckad, så bilder får ni se senare.

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Framme, bonusmaterial

Idag var det dags att göra nytta på akuten. Strax efter halv 8 blev jag upplockad av T som hör till våra återförsäljare i USA. T berättade om sin resa hit och det fick min att kännas enkel i jämförelse.

På grund av låga moln var det lite klurigt att landa här. Vår pilot landade på andra försöket. T:s pilot lyckades inte landa. Istället flög de till Detroit och väntade på bättre väder. När det blev bättre gjorde han ett nytt försök. Efter tredje och sista försöket blev passagerarna avsläppta kring två på natten i Detroit med informationen “Vi kan tyvärr inte hjälpa er med hotell, men det går ett plan kl 9 imorgon, via Minnesota, då kommer ni fram kl 3 på eftermiddagen”. På grund av passageraruppror kallades säkerhetsvakter in. T lämnade tumultet, hyrde en bil och åkte med en komiker som han blivit bekant med på planet. Så de hade en trevlig tur. Men idag när vi träffades bad han om ursäkt att han var lite trött.

Testningen gick hyggligt. Vi kom inte lika långt som jag hade hoppats, men en bit på väg. Inga dramatiska scener på akuten, men framåt eftermiddagen var även korridorerna fulla med folk i sängar.

På eftermiddagen for T till sitt hotell och slumrade nån timme medan jag jobbade vidare. Sen tog han med mig till en indisk restaurang. Medan vi åt försökte vi bräcka varann med bilder på när vi surfar i jättevågor (han), diamanter (jag) och våra barn (båda). Allt på en kul och trevlig nivå.

J har mailat om deras vidare äventyr. Hos farmor har barnen fått rida (hästen gick lugnt och försiktigt och det var bra) och sitta bakom i sulky (hästen travade i ganska högt tempo vilket också var uppskattat). Sen har det blivit bad också förstås.

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Framme, del 2

I fredags kväll fick jag ett SMS från J med texten “Framme” och inget mer. Men det räckte för att veta att de kommit fram till Dalarna ungefär den tiden på kvällen de trodde (sent).
Sedan dess har jag fått lite mer rapporter från honom. I sjön intill finns det någon slags uppblåst studsmatta som blev väldigt popular. De har varit en sväng till Rättvik och åkt rode loch ätit rättviksglass. Hos någon granne har de hoppat studmatta och spelat brännboll. Låter som en väldigt aktiv och rolig semester så här långt.

Min gårdag kändes inte lika aktiv och inspirerande. Här kommer en kort sammanfattning:
5:00 Väckning, sen frukost
5:30 Taxi plockade upp mig
Drygt 3h på Heathrow
Drygt 8h på plan till Chicago
5,5h på Chicagos flygplats. Skulle varit kortare, mer om det längre ner
1h på nästa flygplan
1-2h för att ta mig till hotellet som ligger I närheten av flygplatsen.

Motsvarande 3 på natten, brittisk tid kom jag i alla fall i säng. Det var väldigt skönt.

Inför den här resan körde jag min vanliga riskanalys-metod. Eftersom aldrig något av det jag oroat mig för händer, utan bara andra konstigheter, så ägnar jag en hel del tid att tänka ut och oroa mig för så mycket jag kan komma på. För en gangs skull lyckades det bara halvbra. Kanske hade jag oroat mig för generellt: “Det blir förseningar” kanske inte var specifikt nog för att planen skulle fungera.

När vi kom till Chicago såg jag att planet jag skulle åka vidare med var 20 minuter sent. Planet vi troligen skulle åka med var försenat till Chicago. En stund senare var förseningen ytterligare en halvtimme. Sen en till.

Tillslut började det närma sig. Men med mindre än en halvtimme till avgång så var det lite misstänkt att personalen inte dykt upp vid gaten. Vid det här laget borde de ju veta om planet var på väg till Chicago eller inte.

Personalen dyker upp, tiden flyttas fram 10 minuter till. Personalen försvinner. Ett plan dyker upp utanför, men stannar till för det är ingen där som vinkar in den de sista metrarna. En kille dyker upp, vinkar in och börjar fippla med gången som passagerarna ska gå ut på. Först kör han den åt fel hall, sen rätt men lite snett…

Någon av passagerarna som väntar sager åt övriga att de bytt gate. Vi går till nya gaten. Inget plan där. Men personal. Piloter och kabinpersonal dyker också upp. Lite hoppfullt. 10 minuter till på vår avgångstid. Planet kommer och vi går på. Taxar ut drygt två timmar sent. Vi var inte imponerade.

