Månadsarkiv: mars 2018

Senaste dagarna har jag varit på kurs i mjukvaru-testning i Brighton. På kartan ser det inte så jätte-långt ut att åka dit, men med tåg tar det lite tid. Dessutom gjorde nåt arbete på banan att vi fick åka ersättningsbuss en bit.

Kursen skulle börja måndag morgon, så jag var tvungen att åka dit på söndagen. Bestämde mig snabbt för att åka lite tidigare så jag hann se stan redan på söndagen. J skjutsade mig till stationen. Efter fyra timmar, tre tåg och en buss var jag framme i Brighton vid två-tiden och försökte checka in. De tog inte debit-kort, så antingen kunde jag betala kontant eller försöka få tag på min chef och de fyra sista siffrorna på kreditkortet som användes för att boka rummet.

Jag skickade mail, sms och meddelande på vår interna chat i hopp om att han skulle märka något trots att det var söndag. Sen lämnade jag in väskan på hotellet och såg mig omkring ett par timmar. Temperaturen var tvåsiffrig och solen sken faktiskt. Inte så dumt efter en massa regn och innan dess snö och en rejäl köldknäpp.

När solen gick i moln hade jag fått de fyra sista siffrorna på jobb-kredit-kortet och började gå mot hotellet. Innan jag var framme regnade det, så jag var glad att jag hade hunnit se mig omkring medan det var fint.

Brighton är nog mest känd för sin pir. Åtminstone var det vad jag visste innan. Kollegor berättade att det var gay-huvudstaden nummer ett och J googlade lite och upplyste mig om att de hade väldigt många hemlösa. På kvällen bläddrar jag mellan kanalerna på TV och hamnar på en lokal kanal där de pratar om just det. Enligt dem är det många som blir utslängda från sina familjer när de kommer ut som homosexuella. Då åker de till Brighton och hoppas på ett varmt mottagande och att allt ska bli bra, men det blir ofta inte riktigt så och istället blir de uteliggare.

Jag såg ganska många uteliggare och när jag kom ner till stranden såg jag även en pir, men den såg inte riktigt ut som jag hade tänkt mig.

Det visade sig att det fanns två pirer och den äldre hade lämnats att förfalla i många år. 2002 och 2003 brann den. Men den är vacker i solnedgången, tycker jag.

Jag hade läst på lite själv också och visste att det fanns en massa gränder med intressanta affärer och matställen, The Lanes och North Lane.

Folkmyller i kvällningen på en av de relativt breda raka vägarna i North Lane.

Choklad-tårte-butik ibland de smala slingrande gränderna i The Lanes. Först på tredje försöket lyckades jag hitta dit (skulle tagit med karta). Damen i högra fönstret är en tårta, helt i choklad.

En av deras mindre tårtor.

Första dagen hittade jag en butik med roliga och fina smycken. Bland annat ett halsband med en katt på en vespa som jag var väldigt sugen på att köpa, men den var inte billig. Funderade länge och väl på om jag skulle gå tillbaka dit och köpa den, men lyckades inte hitta igen butiken när jag försökte två dagar senare. På kvällen lyckades jag hitta butiken på nätet, inklusive adress, men kom inte förbi någon mer gång när stället var öppet.

Här är ett halsband från deras skyltfönster. Tog bilden sista morgonen innan de öppnade.

En annan sak man ska se när man är där är the Royal Pavilion. Den är ganska stor och det är massa skyltar som visar åt vilket håll den ligger, men det var först på min andra promenad jag lyckades hitta dit. Stan är lite lurig om man inte tar med karta…

The Royal Pavilion ser väldigt o-brittisk ut.

För övrigt var kursen intressant för oss som jobbar med mjukvarutestning, men jag tror få av mina bloggläsare skulle uppskatta en lång rapport av innehållet. Jag har i alla fall fått en massa nya idéer om hur jag kan testa bättre och mer effektivt än jag gjort hittills.

