Författararkiv: pilabro

Igår när jag hade ledig onsdag ville inte min närmsta kollega, KS, sitta ensam på kontoret, så hon jobbade hemifrån istället. Hon har en liten samling med Minions på sitt skrivbord, och med oss båda borta var det inte längre någon där och vakade över dem.

Ett par andra kollegor såg i alla fall vad som hände och skickade mail till KS med deras äventyr. Jag har fått lov att lägga upp mailen och vad KS svarade på bloggen. Så nu får nu en liten inblick i vad chefs-teamet gör när testarna är borta.

—–

Sent: 16 December 2015 14:46

Let’s go out for lunch!!

—–

Sent: 16 December 2015 14:49

Yippee!! We have manged to hitch a lift………

—–

From: KS
Sent: 16 December 2015 14:51

There will be serious consequences……………..arghhhhhhhhhhhhhhhh…………………….

—–

Sent: 16 December 2015 14:52

Oh!! Harvester……..

—–

From: KS
Sent: 16 December 2015 14:53

Feed them well!!!

—–

Sent: 16 December 2015 15:09

What shall we eat???

Aaaaaaaaaaaaaaaaaa! Wine……..

—–

From: KS
Sent: 16 December 2015 15:10

Don’t get them drunk. I take no responsibility of what they do after……..!!!!!!! This is a warning…..!

—–

Sent: 16 December 2015 15:18

Hey look!!!  Coke a Cola!!!!

I found one too……..

 

—–

Sent: 16 December 2015 15:28

 

BURP!…..

—–

Sent: 16 December 2015 15:56

 

Nom! Nom! Breaded Mushrooms…………………..

—–

Sent: 16 December 2015 16:01

Oh No! Bob’s gone hyper on the coke and paid……….

—–

Sent: 16 December 2015 16:40

BOB!!! NO!!!!!!!!!

—–

Sent: 16 December 2015 16:42

Minion in car – “It was your fault we lost Bob”…………….

—–

Sent: 16 December 2015 17:01

The Minions break the news about Bob to the ones that stayed behind………………………

TO BE CONTINUED………

—–

Sent: 16 December 2015 22:46

S**t ! Bob has gone to Boston!

I helgen drog julförberedelserna igång på allvar. På lördagen bakade J och K lussekatter.

På söndagen gjorde A och J knäck. De blev perfekt sega, men inte så många. Det berodde delvis på att de engelska formarna är lite större än klassiska svenska knäckformar. Den andra orsaken var att de bara gjorde enkel sats. Orutinerat.

J har nämnt att om de tar slut går det ju alltid att göra fler. Samma gäller lussekatterna.

Medan J och (oftast) ett barn jobbade i köket så satt jag och eventuella överblivna barn och målade julkort. Julmusik hade vi på också för att få till den perfekta stämningen. Det var lättare på kvällen för då såg man inte hur grönt det var i trädgården.

En till promenad uppåt vanliga stället har jag också hunnit med.

Längre bort på ett fält stod ett par män med något som såg ut som ett mätinstrument. Plötsligt svänger bilen snabbt ut på vägen och med ett vroom far den iväg uppåt och förbi männen på fältet. Jag räknar snabbt ut att det var ett kamerastativ jag sett. De ville nog filma den fina bilen i ett vackert landskap.

A kom hem från skolan en dag och berättade att han lärt sig varför korv och mos kallas bangers and mash här. Under kriget (oklart vilket) späddes korvarna ut med så mycket vatten att de ofta exploderade när man kokade dem. Därav namnet bangers. Mash betyder mos, så det var inte lika fantasifullt. Men tänk ändå vad mycket barnen lär sig i skolan.

Meterologisk sommar i Sverige är när dygnsmedeltemperaturen är över 10 grader i ett visst antal dagar i sträck.

I förmiddags gick jag på promenad i det soliga vädret. Det har varit lite grått och blött på sistone så jag var glad att solen sken på min lediga dag. I utkanten av vår lilla stad kan man ta en ganska brant backe upp och när man kommer upp över krönet är man helt på landet och stan syns inte längre.

