Inte trodde jag att jag någonsin skulle hamna i en inomhusskidbacke. För det första trodde jag bara det var rika tokar i Dubai som roade sig med sånt och för det andra, varför skulle man vilja när man vuxit upp med riktig snö? Sån som kommer från molnen.
I helgen var det i alla fall dags. A ska åka på skolresa till alperna. Där kommer de bli indelade i grupper efter skid-erfarenhet (skid=slalom). Kompisen M har redan varit i Alperna två gånger tidigare, så enda chansen för dem att hamna i samma grupp är om A hinner lära sig åka här, innan resan som är i januari. Plötsligt infann sig en anledning att leta rätt på en inomhus-backe i närheten.
Först hittade vi ett ställe med rullband på ca 4×4 meter. Inte riktig snö, bara en glidig yta som läraren kan ställa lutning och hastighet på. Fördelen med det är att läraren står två meter bort hela tiden medan man finslipar sina svängar. Nackdelen är att stället gick i konkurs i juli.
Näst-närmast är en backe i Milton Keynes med konstfrusen snö och fem minusgrader, kallad Snowzone. Vi bokade in A på ett extralångt pass (två timmar) där man skulle hinna med lektion 1 och 2. Det tar över en timme att åka dit och sen skulle man vara där en timme i förväg för att hinna prova skidor och pjäxor som ingick i lektionspriset.
Vi åkte i god tid och hann med en lunch också. Drygt en timme innan checkade vi in A i backen, satte på pjäxor och hjälm och sen satt vi och väntade 50 minuter på att lektionen skulle börja. Efter ett tag droppade det in några till och en kvart innan det skulle börja var nästan hela gruppen på 8 stycken 11-15-åringar där. Det är uppenbart att vi utlänningar inte lärt oss vilka regler man ska följa och vilka man ska strunta i än. Vi misstänkte redan innan att det här var en regel man kunde ta med en nypa salt. Men är man inte helt säkert så är det ju dumt att chansa.
Jag pratade lite med en mamma som tvingat dit sin son för hon trodde han skulle gilla det. Och hon hade inte lust att boka en resa till en riktig backe innan hon visste säkert.
Läraren ”Gaz” såg cool ut och ursäktade sig när han inte hörde elevernas namn med att han varit på för många högljudda konserter. När Gaz tog med gänget ut i backen satte J och jag oss i cafeterian med varsin bok och en balja kaffe. En balja var stor nog åt oss båda.
Genom glasfönstren kunde vi se hur de fick först traska sidledes upp ett par meter och åka ner innan de fick börja åka liften längst bort mot väggen.
Liften i nybörjardelen var ett mycket långsamt rullband för att även 4-åringar skulle klara av det. Dessutom är det ganska lätt att glida av när man vill så man behöver inte åka till liften tar slut. Men för tonåringarna gick det plågsamt långsamt.
Mot slutet av lektionen hade de lärt sig ploga någorlunda stabilt nerför den nedersta tredjedelen av backen.
A på väg nerför med armarna framåt som om han hade stavar.
När lektionen var slut kom A ut med ett brett leende på läpparna. Mot slutet när han kände sig mer säker ville han bara köra fort rakt ner, men hade ändå gjort som läraren sa och övat sig på att svänga. Det verkar som att längdskidåkning och skridskoåkning från när han var yngre hjälpte till en del, för A var nog den som körde allra stadigast mot slutet av passet.
A och den dit-tvingade sonen hade haft kul tillsammans och båda längtade redan efter nästa lektion, så hans mamma och vi ställde oss direkt i kön för att boka varsitt dubbelpass till.
Igår lärde jag mig ett par nya engelska uttryck. Att regna på någons parad betyder samma sak som att kissa på någons cornflakes, dvs att göra så att någon annans jätte-fina grej inte känns riktigt lika fantastisk längre. Finns det något bra svenskt uttryck för det?
AdWantage 