Vet inte om det är typiskt engelskt eller bara typiskt för skolan där våra barn går, men nån gång i halvåret är det dags att träffa lärarna. Då bokar man fem-minuters-samtal med alla lärare som man vill prata med och ser till att det blir minst fem minuter emellan varje samtal så man hinner gå mellan de olika klassrummen.

Sen går man från lärare till lärare och med tiden ligger alla allt mer efter schemat, men det brukar lösa sig ändå. Vissa lärare pratar mest med eleven (Hur tycker du det går?), medan andra rapporterar mest av till föräldern om allt de gjort, kommer att göra och hur det går för mitt barn.

Häromveckan var K och jag på skolan för samtal med bara religionsläraren. Det är snart dags för de avslutande religions-proven så därför hade de ett extra-tillfälle för det.

Elever här har, i princip, två stora prov-omgångar: GCSE som tas i slutet av årskurs 11 där de tentar av en massa ämnen (engelska, matte, annat språk, naturvetenskap, historia eller geografi plus två tillval). När det är klart väljer de ca fyra ämnen som de läser ytterligare två år och sen tentar av dem. För de flesta ämnen har man två prov samma vecka, med olika ämnen olika veckor (tror jag), och i de flesta ämnena det är bara provresultaten som räknas. K har dans som tillval och där är det inte riktigt bara slutproven som gäller.

Våra barns skola har töjt lite på reglerna. De börjar med GCSE-förberedelserna redan i nian. De flesta andra börjar fokusera på allvar först i tian. Dessutom har de religionsprovet året innan allt annat. Så mer religionslektioner i nian och tian, men sen ett ämne mindre att plugga till i elvan.

Tillbaka till religions-kvällen på skolan. Medan vi väntade på vår tur tittade vi på all information som de satt upp om provet. Alla skolor väljer två religioner, våra barn tentar på Kristendom och Islam. Det stod lite om vardera religionen och sen minst lika mycket om hur proven är upplagda. Först kommer några 1-poängs-frågor, sen två-poängs, sen tror jag det var en fem-poängare innan den avslutande 12-poängaren. Sen en uppräkning av alla delar man måste ha med för att få full pott på 12-poängaren.

Sen var det dags att prata med läraren. Vad tror du att du kommer få för betyg? började han med att fråga. Han trodde nog att hon kunde göra bättre än det hon föreslog, så sen började han i detalj gå igenom exakt vad hon behövde förbättra för att få mer poäng på 12-poängaren.

K har vid flera tillfällen nämnt att hon inte gillar att fokus är bara på slut-proven. Aldrig något om att lära för livet. Och när jag satt där och lyssnade på läraren förstod jag precis vad hon menade.

Men å andra sidan så är 12-poängarna upplagda på ett sätt som nog faktiskt ger dem något de kan ha nytta av senare. Frågorna börjar med ett påstående. Läraren tog som exempel: Abort är mord. Vad är kristendomens ståndpunkt i frågan? För att få så många poäng som möjligt ska man ge exempel på en bibelvers (koranvers för islamfrågor) som kristna kan ha som argument, man ska skriva vad man tycker om det. Sen ska man lägga fram olika för-och mot-argument för påståendet och avslutningsvis skriva vad ens egen ståndpunkt är och varför. Lite nyttigt för livet borde det väl vara.

Han berättade vilka delar K redan gjorde bra och vilka delar av de 12 poängen hon behövde bli bättre på.

Å tredje sidan så sitter eleverna i ett par år och lär sig för- och mot-argument utantill för en massa påståenden och då är vi väl tillbaka på korvstoppning igen.

En annan sak som är väldigt annorlunda med lärar-föräldra-kontakten här är att man då och då får ett vykort där det står att någon av ens barn gjort riktigt bra ifrån sig i ett visst ämne på sistone; Att ett prov gått bra eller att de alltid ställer upp och hjälper sina klasskompisar. Igår fick jag ett telefonsamtal om att mitt barn ofta har handen i luften och har bra frågor och kommentarer på lektionerna i den lärarens ämne. Min första tanke när de ringde från skolan mitt på dagen var att någon blivit sjuk, men läraren hade bara lite tid över och ville passa på att berätta att det gick bra.