Efter en stund på relativt platt mark (lite ner och upp igen), där jag brukar svänga neråt, bestämde jag mig för att inte ta vanliga rundan på 1,5 h. Istället tog jag ytterligare en halvbrant backe för att komma hela vägen upp till the Ridgeway.

Jag kom upp samma parkering som vi utgick från när mina föräldrar var här senast. Där höll en kvinna på att lasta ur sin häst ur släpet. Ridvägarna där uppe är jättefina och hon hade bestämt träff med en kompis för en ridtur.

När vi stod och pratade kom en man gående, dubbelvikt över en halvstor valp. Hunden hade inget koppel och ägaren höll hunden i halsbandet för att hindra den från att leka i lerpölarna på parkeringen. Jag föreslog till ägaren att han skulle prova på lite lek i lerpölarna själv. Det skulle säkert bli mycket roligare för alla inblandade. Ägaren såg lite tveksam ut. Det blev ingen lek idag i alla fall.

Jag vandrade neråt igen och njöt av utsikten.

Som kontrast till det varma vädret har vi fått upp vår nyinköpta julbelysning. Det gör stor skillnad morgon och kväll, för även om det inte är kallt så är det mörkt när man vaknar och skymning när jag far hem från jobbet. (Ja, jag vet att vi har ljust mycket längre än i Sverige, men ni får väl sätta upp ännu mer julbelysning).

Sedan vi flyttade in i vårt hus för snart ett år sedan har tv-kanalerna gradvis blivit mer och mer pixlade. För några månader sedan var det så illa på de flesta kanaler att de inte längre var möjliga att titta på. BBC var fortfarande nästan ok så vi har nöjt oss med deras fyra kanaler. BBC har många intressanta program, så det har inte varit synd om oss.

I onsdags tog vi hit en expert för att se om vi behövde byta någon kabel, men det visade sig att signalen från tv-sändaren var för dålig. Vår stad ligger lite gömd bakom höjderna på the Ridgeway. Antingen skulle vi behöva en antenn som satt en bra bit högre upp eller så kunde vi köra med parabol.

Det satt redan en parabol på väggen (gissar att förra ägaren hade samma problem) så vi skickade efter en box som tar emot ”freesat” och kopplade in.

Plötsligt hade vi 173 kanaler med perfekt kvalitet. Snacka om TV på steroider! Visserligen var en del av de 173 kanaler kopior (standard, HD och standard med en timmes fördröjning), men ändå. Det tog oss en timme bara att snabbt bläddra igenom allt. Förutom alla engelska kanaler vi redan kände till (och ett par walesiska som är fullkomligt obegripliga) fanns där en massa utrikiska, som amerikanska, arabiska och ryska. Till och med en Bollywood-kanal.

J och jag satt och förundrat tittade på Bollywood ett tag; Indier i tjusiga kläder som sjöng och tjejen delade ut mat och flörtade med alla killar men mest med en. Jag har lärt mig av min indiska kollega att man aldrig riktigt får se dem pussas. Det är alltid en blomma eller något framför ansiktena när det händer, så vi satt och väntade på det. Men det blev bara nästan-pussar, mer sång och mer att tjejen delade ut mer mat till killarna. Vi insåg att vi aldrig någonsin kommer förstå det där och troligen inte titta så mycket mer på den kanalen igen.

PS. Om någon undrar över julklappar så skulle en ny potatisskalare sitta fint. Inget häftigt, bara en vanlig klassisk svensk modell.

Häromveckan hade vi en rörmokare här som installerade en avhärdare. Den byter ut kalcium och magnesium i vattnet mot natrium som inte verkar kunna fastna någonstans. Avhärdaren står under diskbänken och man behöver bara mata den med saltblock 1-2 gånger i månaden. Efter snart tre år med kalkavlagringar på alla ställen som varit i närheten av kranvatten så börjar vi nu se ljuset i tunneln, eller kanske i rören. I köket har vi numera en separat dricksvattenkran med filtrerat ganska hårt vatten (det mjukgjorda vattnet smakar inte lika gott). Vanliga kökskranen och resten av huset har mjukt vatten.

