Författararkiv: pilabro

Plötsligt är jag bilägare för första gången i mitt liv. J har lite mer erfarenhet. Han ägde en bil i sin ungdom, men den var redan skrotad när jag dök upp i hans värld. De senaste två åren har vi haft hyrbil. Det känns som en bra förberedelse inför ägandet.

Förra veckan började J leta bilar på nätet. Vi är medlemmar i något liknande Råd och rön och där fanns nästan oändligt med information om olika bilsorter och skillnader mellan olika årsmodeller. Mitt krav var en smal bil för jag tycker vägarna och parkeringsplatserna här är alldeles för smala.

På lördagen for vi till ett ställe i Swindon som hade ca 1000 halvnya bilar i lager. Målet var att bestämma om vi ville ha en vanlig bil eller om vi skulle satsa på en liten suv. Fördelen med många suv:ar är ett något högre baksäte som ger bättre sikt framåt för passagerarna. Js favorit var en traditionell BMV som var väldigt trevlig att köra. Den blev nedröstad av de som satt i baksätet. Resten av familjen gillade en liten svart Nissan Juke med röda detaljer invändigt. Den var bara så cool och hade hygglig utsikt från baksätet. J, som inte kunde sitta med huvudet rakt upp i baksätet, tyckte diplomatiskt att vi skulle titta på något mer ställe innan vi bestämde oss definitivt.

På söndagen for vi till ett ställe utanför Oxford där det fanns flera bilaffärer, var och ett med sitt märke.
Vid det här laget började vi lära oss hur det går till när man provar bilar:
1) En anställd erbjuder något att dricka (kaffe, te eller choklad?)
2) Man sitter en stund och pratar igenom sina önskemål som skrivs ner på ett papper
3) Man får förslag på lämpliga bilar och går sen och tittar på dem
4) Man blir erbjuden att provköra
5) Körkortet kopieras och kanske får man skriva under något mer.
6) Den anställde kör ut bilen till vägen
7) Man byter plats med den anställde och får sen provköra ”varvet” som är både stads och motorvägskörning
8) Väl tillbaka får man berätta att man vill fundera lite mer
9) Man får hälsa på den anställdes chef och uppmanas ringa till den anställde eller chefen om man undrar något mer. Man får även säga att det är ok att de ringer upp om ett par dagar och frågar om man tänkt klart.

På Toyota-stället provkörde vi en Verso. Den hade bra sikt från baksätet och var väldigt rymlig. Dessutom kunde man luta ryggen på baksätet något bakåt vilket kändes väldigt skönt. Litet bord med mugghållare var en bonus även om föräldrarna aldrig skulle tillåta något annat än vatten att dricka där. Den hade två löjliga bonussäten i bagaget som jag aldrig tror vi skulle använda, men fällde man ner dem var bagageutrymmet hyggligt stort. Den var några cm smalare än bilen vi hyr nu, men J tycke att det kändes som att köra en buss. I Råd och Rön-motsvarigheten beskrevs den som fruktansvärt praktisk och pålitlig men inte särskilt kul.

A fick provsitta en Toyota som han verkligen gillade.

På hemvägen stannade vi på ett BMW-ställe och provkörde en X1. Helt värdelös sikt från baksätet, trots att den också var lite högre, så till Js stora sorg gick den bort.

Måndag och tisdag funderade J och jag på om vi skulle satsa på Verso med det bättre baksätet eller C-Max med bättre köregenskaper och bagageutrymme. Under tiden hann Toyota-säljaren ringa två gånger. Andra gången för att han ville bara berätta att de just sänkt priset på Verson. Ford-säljaren ringde också och undrade hur långt vi kommit i funderingarna.

Tisdag kväll bestämde vi oss för Forden. Mer än 90% av gångerna bilen kommer användas är det jag som ska köra till jobbet och då är det viktigare att jag har något lättkört än att ryggstöden i bak går att luta.

Å, nej, då blir jag tvungen att ta livet av mig, sa Toyota-säljaren när han ringde nästa dag och J framförde den tråkiga nyheten.