På väg upp i luften var utsikten fin över Chicago. Sen kom lite moln, men ovanför dem var det jättefint. Blandade lätta skyar, mjuka sjok och små tussar med lite solnedgångs-färger. På andra sidan sjön såg man en rad med upptornade moln. De såg ut som ulliga vita får på övre halvan och ulliga lite kammade orange-rosa får på nedre halvan.

När vi närmade oss det högsta molnet svängde piloten så vi rundade det. Molnet var det mest perfekta moln jag någonsin rundat och jag kände att den här resan var kanske värd att göra ändå. En perfekt regnbåge lite senare hjälpte också till.

Sen kom verkligheten. Leta efter bussen som skulle gå till hotellet. Hitta personal som kan hjälpa mig. “Hallå, någon där?” Ringa hotellet. Det skulle stå Holliday Inn på bussen, inte Marriott. Hoppade på nästa Holliday Inn. Åkte in till centrum och fel Holliday Inn. Chauffören trodde han gjort dagens sista körning, men efter att de i receptionen dubbelkollat att jag verkligen var incheckad på stället jag sa så var han snall och körde mig tillbaka till hotellet intill flygplatsen.

Att åka till fel hotell ingick inte i min riskanalys. Måste ta med det nästa gång.

Lite jetlaggad vaknade jag tidigt i morse. Men nu har frukostmatsalen öppnat och jag är hungrig. Snart är det dags för min första arbetsdag på akuten.

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Framme

Fortsattning kommer en annan dag. Nu ska jag antligen fa sova i en sang!

Kategorier: Jobb, Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Should I stay or should I go?

Imorgon flyger resten av familjen till Sverige. J ska ta med barnen runt en vecka och hälsa på hans del av släkten. Sen lämnar han över dem till mina föräldrar som ska ta hand om dem ett par veckor. Tre veckor får jag klara mig utan dem. Istället ska jag jobba. Ack, så nostalgisk jag blir när jag drömmer tillbaka till tiden som hemmafru.

Länge tänkte jag att det kommer bli lite tyst och ensamt för mig här, särskilt första veckan när J också är borta. Men så i måndags frågade chefen mig om jag hade möjlighet att åka till ett sjukhus i Michigan där vi har ett system uppe. Någon behöver testa ett nytt program med ett par bugg-fixar och det går inte göra på hemmaplan. Med nytt pass och inga barn som längtar efter att jag ska komma hem från jobbet så hade jag inga ursäkter kvar, så i tisdags svarade jag ja och började titta på flygtider.

Tisdagen var en struldag. Biljetter med någorlunda pris hittades, godkändes av högre instans och hann ta slut innan de blev bokade.

Onsdagen blev inte mycket bättre för de något dyrare biljetterna blev inte godkända. All testning jag skulle göra fastnade på olika saker som krånglade och jag började hoppas att jag skulle slippa åka. Allt går ändå åt skogen när jag blir stressad. Då kan man gissa hur det skulle bli om man sätter mig ensam på akuten på ett stort sjukhus och förväntar sig en genomtänkt utredning.

Torsdag, dvs idag, hade högre instans (efter lite övertalning från mellaninstans) godkänt resan. Så plötsligt står jag där med både flyg- och hotellbokning och en önskan att bara få vara hemma i lugn och ro. Ska man försöka vara lite mer positiv så behöver jag inte åka 07.45 från Heathrow måndag morgon, som det var tänkt från början, utan vid 10-tiden. Eftersom man ska vara på Heathrow 3 timmar i förväg så hade jag behövt ta taxi hemifrån kl 3 på natten. Nu räcker det med strax efter 5! Och hotellet har pool. Och det är en nyttig erfarenhet.

Torsdag kväll kommer jag flyga hemåt igen. Undrar om det går att ligga kvar på Europeiska sovtider för att undvika jetlag.

Bonusbild på vår största fuchsia (den delen som har mörkare blad).

Bonusbild på vår största fuchsia (den delen som har mörkare blad).

Och med lite mer zoom.

Och med lite mer zoom.

Kategorier: Resmål och utflykter | Lämna en kommentar

Skördetröskorna går fram

Många av fälten lyser gula av mogna ax nu, men en hel har bara stubb kvar. På ängen där vi brukar ta lunchpromenader har de också slagit. Här kommer ett par före- och efterbilder. Ni kan väl roa er med finn-fem-fel, eller tre rätt.

Innan de slog ängen såg det ut så här.