Vi fick några tabletter för att testa vattnet också. Man häller lite vatten i ett provrör, tillsätter en tablett, skakar och kollar vilken färg det blev.

Rörmokaren visade först hur man skulle göra. Som väntat blev vattnet från den separata dricksvattenkranen rött eftersom det var hårt. Vanliga kallvattnet (det mjuk-gjorda) blev så klart grönt.

lite intressantare blev det helgen efter när jag skulle visa familjen. Vattnet som stått i kallvattenkranen över natten blev helt rött. Ledningen från avhärdaren till kranen är mindre än en meter, men på insidan av alla våra rör sitter det kalkavlagringar som numera långsamt minskar i tjocklek. Kalken som sakta löses upp gör det mjuka vattnet hårt igen. Om några månader kommer troligen all kalk i rören lösts upp och då kommer vi ha mjukt vatten även när det stått i rören över natten. När vi spolade lite och gjorde provet igen så blev vattnet grönt

Men redan nu njuter vi av att kalkfläckarna i duschen är borta för gott sedan jag skrubbade bort dem. Och det går åt löjligt lite tvättmedel. Tar jag mer än en fjärdedel av rekommenderad dos för vanligt mjukt vatten så blir det för mycket lödder och tvättmaskinen måste köra en extra sköljning för att bli av med överblivet tvättmedel.

Våra ovänner sniglarna har kommit på besök igen. Efter ett par nätter med slemspår på golvet hittade vi plötsligt en morgon vi fyra stycken. Tre av dem i köket. Blä. De måste fått någon miss i planeringen och inte hunnit tillbaka till sina gömmor innan det blev morgon. Jag googlade och fick tips om att täppa igen alla små sprickor i väggarna där de kan smita igenom. Däremot ska man inte lägga ut salt på golvet för att ha ihjäl dem. Då blir det en slemmig orange pöl att ta reda på. Inte roligt. Vi lyfte ut våra fyra sniglar och kastade dem till andra sidan bäcken. Det borde det dröja innan de hittar tillbaka därifrån.

Senaste dagarna har vi inte sett fler sniglar, men mina skor står på hålet i hallen varje natt, för säkerhets skull.

Barnen och jag drabbades av lite julstämning i helgen och gick till ett ställe som säljer mycket julsaker. Barnen fick en summa var att handla för. A köpte ett stort gosedjur i form av en ren. K hittade flera fina ljusstakar och några silvriga små granar. Jag hittade en liten renskulptur som jag gillade. J har beställt julbelysning som ska hänga ute på huset. När det kommer upp så är det bara granen kvar och sen är vi beredda.

K fyllde tonåring på under höstlovet. Min lilla dotter är inte så liten längre. Tonåring och dessutom bara nån centimeter kvar innan hon är längre än mig. Hennes önskemål för dagen var pannkakor på ett amerikanskt ställe och sen glass-och-maräng-tårta med hemlagad saffransglass och vaniljglass. Eftersom J hade lite semesterdagar att ta ut (annars försvinner de till nyår utan att man får ett öre eller pund i ersättning) och det amerikanska stället bara serverar pannkakor på förmiddagarna så ordnade han med allt som behövdes den stora dagen.

Dagen innan var jag onsdagsledig som vanligt och då städade och bakade barnen och jag tillsammans. På eftermiddagen sa jag till barnen att jag skulle handla, men det var inte riktigt sant. Istället åkte jag till Didcot och hämtade mina föräldrar på tågstationen. Gissa om barnen blev förvånade när mormor och morfar plötsligt dök upp. Det är inte första gången de gör sånt. En annan gång när vi mellanlandade på Arlanda nära Ks födelsedag var de där och gratulerade. Den gången hann vi bara äta mat och glass innan vi skulle vidare. Nu kunde vi ses flera dagar.