Eftersom säljaren antytt att det fanns prutmån så kände J sig tvungen och lyckades få med lite extra garanti mm i priset.

I morse for J och jag dit för att hämta vår bil. Vi tackade nej till (blaskigt engelskt) kaffe för vi hade just druckit. Gick igenom en massa papper, skrev på papper, betalade och gick ut till bilen. Säljaren visade alla finesser och ställde in våra favoritradiostationer och några till. Förutom automat-växel har den automat-vindrutetorkare och automat-lyse. Nån av hyrbilarna vi haft hade automatstart när man råkat få motorstopp. Det var bra, men med automatväxel borde jag klara mig utan det. Automatisk ljuddämpning av passagerarna i baksätet kan också behövas ibland, men det ingick inte. Tre auto i en bil får väl duga. J hälsar för övrigt att Das Auto betyder skit-bil på tyska.

Så här vintertid är eluppvärmda fram och bakrutor trevligt också. Vi förfäras lite över britternas ”jag häller bara en hink varmvatten över rutan så behöver man inte skrapa”. Eluppvärmda säten fick vi tyvärr klara oss utan. Det verkar bara vara standard i Volvo.

För den etymologiskt intresserade kan jag meddela att både car och kärra kan härledas till ett ord för vagn som romarna snappade upp när de var ute och krigade med kelterna. Automobil hittade däremot fransmännen på genom att kombinera de latinska autos och mobilis. Allt enligt denna sida.

Jag är väldigt förtjust i fördomar, åtminstone de många roliga fördomar som finns. T ex när man går på sportaffärer så inser man snabbt att Pilates är något som går ut på att alla seriösa pilatesutövare ska köpa dyr utrustning med jämna mellanrum. Varje gång man går förbi den hyllan är det någon ny sorts boll, ring, platta eller båge i rosa eller ljusblått som säljs för hundratals kronor.

För ett tag sedan när jag ramlade över ett youtube-klipp med pilates och fick för mig att jag skulle prova så fick jag höra Js fördomar också: Låtsasträning för kvinnor som vill se sportiga ut men inte orkar träna på riktigt. Man ligger på sin fina matta och lyfter sin fina boll lite upp och ner medan man ler. Och så känner man sig lite duktig.

Att jag ändå bestämde mig för att börja beror dels på att det är kul att ifrågasätta fördomar, dels för att när jag kollade upp det lite mer insåg att det är bra rygg- och mag-träning. Vilket jag kan behöva. Och träningsstället ligger ett kvarter bort.

Nu när jag gått ett antal gånger, kommit hem utmattad och dessutom regelbundet haft träningsvärk på nya ställen, så har J blivit av med sina fördomar. Det är inte låtsasträning jag går på. Men mina fördomar lever glatt vidare. Det är en vansinnig massa utrustning man använder varje lektion och skulle man vilja ha lite hemma för att öva mellan lektionerna så blir det snabbt väldigt dyrt. Som tur är så är stället jag går till inte jättetrendigt, så man kommer undan med vanliga strumpor. Ingen har svindyra färgglada pilatesstrumpor som är som fingervantar, fast för tårna. Men kanske man skulle önska sig en rulle eller boll i julklapp. Den Wobble Air Stability Cushion jag redan köpt använder ju hela familjen. De små prickel-bollarna (tre stycken för åtta pund) är också uppskattade här hemma.

Oxfords rugbylag har jobbat tillsammans med ett antal skolor i området, bland annat den som A går på, för att få fler barn intresserade av rugby. Hans skola har fått besök av en som tränat dem och på måndag ska de spela sin första match. Barnens familjer fick även erbjudande om att köpa biljetter till en riktig match i Oxford. K var inte intresserad, men resten av familjen var och tittade på en match idag.

Barnen fick träna på en mindre närgången variant av rugby där man istället för att tacklas bara ska sno ett band som motståndaren har på sig för att det ska räknas som tackling. Den som blir ”tacklad” måste direkt kasta bollen till någon annan. Vi hade hoppats att A skulle kunna förklara de riktiga reglerna för oss, men det kunde han inte. Istället ägnade vi matchen åt att gissa vad som gällde. Här kommer en liten sammanfattning av vad vi kom fram till:

Varje lag ska ha en riktigt lång kille. Han ska ha skägg och en löjlig mössa.