Vi har hört från bekanta med barn som har mycket mer spring i benen än våra att man kan få brev och telefonsamtal när det inte är bra också, men det har vi sluppit.

A hade tröttnat på den rödaktiga heltäckningsmattan i hans rum. Inte nog med att han ogillade färgen, mattan hade dessutom blivit mer och mer noppig med tiden. Vi brukar köra ett större hemförbättrings-projekt om året och i år var det dags för hans rum.

Bäst att dammsuga ordentligt innan man försöker vika ihop och bära ut mattan.

När mattan var borta kändes golvet som sandpapper. Det var bara att ta fram dammsugaren igen. Gamla ägarna gick troligen in med skorna på. Sand och lera som de dragit in har diffunderat ner till under mattan där dammsugaren inte kommer åt det. Hu.

A ville ha ett golv i mellangrått med plankmönster. Laminat-golv har jag lagt förr, men den här gången föll valet på ett golv i så kallad lyx-vinyl (fritt översatt). Liknande klick-system som laminat, men mycket lättare att dela bitarna och mycket lättare att hamna lite lite snett när man sätter ihop dem.

Eftersom A skulle bli tvungen att hjälpa till med hela renoveringen bestämde han att vi inte behövde måla något. Listerna hade olika färg (vit eller gul) beroende på om de haft möbler framför, men han var tydlig med att de inte behövde målas.

Vi testar vilket håll som blir bäst (vi valde högra varianten). Längst till vänster ser man vad gul listen är där det stått möbler framför.

När sista golv-biten (efter en del hårdhänt bankande) satt på plats var det dags för smala lister längst ner för att täcka skarven mot gamla listen. Nya listerna var bara grundmålade när jag köpte dem, men väldigt mycket vitare än befintliga lister. Överraskning.

På något sätt övertygades jag om att jag nog skulle måla listerna i alla fall. Och det blev bra, men det var inte kul.

Nu går det mesta i rummet i svart, grönt eller grått. Ett par vita detaljer finns kvar, men de ska bytas ut mot svarta på sikt. A är väldigt nöjd med stilen.

Nytt stort skrivbord fick han och sen köpte han svart-gröna hörlurar som matchar datorn.

Vi har haft en väldigt vintrig vinter den här gången. Ordentligt med snö tre gånger och ordentligt med minusgrader har rört till det lite för engelsmännen. Den här gången var det kallsnö och till (nästan) allas förvåning gick det inte att göra snögubbar. Mycket mystiskt… Barnens skola har varit stängd två gånger i vinter. Vi vet att det kommit mer i Sverige, men oredan och förvirringen här har nog varit större.

När de började prata om att stänga Js jobb så var han mycket tydlig med att han tyckte det var bara dumheter. Nästa dag blev det värre och prognosen såg än värre ut framöver. J tyckte fortfarande det var dumheter att prata om att stänga.

I fredags var det bara han och ett tiotal andra på jobbet. Och han erkände att det var ganska skönt att ta bilen istället för cykeln till jobbet (jag jobbade hemifrån, precis som alla mina kollegor och barnens skola var stängd). Dessutom hade en bil stått och slirat i lilla backen utanför vårt hus på morgonen så då körde han ut åt andra hållet. Sen hade det stått en lastbil på tvären i en backe några hundra meter innan jobbet så han fick vända och köra en lite längre väg. Men på det stora hela tyckte han det var tramsigt med alla som tyckte de skulle stänga för dan.

Barnen njöt av ledigheten med att försöka dämma upp bäcken med hjälp av snö. Det gick inget vidare.

Avslutar med en bild från veckan innan. Julrosorna var jätte-fina då. Nu när all snön är borta räknar jag med att de snart slutar sura.