Helg-äventyr med åsnor och annat

Vissa historier måste man bara berätta, även om de tänjer en gnutta på sanningen, eller kanske lite mer än en gnutta.

På jobbet har vi morgon-möte varje morgon, och på fredagarna frågar alltid chefen om någon har något trevligt planerat för helgen (på måndagarna är frågan istället om vad vi har gjort i helgen). I en grupp på ca 15 personer är det alldeles för ofta som ingen har något att berätta. Chefen beklagar sig att vi är en sån väldans tråkig samling som aldrig gör något roligt.

Nåväl, igår hade jag äntligen något att berätta.

Vi har bekantas bekanta som har ett ”donkey sanctuary” (ett ställe som tar hand om stackars miss-skötta åsnor och ger dem ett trivsamt liv). Stället ordnar en välgörenhetsmiddag i helgen och vi hade blivit inbjudna. Vi brukar inte gå på välgörenhets-tillställningar, men tänke att nån gång måste man ju få ta del av den biten av väldigt engelsk kultur.

Innan tillställningen hade de ett lotteri, och vi lyckades vinna första pris, vilket innebär att vi blir hämtade med helikopter som tar oss till middagen.

Vid det här läget hade mina kollegors hakor droppat ordentligt, och chefen avbröt mig.

”Hur? Var? Den kan väl inte landa i er trädgård”, undrade han.

Så jag förklarade att de skulle komma till ett fält nära där vi bor. Dessutom ska Lord och Lady nånting vara med i helikoptern också, och guida oss på en liten rundtur.

”Lord och Lady vadå?” undrade någon. Jag funderade en kort stund, men kunde inte komma ihåg, så jag lovade kolla vad de heter i mailet vi fått, och sen rapportera tillbaka.

”Var är middagen någonstans, då? undrade någon annan, så jag berättade att det ska vara i ett vitt tält på åsne-stället. Hyrda stora vita tält är det vanligaste här när man ska ha en rejäl tillställning men inte har något slott att vara på.

”Det är bara en sak som är lite tråkig”, förtsatte jag.

Chefen uppmanade mig att berätta. Så jag sa som det var, att han alltid är besviken över att vi aldrig har något spännande att berätta, så för att motverka det så hittade jag på hela den här historien.

Nu föll allas hakor ner till knäna för andra gången och det dröjde ett bra tag innan chefen återfann fattningen och lyckades fortsätta med mötet.