På Ks stora dag åkte hela gänget utom jag till det amerikanska stället. J skickade en bild till mig på jobbet så jag kunde se hur bra de hade det.

Barnen gillar inte att gå på promenad med mig och J, men om morföräldrarna följer med är det helt plötsligt riktigt trevligt. Vi tog bilen upp på the Ridgeway och gick en sväng där. Vädret var härligt. A hade i läxa att fotografera ett antal perspektiv-bilder.

Mina föräldrar och mina barn gillar att spela spel, så det blev mycket sånt under helgen. Föräldrarna brukar spela nån alfapet-variant på sina mobiler och visade barnen vilken app de skulle ladda ner, så nu fortsätter spelandet efter att de åkt hem.

Förra veckan var det dags för firande igen. Den här gången var det Guy Fawkes stoppade sprängning som firas med fyrverkeri. I Oxford firades det i lördags med en stor välgörenhets-kväll. Förutom fyrverkeri var där karuseller, massa mat, självlysande leksaker, radio sände live och hade musiker på scen. Inträdet gick direkt till välgörenhet och troligen en del av pengarna för försäljning också (fast jag är inte säker). K var på födelsedagskalas hos en klasskompis och såg på ett annat fyrverkeri, men J, A och jag var i Oxford.

Senaste veckan har varit ovanligt shopp-ig. Det började med att vi hade besök av ett par kollegor från Rumänien. En av dem skulle ut och shoppa med min närmsta kollega här i England. Båda älskar att shoppa. Jag blev tillfrågad om jag ville följa med och tackade ja. Även om jag inte är så shoppinggalen så tänkte att det kunde vara trevligt att gå ut tre tjejer tillsammans. Dessutom hade jag aldrig varit i Bicester (uttalas Bister) village förut och ville gärna se det. Det är ett sånt där outlet, men mycket mer än så visste jag inte om det.

Nån timme senare var två män (våra respektive chefer) medbjudna också. Vi misstänkte att det skulle skilja lite i hur mycket affärer vi och de skulle vilja gå i, men löste det genom att snabbt besluta om en restaurang där vi skulle ses 2,5h senare och dela vi upp oss i två grupper efter kön.

Med ivriga steg gick vi in bland affärerna. Min närmsta kollega hade varnat att det var mest affärer av det dyrare slaget och jag insåg snabbt att med ”mest” menade hon ”i princip bara” dyrare affärer. Vi gick förbi Dior, Prada och annat känt innan vi hittade något som såg ut som intressant för oss. Min ena kollega hittade en favoritklänning för 1300 pund som vi övertalade henne att inte köpa. Lite senare dök en till favoritklänning upp. När hon kollade prislappen stod det 1400 pund. Jag började ana att hon hade dyr smak.

På rea-galjarna i en annan butik hittade jag en klänning jag gillade för 69 pund. En snygg påse fick man med också. I nästa butik köpte jag ett par skor och en plånbok.

De andra tjejerna var fortfarande tomhänta när en tredje favoritklänning dök upp. Den här såg lite dyrare ut än de två tidigare. De 4000 pund den kostade motsvarar ca 50000kr. Hon fick inte köpa den heller.

När vi träffade våra chefer på restaurangen hade de också ett par påsar var i händerna. Men de hade inte köpt solglasögonen för 5000 pund som de hade sett. Armanikostymen som min chef var lite sugen på blev det inget av med heller.

EN bra sak med att ha chefer med sig ut på efter-jobb aktiviteter är att de ofta betalar för maten. Däremot lyckades min kollega inte övertala någon av dem att köpa ens en av de ”billigare” klänningarna till henne.

I helgen var det dags igen. K, hennes kompis K2 och jag åkte till Reading för att shoppa. När vi väl kommit dit släppte jag dem lösa (med tillsägelsen att de skulle höra av sig om de ville gå utanför shoppingcentret vi var i). När jag tröttnat på att titta på kläder köpte jag ett par böcker och satte mig i bokhandelns café nån timme och läste medan jag stoppade i mig en pumpa-smörgås och en mugg äppel-kanel-te. Lugnt och skönt.