Innan de slog ängen såg det ut så här.


Och här är en bild jag tog idag. Solen lyste med sin frånvaro, så det blev lite extra färglöst.

Och här är en bild jag tog idag. Solen lyste med sin frånvaro, så det blev lite extra färglöst.

På husfronten lite nytt. De som ska sälja sitt hus till oss har hittat ett hus de vill ha och säljaren till det huset har tackat ja till deras bud. Nu är det bara för den säljaren att hitta någonstans att flytta…

En kollega till mig var i en kedja med 18 hushåll förra gången han flyttade. Det är ovanligt mycket för att vara här, men kedjor på 5-10 hushåll händer då och då. Han sa att mäklarfirman han anlitat firade med champagne den dagen det var överlämning i hela kedjan. Firman var nämligen inblandade i mer än hälften av försäljningarna i kedjan, så det trillade nog in duktigt med pengar till dem då när allt gått i lås.

För oss är det bara att vänta och se om de lyckas hitta en kedjeände innan kedjan spricker. Sånt händer också.

Kategorier: Hemmaliv i England, Planera England | Lämna en kommentar

Tornsprängning

Tidigt i morse sprängdes tre av de sex stora kyltornen till kolkraftverket i Didcot. Det hade varit häftigt att vara där, men det kändes inte värt att köra bil dit mitt i natten, så vi sov sött när det hände. Istället har jag tittat på youtube-klipp nu på morgonen.

När vi var på väg att flytta till England tittade vi på 3-4 hus i ett område som heter Ladygrove i kanten av Didcot. Mitt i finns en hög kulle och därifrån är det här klippet taget (börja titta vid 1:45). Hade vi bott där istället skulle jag definitivt gått ut. Undrar hur länge det dröjer innan Didcot-borna vänjer sig vid sin nya utsikt.

Kategorier: Uncategorized | Lämna en kommentar

Båtfärd i hög hastighet

A och jag har varit i London en dag. Huvudsyftet var för att hämta ut mitt nya pass på svenska ambassaden, men när man ändå är där kan man ju turista lite. Vädret såg lovande ut så jag bokade en 50-minuterstur i ribbåt.

Båten hade plats för 12 passagerare och stor filmkamera längst fram om man vill spela in en film (vilket tydligen görs då och då).

Båten hade plats för 12 passagerare och stor filmkamera längst fram om man vill spela in en film (vilket tydligen görs då och då).

Först åkte vi en bit uppströms i lugn hastighet. Guiden berättade om husen och broarna vi gled förbi eller under. Sen vände vi och åkte nerströms i samma hastighet. Mer hus, broar och en och annan stor båt från något krig.

A njöt, men hoppades att de skulle köra lite fortare snart.

A njöt, men hoppades att de skulle köra lite fortare snart.

När vi kommit förbi Tower Bridge drog de äntligen upp hastigheten och gjorde ett par snäva svängar för att testa oss lite. Alla passagerarna jublade så sen drog han på igen. Det gick riktigt fort och i det varma vädret var det bara skönt att det fläktade i håret. Vi log så vi fick ont i kindmusklerna.

Sen började han göra snäva svängar. Efter ett tag så mycket att A var orolig att båten skulle välta. Jag bad föraren lugna sig lite och det gjorde han, i en minut ungefär. Sen var det lika dant igen. A var lika rädd igen så jag frågade om han hade ångrat sig vad gällde båtturen. Men det hade han inte, han ville gärna göra det här fler gånger.

När vi vänt vid Canary Warf och var på väg uppströms igen såg vi plötsligt två polisbåtar. Vi körde fortfarande med gasen i botten, så det dröjde inte länge innan vi var ikapp, körde in mellan dem och snabbt lämnade dem hopplöst efter. Allt medan James-Bond-musik strömmade ur vår båts högtalare på hög volym.

Kategorier: Resmål och utflykter, Vår son A | Lämna en kommentar

Husjakt i hög hastighet

Första året här hyrde vi hus av en som var utomlands. Detta året hyr vi av en som bara gör det för pengarna. Det är inga större fel på det här stället (åtminstone inte sen alla vattenläckor mm blev fixade), men gång på gång tänker vi ”Hade det här varit vårt skulle vi … hängt upp fler saker på väggarna / bytt spisen / bytt kylen / satt nya lister i en del av fönstren och dörrarna / tagit bort allt som växer i hängrännorna / bytt garagedörr så fler än J klarar av att öppna den (och utan att använda våld)”.

