När barnen är borta

För en vecka sedan skjutsade vi barnen till Gatwick och vinkade hejdå vid säkerhetskontrollen. Denna gång fick de flyga på egen hand, utan att någon i personalen ledsagade dem. Resan gick utan problem och på Arlanda väntade deras farmor. På väg hem till henne föreslog hon köttbullar på Ikea och det tyckte barnen lät alldeles utmärkt.

Nästa dag skjutsade farmor tillbaka dem till Arlanda för vidare transport till Norrland där kompisarna väntade. Vi fick meddelande från en av föräldrarna att de kommit fram och sen hörde vi inte något mer den dagen.

Dagen efter skickade A en bild när de var på väg till kompisens stuga.

Lite senare kom det ett meddelande om att de varit ute och jagat en ko som hade rymt.

Från K hade vi inte hört något så J skickade ett sms och frågade hur det var. K svarade att det var bra och att hennes kompis hade skjutsat henne på sin moped. Vi googlade på det och tydligen är det lagligt att skjutsa på vissa, men inte alla sorters mopeder. Vi håller tummarna för att det var på en laglig sort.

När helgen närmade sig började J och jag fundera på vad vi skulle kunna göra som vi men inte barnen skulle uppskatta. Vi bestämde oss för en tur till Blenheim palace som ligger lite norr om Oxford. När jag nämnde det på jobbet var det flera tappade hakor. ”Va?! Har ni inte varit där än?”

Söndag morgon en stund efter öppningstiden kom vi dit. Så dags var där väldigt få turister, men många som såg ut som lokalbefolkning (engelskt utseende och på promenad i parken utan kamera och utan att stå och titta och peka på palatset). Om man betalar inträde en gång så kan man växla in sin biljett mot ett årskort utan extra kostnad. Dessutom finns det en grind från grannbyn som man kan gå in igenom utan biljett, fast då kommer man inte in i själva huset. Gissar att många i lokalbefolkningen utnyttjar det.

Vi började med en rejäl promenad i parken för prognosen var regn-risk från lunch och framåt.

Bland det första man ser är sjön som landskapsarkitekten ”Capability” Brown arkitektade. Han utgick från en bäck, lät gräva ut ett par lämpligt stora sjöar och sen lades ett tjockt lager lera på hela botten så inte vattnet skulle läcka ut när de fyllde på med vatten.

Vi gick vidare till ett område med park-med-träd-miljö. Gamla tjocka ekar, små partier med bokskog och andra träd som jag inte vet vad de heter.

Vi kom till en idyllisk långsmal vik av sjön.

En liten svanfamilj njuter i förmiddagssolen.

Väl tillbaka vid palatset åt vi lunch. De hade en jättegod salladsbuffe (pasta med rökt lax, couscous med kyckling, feta och paprika, mm). Det fanns en massa typisk engelsk mat att välja på också, men vi undvek den.

Sen var det dags att titta inne i slottet. Det var tjusigt, men såg väl ut som slott gör mest. Krusiduller – jag menar stuckaturer – överallt, pelare i marmor eller marmorimitation. Stora tavlor med män i lockigt hår och kvinnor i uppsatt hår och stora klänningar. När vi såg de första tavlorna sa jag till J att de ser ut att vara samma människor som vi sett på andra slott och han höll med. Nån minut såg jag J prata med en man som också var där och turistade. J log när han kom till mig. Tydligen hade mannen sagt att människorna på bilderna såg lika dana ut som på andra ställen och J hade svarat att hans fru just sagt precis samma sak.

I ett par rum fanns det modernare foton på den Duke av Marlborough (nummer 11 eller nåt sånt) som bor där nuförtiden med sin familj (fast barnen är nog utflugna). De hade inte stort lockigt hår.

I några av rummen har de Churchill-utställning. Han råkade födas där ett par månader för tidigt och det är lite oklart om det berodde på att hans mor hade dansat för mycket på en fest där (eller om det ens var en fest då). Han tillbringade en hel del tid där under sin uppväxt också, inte bara i samband med festen.

Inramat där nere på sänggaveln är Churchills skruvlockar som klipptes av när han var fem år gammal. Inte tillräckligt mycket för en bra peruk ser det ut som.

Vi tänkte avsluta med en liten promenad till, så vi gick ut genom ”formella trädgården”.

Vi gick inte många meter innan regnet kom. Men tillräckligt långt för att alla sittplatser och en hel del ståplatser i caféet skulle ta slut innan vi hann tillbaka. Alla ville passa på att äta medan det regnade.

Vi lämnade palatset och åkte till byn Woodstock som ligger precis intill. Där hittade vi ett fik som var betydligt mysigare (och säkert mer prisvärt) än det stora caféet på Blenheim. Vi drack kaffe och delade på en mandel-och-körsbärs-kaka. Slutet gott, allting gott (inte för att det var dåligt innan dess heller).