Plötsligt kom ett SMS om att de lämnade shoppingcentret för att gå i andra affärer. Jag funderade på om jag var en oansvarig mamma som lämnade dem vind för våg i den stora staden, men bestämde mig för att både K och K2 brukar kunna ta hand om sig. ”Tappa inte bort er bara”, skrev jag tillbaka. Men inte hade jag behövt oroa mig. När affärerna stängde stod de med en massa påsar och väntade på mig på stället vi bestämt att vi skulle ses på.

När vi kom hem från Orlando i våras så hittade vi inte bara en duva inne i huset. Det fanns även snigelspår på mattan och lite senare hittade jag snigeln i köket och förpassade den utomhus.

För några veckor sedan började det dyka upp snigelspår igen. Denna gång var det A som fick besök på sitt rum. På morgonen när han vaknade var det spår på heltäckningsmattan. Spåren var en lång slinga under hans säng, en sväng under skrivbordet, bort till dörren mot hallen och tillbaka in under sängen. Eftersom spåren inte syns på parkett så gick det inte se om den kom från hallen och gick tillbaks dit när den var klar eller om den bara gick ett varv i As sovrum.

Vi letade lite bakom och under sängen, bakom dörren och byrån, men hittade ingen snigel. Sen släppte jag in vår lilla dammsugare som effektivt sög upp alla spår.

Nån natt senare var det dags igen. Nästan samma vända; Från dörren, under sängen, under skrivbordet och tillbaka bakom dörren igen. Kanske slemmade den sig fram åt andra hållet. Det är svårt att se vad som är fram och bak på snigelspår.

Och en tredje gång. Nu hittade vi spår på mattan i hallen så vi visste att den inte bara gick i sovrummet. Denna gång vände vi i princip ut och in på As säng för att dubbelkolla att den inte sov där om dagarna. Vi plockade till och med bort ribb-botten, men ingen snigel i sikte.

Intill sängen står en akrylmålning jag gjorde för många år sedan när vi hade kulturvecka på jobbet. De som ville fick prova på att måla med akrylfärger. Ledaren hade ställt fram en vas med blommor, en kaffekopp och något mer på ett bord som vi skulle måla av. Jag visste att jag inte skulle kunna göra något som gjorde varken blommorna eller porslinet rättvisa så jag målade utomjordingar och ett ufo på en mörk planet där det rann lava.

Min kompis L tyckte utomjordingarna såg ut som sniglar så hon föreslog att det var snailiens (snigel-ailiens). Det tyckte jag passade bra. Nu när vi plötsligt hade snigelspår från någons nattliga räder började vi kalla den nya inkräktaren för snailien också.

I hallen finns ett litet hål vid en list och när vi hittade spår i närheten av den började vi undra om vår snailien gömde sig där om dagarna. Jag parkerade mina skor på hålet och den natten kom det inga nya spår. Inte natten efter heller. Nu har skorna stått där ett par veckor om nätterna och vi har inte sett några mer spår.

Som om det inte räckte med det så har spindlarna börjat flytta in i värmen efter sommaren. Häromkvällen dök en stor spindel upp på Ks säng när hon låg och läste. Jag fick gå på jakt med flugsmällan. Den var grov och snabb, så det tog mig någon minut att få den att sitta still på ett ställe där det inte gjorde något om jag mosade den. Med ben var den nog 6-7 cm och den såg ut som en spindel på steroider. Dan efter hörde jag på radion att det kommit in många rapporter om stora spindlar i hus. Tydligen har sommaren varit ideal för att spindlarna ska kunna växa sig stora. Man får väl säga till deras försvar att det är väldigt sällan vi har några flugor i huset. Fast vi hade gärna varit utan alla sorters inkräktare.

Visserligen har vi lite dåligt med förvaringsutrymmen i huset, men det motiverar ändå inte vad man hittar i båda barnens badrum:

K och A satt och spelade ”Rita Gissa” och K hade lite problem att se vad A hade ritat.
– Det är en sån där man har till jorden.
– Nä.
– En sån man hackar med.
– Nä.
– Ett sånt där hackspett.
– Nä.
– Som döden har.
– ?
– Dödens hackspett.