Vårt nuvarande kontrakt går ut till jul och går säkert att förlänga, men när väl tanken på att köpa ett hus innan dess dykt upp så fastnade den.

För några veckor sedan mötte jag R i damklubben och hennes man när jag var ute och promenerade. Vi kom att prata husdrömmar och de sa att de ska sälja sitt hus under hösten för att flytta till ett nybyggt mindre hus. De föreslog att J och jag skulle ta en titt på deras hus för att se om vi var intresserade av att köpa det.

J och jag sa att när vi väl börjar leta hus ska vi titta på deras. Sen gick nån vecka. Tanken låg och grodde och så bestämde vi oss för att ringa R för att boka visning till helgen. Innan vi hann höra av oss ringde R och undrade om vi ville komma på lördag på kaffe och visning.

Rs hus var relativt stort, men lite i engelskaste laget för oss. För att få det riktigt bra skulle vi nog vilja slå ut väggen mellan mini-köket och rummet intill. Men priset var för högt för att ha råd med något sånt. Föräldrasovrummet var fantastiskt fint. Stort och luftigt, trots snedtak åt ett par håll. Fönsterkupor åt två håll men ingen insyn. Och tjusigaste adressen i stan. Undrar hur mycket extra man får betala för bara gatnamnet.

När vi väl börjat titta så kände vi att det var lika bra att fortsätta. Hur skulle vi annars kunna veta om detta huset var det bästa vi kunde få för våra pengar?

Samma helg gick vi till tre av mäklarna i stan och bokade visningar på deras intressantaste objekt. På söndagen tittade vi på visningshuset i ett område som håller på att byggas (för dyrt i förhållande till kvaliteten på materialen och dessutom minimal tomt).

På onsdagen såg vi ett hus. På torsdagen såg vi två hus till. Det ena ett renoveringsobjekt (alldeles för mycket jobb och mögelprickar i förhållande till priset) och det andra var ett hus vi båda fastnade för lite grann. Huset låg i övre kanten av stan. Tomten vetter mot en hästhage och bortom den ser man åkrar upp mot The Ridgeway. Hallen var så där ljus och rymlig att man nästan trodde att man var i Sverige, tvättstugan likaså. Köket var stort, mysigt och lyxigt på samma gång. Det hade stora glasdörrar ut mot trädgården. Problemet där var att det bara fanns två stora sovrum och två små. Orättvist…

På fredagen såg vi tre hus (tror jag, för vid det här laget började det bli svårt att hålla reda på dem). Första var ett med stor fin tomt som sluttar ner mot söder, inte långt från där vi bodde första året. Invändigt luktade det lite svagt av gammalt sjukt hus och konstruktionen av ett par tak antydde att det nog kan behöva göras en del jobb framöver. Så det gick bort. Ett hus var stort och rent, men tapetval mm skrek gammal tant. Tomten var minimal och gränsar till en kohage som ska bebyggas med en massa hus.

Sen var det bruna, fula huset med nästan allt annat rätt. Vi hade gjort i ordning en lista tidigare med alla krav och önskemål vi hade på vårt boende och när vi jämförde efteråt kom bruna huset väldigt nära.

Utsikt genom ett tvåglasfönster mot ingången

Utsikt genom ett tvåglasfönster mot ingången

Absoluta krav – I samma stad som vi bor nu, minst tre sovrum i hygglig storlek plus några krav till
Väldigt viktigt – Gästrum, rättvis storlek på sovrummen till barnen
Viktigt – Separat tvättstuga, rymlig känsla (inte trångt som det mesta här är), hygglig storlek på kök med plats för köksbord, conservatory eller plats att bygga en (platsen finns, men vi får nog spara lite mer pengar för att ha råd att bygga ett), eget föräldrabadrum, energiklass minst D.
Bonus – Stor trädgård med så lite insyn som möjligt, extra vardagsrum där man kan ha TV och Wii-spel.

Bland bonusfaktorerna stod även golvvärme, men det saknar huset. Däremot har bruna huset några egna bonusar som vi inte ens tänkt på att ta med:

  • Bäck som rinner i kanten av och delvis genom trädgården (utan nämnvärd översvämmningsrisk)
  • Toppskick på det mesta (väggar utan sprickor, hela takpannor, inga fuktfläckar i taken eller mögelprickar i hörnen)
  • Halvlyxigt kök med stor spishäll (induktion som J ville ha), två ugnar och fläkt som faktiskt drar ut röken, inte bara kör den genom ett kolfilter.
  • Inte heltäckningsmatta överallt. Lite trä och endel laminat i trästil på större delen av nerevåningen
  • Bäcken rinner bakom staketet längst bort

    Bäcken rinner bakom staketet längst bort


    Helgen som följde tänkte vi och bokade sen en visning.