Innan matchen, när man har trumpetsolo och tyst minut för de som dog i första världskriget, får även andra ha löjliga mössor.

Bara för att ett lag har både London och Welsh i namnet behöver inte det inte ha sin hemma-arena varken i London eller Wales. Kassam stadium i Oxford går minst lika bra.

Även London stavas med två L på walesiska

Att spela rugby är så oerhört manligt att inte ens uppvärmning med rosa pilates-bollar och synkroniserade baklängeskullebyttor får någon att tycka att det är tjejigt.

Om några bråkar så mycket att domaren visslar får en av dem göra mål efteråt.

Ibland är det bra att sparka ut bollen på läktaren med flit. Vi lyckades aldrig riktigt förstå när och varför.

Knäskydd kan vara bra att ha, men i rugby kryper man runt så mycket på gräset att det är enklare att dra upp dem till strax ovanför knäna.

I rugby har man inte en separat hejarklack som står för akrobatiknumren. Istället sköter man det själva.

Man kan tro att bollen är väldigt viktig i rugby, men ibland verkar det vara viktigare att umgås närgånget med de andra spelarna än vad som händer med bollen. Fast det brukar bara ta någon minut innan bollen får vara med i spelet igen.

Alla sporter har sina trogna anhängare.

Matchen slutade med förlust för hemmalaget (9-18). Vi var ganska nöjda ändå efter att ha fått ta del av lite brittisk kultur en solig och bara småkylig novemberdag. Det var ganska underhållande att se och lite mer omväxlande än hockey och fotboll. Blir det någon mer gång ska vi nog läsa på lite regler så vi förstår vad som händer på planen. Men jag kan nog lova att det inte kommer bli ofta.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi kanske får köpa pepparkakshuset i alla fall. Inflyttning lutar åt mitten av januari. Men det har ändrats så många gånger att jag inte vågar tro på det förrän vi har ett påskrivet kontrakt. Kontraktet för att sälja vårt hus i Sverige är påskrivet och klart. Våra möbler och annat som är kvar i Sverige kommer hit med lastbil nån gång andra halvan av januari så det skulle vara bra att ha någonstans att ställa det det då.

Mögelhuset vi tittade på häromveckan är jag glad att jag inte behöver flytta in i. Men jag hade gärna tagit glaspartiet bredvid ytterdörren:

Avundsjuk

Efter en lyckosam insats brände dagens hjältar drygt 200kr på smarriga kladdkakor och smothies på ett fik där det, enligt rykten, kostar 15kr bara att titta på en kaka. Men det var hjältarna värda. Till laget hörde:

• Sonen A, som klev upp halv sex i morse för att ta sig till oss andra
• Vännen, tillika blondinen L, som visserligen har erfarenhet av att köra husvagn, men som med varm hand och det blonda huvudet på sned lämnar över till frivilliga när ekipaget ska backas in på campingplatser.
• Jag själv, som inte har varma händer eller ens särskilt blont hår och aldrig fäst ett släp vid en bil. Än mindre kört runt med ett släp. Men jag hade ägnat några dagar åt andra förberedelser inför denna stora dag

L plockade upp oss andra i sin bil och sen åkte vi till en mack för att hämta ett släp. L imponerade med att snabbt få fast släpet på dragkroken och sen åkte vi mot vårt svenska hus.

Väl framme bestämde vi att det var bättre att parkera ute på gatan än att försöka backa in på garageuppfarten där två bilar stod parkerade på ena sidan. Inne i garaget stod ett berg med grejer som jag sorterat ut för att slänga, sälja eller ge bort. Långfärdsskridskor till exempel. De är inte så användbara i England. Trasiga hinkar känns inte heller så viktiga att ta med i flyttlasset. Pussel som inte ens var kul att lägga första gången.