Jag tror hon menade Liemannens lie, men det var fortfarande fel. A hade försökt rita en vimpel.
”Ekorren satt i granen” gick inte mycket bättre den heller.

Veden som J beställde kom förra onsdagen. Han hade beställt torr ved och föraren berättade stolt att den var torr; han hade huggit den igår.
Det verkar som att torr ved inte betyder riktigt samma här som i Sverige. Min gissning är att här är veden torr om den inte legat upphuggen ute i regnet och ruttnat.
En del bitar verkade någorlunda torra med svenska mått mätt, så vi får väl börja elda med dem.

Sedan några veckor tillbaka jobbar jag deltid och är ledig onsdagar. Det har varit lite för mycket senaste året, så det är skönt att få tillbaka en liten gnutta hemmafruliv. Fast första ”lediga” onsdagen var väldigt fullbokad. En massa saker jag skjutit på och endel annat lyckades tränga ihop sig på en och samma dag. Följande ställen var jag till:

Bilverkstan, 2 ggr (lämna och hämta)

Barnens skola, 2 ggr (lämna glömda gympakläder och föräldramöte)

Optikern, 2 ggr (kolla Ks linser och lämna bankkontonummer för autogiro)

Banken, 1 gång (be om kontonummer)

Mataffären, 1 gång (A behövde till nån utflykt)

Tandläkaren, 1 gång (mina tänder)

Men däremellan hann jag faktiskt ligga och läsa i soffan ett tag.
Idag städade jag på förmiddagen och sen gick jag på långpromenad. En tretimmars-sväng upp på the Ridgeway fick mig nästan att känna mig som hemmafru igen.

I helgen hade Oxford öppet hus. De flesta universiteten och en hel del andra byggnader och sevärdheter håller gratisöppet några timmar eller mer en gång om året. Jag har vetat om det tidigare, men i år bestämde jag mig för att åka dit och vara lite kulturell.

Eftersom de har lite olika öppettider gjorde jag upp en plan för att se några ställen som verkade intressanta och som ligger i samma ände av stan.
Bussen strax över 9 var framme i Oxford ca 10.
Campion Hall, ett jesuit-college öppnade 10:00
Corpus Cristi college öppnade 11:00
Queens College öppnade också 11:00
Magdalen College öppnade 12:00
Holywell Cemetary (kyrkogård) öppnade 14:00.

En lunch (turkisk pizza med mycket persilja) hann jag med mellan Queens och Magdalen. Tyvärr blev jag så mätt att jag inte orkade med en glass på vårt favoritställe innan jag åkte hem. Lite snopet.

Efter några skolor blev det tydligt att de var väldigt lika på många sätt.
Alla hade innergårdar med planteringar omgivna av stenhus i den typiska beige-gula Cotswolds-sandstenen som Oxford med omgivningar (Cotswold) är känt för.

Alla har ett kapell som är inrett i samma stil. Oftast med en portal-likande grej en bit in i rummet.

Predikstolarna verkar ha samma tillverkare utom jesuiternas.

Alla skolor jag sett bilder från har ett tjusigt bibliotek med mycket trä, men de flesta var bara öppna för förbokade visningar.

Men det fanns lite små, ibland riktigt intressanta och roliga skillnader.

Kyrkogården inte så jätte-intressant. Den såg ut som gamla engelska kyrkogårdar gör mest med stenar på sned och en massa björnbärsgrenar och annat ogräs. Guiden berättade om alla ”kändisar” som låg begravda där, professorer, upptäcktsresande, science fiction författare, affärsmän. Inte ett namn kände jag igen förrän han nämnde Blackwell som i grundaren av bokhandelskedjan.

När jag kom hem höll K och J på att skruva ihop vårt nya vedförråd.

De hade lekt rockstjärnor och slagit sönder några gamla stolar också som vi ska elda upp.