    På tisdagen var vi där igen, denna gång fick barnen erbjudande att komma med också. Vi konstaterar att om bara A får en studsmatta och en fotboll så kan han nog tänka sig att bo där. Fast helst skulle han ha TV-rummet som sitt sovrum.

    Sen skaffade vi ett lånelöfte och på torsdagen la vi ett bud.

    I helgen väntade vi. När väl mäklaren hörde av sig var det för att höra om vi kunde bjuda lite högre för att uppmuntra säljarna att hitta någonstans att flytta lite snabbare. Inte en chans.

    Mer väntan.

    Idag fick vi besked att säljarna accepterat vårt bud. Tyvärr är det inte det minsta bindande i England. Däremot har de plockat bort huset från till-salu-listorna, så risken att någon ska komma och bjuda över oss är lite mindre.

    Nästa väntan är på att säljarna ska hitta ett ställe och få sitt bud på det godkänt. Sen kommer vi dra igång hela alltet med jurister, besiktning och annat som ska göras innan kontraktsskrivning. Först efter det är det bindande och det kommer nog dröja minst ett par månader tills dess.

    Kategorier: Planera England | Lämna en kommentar

    Ks sista dag i primary

    Idag tog äntligen terminen slut för eleverna här. För K och de andra sexorna är det inte bara skolåret utan tiden på den här skolan som är över. Till hösten är det ny skola och nya utmaningar. På nästa skola är det annan skoluniform som gäller så sexorna hade gått runt och samlat namnteckningar på sina tröjor. Enligt K tyckte de minsta barnen allra mest om att få skriva sina namn på de stora eleverna.

    Ks fotbollslag kom trea i serien och fick troféer.

    Ks fotbollslag kom trea i serien och fick troféer.

    Traditionsenligt hade sexorna satt ihop en timmes hejdå-samling för familjer, lärare och övriga elever. Samlingen började med att rektorn hyllade barn som gjort något bra i sportväg, eller hade 100% närvaro senaste året. Sen tackade hon av bland annat läraren som A haft senaste året för hon ska bli något i stil med studierektor på en annan skola. Efter det fick sexorna dra igång.

    Sexorna började med en scen i framtiden när två av dem får besök av barnbarnen och börjar prata om hur de var när de gick i skolan en gång i tiden. Olika minnen illustrerades med små teaterscener som övriga elever spelade upp och ofta fick vi höra en sång också. Bland annat fick vi se hur deras lärare säger till en elev att han inte får ha mobiltelefon i klassrummet för att i nästa stund svara i sin egen telefon som han hade i fickan. Vi fick se pinsamma mammor som följde med sina barn till skolan, pinsamma familjer på utvecklingssamtal och hur militären kallades in för att eleverna skulle träna inför de nationella proven i sexan (inte helt överensstämmande med verkligheten). Dessutom var det en kul sång där de bad om ursäkt för att de kunde vara lite störiga ibland, de menade inte att vara oförskämda, de var bara på väg att växa upp.

    På tal om de proven, förresten; Ks lärare hade ju lovat att han och hans fru (rektorn) skulle klä ut sig till kycklingar om alla eleverna som tog det extrasvåra matteprovet klarade det. Tyvärr var det bara två av fem (eller sex?) som lyckades med det, men det räckte till att de fick varsin chokladbit i alla fall.

    Jag har varit imponerad förr över elevernas framträdanden på skolan och denna gång var inget undantag. Som vanligt sjöng de fantastiskt bra (många sånger med många verser utantill) och drama-förmågan var också utmärkt. Vissa bättre än andra, men även de mer blyga agerade på ett bra sätt.

    Till sist var det bara utstämpling kvar. Rektorn gick fram med skolans stämpel i högsta hugg. Sexorna ställde upp sig i kö och fick sen en stämpel i pannan (eller på armen om man föredrog det). De som hade skoltröjor på fick en stämpel där också innan de sprang ut i friheten.

    K får sin stämpel

    K får sin stämpel

    På eftermiddagen gick vi till stora parken för att ha picknick med ett par andra familjer. Det visade sig att nästan hela As klass var där med sina familjer. Ks klass däremot lyste med sin frånvaro. Gissar att de är för gamla för lek i parken nu.

    Kategorier: Vår dotter K | Lämna en kommentar

    Blogg på WordPress.com.