Allt som skulle slängas fick plats i släpet och efter en sväng till återvinningen fyllde vi istället släpet med sånt som L skulle få. Plötsligt får hon syn på en lie. ”Ska ni ha med den här till England?” undrar hon. ”Nej, den kan du ta”, svarade jag varpå hon började jonglera med lien medan hon bar ut den ur garaget. Nej, det var inte riktigt sant. Hon provslog ett par tag innan hon försiktigt bar ut den till bilen.

Sen var det bara kvar en gigantisk hög med trädgårdsavfall bakom garaget. Efter en kort stunds funderande tog vi beslutet att backa in bilen till högen. L började snyggt med att svänga släpet åt rätt håll, men blev något övermodig och körde nästan in i några buskar. Framåt igen och nytt försök. Denna gång hamnade släpet på rätt ställe, men det var lättare att kliva ur på passagerarsidan än vanliga vägen.

Vi fyllde släpet med löv, gräs och annat från trädgården. När det nästan nådde till taket gav vi upp, trots att en fjärdedel av den ursprungliga högen låg kvar. På återvinningsstället krävdes det lite backande, men det räckte med något omtag för att hamna rätt. Åter på macken blev det rätt nästan direkt. När vi fixat med stödhjul och kopplat loss vagnen var vi ganska slut men väldigt nöjda med dagens insats. Vi klappade oss själva och varandra på axlarna och njöt av vårt välförtjänta fika.

Som jag skrivit tidigare hade ägarna till pepparkakshuset vi ville köpa ändrat sig gällande vad de ville flytta så kedjan bröts och vi hamnade i vänteläge. För en vecka sedan fick vi veta att de ändrat sig igen och bestämt sig för ett hus som höll på att byggas. Inflyttning för det skulle bli i januari. Äntligen lite glada nyheter, tänkte vi och bad vår jurist fortsätta med sånt som jurister gör i samband med husköp. Vi skulle visserligen inte hinna flytta innan jul, men januari var ju bättre än att inte veta alls.

I torsdags ringde de från mäklaren igen. Maken i pepparkaksfamiljen hade just fått veta att han blivit uppsagd från sitt jobb. Familjen hade bestämt sig för att inte köpa nytt hus utan stanna i pepparkakshuset tills vidare. De beklagade.

Gaaaahhhhrrrggg!!! eller något liknande stod det i mailet J skickade mig efter att han fått samtalet.

Så nu är vi tillbaka på ruta noll igen efter att ha stått och stampat på ruta två ett par månader.

Det verkar vara lite stiltje på husförsäljningen i vår stad. Flera större hus har varit till salu sedan i somras och ett par av dem fick nyligen lägre pris. J föreslog att vi skulle titta på ett som just kommit ner i en rimlig prisnivå. På planritningen var det femtioelva små rum, så för att få det att fungera för oss skulle vi nog vilja ta bort ett par väggar (minst). Men trädgården såg trevlig ut, garaget var enormt och boytan var också väldigt stor fast uppdelad. Inte alla hus här har nummer, en del har namn istället. Det här husets namn Maryland får mig att tänka på Maryland cookies. Från pepparkakshus till andra kakor är kanske inte så tokigt.

Idag var vi på visning. Efter ett varv i trädgården (med konstgjort vattenfall och en liten damm), garaget (snickarverkstad och fuktskador) gick vi in i huset där det första som mötte oss var en svag doft av källare och mögel. Vardagsrummet, som är största rummet på nedervåningen, är ännu mindre än befarat. Kakelplattorna i köket är strukturerade på ett sätt som gör det omöjligt att hålla rent. Sprickor i väggar och fuktfläckar här och där i väggar och tak gör knappast saken bättre. Till husets försvar ska jag väl tillägga att jag verkligen gillade största sovrummet med snedtak och fönster åt två håll. Dessutom hade flera fönster vackra blyinfattade glas. Bland annat bredvid ingången och i överkant av inglasade uterummet.

Sammanfattningsvis har vi nu ingen bäck att ropa hej när vi hoppat över den. Och dammen vi såg blir det inte heller. Jakten fortsätter.